#1

Ja så var det dags då.

Här kommer mitt första inlägg i Blogg100 och det känns lite skakigt. Särskilt som jag skrev en lång post igår kväll och la upp fyra minuter i tolv. Jag kunde ju ha väntat en liten, liten stund så hade det varit fixat för idag! Men rätt ska vara rätt!

Den här bloggen ska ju handla om mina tankar om slöjd och estetisk verksamhet och det är ju jobb. Idag är det lördag morgon och jag har knappt fått i mig första koppen kaffe. Tänker jag verkligen jobb hela tiden då? Går det att hitta en vettig tanke att skriva om?

Jag har haft en ganska lugn vecka eftersom en hel årskurs varit på PRAO. Lugn eftersom jag varit ensam i salen. Däremot har det knappast varit lugnt i huvudet på mig. Jag har så många saker jag borde hinna med varje dag och nu när det bara var jag och inga lektioner skulle jag passa på men då blev det liksom stopp. Allt från att göra det där sista rycket i salen och få ordning i skåpen på salen som jag tog över i augusti till att göra alla delbedömningar på eleverna i åttan som jag lovat. (Skrev om det i förra inlägget.) Jag hittar saker i elevernas loggböcker som jag vill hinna spela in instruktionsfilmer om och ett litet fulmonster eller två hade varit skoj att få till som inspiration för det blir nog en bra avslutningsuppgift den här terminen, för elever som har tid över.

Skärmavbild 2014-03-01 kl. 08.48.23

Alltid när det blir överhettat i hjärnan och för mycket att göra har jag en strategi för att hantera stressen. Det är bara det att jag ibland glömmer bort hur jag ska göra och då slutar det illa. Jag sover inte på nätterna, glömmer av att gå och träna och ryggen börjar göra ont. Och till slut slutar jag att komma ihåg att andas. Då är det riktigt illa. Jag antar att det är ett steg på vägen mot att bli utbränd och sjuk på riktigt.

Den här gången kom jag ihåg mitt knep. Jag plockade fram stickor och garn och satte igång. Jag har mängder av udda nystan så det är bara att plocka om jag inte har ett “riktigt” projekt på gång. Nu blev det en benvärmare i ett härligt ullgarn. Ja, bara en för mer garn hade jag inte av den sorten så nu måste jag nog köpa ett nystan till så jag kan värma andra benet också. Men det är just det, att sticka är för mig meditation. Det behöver inte “bli något”, eller så blir det det. Jag gör helt planlöst och samtidigt avlastar jag hjärnan. Jag behöver inte tänka för händerna vet vad de ska göra och det blir något. Det syns ju alldeles tydligt. Detta tricket har räddat mig många gånger, före tentor på lärarutbildningen, när tankar har fastnat i en uppsats, när betygen ska in i morgon och hälften känns svårbedömda.

IMG_6894

Och faktiskt har jag ett bevis på att det funkar. Min mormor, som för övrigt var den som lärde mig att sticka när jag var fyra år, hon har handarbetat i hela sitt liv. Hon har stickat till sig själv, till alla sina barn, barnbarn, barnbarns barn… Hon har en repertoar med mönster i huvudet så det går av sig själv. Hon har i alla år prenumererat på en speciell veckotidning och virkat och stickat alla beskrivningar i dessa tidningar. Och det blir många för hon fyller hundra år om tjugosju dagar. Hon har suttit i sin fåtölj och handarbetat hela dagarna i alla år men det senaste året har det inte gått. Hennes händer och hjärna måste ha brutit kontakten på något sätt för det fungerar inte längre. Hon stickar om och om igen och lyckas inte göra den där vanliga koftan till det senaste tillskottet i skaran av barnbarns barn. Och det märks på henne så tydligt att nu är hon verkligen gammal och mår inte särskilt bra av det.

Hennes mamma, min “gamlamormor” gjorde likadant. Hon stickade och stickade samma mönster om och om igen. Hårda, smala obekväma raggsockor till hela släkten. Men hon blev bara åttionio år, hon kanske skulle ha varierat sig lite? Att lära hjärnan samarbeta med händerna i de ibland väldigt komplicerade variationer det är att lära sig ett mönster kanske är den utmaning många hjärnor behöver? Att liksom lära hjärnan att göra som händerna bestämmer utan att tänka, för se- det blev ju en vacker sjal. Händerna kan ta kommandot så att hjärnan får släppa loss och bara åka med.

Detta är ytterligare ett argument för mig att slöjdämnet, och de andra estetämnena också för den delen, är det viktigaste vi kan erbjuda eleverna i skolan.

Så låt hjärnan vila idag, det är händernas tur att ta över en stund. Jag stickar lite till!

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s