#Lite klokare igen

Intelligenta händer

Förutom att situationen förändrats i slöjden rent organisatoriskt sedan jag började arbeta som slöjdlärare för 17 år sedan så har jag bland eleverna märkt en annan sak också. Det som förut gick relativt enkelt är idag så otroligt mycket svårare. Jag behövde inte stå bredvid  så många elever och lirka och peppa för att det ska vara uthärdligt för händerna att sätta i fem nålar längs en sidsöm. Idag måste jag oftare och oftare backa till en nivå på högstadiet som eleverna borde passerat första året i slöjden. Rena handhavandemoment med de vanligaste redskapen behöver noga gås igenom. Hur man ska hålla i en sax exempelvis. Att inte det stora hålet i saxen är för tummen och det lilla för pekfingret. Jag har fler och fler elever som verkligen inte kan få sina fingrar att lyda när de ska fläta en trefläta oavsett hur mycket tid som läggs på att öva. På högstadiet.

Jag har funderat mycket på vad det är som sker, varför så många elever är så ovana vid handens arbete, varför så många uttrycker att de faktiskt blir helt slut i sina händer. Varför är det så många elever som tycker att slöjdundervisningen är så svår och vad är det de tycker är svårt egentligen? Jag har länge tänkt att det handlar om att kursplanen har förändrats, att ämnet blivit allt mer teoretiserat men varför skulle det orsaka att eleverna så ofta på riktigt får ont i händerna?

IMG_0323

Jag lyssnade på ett program i radions P1, Filosofiska rummet. Ett program med ett samtal mellan en keramiker, en hemslöjdkonsulent och en handkirurg, tillika professor emeritus. Avsnittet handlar om “Handen och tanken” och det finns mycket där som jag tar till mig och som känns bekant och resten av det här inlägget blir mer eller mindre ett referat av programmet.

Drygt en tredjedel av barnen som är födda 2014 använder internet varje dag. Födda 2014, vi pratar tvååringar här. En tredjedel! I programmet pratar man om att vi lever i en ögats tidsålder… I fåtöljen, soffan eller sängen med enbart tummen och pekfinger aktiva. I stället för att bygga saker bygger vi övervikt och ryggproblem. Vad sker med vårt tänkande om vi använder våra händer allt mindre? Jag vill inte göra det så enkelt att jag gnäller på digitaliseringen även om det ligger nära till hands. Inställningen i samhället till vikten av att arbeta med händerna är inte generellt högt värderad tyvärr, men den ökade trenden med makerkultur borde innefatta, uppskatta och lyfta det i större grad tänker jag. Det borde i större utsträckning handla om skapande från grunden än det fokus på programmering och robotar jag ser. Det blir lite av “kejsarens nya kläder” för hur bra makers är vi om händerna slutar göra sitt?

Vet vi att folk använder sina händer allt mindre eller är det bara spekulationer? Det finns en stor skillnad mellan barnen på landsbygden och barnen inne i stan, säger hemslöjdkonsulent Niclas Flink. I stan är barnen mindre medvetna om sin kropp som ett verktyg. Detta är en skillnad som synts under en kort tid, menar Niclas som arbetat de senaste 18 åren med slöjd. Barnen i städerna har svårare för vissa grepp och kan inte tänka ihop att hela kroppen kan vara med i rörelse, de är helt enkelt lite sämre på att använda sina kroppar och händer. Det man vet idag är att vi använder mer abstrakta verktyg, digitala verktyg i en allt större utsträckning och att det troligtvis stjäl tid från att arbeta manuellt och använda händerna rent fysiskt som de verktyg de är. Det är ett sensoriskt inflöde att arbeta praktiskt med händerna och det är något man går miste om när man jobbar på en touchscreen till exempel. Hur påverkar det vårt tänkande om man inte har de här legoklossarna eller andra fysiska föremål att ta i? Bunkefloprojektet visade tydligt att ett par timmars rörelse per dag gav positiva effekter för inlärningen. “Hur skulle det vara om man la till ett par timmars slöjd i veckans schema?”, undrar Göran Lundborg.

