Detta med kö till undervisningen

Jag har arbetat i femton år som slöjdlärare. Under alla år har eleverna klagat på att de inte får hjälp snabbt nog. Jag har verkligen lagt tid på att lösa detta för det är en så onödig hangup.

Jag har haft hjälplista på tavlan. Funkar sådär, “Jag har bara en snabb fråga…” heter det varje gång. När jag är restriktiv med de “snabba” frågorna dissas systemet för att man borde få ställa snabba frågor och slippa vänta så länge. När jag låter de “snabba” frågorna gå emellan (inte alls så snabba oftast) är hjälplistan dålig för “folk tränger sig före”.

Jag har själv skrivit upp alla elever på tavlan. I de grupper där det finns elever som slinker undan och aldrig skriver sitt namn på listan på tavlan har jag gått in och själv skrivit alla namnen på en hjälplista på tavlan. Tja, det har varit ok för eleverna för då är det jag som har bestämt. Men jag tycker knappast det varit effektivt ändå för de som inte står först på listan gör ingenting förrän jag kommer.

Jag har struntat i system och hjälpt de som behövt. Detta blir otroligt stressigt och omöjligt att få rättvist. Skriker högst får hjälp mest.

Jag låter eleverna vara med och hitta andra mer rättvisa system. Det kommer inte så många nya förslag.

Jag arbetar med C3B4ME. Tyckte att detta var en toppenidé först, att eleverna skulle engageras i att se varandra som lärresurser, eller ta hjälp av andra källor än just mig. Särskilt kombinerat med att jag gjort en massa filmer på det som oftast blir problem. Filmer som jag lagt på min blogg med länk från den digitala lärplattform vi använder i staden. Det har visat sig att eleverna ändå hellre tar hjälp från mig IRL, in real life. Många menar att de inte orkar logga in i systemet. De frågar på sin höjd en kompis sedan sitter de och väntar, pratar, leker…
“Jag väntar på hjälp”.
Dessutom är det varje lektion en grupp elever som inte har med sin dator eller iPad (jodå skolan delar frikostigt ut detta verktyg), den är inte laddad, jag glömde den hemma, den ligger i skåpet, den är för tung (!), vi använder den ändå aldrig så jag bryr mig inte om att ta med den… Anledningarna är många.

Jag bestämde mig för att ta mig runt problemet med det digitala verktyget. Nästan alla har ju sin smartphone med, och hörlurar dessutom. Jag spelade in podcasts med korta förklaringar och satte upp på väggarna i form av QR-koder. När jag hänvisar eleverna dit suckar de oftast. “Måste du vara så digital?” Jag förklarar det fiffiga med QR-koderna och ber eleverna ladda hem en läsare till sin telefon, för den har de flesta uppe ändå…
“Orkar inte”, kan svaret bli.

Nu har jag återigen gjort en terminsutvärdering och gissa vad som kommer upp som negativt under terminen? Jodå. Kösystemet.

IMG_0452.PNG

Jag ger upp!

Jag har beslutat mig för en drastisk åtgärd. Jag ska sluta hjälpa eleverna! Ja faktiskt. Om hela essensen i ämnet slöjd handlar om problemlösning så ska ta mej tusan inte JAG lösa problemet åt eleverna!

Jag ska under lovet klura på en ännu mer tydlig uppgift på ett problem att lösa. Jag ska ge ledtrådar i uppgiften men vara tydlig med att de inte får någon som helst hjälp av mig. Sedan ska jag gå runt och observera med ipaden i handen.

Eller vad tusan, jag kanske går och tar en fika för att markera?

Advertisements

9 comments

    1. Men det här har jag också funderat över många gånger! Mitt sätt att hantera det hela är att göra instruktioner – inplastade – funkar som du säger “sådär” (det funkar andra gången – som repetition för elever som redan gjort det momentet eller om det är tillräckligt lätt), ett annat sätt är att hjälpa dem i den ordning de sitter i klassrummet (men det ger som sagt ett oroligt klassrum och en hel del lek) och genom att göra tillräckligt enkla men komplexa uppgifter (t ex att påta, men att göra en gemensam idéutveckling när de kommit igång om vad man kan göra av sin påtning). Jag tycker att det sista sättet är bäst. Det gör att jag och eleverna kommer på samma nivå när de väl kommit igång – de kan ganska snart bli självständiga och utveckla tekniken. Det är kanske bara att acceptera att nivån ofta är högre än eleverna klarar av. För egentligen tycker jag att självständighet smäller högre än själva den textila kunskapen. Kom just på att vi brukar prata om självständighet i år 5 och att jag verkligen uppmanar dem att starta lektionen med att SJÄLVA sätta igång och att tänka på hur de ställer hjälpfrågorna (“Ska jag göra så här?” istället för “Vad ska jag göra?”). Måste verkligen klura på detta till nästa år… Funderar på att göra någon sorts “stege” eller arbetsschema med symaskinsmoment, så att de kan arbeta i egen takt och få bestämma föremål själv, medan jag bestämmer svårighetsgrad.

      1. Det är verkligen svårt att veta hur man ska tänka i den här frågan. Det tar ofta lång tid att prova ut ett system som kan funka dessutom, tid man inte alltid har.

        Jag menar verkligen allvar med att det bästa jag kan komma på att göra nu är att sluta hjälpa eleverna så förbaskat mycket. Jag menar, de kommer till mig i sjuan- då kan det väl inte vara meningen att de ska vara helt utan grundkunskaper? Nä, jag ska nog chocka dem lite i vår…

  1. Det kan också vara lite så, krasst nog, att kösystemet är det som eleverna engagerat sig i och har åsikter kring och därför kommer detta upp, igen, under utvärderingen. Barn är snabba på att uppfatta vad de “förväntas” skriva. Råkar jag yppa att jag inte är nöjd med något, så visst skriver alla det på utvärderingen, jämt. Jag blir också förundrad över det flippade klassrummet och över hur många barn som inte klarar instruktioner på egen hand utan måste ha en liten bekräftelse längs vägen, hela tiden. Värre lär det bli eftersom våra elever uppfattat att det aldrig får göra fel. Jag funderar på betygskriteriet kring arbetsprocessen, att faktiskt ge eleverna ett belöningssystem för att de först söker lösningarna på egen hand, och därmed lär för sin egen skull. Det skulle kompensera misslyckanden, uppmuntra experimenterande och egna försök, tänker jag. Nåväl, vilken häftig idé med QR koderna, suveränt Eva, och jag ska även skriva S3B4ME på tavlan och öka min diigtala status ytterligare i klassrummet. Det var coolt!

    1. Jo såklart snappar de upp saker jag säger i klassrummet men kösystemet har verkligen inte varit på tapeten. Jag tänker mer i linje med “varför behöver de så mycket hjälp?” Jag menar ex med att trä en nål, de går i sjuan när de kommer till mig och bör ha gjort det under tidigare år. Är det hjälp eller kontakt de behöver? Eller är det att de vill att jag ska göra det för det är enklare? Grubblar vidare…

  2. Jag går runt mina bänkar osm är placerade i två rader a´8 platser vardera. Jag går runt som en åtta 8 och tittar till dem och hjälper vid behov, Jag hjälper så lite som möjligt då de ska visa mig vad de kan och inte vad de vill kunna. Har också högstadiet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s