#makerspace

Intelligenta händer

Förutom att situationen förändrats i slöjden rent organisatoriskt sedan jag började arbeta som slöjdlärare för 17 år sedan så har jag bland eleverna märkt en annan sak också. Det som förut gick relativt enkelt är idag så otroligt mycket svårare. Jag behövde inte stå bredvid  så många elever och lirka och peppa för att det ska vara uthärdligt för händerna att sätta i fem nålar längs en sidsöm. Idag måste jag oftare och oftare backa till en nivå på högstadiet som eleverna borde passerat första året i slöjden. Rena handhavandemoment med de vanligaste redskapen behöver noga gås igenom. Hur man ska hålla i en sax exempelvis. Att inte det stora hålet i saxen är för tummen och det lilla för pekfingret. Jag har fler och fler elever som verkligen inte kan få sina fingrar att lyda när de ska fläta en trefläta oavsett hur mycket tid som läggs på att öva. På högstadiet.

Jag har funderat mycket på vad det är som sker, varför så många elever är så ovana vid handens arbete, varför så många uttrycker att de faktiskt blir helt slut i sina händer. Varför är det så många elever som tycker att slöjdundervisningen är så svår och vad är det de tycker är svårt egentligen? Jag har länge tänkt att det handlar om att kursplanen har förändrats, att ämnet blivit allt mer teoretiserat men varför skulle det orsaka att eleverna så ofta på riktigt får ont i händerna?

IMG_0323

Jag lyssnade på ett program i radions P1, Filosofiska rummet. Ett program med ett samtal mellan en keramiker, en hemslöjdkonsulent och en handkirurg, tillika professor emeritus. Avsnittet handlar om “Handen och tanken” och det finns mycket där som jag tar till mig och som känns bekant och resten av det här inlägget blir mer eller mindre ett referat av programmet.

Drygt en tredjedel av barnen som är födda 2014 använder internet varje dag. Födda 2014, vi pratar tvååringar här. En tredjedel! I programmet pratar man om att vi lever i en ögats tidsålder… I fåtöljen, soffan eller sängen med enbart tummen och pekfinger aktiva. I stället för att bygga saker bygger vi övervikt och ryggproblem. Vad sker med vårt tänkande om vi använder våra händer allt mindre? Jag vill inte göra det så enkelt att jag gnäller på digitaliseringen även om det ligger nära till hands. Inställningen i samhället till vikten av att arbeta med händerna är inte generellt högt värderad tyvärr, men den ökade trenden med makerkultur borde innefatta, uppskatta och lyfta det i större grad tänker jag. Det borde i större utsträckning handla om skapande från grunden än det fokus på programmering och robotar jag ser. Det blir lite av “kejsarens nya kläder” för hur bra makers är vi om händerna slutar göra sitt?

Vet vi att folk använder sina händer allt mindre eller är det bara spekulationer? Det finns en stor skillnad mellan barnen på landsbygden och barnen inne i stan, säger hemslöjdkonsulent Niclas Flink. I stan är barnen mindre medvetna om sin kropp som ett verktyg. Detta är en skillnad som synts under en kort tid, menar Niclas som arbetat de senaste 18 åren med slöjd. Barnen i städerna har svårare för vissa grepp och kan inte tänka ihop att hela kroppen kan vara med i rörelse, de är helt enkelt lite sämre på att använda sina kroppar och händer. Det man vet idag är att vi använder mer abstrakta verktyg, digitala verktyg i en allt större utsträckning och att det troligtvis stjäl tid från att arbeta manuellt och använda händerna rent fysiskt som de verktyg de är. Det är ett sensoriskt inflöde att arbeta praktiskt med händerna och det är något man går miste om när man jobbar på en touchscreen till exempel. Hur påverkar det vårt tänkande om man inte har de här legoklossarna eller andra fysiska föremål att ta i? Bunkefloprojektet visade tydligt att ett par timmars rörelse per dag gav positiva effekter för inlärningen. “Hur skulle det vara om man la till ett par timmars slöjd i veckans schema?”, undrar Göran Lundborg.

