#2

Oj, jag blev nog lite paff över hur många som tittade in här på bloggen igår. Från noll till hundra liksom. Kul!

Idag har jag tänkt ganska mycket på det här med arbetstid. Jag har fått lite kommentarer med frågor efter att mina bloggar börjat synas lite mer. Frågor om hur jag hinner med bloggandet, och det har fått mig att tänka, även om det inte är första gången folk undrar. Jag har under åren mött en del skepticism när jag hamnar i diskussioner kring hur jag jobbar. Framför allt kommer alltid frågan “Hur hinner du med det här?” när jag berättar om loggböcker eller annat digitalt. Det är som om det är just mitt arbete med digitala verktyg som provocerar. Jag har alltid lite svårt att bemöta det här för vi har ju alla lika mycket tid egentligen och väljer att fokusera olika på våra arbetsuppgifter. Jag kan ju inte säga att det jag gör är mer rätt att lägga tid på än vad någon annan gör. Däremot kan jag säga att det blir så mycket lättare för mig när jag arbetar digitalt.

När gör jag allt det här arbetet? På jobbet naturligtvis. Och ibland hemma när andan faller på. Jag har faktiskt aldrig kommit på tanken att fråga mina kollegor när de skapar alla sina prov eller ännu värre, när de rättar alltihop. Jag antar att de gör det på sin arbetstid. Däremot har jag undrat varför de har så många prov för själv tycker jag att det är så svårt att skriva bra frågor som ger eleven en möjlighet att svara på olika nivåer. Här har jag mycket större nytta av de loggböcker vi jobbar med för jag kan ställa frågor när jag vill att en elev ska tänka efter och förtydliga en kunskap/förmåga. Det blir lite mer av realtid, jag får reda på när eleven är där och det tar lite olika lång tid för olika elever.

Att skapa bloggarna är inte så särskilt tidskrävande i sammanhanget. (Förutom att jag hoppat på en utmaning där jag bestämt mig för att skriva ett inlägg varje dag då, men det är ju en engångsgrej.) Jag länkar mycket i bloggen och då är det ju någon annan som gjort jobbet, precis som jag hoppas att det jobb jag lägger på bloggen kan hjälpa någon annan i deras arbete. Läraryrket är alldeles för mycket ett ensamarbete, särskilt för oss som arbetar med estetämnena och då är ju det utvidgade kollegiet en möjlighet att stötta varandra. När jag gör mina filmer använder jag oftast olika appar i min iPad. Jag tar bilder av det jag vill visa, lägger in dem i appen och pratar in den informationen jag vill ge. Inga omtagningar och ingen prestige, det får bli som det blir. En gång gjorde jag en film med en genomgång jag ville ha senare på en lektion, hemma efter frukosten strax innan jag skulle sätta mig i bilen och köra till jobbet. Telefonen ringde men det fick vara kvar, det var ju bara en signal. Och det visade sig vara effektivt för eleverna vaknade till lite när det plötsligt ringde mitt i genomgången.

Jag sparar ju också mycket tid och framför allt stress när jag genom loggboken kan förutse vad flera elever behöver hjälp med nästa vecka. Då svarar jag med en länk eller en rekommendation att titta i min blogg efter filmen om just det. Jag blir ju flera lärare samtidigt i salen då och de flesta elever har fattat att det är smidigt att ha med hörlurar så att de kan se film i lugn och ro. Några elever har, när de haft tid över spelat in en instruktionsfilm om symaskinen och den finns också med i bloggen. Vi kan ju hjälpas åt allihop med att fylla på med information. En tanke jag har är att ha det som ett val när eleverna ska sammanfatta sitt projekt:

“Gör en film om något du lärt dig!”

De tar ju ändå bilder under arbetets gång för loggboken så att göra en liten film i iMovie borde funka fint, och många elever är så duktiga på att skapa film i olika appar och program att jag kanske kan lära mig något nytt. Jag kan inte vänta med teknikanvändningen tills jag kan allt för då kommer vi inte igång. Vi måste lära av varandra.

Naturligtvis har jag alla sysslor som en lärare brukar ha på en skola men exempelvis mentorskap och likabehandling underlättas också av det sätt jag valt att arbeta på för jag lär känna eleverna på ett annat sätt när de uttrycker sig i dialog med mig. Omdömena får ju eleverna alltid i loggboken under hela året och något mer formativt och framåtsyftande har jag svårt att tänka mig. I år har jag i omdömet bara bifogat senaste loggboksinlägget och uppmanat eleven att visa vårdnadshavare den. Plus att jag bifogat matrisen ifylld så långt vi kommit i projektet. Och det ingår ju i mitt tänk om BFL.

Men salen då? Det är ju mycket jobb? Jo visst är det så men jag städar inte efter eleverna, det får de klara själva. Jag kollar så att det är städat när de skriver loggbok de sista 10 minuterna och är det inte det får ingen gå. Jag är benhård på det och om det inte funkar delar jag in städansvar, något jag bara behövt göra en gång under 14 år. Inköp gör jag efter att eleverna planerat och skrivit en lista till mig på vad de behöver och det blir ju oftast bara några gånger per termin. Sedan är det ju så att det är mycket att hålla iordning i en sådan sal som jag arbetar i, det kan man inte förneka men det arbetet är sekundärt för mig, det får bli när jag hinner. Jag har organiserat och rensat ur ordentligt så att det inte finns så mycket som kan bli stökigt. Och någon extra tid har jag inte förhandlat till mig med rektor eller någon annan. Visst har jag också toppar i mitt arbete när allt hopar sig och jag blir alldeles galet stressad men jag tror inte att jag är ensam om detta. Jag har mött många på gränsen till utbrända lärare som inte bloggar eller arbetar digitalt.

Detta gör jag så gott jag hinner inom min arbetstid/förtroendetid men däremot har jag ett brinnande intresse för lärande, teknik, slöjd, elever och skolutveckling och det kryper in på min fritid, det kan jag inte förneka men intressen är ju inte fel att ha? Jag har i stort sett bara skolfolk i mitt Twitterflöde, är med i flera intressanta skolgrupper på Facebook, deltar i olika former av skolutveckling så som Skolvårens afk i Varberg och Malmö förra året, Skolsmedjans afk i Varberg i juni, är med och organiserar Edcamp och Pedagogisk Pub i Göteborg. Jag håller ögonen öppna när det dyker upp intressanta föreläsningar och trixar och fixar så att jag får möjlighet att gå. Detta ger mig energi och är kanske det positiva som får mig att hamna i en uppåtgående spiral i min vardag på jobbet? Visst får jag en idé på fritiden som jag börjar spåna på, ibland måste jag kasta mig över datorn för att fånga en idé till en planering men det kan jag väl knappast vara ensam om att göra?

Tittar jag sedan omkring mig i min omgivning har jag fullt med folk som arbetar hårt, som ställer upp även utanför sin arbetstid och ingen av dem jobbar som lärare. Jag tänker att det kanske är så att när man har roligt på sitt arbete är det ibland svårt att veta vad som är arbetstid och vad som är fritid? Jag vill arbeta med det som intresserar mig och just nu har jag den möjligheten. Annars skulle jag nog bli tvungen att hitta på något annat.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s