Att arbeta med händerna gör oss lugna, det är avstressande men på olika sätt. När man  gör något bekant med händerna måste man visserligen vara starkt närvarande men man kan samtidigt låta hjärnan jobba i bakgrunden, reflektionen vilar i bakgrunden. Pernilla Norrman jämför det med att köra på femmans växel. När man i stället gör något mer konstnärligt arbetar man mer prövande och kritiskt, handlar det om en hypotesprövning hela tiden. Man förhåller sig kritisk och prövar och omprövar sitt arbete. Att arbeta så direkt med materialet, som med lera eller för den delen broderi, där varje rörelse eller beslut gör en direkt synlig skillnad innebär att du måste vara så totalt närvarande, det är en sorts mindfullness. Man träder in i en särskild dimension.

Niclas Flink berättar om ett tillfälle när han hade en utbildning med arbetslösa byggjobbare som en dag skulle tälja slevar. De hade under månader arbetat med mycket som hade med kulturvård att göra på olika sätt men när de skulle tälja hände det någonting med deras annars så livliga miljö. Det blev mer dämpat, tystare och de började prata med varandra om helt andra saker. Detta är något jag känner igen från de tillfällen vi i slöjden broderar. Efter ett tag, när handen börjar bli van förändras stämningen i rummet. Eleverna går in i ett annat tempo, småprat hörs överallt samtidigt som fokus är maxat.

Underskattar vi handens betydelse för vårt sätt att tänka?

Vi lär med handen, handen minns, hävdade Aristoteles, och det finns ett talesätt att vi går från tanke till handling, men kan vi göra det om handen spelat ut sin roll? Och är det inte lika ofta ett växelspel, att vi ibland går från tanke till handling men lika ofta från handling till tanke? Homo habilis, den händiga människan har funnits i sisådär 2,5 miljoner år. Hjärna och hand är väldigt intimt kopplade till varann, berättar Göran Lundborg, professor emeritus. Idéerna föds i hjärnan och direkt går impulser ut i händerna men det är också så att handens arbete formar hjärnan. I hjärnan ligger alla kroppsdelar utlagda som på en karta, den kallas den kortikala kroppskartan. Den del som servar händerna är stor i hjärnan och ju mer vi arbetar med handen växer handens representation i hjärnan. Den här utvecklingen kan gå väldigt fort men också gå tillbaka igen om handen ligger i vila.

Kreativa händer är egentligen grunden för vår civilisation och vår kultur. Utan kreativa händer hade det inte kunnat byggas några broar eller monument och inte heller skrivas eller uppföras några symfonier. Evulotionärt är det så att handen fanns långt före hjärnan. Våra tidigaste förfäder för 4 miljoner år sedan hade fullt färdigutvecklade händer men deras hjärnor var väldigt små. Många forskare har en tanke att det var de här långt komna händerna som ställde krav på hjärnan att utvecklas. Ökad volym, flera nervceller som aktiverade nätverken och att det så småningom blev en hjärna med ökad intelligens och kognitiva förmågor.

Slöjden i skolan ger alla elever en möjlighet att sätta igång händerna och att pröva att skapa saker, något man kanske inte kommit i kontakt med annars och det är en viktig kompensatorisk fråga. Våra händer kan hjälpa oss att förankra oss i världen, som blir allt mer abstrakt. Att enbart peka på en skärm eller hantera ett tangentbord är en väldigt enkel funktion för handen, ett verktyg som har förfinats under 4 miljoner år och som funnit sin egen intelligens genom människans evolution. Långt tillbaka i evolutionen, när våra förfäder reste sig upp och fick händerna fria tror man att språket var ett gesternas språk. Även idag är talet och gesterna intimt sammankopplade i hjärnan. Mycket av vår identitet ligger i händerna, i vårt sätt att gestikulera och använda händerna. Händerna är en väldigt viktig del av oss själva och av vår personlighet.