Att arbeta med händerna gör oss lugna, det är avstressande men på olika sätt. När man  gör något bekant med händerna måste man visserligen vara starkt närvarande men man kan samtidigt låta hjärnan jobba i bakgrunden, reflektionen vilar i bakgrunden. Pernilla Norrman jämför det med att köra på femmans växel. När man i stället gör något mer konstnärligt arbetar man mer prövande och kritiskt, handlar det om en hypotesprövning hela tiden. Man förhåller sig kritisk och prövar och omprövar sitt arbete. Att arbeta så direkt med materialet, som med lera eller för den delen broderi, där varje rörelse eller beslut gör en direkt synlig skillnad innebär att du måste vara så totalt närvarande, det är en sorts mindfullness. Man träder in i en särskild dimension.

Niclas Flink berättar om ett tillfälle när han hade en utbildning med arbetslösa byggjobbare som en dag skulle tälja slevar. De hade under månader arbetat med mycket som hade med kulturvård att göra på olika sätt men när de skulle tälja hände det någonting med deras annars så livliga miljö. Det blev mer dämpat, tystare och de började prata med varandra om helt andra saker. Detta är något jag känner igen från de tillfällen vi i slöjden broderar. Efter ett tag, när handen börjar bli van förändras stämningen i rummet. Eleverna går in i ett annat tempo, småprat hörs överallt samtidigt som fokus är maxat.

Underskattar vi handens betydelse för vårt sätt att tänka?

Vi lär med handen, handen minns, hävdade Aristoteles, och det finns ett talesätt att vi går från tanke till handling, men kan vi göra det om handen spelat ut sin roll? Och är det inte lika ofta ett växelspel, att vi ibland går från tanke till handling men lika ofta från handling till tanke? Homo habilis, den händiga människan har funnits i sisådär 2,5 miljoner år. Hjärna och hand är väldigt intimt kopplade till varann, berättar Göran Lundborg, professor emeritus. Idéerna föds i hjärnan och direkt går impulser ut i händerna men det är också så att handens arbete formar hjärnan. I hjärnan ligger alla kroppsdelar utlagda som på en karta, den kallas den kortikala kroppskartan. Den del som servar händerna är stor i hjärnan och ju mer vi arbetar med handen växer handens representation i hjärnan. Den här utvecklingen kan gå väldigt fort men också gå tillbaka igen om handen ligger i vila.

Kreativa händer är egentligen grunden för vår civilisation och vår kultur. Utan kreativa händer hade det inte kunnat byggas några broar eller monument och inte heller skrivas eller uppföras några symfonier. Evulotionärt är det så att handen fanns långt före hjärnan. Våra tidigaste förfäder för 4 miljoner år sedan hade fullt färdigutvecklade händer men deras hjärnor var väldigt små. Många forskare har en tanke att det var de här långt komna händerna som ställde krav på hjärnan att utvecklas. Ökad volym, flera nervceller som aktiverade nätverken och att det så småningom blev en hjärna med ökad intelligens och kognitiva förmågor.

Slöjden i skolan ger alla elever en möjlighet att sätta igång händerna och att pröva att skapa saker, något man kanske inte kommit i kontakt med annars och det är en viktig kompensatorisk fråga. Våra händer kan hjälpa oss att förankra oss i världen, som blir allt mer abstrakt. Att enbart peka på en skärm eller hantera ett tangentbord är en väldigt enkel funktion för handen, ett verktyg som har förfinats under 4 miljoner år och som funnit sin egen intelligens genom människans evolution. Långt tillbaka i evolutionen, när våra förfäder reste sig upp och fick händerna fria tror man att språket var ett gesternas språk. Även idag är talet och gesterna intimt sammankopplade i hjärnan. Mycket av vår identitet ligger i händerna, i vårt sätt att gestikulera och använda händerna. Händerna är en väldigt viktig del av oss själva och av vår personlighet.

