#60 Kunskapers värde

Jag funderar fortfarande ofta på sir Ken Robinsons ord från en föreläsning i London för över ett år sedan:

Did anyone in school ever ask you: What´s your talent?

Jag funderar på det ur eget perspektiv eftersom jag alltid har hållit på med textil och skapande på fritiden. Ända sedan innan jag började i skolan faktiskt, långt före både bild och slöjdundervisning. Jag har alltid känt mig lite konstig för ingen annan jag växte upp med hade samma intressen. Jag var aldrig särskilt förtjust i vare sig trä eller textilslöjd, jag var mest rädd för syslöjdsläraren. Hon var så arg hela tiden. Och i träslöjden minns jag inte att jag gjorde annat än att hyvla för brädan var aldrig jämn. Jag fick vänta ända tills jag i vuxen ålder började på slöjdlärarutbildningen på att känna att jag var i ett sammanhang. Helt plötsligt fanns det andra jag kunde prata med. Det var inte konstigt att skissa med nål och tråd och experimentera med olika sätt att färga ull i microvågsugnen. Det gav ett nytt och välkommet självförtroende.

Jag minns att jag alltid kände mig osäker på min egen förmåga för vi gjorde nästan aldrig något av de grejor jag var bra på. Eller jo, jag var bra på att stava men någon fantasi när jag skrev berättelser det hade jag aldrig. Jag hade liksom aldrig något att berätta. Allt var vanligt och jag var vanlig och alla andra var mer speciella. Jag var liksom plain. Kort och gott. Det är först i vuxen ålder jag börjat inse att mina idéer och tankar kan vara till nytta för andra. Det är först nu som jag vågar prova själv och gör på mitt sätt. Jag minns att jag som elev i grundskolan alltid var ängslig för att inte hitta facit, för det fanns alltid ett rätt svar liksom. Och jag ser massor med elever som har samma ängslan som jag hade. Varför kan saker och ting inte förändras? Varför gör vi likadant när vi undervisar idag som vi själva blev undervisade? Kursplaner har ändrats sedan 70-talet. Forskning har tillkommit. Men vi är fortfarande som ängsliga elever i vår barndoms skola.

Jag har många gånger funderat över vad jag hade gjort idag om jag redan i skolan mötts av att det inte finns bättre och sämre kunskaper. Mer eller mindre viktiga ämnen. Kanske hade inte något varit annorlunda alls. Kanske hade det inte tagit mig så lång tid att hitta fram till det jag tycker om att göra, kanske hade jag hittat rätt snabbare? Kanske hade jag haft lättare att ta betalt för mitt arbete om det redan från början hade ansetts som något man kan livnära sig på? Kanske hade jag utan vånda kunnat sätta en prislapp på en kavaj jag sytt, en halsduk jag designat eller ett silversmycke jag smitt i stället för att skrapa med foten och mumla “Äsch, det var väl inget. Det kan väl alla…” Men varför gör inte alla det då? Som lärare har jag inte haft några problem att diskutera lön. Det är ju ett riktigt jobb. Kanske slöjd är lite mindre viktigt än att vara lärare i NO eller matte, men ändå.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s