Att arbeta men händerna kan göra att det krävs mycket brainpower beroende på hur vältränade händer och finmotorik vi har. Är det därför en del elever kan bli fullständigt utmattade av ett slöjdpass? De borde ju få mer i så fall? Att vara i den fysiska världen med alla sinnen, att arbeta taktilt gör att tanken möbleras med mycket mer än den skulle göra om man bara använde ögon och öron till exempel. Om man tar bort den dimensionen som har med beröring att göra och den information det  sänder hjärnan skapar man någon form av avstånd. Man kommer nära världen genom att använda händerna. Det taktila inflödet är av otroligt värde för att vi ska känna oss hemma i världen och för att vi ska förstå vår omgivning. Med synen kan vi observera men med känseln kan vi förstå.

Inom handkirurgin vet man att när känseln försvinner i handen är det kört men om rörligheten försvinner kan man alltid kompensera för det. Om exempelvis pincettgreppet mellan tumme och pekfinger inte fungerar som det ska på grund av exempelvis känselbortfall är den handen illa ute. Det är med hjälp av känseln vi upplever det estetiska och det konstnärliga, att känna på ett material förstärker känslan och upplevelsen av konsten. Beröringssinnet och att bli berörd handlar inte enbart om att beröra något fysiskt utan om att bli berörd i sitt hjärta. Inspiration kan också födas genom handens arbete. Handen sätter igång tanken.

Keramikern Pernilla Norrmans händer är starka, under de 20 år hon jobbat med keramik har händerna blivit större, musklerna i händerna har utvecklats under åren. Händerna behöver utmanas. En så vanlig sak som att gå och handla kläder och använda sina händer för att känna och skatta vad som är kvalitet i materialet behöver övas upp. Det går inte att läsa sig till på ett funktionellt sätt utan där är det våra händer som blir våra ögon.

Handens nya roll

Det finns de som tror att handen har varit den stora medlöparen till den moderna människan, för teknisk utveckling och för kultur bland annat därför är det så bekymmersamt att plocka bort handens aktivitet då det är det som Göran Lundborg menar är det genuint mänskliga och det är först nu i vår tid som handens och hjärnans förhållande faktiskt på allvar förändras. Handen har fått en ny roll men mera som en förmedlare kanske, Göran Lundborg kallar det för teknikförlängda händer och menar att det är en väldigt enkel funktion. I vår del av världen, kan man ju tillägga. Jag tycker att detta blir tydligt när vi får elever från en annan kultur och ett annat samhälle där det digitala inte är lika vanligt förekommande. Flertalet elever lär lätt med händerna, trots att det är tekniker som är dem främmande.

Pernilla Norrman menar att utan att backa utvecklingen idag, behöver vi bli medvetna om vad som är grundvillkoren för oss människor, att vara i kontakt och att vara förankrade. Idag är vi väldigt långt ifrån att använda våra händer och kropp till att tämja naturens material och födoämnen. Vi behöver se konsekvenserna av vår konsumtion och förstå att, och hur saker produceras i ett hållbart perspektiv. Att skapa själv, att komma i djup kontakt med ett material tar lång tid. Det finns en rörelse idag, slow movement där saker ska få ta lång tid och göras från grunden samtidigt som det också i samhället finns en sorts ytlighet och otålighet. Kunskapen att värdera kvalitet går förlorad samtidigt som väldigt mycket kunskap följer med att tillägna sig ett hantverk på djupet. Nyfikenheten för andra material och blicken för kvalitet och hantverk ökar.

Att göra saker med händerna och att slöjda eller hantverka är en källa till både frihet och förankring, ett citat Pernilla Norrman bär med sig och kopplar till hela DIY-rörelsen och även till den globala makerrörelsen. Det handlar egentligen om en slags frihetsrörelse att kunna göra själv och att inte vara hänvisad till det som erbjuds.

Det är svårt att greppa samtalet i programmet, men det tål att lyssnas på flera gånger.

Advertisements

Den blomstertid nu kommer…

…fast inte utan ett Afk i Varberg i Skolsmedjans regi.