Att arbeta men händerna kan göra att det krävs mycket brainpower beroende på hur vältränade händer och finmotorik vi har. Är det därför en del elever kan bli fullständigt utmattade av ett slöjdpass? De borde ju få mer i så fall? Att vara i den fysiska världen med alla sinnen, att arbeta taktilt gör att tanken möbleras med mycket mer än den skulle göra om man bara använde ögon och öron till exempel. Om man tar bort den dimensionen som har med beröring att göra och den information det  sänder hjärnan skapar man någon form av avstånd. Man kommer nära världen genom att använda händerna. Det taktila inflödet är av otroligt värde för att vi ska känna oss hemma i världen och för att vi ska förstå vår omgivning. Med synen kan vi observera men med känseln kan vi förstå.

Inom handkirurgin vet man att när känseln försvinner i handen är det kört men om rörligheten försvinner kan man alltid kompensera för det. Om exempelvis pincettgreppet mellan tumme och pekfinger inte fungerar som det ska på grund av exempelvis känselbortfall är den handen illa ute. Det är med hjälp av känseln vi upplever det estetiska och det konstnärliga, att känna på ett material förstärker känslan och upplevelsen av konsten. Beröringssinnet och att bli berörd handlar inte enbart om att beröra något fysiskt utan om att bli berörd i sitt hjärta. Inspiration kan också födas genom handens arbete. Handen sätter igång tanken.

Keramikern Pernilla Norrmans händer är starka, under de 20 år hon jobbat med keramik har händerna blivit större, musklerna i händerna har utvecklats under åren. Händerna behöver utmanas. En så vanlig sak som att gå och handla kläder och använda sina händer för att känna och skatta vad som är kvalitet i materialet behöver övas upp. Det går inte att läsa sig till på ett funktionellt sätt utan där är det våra händer som blir våra ögon.

Handens nya roll

Det finns de som tror att handen har varit den stora medlöparen till den moderna människan, för teknisk utveckling och för kultur bland annat därför är det så bekymmersamt att plocka bort handens aktivitet då det är det som Göran Lundborg menar är det genuint mänskliga och det är först nu i vår tid som handens och hjärnans förhållande faktiskt på allvar förändras. Handen har fått en ny roll men mera som en förmedlare kanske, Göran Lundborg kallar det för teknikförlängda händer och menar att det är en väldigt enkel funktion. I vår del av världen, kan man ju tillägga. Jag tycker att detta blir tydligt när vi får elever från en annan kultur och ett annat samhälle där det digitala inte är lika vanligt förekommande. Flertalet elever lär lätt med händerna, trots att det är tekniker som är dem främmande.

Pernilla Norrman menar att utan att backa utvecklingen idag, behöver vi bli medvetna om vad som är grundvillkoren för oss människor, att vara i kontakt och att vara förankrade. Idag är vi väldigt långt ifrån att använda våra händer och kropp till att tämja naturens material och födoämnen. Vi behöver se konsekvenserna av vår konsumtion och förstå att, och hur saker produceras i ett hållbart perspektiv. Att skapa själv, att komma i djup kontakt med ett material tar lång tid. Det finns en rörelse idag, slow movement där saker ska få ta lång tid och göras från grunden samtidigt som det också i samhället finns en sorts ytlighet och otålighet. Kunskapen att värdera kvalitet går förlorad samtidigt som väldigt mycket kunskap följer med att tillägna sig ett hantverk på djupet. Nyfikenheten för andra material och blicken för kvalitet och hantverk ökar.

Att göra saker med händerna och att slöjda eller hantverka är en källa till både frihet och förankring, ett citat Pernilla Norrman bär med sig och kopplar till hela DIY-rörelsen och även till den globala makerrörelsen. Det handlar egentligen om en slags frihetsrörelse att kunna göra själv och att inte vara hänvisad till det som erbjuds.

