#59 Mission impossible

Jag funderar mycket över vad som egentligen är mitt uppdrag som slöjdlärare i skolan idag. Alltså jag VET vad det står i mina styrdokument och jag har jobbat ett tag och skaffat mig erfarenhet från olika utbildningar och diskussioner men faktum kvarstår. Men för mig är det motsägelsefullt, jag fattar inte riktigt.

Slöjd borde vara ett ämne där eleverna får experimentera och klura. Får prova en idé och se om den bär. Få skapa fritt i olika material, däribland textil, trä och metall. Själv vill jag se mycket större influenser av makerkulturen och även ett skapande med digitala material. Jag vill öppna dörrarna och bokstavligt talat slå ut väggarna i salen.

Men hur ska jag kunna öppna alla gränser för skapande om jag samtidigt står bredvid med checklistan för betygen? Hur ska eleven våga chansa vilt och spränga alla gränser och kanske misslyckas när ett misslyckande kan innebära ett nesligt E i betyget? Hur ska jag som lärare ha chansen att skapa det förtroende som krävs för att våga misslyckas med de över 200 elever som jag i bästa fall bara träffar en gång i veckan? När kulturen i övriga ämnen står för att alla rätt på ett prov är ett möjligt A. Hur ska jag hinna vända tänket hos eleverna för denna lilla stund i veckan?

Jag har varit på besök hos Hackerklubben och sett elevers hämningslösa experimenterande och deras stora mod när de berättar både för gruppen och alla okända vuxna som lyssnar om sina misslyckanden men också om hur de vänder ett misslyckande till en lärdom. Jag har verkligen studerat hur ledarna för Hackerklubben gör när de pratar med gruppen och hur de hejar på att göra fel som bästa sättet att lära sig nytt. Det är ingen större skillnad från slöjdundervisningen jag har erfarenhet av, mer än på en eller kanske två punkter.

1. Jag måste sätta betyg. Och inte bara det, jag måste också tala om hur man tar sig till önskat betyg.

2. Eleverna i Hackerklubben har själva valt att gå dit.

Jag ser framför allt en motsättning mellan kreativitet och att sätta betyg.

En annan sida av omöjligheten i det jag försöker åstadkomma genom att arbeta med slöjd i skolan är att om eleverna ska skapa fritt och tänka utanför boxen då ska jag så lite som möjligt komma med pekpinnar och rätta svar. Jag ser ju hur det hämmar dem. Men detta innebär att en elev kan tillverka en förvaring för sin ipad utan att fålla någonstans. Eleven ser inte ett problem med att låta bli att sicksacka kanten upptill på fickan eller att i en halsringning helt sonika vika in en bit på måfå i bästa fall. Om det stramar och bubblar sig spelar ingen direkt roll. Eleven har heller inga problem att utan mall klippa till en stor bit tyg tvärs över trådrak och vikt kant för att sedan förkasta den för att det inte var rätt tyg. Jag överdriver inte alls, eleverna jag undervisar i år sju är efter fyra år i slöjden lyckligt ovetande om sömnadstekniska grundprinciper. Sedan blir de inte nöjda med sin färdiga produkt för den liknar ju inte dem i affären.

Jag kan inte hejda mig utan går in i processerna lite här och där och berättar “hur man gör en sån där…” och sedan känner jag mig som jordens sämsta slöjdlärare för att jag inte tillåter eleven F.A.I.L, First Attempt In Learning. Men hur i hela friden ska det gå ihop när jag vet att just den eleven har som mål att nå de högre betygen och när jag vet att det i bedömningsstödet från Skolverket står de högre betygsnivåerna uttryckta med ord som bland annat precision. Hur når man precision om man gör en sak fel en gång och sedan inte hinner göra fler saker? Säkert inte genom att jag berättar vad som är fel men jag kan oftast inte hejda mig när jag ser vart det är på väg. Det finns inte tillräckligt med tid för att både misslyckas och att utföra med precision och eleverna idag slöjdar oftast inte hemma. Ska man inte kunna nå högsta betyg i slöjd enbart genom att öva på lektionerna?

Jag ser en stor motsättning mellan ämnets syfte och karaktär och hur kunskapskraven är formulerade.

Visst kan man tycka att det inte borde vara ett problem att undervisa eleverna om vissa teoretiska principer för att sedan låta dem använda dessa principer i praktiskt arbete. Men hur ska vi hinna med båda delar när jag i utvärdering efter utvärdering får veta att jag borde prata mindre i början av lektionerna så att de hinner jobba mer när det oftast bara är närvaron jag kollar, med ett enkelt upprop? Jag hinner helt enkelt inte undervisa enligt kursplanen inom ramen för schemalagd tid. Jag har på högstadiet 70/80/60 minuter beroende på årskurs idag. Endast en årskurs är halvklass, resten är mellan 20 och 25 elever. Nästa läsår vill jag inte ens tänka på (allt med motiveras med budget). För att klara av detta idag har jag lagt allt i en blogg, länkar, planeringar, kunskapskrav och kursplanedokument samt läser och svarar på 220 loggböcker varje vecka för att hinna ha en dialog med var och en. Jag har verkligen försökt vara så effektiv som möjligt. Men jag märker att eleverna inte vill söka sig ut på nätet trots att skolan sedan många år ingår i en så kallad 1-1 satsning. De flesta läser inte ens det jag svarat på deras loggboksinlägg även om jag särskilt uppmanar dem att starta lektionen med det. Flertalet av dem använder varken blogg, internet eller loggböcker till fullo.

Jag ser en stor motsättning mellan de styrdokument jag har att följa och en kommunal verksamhets budget.

Oavsett om jag har för stora grupper eller för lite tid, vilket jag tycker att jag har, är det svårt att på en och samma gång lära eleverna att de ska uppfinna nytt och tänka gränslöst samtidigt som det finns ett rätt sätt att sy en halsringning eller foga samman två bräder.

Det är mission impossible.

Advertisements

4 comments

  1. Hej! jag vill bara säga att jag läser dina inlägg och blir djupt imponerad av både ditt arbete och din förmåga att uttrycka dina tankar om saken. Så tydlig – du ringar in knuta efter knuta och sätter i sammanhang och större samband. Yessss! Du är en inspirationskälla för mig och jag skulle mycket gärna ha kontakt framöver, om jag får. Glada, bekymrade hälsningar / Annika W, Göteborg

    1. Hej!
      Vad roligt att läsa att det jag skriver betyder något för dig 🙂 det är så lätt att man får för sig att det man skriver bara är tankar som jag känner igen mig i.
      Gärna kontakt, vi finns ju båda i Gbg.
      Kanske på pedagogisk pub på måndag 5 maj? Vi håller till på Posthotellet 17-20 och det är bara att komma förbi!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s