IMG_1048

Nyss hemkommen från läsårets riktiga avslutning försöker jag summera två dagars knytkonferens i Varberg men det går inte riktigt att få grepp om. På ett konstigt sätt står tiden stilla när man slungas in i gemenskapen där alla, precis alla har en stark tro på att svensk skola går att göra bättre och att det inte går att vänta på att någon annan ska göra det. Vi alla har ett ansvar att bidra och dela goda exempel och alla gör, oavsett om de står på scenen och pratar eller om det sker i alla de diskussionsgrupper som både styrt och spontant uppstår. Det inger hopp när det finns så mycket som gör mig förtvivlad.

Tiden både står stilla och rusar fram, eller som Victoria, en av smederna uttrycker det:

– Vi må ligga efter i schemat just nu men i eftermiddag är vi ikapp, vi lever i ett parallellt universum på afk. Oroa er inte.

IMG_1109

Ett parallellt universum. Jag som åker dit och är kräkfärdig på skola, omöjlig organisation, struktur som ofta kärvar och biljoner betyg som nyss är satta står helt plötsligt och diskuterar utmaningar och möjligheter med en skolchef från norra Sverige som jag aldrig träffat tidigare och vi är där på samma villkor, vi lyssnar och tar in varandras vardag och får en större förståelse. Det är direktkontakt. Det ger kraft att fortsätta. Det är samtal som inte tar slut ens om man aptrött står i trapphuset på hotellet klockan halv ett på natten, på väg från kvällens middag och mingel och har pratat skola sedan 8.00 på morgonen. Samtal som återupptas sedan förra årets möten. För vi ses igen. Och igen, vi som upptäckt denna möjlighet att andas frisk luft i skolans värld. Varje år många stammisar men också många nytillkomna.

Jag vågar knappt skriva om detta med risk för att låta nyfrälst och flummig. Jag kan till och med förstå om det framstår så när jag inte tydligt kan räkna upp och bocka av allt jag lärt mig av att delta, men jag måste göra ett försök. För att få grepp om tankarna.

Från (universitetslektor) Magnus Levinssons föreläsning Evidens, makt och profession tar jag med mig tankar om att förhålla mig kritisk till skolforskning och inte oreflekterat hoppa på Dylan-tåget eller vad som nu blir i ropet nästa termin. Om att vi importerar massor med anglosaxisk skolforskning utan att reflektera över hur den stämmer med vår nordiska kunskapstradition. Om att det finns en maktfaktor bakom att vissa sammanställer och filtrerar vilken forskning som ska vara rådande och ett glapp mellan akademi och verksamhet.

Zulmir Bečević, författare och filosofie doktor får mig att reflektera över alla berättelser som finns om vår dåtid, samtid och framtid. Vi är alla berättare men det är samtidigt viktigt att inte låta berättelser stå oemotsagda. Och det som bara för några år var fiktion och orimlig fantasi är numera många människors vardag. Samtiden har kommit ikapp fiktionen. Det absurda är inte längre absurt…

Det redovisas flera exempel på hur det går att tänka nytt om man bara vågar. Varbergs kommun visar vägen kring hur man kan arbeta med den ofta väldigt dåligt utnyttjade PRAO:n som många skolor envisas med att göra “som man alltid gjort”. Hittills har jag inte varit på någon skola där man använt veckorna till det de ska vara- arbetslivsorientering. De mest positiva rösterna är ofta de som blir av med en stor portion lektioner under en period och kan rätta ikapp. I Varberg finns ett medvetet utvecklingsarbete; SKAL (skola och arbetslivsorientering). Se och härma!

IMG_1046

Maria Wirén, utvecklingschef i Varbergs kommun berättar om med vilken struktur man lagt upp utvecklingsarbetet i kommunen och det är kristallklart utan floskler och tomma ord. Hur man tillsammans byggt upp en organisatorisk kompetens. Grattis Varberg! vill jag ropa, och samtidigt tipsa kranskommunerna att svänga förbi och norpa idéer av bara tusan, innan Varberg norpar alla lärare.