Det är svårt att greppa samtalet i programmet, men det tål att lyssnas på flera gånger.

Advertisements

Elektronik, broderi och genus

img_9059
Jag har under den senaste terminen varit utlånad en liten del av min slöjdlärartjänst till utbildningsförvaltningen för att vara med och utveckla Partille Makerspace. Vi har kommit igång med att erbjuda ett antal prova-på-lektioner till förskolor och skolor och jag har fått möjligheten att prova att slöjda med elektronik tillsammans med yngre elever än tidigare. Att i år 5, under en knapp timme introducera, genomföra och avsluta arbetet med att brodera en krets och få lampor att lysa kändes som en utmaning för mig som är van att lägga en lektion på att få alla att kunna trä nålen och få till en ok knut. Eller om jag ska vara extra tydlig: att förstå att man klipper av en tråd, lång som armen ungefär och gör en knut som ska vara i slutet av tråden, inte runt nålens öga. Tråden ska alltså klippas av, trådrullen ska inte hänga kvar i slutet av broderiet. Det är många saker som inte alls är självklarheter. Här kommer mina tankar, med slöjdlärarglasögonen på.

Nyfikenhet, förvåning och hurrarop blev reaktionerna när jag berättade att vi skulle ha slöjd och att vi skulle brodera så att lampor kommer att lysa. Slöjd är poppis bland eleverna och något så galet som att sy lampor… Hur skulle det gå till?

När jag först började med att fråga vad en krets är var det väldigt få som vågade sig på en gissning, eleverna hade inte riktigt koll på hur det funkar med ström. Precis som jag själv tills för ett par år sedan. Efter att jag hade visat lite bilder var de dock helt på det klara med den biten, strömbrytare och allt. Och precis som i mina tidigare försök med detta stod det snabbt klart för mig att det var broderiet som var det svåra.

Att trä nålen. Omöjligt för de flesta, och kanske lite orättvist. Hålen i batterihållarna var så små att vi var tvungna att använda synålar i stället för broderinålar. Att sy fast (och inte löst) lamporna i tyget var svårt. Att sy upp i öglan de vridit till på lampans ben mer än en gång, att träffa på samma ställe en gång till, inte bara av en slump. Att sy förstygn på samma sida tyget och inte dra den konduktiva tråden runt kanten eller trassla till den var andra utmaningar. img_9060Att göra knut på tråden i början och att landa den på avigsidan av tyget, tja det spelar ju ingen roll i det här arbetet men det är ju sådant som borde komma av sig själv, tänker en slöjdfröken. Hur ska man avsluta så att inte allt hänger och dinglar? Det självklara borde ju vara att på avigsidan sy ett par små stygn eller i bästa fall fästa tråden med en liten knut genom sista stygnet men det var det inte.img_9061

Alla de här hantverksmomenten hade jag själv tid att bearbeta med eleverna när jag gjorde det här projektet över en termin, men de blev inte intressanta att ta upp under den korta lektion vi hade den här gången. Det är ändå värt att notera att hantverket också behöver sin tid för att ett arbete ska bli mer än ett jippo, för att resultatet ska bli hållbart. Det är en självklarhet för mig att det även framöver är traditionella hantverkstekniker slöjdämnet låter eleverna öva, som grund för de nya material som dyker upp.

Den omedelbara bekräftelse på att ha lyckats som lamporna ger när de faktiskt börjar lysa är fantastisk och något jag tar med mig till salen där jag vanligtvis är. Det hördes hurra-rop från alla hörn och eleverna var engagerade i varandras arbeten på ett fantastiskt sätt. Hur kan jag tydliggöra moment i slöjden där eleverna lyckas med liknande effekt? Vårt arbete är i mångt och mycket långsammare och ger inte samma direkta bekräftelse. Det kan ta en termin för eleven att se resultat, trots att jag som lärare ser de små framstegen mycket tydligare.

