Man behöver påminnas ibland

Skärmavbild 2015-05-14 kl. 10.50.26 Under en lång period, faktiskt alla de tre terminer jag jobbat på min “nya” skola har jag behövt arbeta hårt med regler, disciplin, ordning och reda helt enkelt. Det är förväntad arbetstid under lektionerna, ja även i slöjden. Arbetsmaterial ska vara med- läs det digitala verktyg skolan köpt in till var och en. Alla hjälper till att städa, först efter sig själva och sedan efter varandra. Arbetsprocessen ska dokumenteras i digital loggbok (inte på mobilen utan på det verktyg skolan tillhandahåller!) varje lektion. Lektionen börjar på utsatt tid. Ytterplagg och väskor i kapprummet.

Ja ni fattar kanske, Häxan Surtant i egen hög person. Naturligtvis är det inte alltid så här. Många grupper har direkt fattat grejen och kan ägna tiden åt att skapa de mest fantastiska saker, öva sig i tidsödande tekniker, lära sig en massa om vad de själva faktiskt förmår när de inte ger upp när det blir lite svårt och de är så stolta och nöjda med vad de faktiskt kan. Det blir fler och fler som man får sjasa ut ur salen efter 120 intensiva minuter och fler och fler som ber om att få komma fler gånger i veckan när de har rast eller håltimma.

Men just nu är det känslan av Häxan Surtant som regerar, hon den stränga och krävande. Sura.

Då var det ett smart drag att för första gången på 2 år åka tillbaka till min gamla arbetsplats för att träffa klassen jag lämnade efter år 7. De var glada att se mig och jag insåg hur mycket jag saknat dem. På min nya arbetsplats är jag inte mentor alls och det kanske är bra med tanke på den arbetsbörda vi har i slöjden men det ÄR trist att inte få den kontakten med en grupp elever. Särskilt en elev var noga med att komma fram och prata, att hålla sig i närheten av mig när jag var där. Jag blev förvånad för vi hade inte bäst kontakt då. Hen undvek mig en hel del och jag fick inte till många samtal då. Det hade skett en stor förändring, det här var nu en motiverad elev, med tydligt sikte på att komma in på gymnasiet och en tydlig framtidstro. “Du var den enda som sa till mig på skarpen när jag skolkade. Jag vågade bara skolka en enda gång från dina lektioner”, fick jag veta. “Ingen annan brydde sig.” Jag hade uppenbart betytt mycket.

Nu råkar jag veta att det inte var sant att jag var den enda som brydde mig. Mentorn var otroligt bekymrad och hade ständig kontakt med alla inblandade. Vi var många som brydde oss, men jag vet inte, kanske var det så att det hjälpte att bli ärligt förbannad och ryta ifrån. Direkt till eleven. Och benhårt visa att jag bryr mig om dig och din utbildning och förväntar mig att DU också gör det!

Fortsätter nog vara Häxan Surtant ett tag till, fast det är så förbannat trist!

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s