Ulrika Bergmark, biträdande professor och utvecklingsledare och Mats Westerberg, professor på institutionen för ekonomi, teknik och samhälle båda från Luleå tekniska universitet håller sig till temat för konferensen och talar om goda möten för lärande. De delar tankar kring pedagogiska principer och att lärande går före kontroll och kugghjulen börjar snurra i mitt eget huvud kring hur vi i de praktisk estetiska ämnena redan har en samsyn kring bästa möjliga möte för lärande.

Bodil Båvner från SKL (Sveriges kommuner och landsting) ställer i en pop-up-intervju en öppen fråga till oss alla. Vad tycker vi, utifrån var vi befinner oss i verksamheten är det allra viktigaste som behöver lyftas i arbetet med att utveckla skolan?

Varje år finns en programpunkt med ett antal pecha kuchas, snabbföreläsningar till bilder där deltagare får komma till tals utifrån sin vardag och sina tankar. En otroligt svår föreläsningsform där det inte finns utrymme för utsvävningar.

Det kan efter min uppräkning här ovan tyckas att vi ändå sitter på läktarna och oreflekterat matas med kunskap precis som på alla andra konferenser men eftersom allt går i ett rasande tempo och eftersom vi befinner oss i ett parallellt universum är detta enbart en bråkdel av allt som sker. Det blir liksom kryddningen på bra råvaror i en maträtt, något som lyfter och förhöjer det allra viktigaste- våra möten i diskussionerna under AfkTalk och AfkTeatime, diskussioner som orkestreras av Lena Göthe, konsult och ägare av Plus Pil Skolutveckling.

IMG_1077

Allt är inte bara torrt prat om skola och skolutveckling. Det enda som kostar något för oss deltagare är maten och det måste nog anses vara till självkostnadspris. För futtiga femhundringen trollar restaurangen på Campus fram 2 luncher och en trerätters middag där vi dessutom underhålls av Street Bourbon Band, ett lokalt band med rejäl repertoar som får golvet att fyllas av euforiskt dansande människor.

AfkVarberg är något så ovanligt som en konferens där ingen vill skriva någon något på näsan, man delar. Och det är en skillnad. Man delar och får något tillbaka genom att lyssna. Och vi som deltagare i konferensen förväntas alla delta. Aktivt. Detta är inte en konferens man går till för att bli matad. Man medskapar. Vi blir alla viktiga pusselbitar i hur skolan gestaltar sig idag och i framtiden, vi är inte brickor i ett spel.

Är det något jag inte fattar så är det varför inte fler hänger på låset till årets mest givande skolevenemang. Samtidigt är jag tacksam för det. Det finns aldrig mer än 130 platser och jag vill inte bli utan. Nästa år heller.

IMG_1113

Analoga robotar

Ja hur blev det nu med mitt första försök att programmera med mina elever i slöjden?

Snopet är den första tanken, men det är väl också en känsla värd att notera? Allt kan ju inte bli lyckat varje gång? Jag hade alldeles för lite termin kvar när jag fick idén och kanske borde jag väntat? Det var fyra veckor kvar när jag provade att introducera begreppen, fyra veckor som i andra ämnen kan tyckas tillräckligt men i slöjden bara är en fis i rymden. Med 80 minuter x 4, där både nya begrepp och handens arbete ska ingå blir inget gjort på djupet och med god förståelse. Fast jag kan ju göra om detta till våren med en annan grupp, starta så och utveckla arbetet mer.

Ett par saker tar jag i alla fall med mig.

Eleverna var nyfikna på programmeringsbegreppen. De ansträngde sig för att lägga sekvenserna i rätt ordning, diskuterade och provade olika varianter. De samarbetade kring en lösning i stället för att lösa på egen hand.

I stället för att fråga mig om hjälp, något som är vanligt trots att det finns en instruktion att följa, gick eleverna oftare till sina sekvenslappar och tog reda på vad nästa steg i algoritmen var.