En annan intressant sak som dök upp i alla fyra grupperna vi provade detta var genusperspektivet. Det var tjejerna som tog kommandot på ett subtilt sätt. Jag upplevde att killarna direkt när det kom till nål och tråd abdikerade och lät tjejerna leda arbetet. Klassläraren hade delat in grupperna två och två och så långt det var möjligt satt ihop en tjej med en kille. Vid många bord satt killen och väntade och tog instruktioner av tjejen. En del satt overksamma och tittade på, andra gav upp och gick omkring och pillade på annat och läste vad som satt uppsatt på väggen. Det är lika intressant tycker jag att fundera kring varför killar abdikerar och lämnar över hantverket så fort det handlar om mjuka material, som att fundera över varför tjejer fram emot högstadieåldern släpper tekniken till killarna. (Naturligtvis finns undantag i båda dessa påståenden.)

Däremot var det mest killar som provade på extrauppgiften när de var klara och lamporna lyste. Jag hade i introduktionen nämnt att det går att använda den konduktiva tråden till att göra touch-vantar. Det var definitivt killarna som var mest ivriga att hämta sina vantar och sätta stygn kors och tvärs på vantens pekfinger.

I slöjden arbetar vi hårt för att överbrygga genusproblematiken. I mjuka material har slöjdlärare sedan länge riktat sig direkt till killars intressen för att uppmuntra och skapa intresse. Det utbildas numera lärare i ämnet slöjd (dvs inte med någon inriktning vare sig på mjuka eller hårda material) vid två av fyra lärosäten vilket resulterar i fler kvinnor i salen för hårda material och fler män i salen för mjuka material. (Detta är inte alls bara av godo, men av helt andra skäl än genus. Ett helt annat blogginlägg.) Jag tänker att det egentligen är ganska självklart och enkelt; att arbeta med kända redskap, tekniker och material gör den tekniska biten mindre skrämmande. I och med att digital teknik, elektronik tar sig in på områden där tjejer generellt sett och av olika skäl är mer bekväma, finns en chans till en mer jämlik fördelning i framtida teknikkunnande. Vare sig man kommer att arbeta med teknik eller inte är det en fråga om jämlikhet att ha kunskaperna.

Man får fundera över vad syftet med den här lektionen var. Om det var att lära eleverna hur man får en krets att fungera så hade vi ju lika gärna kunnat tejpa fast allt med koppartejp. Alla fick sina lampor att lysa oavsett hur löst trådarna satt och då får man ju säga att projektet lyckades. Eleverna fick en bild av hur ström funkar. Om syftet i stället var att lära sig att sy fast en krets med lysande lampor så lyckades i stället väldigt få. Det mesta satt löst av olika anledningar och hade inte funkat som produkt. Mitt eget syfte med att göra projekt som det här under slöjdens paraply är att visa för eleverna att nya material kan ta plats i slöjdsalen. Och att det går att skapa andra saker i slöjdsalen än virkade grytlappar och täljda smörknivar. Utan att vi för den sakens skull behöver uppfinna ett helt nytt ämne.

Så vad tyckte eleverna då? Slöjdkultur och LED-lampor del 3

Nu har det gått några veckor sedan en intensiv vårtermin tog slut och som alltid finns det mycket att avsluta och sammanfatta, därför har jag inte tagit tag i utvärderingen från vårt Lilypad-projekt förrän nu. Det har fått ligga till sig lite liksom. Del 1 och del 2 finns tidigare i bloggen och här kommer alltså sista delen.

Skärmavbild 2016-06-29 kl. 23.34.42

För mig har det varit ett roligt och nyttigt projekt för jag har insett att jag ofta, även om jag försöker låta bli har en lösning att leverera till eleverna för att jag gjort momenten och kan teknikerna. Även om jag vet att de själva ska hitta lösningar är det lätt att trilla dit och leverera så att arbetet flyter på. Tiden är ju så kort. I det här arbetet har jag kunnat ta ett steg tillbaka.