Jag som kan sy en tygpåse vet att det finns många sätt att lösa algoritmen på. Man kan göra saker i olika ordning och ändå komma fram till samma resultat, man kan till och med göra olika moment och ändå hamna i samma påse till slut. För eleverna fanns det bara ett rätt sätt och de var väldigt ängsliga för att ha lagt sekvenserna i fel ordning. Jag fick uppmana dem att tänka logiskt, att fundera över vad som är rimligt. Det blev så plågsamt tydligt att de är vana vid att det finns ett och endast ett sätt att göra saker på, ett enda rätt svar på frågan. Jag tänker att det är en utmaning för alla som arbetar i skolan att om och om igen exemplifiera för eleverna att det alltid finns flera lösningar på ett problem, att det finns flera sidor att titta från. Jag vet att många redan gör det redan, vi måste bara göra det ännu mer och tydligare. För eleverna är verkligen programmerade att hitta det rätta svaret.

Vad som var snopet? Jo att så väldigt många inte hann med att göra klart sin algoritm och prova om den höll hela vägen till färdig påse. Att sy en enkel tygpåse tar sin tid när man glömt hur man ska trä symaskinen och hantera dess funktioner för att det ligger en termin i träslöjden emellan. Men det är ett annat inlägg.

Programmera lite då?

Fem biljoner plastartiklar flyter i världshaven.

Det tar 400 år för en plastpåse att brytas ned.

Många länder har förbjudit plastpåsar helt eller delvis. Inte Sverige.

På svenska västkusten har 94% av alla stormfåglar har plast i magen.

Upp till 400% läggs på priset på inköpspriset på en plastpåse i butiken.

Lajkat video mars 2016

I mina två sjuor syr vi en miljökasse för att på något sätt manifestera mot mängden plast som finns i världen. Självklart har jag dolda motiv med projektet. Jag vill nöta in de rutinmoment som ingår i ett enkelt symaskinsprojekt, ett bra sätt att lära känna ett av slöjdens vanligaste redskap. Jag skulle kunna skriva ihop en instruktion och det höll jag på att göra. Igår ändrade jag mig. Instruktionen skrevs, men i bitar- sekvenser.

Med utgångspunkt i Linda Liukas bok Hej Ruby har jag tagit ett, åtminstone för mig lite nytt grepp på ett rätt så vanligt slöjdprojekt. fullsizeoutput_8f5Kanske ger jag mig ut på hal is här. De enda programmeringsgrunder jag har i detta är hämtade från en barnbok. Men det här är min  nivå när det kommer till programmering. Jag måste ändå försöka och se vart det leder för väntar jag tills jag är expert kommer jag att vara pensionär först.

img_8977

På tavlan skrev jag det här, och vi pratade om begreppen. Eleverna fick i uppgift att skriva algoritmen med hjälp av de sekvenser jag gav dem. De skulle alltså koda hur man syr en väska. Vi blev tvungna att ta tag i orden och begreppen, vad är det för ett språk vi arbetar med i salen egentligen?

img_8981-2

Gruppvis gick eleverna igenom lapparna med sekvenser och valde ut ord som inte var vanliga i deras språk. De hamnade på tavlan och vi förklarade dem tillsammans.

Sedan var det dags att göra algoritmen. Vilket bra surr det blev! Och ännu mer när jag sa att det finns många sätt att skriva algoritmen för en väska och att de ska använda sin algoritm när de bestämt sig. Sy ihop sidsömmarna före man sicksackar traskanterna? Sy fast handtaget innan eller efter hörnen i botten sys av?

fullsizeoutput_8f5

-Men! Tänk om det blir FEL! Jag vill ju kunna använda min väska sen!

Ja tänk om det blir fel. Då lär vi ju oss något på det samtidigt. Och det kan inte bli mer fel i det här projektet än att det behövs sprättas lite. Och då blir du ju bättre på det också.

img_8979

Några undrade om de får sämre betyg om det inte blir rätt. Att det ska vara så svårt att nå fram med budskapet att det är prövandet som bedöms. Prövandet, uthålligheten och omsorgen om arbetet. Men det var bra att få lyfta det igen. Med ny infallsvinkel.img_8980

Vad vill jag ha sagt med det här? Jo att det inte nödvändigtvis måste finnas dyra manicker när man övar programmeringsförmågor med elever i skolan och introducerar nya begrepp som har med programmering att göra. Det behöver inte vara nya produkter och det kan vara helt analogt. Om jag inte missuppfattat programmeringskunskaper helt och hållet handlar mycket om att pröva och ompröva, att ha tålamod och vara noggrann. Något som vi kan göra i många av de befintliga ämnena i kursplanen idag. Att prova olika vägar att nå ett mål.

Nu ser jag med spänning fram emot när mina analoga robotar ska fullfölja algoritmen nästa onsdag!

Att göra en sammanfattning

Det har varit en alldeles för intensiv period för mig under se senaste terminerna och kulmen nåddes när jag i maj gick upp med den magisteruppsats jag skrivit under våren 2016. Det snurrar på med vanligt jobb på heltid i en fantastiskt inspirerande skola, uppdrag att föreläsa på diverse intressanta konferenser och två kapitel till två olika antologier, om slöjd på olika sätt. Den ena har precis skickats till alla medlemmar i LR och kommer att releasas på Bok och biblioteksmässan i Göteborg nu i september.

Den andra boken kommer att släppas våren 2017 och handla om slöjd i en digital samtid. Det är onekligen spännande allt det här men det bidrar också till att jag inte själv hinner med riktigt. Det blir inte så mycket tid över att fundera, stanna upp, tanka nya idéer och bara vara. Det saknas liksom något för att det ska bli ett fungerande kretslopp, till slut känns alla mina tankar passé och jag blir trött på mig själv.

Jag är så inspirerad av min kompis Malin, som skriver en veckosammanfattning i sin blogg Bildsal 117 varje vecka. Det är fina texter om vardagliga händelser, alltid med en twist på något sätt. Jag hoppas att hon någon dag samlar ihop sig och ger ut en bok med alla tankar. Hon har gjort en grym upptäcktsresa inom yrket som pedagog, något som inte alltid är enkelt det märks, men att konsekvent sammanfatta det som hänt under arbetsveckan blir en så tydlig och enkel dokumentation att kunna gå tillbaka till och just nu är det precis vad jag behöver. Det händer så många saker under en vecka, stora som små som kommer att bli till en helhet- det vet jag. Jag vill bara kunna minnas och se mönster. Och så grymma betraktelser som Malin får till blir det inte tal om, men jag ska också stanna upp och fundera över veckans viktigaste här. På mitt sätt.

Kevlarprojektet går mot sitt avslut

Nu är det dags att passa in kevlarbitarna på tårna på skridskoöverdragenIMG_2048 2 IMG_2049 2 De passar inte så strålande men varken lycra eller kevlar samarbetar så bra med saxar så vad kan man göra?IMG_2059 Och på tal om saxar så äter kevlaren dem levande. Alla mina saxar är numera ganska slöa.IMG_2050 2   Att sy med vanlig symaskin vållade konstigt nog inga problem, men overlockmaskinens kniv är inte längre vad den har varit om man säger så. Till slut: ändra på färgen så att kevlaren inte syns så mycket, ganska bra för då trollar man samtidigt bort alla sömmar som inte sitter sådär rakt och snyggt. IMG_2054 2 IMG_2053 IMG_2057 2

Tadaa!

Lärdom 1: ta fram vinkelslipen direkt så slipper du slipa saxar.

Lärdom 2: skippa overlockmaskinen, det är lika illa som att försöka klippa i materialet.

Lärdom 3: låt alltid eleverna prova sina idéer annars lär man sig aldrig något nytt!

Tillverkning av glödlampor i slöjden!

I morgon är det dags för sista rycket med dessa små nyckelringar. I veckan som gick fick vi svar på om de kommer att lysa eller ej.

IMG_2033

Den här hade vi lite problem med först och eftersom jag inte är så haj på det här med att fatta hur ström funkar blev jag lite osäker. Den lyste inte alls först. Vi pratade om det lite, eleven och jag och när jag fick veta att tråden inte räckt hela vägen genom alla lamporna chansade jag på att det var problemet och bad eleven sy om fast med en längre konduktiv tråd som skulle kunna räcka hela vägen genom alla lamporna.

Sen funkade det faktiskt!