Eleverna fick svara på en enkät om arbetet. En del har valt att arbeta med traditionella material (8 st), andra har valt konduktiv tråd och lampor (19 st).

Så här tyckte de som valde att arbeta med konduktiv tråd som ett komplement.

Skärmavbild 2016-06-28 kl. 23.21.14

Man kan väl konstatera att det varit ett populärt inslag att kunna brodera in lampor i sitt arbete. Faktiskt det roligaste i hela arbetet. Om det handlar om att det är nyhetens behag vet jag inte men jag har sett att det funnits ett tydligt engagemang för det egna arbetet, det ska inte bara bli fint, det ska lysa också.

Skärmavbild 2016-06-29 kl. 23.39.27

Att få kretsen att funka var superkul eftersom att man känner att man har lyckats.

Att planera är aldrig så roligt och speciellt inte när man fastnar och får slut på kreativitet så under arbetet har jag ju också ändrat designen några gånger för planeringen av motivet var för slarvigt gjort av mig, just för att det var tråkigt. Den roligaste känslan var när lamporna började lysa (efter lite ändringar och uppsprättningar).

När jag läser vad eleverna skrivit slår det mig att i ett så långsamt arbete som broderi ofta är blir det ett snabbt kvitto på om man gjort rätt när kretsen börjar lysa. Det är ett tacksamt moment och något att fundera vidare över i slöjdarbeten som ofta tar väldigt lång tid.

Skärmavbild 2016-06-29 kl. 23.37.32

Skärmavbild 2016-06-28 kl. 23.27.11

De flesta tyckte inte att det var särskilt svårt varken att brodera eller få kretsen att lysa, ändå finns kommentarer till frågan så helt lätt var det inte.

Att få kretsen att funka var nog det som jag blev mest frustrerad över (mest på mig själv) eftersom jag lade batterihållaren fel från början och fick därför sprätta upp hela kretsen.

Att få lamporna att fungera var svårt för jag korsade och jag sydde till fel osv.

Dock krånglade jag en del med att få fast lamporna och sy med den tråden.

Skärmavbild 2016-06-28 kl. 23.28.34

Svarsalternativen som inte riktigt syns i den här bilden är Kul och annorlunda, Svårt och onödigt, Inget särskilt- ett vanligt arbete i slöjden. Man får väl konstatera att merparten av eleverna gillade projektet?

Skärmavbild 2016-06-29 kl. 23.35.45

Jag bad också eleverna fundera över andra projekt där dessa material skulle kunna användas kombinerat med alla slöjdens material och det finns helt klart en del idéer:

Metallträd med LED lampor i, kanske att man fick göra en tröja med ledlampor, göra en ficklampa, en väska som kan lysa, en låda med lampor som lyser när man öppnar, någon form av byggnad eller ett Star Wars-skepp. Jag hade tyckt att det var kul att ha olika ljusnivåer och färger på lamporna och programmera in det.

Och här är svaren från de som arbetade i traditionella material.

Skärmavbild 2016-06-29 kl. 23.36.01

Skärmavbild 2016-06-28 kl. 23.29.38

Ganska nöjda elever här med, klar övervikt på att arbeta praktiskt och lära sig att brodera.

Allt annat har varit lite medioker roligt, men att sitta för sig själv och sy har varit extremt mysigt. Jag kan inte förklara varför men det är som att man stänger ut alla andra problem och tankar och syr bara. Vet inte hur jag ska förklara det.

Skärmavbild 2016-06-28 kl. 23.30.18

Funderar en del över att handens arbete- att lära sig en massa stygn inte ses som så svårt. Vad jag minns var det få som inte ojade sig när de skulle öva in stygnen, men det kan ju vara så att när man väl lärt sig minns man inte tiden man övade?