IMG_2032 IMG_2031

Den här andra blev lite märklig, lamporna lyste så himla svagt. Och de släcktes dessutom när vi satte på strömbrytaren och de tändes när vi stängde av. Hmm.

Det visade sig att eleven hade kopplat strömbrytaren med både plus och minus. Konstigt att det ens lyste alls?

Nu ska bara det vanliga slöjdarbetet fixas, en baksida sys på och en nyckelring fästas.

Nya material- nya lärdomar

Var var vi nu i kevlarprojektet?

Jo- det är dags att prova ett bättre sätt än att klippa ut delarna.

Så här tjusiga elever har jag inte varje vecka men just idag är det Fashion Week på skolan, ny klädselutmaning varje dag en hel vecka, med catwalk i bamba varje lunch. Idag var temat att alla klasser skulle vara så finklädda som möjligt

IMG_1962

Plan 1: Mattkniv och tejp, precis som vi googlade förra veckan.

Det gick inget vidare. Tejpen revs med och knivbladet var inte starkt nog.

IMG_1967

Plan 2: Tejp och tygsax.

IMG_1966

Bättre med tejp än som vi provade förra veckan, utan. Vinkelslip, kanske? Nä det här får duga!

Hur ska man sätta tejp längs mallens kant? Textilpenna funkade fint och sedan tejp på!

IMG_1968

Här ser man en med vanlig trådriktning och en på skrå. Vi vet fortfarande inte vilken som kommer att fungera bäst.

IMG_1970 IMG_1971

Dagens problem:

Att dra av tejpen var inte enkelt men vad beror det här på? Vi kunde inte lista ut det under lektionen, båda var lagda med samma trådriktning och med tejpen försiktigt bortplockad. Märkligt och trist eftersom det tar så lång tid att klippa ut.

IMG_1976IMG_1975

Under lektionen kom eleven och bytte saxar på löpande band. Mina superskarpa tygsaxar, min stolthet blev visst snabbt väldigt slöa av kevlar. Tur att det snart är sommarlov och dags att lämna saxarna till slipning!

IMG_1969

IMG_1972

Att ha slöjd i finkläder kostar på, kevlar långt upp i flugan!

Ännu mer Lilypad!

För några veckor sedan startade ett annat, lite ovanligt projekt i en av mina sjuor. En elev skulle sy ett fodral till en pärm som skulle fixa problemet med alla lösa papper i skåpet.Det är alltid bra med lite ljus så jag visade mina Lilypads.

Sedan dess har det gått ganska trögt och jag trodde ärligt talat inte att det skulle bli något av det hela, men igår var det plötsligt dags. Den här eleven har aldrig provat att brodera, kände inte till förstygn alls och hade svårt att få till en knut på tråden men satte med min hjälp igång. Den konduktiva tråden är dessutom verkligen hopplös att sy med. Trög och trasslig. Det visade sig däremot att hen hade full koll på det där med plus och minus och jag undrade lite hur det kunde komma sig. Hen pekade på brickan där alla delarna satt fast.

“Det står ju där.”

“Va?”

“Jamen, ser du inte linjerna? Det är bara att följa dem ju.”

IMG_1191

Ser DU dem?

Att sy förstygn gick snabbare än det brukar och vips var alla minus kopplade till strömbrytare och batteri. När det var dags att städa och avsluta kom jag på att det nog skulle vara kul att prova och se om det funkade så vi la en tråd mellan plus på batteriet och en av lamporna. En annan elev kom fram och ville starta strömbrytaren.

IMG_1939 IMG_1941 IMG_1943 IMG_1945

 

Det funkade!

Och den glädjen, jag var tvungen att dra över på tiden och visa den stackars MaKey MaKey som jag har kvar i en låda i ett skåp, för vi har ju inga datorer, bara iPads och jag har lite tappat sugen. Eleven var lyrisk och det visade sig att hen redan har en plan att gå på tekniskt gymnasium. Detta fick flera elever att stanna kvar på rasten.

“Får vi jobba med sånt här i åttan?” frågade flera.

V for victory!