Jag är ganska kreativ om jag får säga det själv. Men när jag började med syslöjden hade jag en ganska kass tanke och skulle tycka att det skulle vara skit tråkigt så jag hade inte så roligt med planeringen och det var ganska svårt. Men sedan blev det roligare och lättare.

Kan man möjligtvis sätta likhetstecken mellan svårt och tråkigt? Och när blir en uppgift rolig för att den är utmanande och inte för enkel?

Skärmavbild 2016-06-28 kl. 23.30.54

Svarsalternativen som inte riktigt syns i den här bilden är Svårt och onödigt och Inget särskilt- hade inte lust.

Slutligen en härlig kommentar om handens arbete, om att brodera:

Det var det roligaste med hela arbetet. Det är så skönt för hela hjärnan!

 

LYSANDE BRODERIER- SLÖJDKULTUR OCH LED-LAMPOR DEL 2

Vi har kommit en bit in i terminens projekt nu och jag kan inte låta bli att ta lite bilder och filma lite här och där. Några godbitar kan jag dela med mig i det här klippet men elevernas resonemang behåller jag i mina egna kopior.

När jag testade det här arbetet på en lärarkollega i höstas var reflektionen från henne att det blev nödvändigt att planera så mycket mer än vanligt. Hon var tvungen att planera hur förstygnen skulle gå för att inte korsas och kortsluta kretsen och tyckte att det var nyttigt att behöva tänka till.

Ungefär samma sak märks på eleverna, det verkar till och med vara lättare för dem att se vikten av att planera i förväg med elektroniken än med slöjdarbete i allmänhet. Om det är nyhetens behag vet jag inte förstås.

Att förstå vad som ska göras med lampor, batteri och plus och minus har inte varit något problem för eleverna har känt igen kunskaperna från sexans undervisning och det har jag varit glad för. Då har jag kunnat fokusera på stygnen och på att kolla vad som händer i klassrummet.

Lysande broderier- slöjdkultur och LED-lampor del 1

Det här är planeringen jag totade ihop inför vårterminens broderiprojekt i år 7. Ja, jag var inte helt säker på om den var klar att jobba med för jag väntade på om vi skulle köra ett vanligt yllebroderi eller om  vi kanske skulle få de beställda LED-lamporna och det andra som behövdes för att testa hur ett sådant projekt skulle tilltala eleverna.

Jag hade också velat få med tekniken, eller om det är fysiken? Det hade varit så bra att testa att jobba tillsammans med både planering och bedömning men det får bli nästa gång. Eller kanske någon annan kan utveckla, lägga till och dela?

Bilden på det orange spöket är från en workshop i Piteå för slöjdlärare. Tyvärr har jag inte namnet på skaparen av det finfina spöket.

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 19.15.11

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 19.15.23

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 19.15.39

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 19.15.50

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 19.16.08

I de två förmågorna har jag kopplat länkar till filmer, det är det som syns som fetstil men det gick tyvärr inte fram när jag gjorde en pdf av planeringen.

Kunskapsmatriserna kan eleverna själva bocka i allt eftersom de lär sig. I Unikum alltså…

När fel kan bli rätt

Att arbeta med ovanliga slöjdmaterial långt utanför upphandling kan vara stressande minst sagt. Och det är lätt att missförstå varandra när saker ska köpas in av andra. De här batterihållarna blev jag besviken på kan jag erkänna. De liknade inte alls de jag arbetat med och de saknade strömbrytare. Fy vad tråkigt! Och fula är de ju också… Så de har blivit liggande när äntligen de väntade kom.

Men så tänkte jag… De där små tryckknapparna av metall, de använder man ju nästan aldrig? Kanske ÄR det en strömbrytare?

Japp! Det funkade på första försöket precis så som jag hade tänkt ut. Och jag sträcker lite på mig. Jag har lärt mig att ta ett eget steg utanför mallen!

IMG_5856 IMG_5855

IMG_5857 IMG_5858

Glad to be a maker

Det här med att upptäcka att ett favoritplagg utan att man märkt det blivit slitet och fult. Vad göra? Kasta eller skänka till second hand?

IMG_4236 (2) IMG_4241IMG_4237

Eller helt enkelt ta fram sy-kitet och åtgärda!

IMG_4245IMG_4253

Framkanten fick ett fint band och ärmen en langettsöm.

IMG_4249IMG_4251

Reflexer gillar jag inte men det är nog så att jag inte syns så bra i vintermörkret med den här jackan. Ett batteri under luvan och en strömbrytare. Konduktiv tråd som nästan inte alls syns i det grå tyget. Särskilt inte om jag syr med små förstygn på rätsidan och längre på avigan.

IMG_4257

IMG_4296

Jag stör mig lite på de fula LED-lamporna och gillar verkligen att brodera. En stund framför tv:n, det är så svårt att sluta när stygnen rinner ur fingrarna. Jag tror att jag fortsätter på framkanterna också.

IMG_0067  IMG_0068

Svårt att se resultatet i mörker men lamporna syns, och det var poängen ju!

Ny jacka!

We are the makers!

Skärmavbild 2015-11-19 kl. 17.46.41

Sedan ett tag tillbaka pratas det mer slöjd än någonsin i skolsammanhang och utanför, på Facebook och på Twitter. Jag undrar om ni märkt det? Det är till och med så att statligt finansierade Vinnova går in och backar… Nä inte slöjden eller hantverk utan Makerspace-projekt! Du kan läsa mer om det här. Fast för mig är det ett solklart lyft och erkännande av slöjdens relevans, samtidigt som det är ett nytt debattklimat där det är läge för oss slöjdlärare att hänga med och att visa vad vi gör och har gjort väldigt länge i svensk skola.

Saxat från projektbeskrivningen:

“…bidra med utveckling av ny ämnesspecifik metodik kring skapande med IT som material”

Fråga gärna en slöjdlärare nära dig om handledning i processinriktad undervisning.

“…att pröva tanken om att omarbeta en slöjdmiljö till ett makerspace i grundskolan”

Eller varför inte tänka tanken att sluta snuttifiera och marginalisera de estetiska ämnena, att inte omarbeta slöjdmiljön utan i stället ge faktiska förutsättningar för befintlig verksamhet att utvecklas?

Här pratar jag lite med Carl Heath, forskare och utvecklare på Interactive Institute om varför jag tycker att slöjden har en given roll i makerkulturen.

Detta är de ca 30 projektpartners som deltar. Är det i närheten av dig? Kanske i din kommun? Varför inte ta kontakt? Eller ta kontakt ändå, var med och påverka, ta plats och berätta för andra med mer traditionella glasögon varför slöjden har sin givna plats i detta. Så kanske vi slipper fler idiotiska uttalanden i framtiden om att slöjden ska ge plats åt programmering eller något annat lika befängt!

Kevlarprojektet går mot sitt avslut

Nu är det dags att passa in kevlarbitarna på tårna på skridskoöverdragenIMG_2048 2 IMG_2049 2 De passar inte så strålande men varken lycra eller kevlar samarbetar så bra med saxar så vad kan man göra?IMG_2059 Och på tal om saxar så äter kevlaren dem levande. Alla mina saxar är numera ganska slöa.IMG_2050 2   Att sy med vanlig symaskin vållade konstigt nog inga problem, men overlockmaskinens kniv är inte längre vad den har varit om man säger så. Till slut: ändra på färgen så att kevlaren inte syns så mycket, ganska bra för då trollar man samtidigt bort alla sömmar som inte sitter sådär rakt och snyggt. IMG_2054 2 IMG_2053 IMG_2057 2

Tadaa!

Lärdom 1: ta fram vinkelslipen direkt så slipper du slipa saxar.

Lärdom 2: skippa overlockmaskinen, det är lika illa som att försöka klippa i materialet.

Lärdom 3: låt alltid eleverna prova sina idéer annars lär man sig aldrig något nytt!