Uncategorized

Reviderade kursplanen i slöjd


På Facebook i en slöjdgrupp såg jag följande fråga:

“Reviderade kursplanen: hur tolkar ni att man ska kombinera olika material med digital teknik?”

… och tråden som följde innehöll många intressanta tankar. Digital teknik kan vara så väldigt mycket beroende på vilket perspektiv man tar och vilka förkunskaper man har och som alltid landar en del av diskussionen i programmering. Jag tänker ofta att det är svårt att urskilja vad som är vad och jag funderar mycket på vilken riktning slöjdämnet förväntas ta i dessa digitala tider. Material i kombination med digital teknik står det, måste det i alla lägen innefatta maskiner eller kan det också innebära den teknik, den teori och de förmågor som krävs av oss människor för att få de digitala maskinerna att göra som vi vill?

Hur kan slöjdämnets traditionella innehåll i ett vidare perspektiv vara till nytta för eleven även i andra sammanhang än i det som är rent hantverk? Jag tror inte för ett ögonblick att vi kommer att lyckas med att både lära eleverna det slöjden alltid gjort och arbeta med programmering om vi inte tar hjälp av lärare i andra ämnen. Och för att nu direkt stoppa alla er som uppfattar mig som en bakåtsträvare när jag skriver “det slöjden alltid gjort...” så menar jag inte att vi ska hålla fast vid att sticka strumpor och bygga hyllor för strumpornas och hyllornas skull utan jag tänker på den bildande och fostrande aspekt som finns i att pröva och öva, vrida och vända på en fysisk sak. Att låta händerna öva att uppleva tyngd och yta och hur händernas språk inte låter utan känns. Det stärker inte bara självförtroende att lyckas skapa en sak som blir fin och som funkar som den ska, långsamheten i hantverket stärker även orken att hålla ut och leta lösningar på egen hand och tillsammans med andra, en uthållighet och ett tålamod som jag upplever som sällsynt hos elever idag (faktiskt hos folk i allmänhet), men nödvändigt i en skapande process vare sig det handlar om att sticka en strumpa eller skriva kod.


Jag tänker spontant: vävning, virkning, stickning, programmering. Det hänger ihop. Det är inte som i Brasses Lattjo-lajbanlåda där man ska hitta en som ska bort.

Om man tar virkningen förbi vad kroppen tillsammans med knoppen måste lära sig, alltså att hålla i en virknål och synkronisera vänster och höger hands rörelser så består instruktionerna för hur en produkt blir till av symboler och förkortningar. Ett nytt språk att lära sig läsa, något som, utifrån min erfarenhet är riktigt krångligt att lära sig även för den skickligaste elev. Det krävs envishet, tålamod och många “pröva-ompröva” innan det blir den produkt eleven eftersträvar och försöker härma genom att läsa beskrivningen på exempelvis virkiska. Precis som i programmering, som jag också ser som ett hantverk fast med andra material.

Instruktionerna består av olika maskor och förkortningar i virkning, av räta och aviga i stickning och av ettor och nollor i datorns språk. Upprepar man räta och aviga regelbundet får man ett resårmönster, och eftersom jag inte är så haj på programmering kan jag inte göra några kloka jämförelser men jag vet att även i programmering finns dessa upprepningar men då kallas de loopar. Raderna av instruktioner i en virkbeskrivning kallas sekvenser i programmering och det gäller att läsa dem noga, härma det som står steg för steg för att kunna utföra uppdraget. Bara de allra mest drivna, intresserade och skickliga eleverna lyckas koda egna virkprogrammeringar. Det gäller att kunna förutse flera steg framåt och förutspå konsekvenser, något som inte är möjligt utan gedigna grunder. Det är också viktigt att ha orken att prova själv, att orka börja om när det visar sig finnas en bugg i koden.

När man skriver kod gör man ju inte det bara för kodens skull, lika lite som man lär sig matte för talens skull. Man gör ju det för att få ett spel att funka som man vill eller en robot att göra det man bestämt och då gäller det att vara noggrann. Både för den som ska läsa och härma koden och för den som själv vill kunna skapa kod gäller det att vara väl bekant med texttypen instruktion. Detta övar eleven oavbrutet i slöjden men med ett taktilt resultat som bevis på hur väl man lyckats. Produkten finns sedan i den fysiska världen, den går att klämma på, känna på, visa upp för andra och ibland till och med prova på kroppen i form av ett plagg. Det syns om man varit noga, om man gjort rätt, om produkten fungerar helt enkelt.

Skolverket har beskrivit litegrann hur man tänker sig att undervisningen i programmering ska gå till (i matematikundervisningen). I F-3 tänker man sig analog programmering, exempelvis “följa-John”-liknande lekar. I år 4-6 kommer man att gå igenom blockprogrammering, att dra och släppa färgglada block av kod på en iPad- eller datorskärm och i 7-9 kommer det att handla om att skriva programkod. Jag försöker att se dessa elever framför mig. Oavsett om det handlar om muntliga eller skriftliga instruktioner så vet jag att det är otroligt svårt för en grupp elever att hålla fokus. Om jag ger en instruktion till en grupp i årskurs 3 så vet jag att plötsligt ska en elev berätta om när deras hund åt upp en fjärrkontroll och då kommer nästa elev på att hemma har de tappat bort sin fjärrkontroll och sedan måste bara någon få berätta om den där gången hos farmor när… och så är tråden tappad. De elever från år 4-6 som jag försöker leda in på att prata om när de programmerar i Scratch och jämföra det med att bygga med fasta maskor och stolpar, de blir lätt uttråkade och undrar om de får börja virka någon gång. De är många gånger inte heller så glada när jag vill att de ska använda sina datorer/ iPads/ telefoner för att se Youtubeklipp eller scanna QR-koder och hälften av dem kan inte logga in för att de har glömt sitt lösenord. Att arbeta med olika programmeringsspråk rekommenderar Skolverket för år 7-9. Personligen tror jag att just programmering på en dator kan bli otroligt abstrakt för väldigt många elever som långt upp i högstadiet kämpar med att få ihop texter på sitt modersmål.

Att skriva kod i slöjdämnet ställer jag mig tveksam till, jag tror inte att det kommer att skapa annat än en ännu större stress med de ramar vi idag har för ämnet; en lektion i veckan, ställtid för att komma in i slöjdsalen där allt är annorlunda mot en stor del av resten av veckans schema och skolans övriga struktur. Bara att plocka fram material tar tid, så även att starta upp och logga in på en dator. Man måste på riktigt förstå de snäva tidsramar som finns för praktisk estetiska ämnen, men det är knappt så att jag förstår själv trots att jag upplevt det på nära håll. Med all tid som går bort i form av lov, temadagar, idrottsdagar och nationella prov kan det röra sig om 12-18 tillfällen totalt på en termin. Effektiv arbetstid varje gång maximalt en timme. Och hur teknikämnet ska hinna med sitt nya innehåll är även det en gåta för mig. Något jag i stället hoppas på är att både Skolverk och huvudmän arbetar för att i större utsträckning möjliggöra samarbete mellan ämnen. Jag tror till exempel att slöjden kan bli ett bra komplement för att tydliggöra programmering på ett synligt, fysiskt sätt precis som lappteknik kan vara ett sätt att förstå räta vinklar i geometri. Uthållighet, noggrannhet och tålamod är självklara förmågor att öva i slöjden genom att pröva och ompröva. Oavsett hur olika vi slöjdlärare arbetar med material och tekniker är nog dessa förmågor minsta gemensamma nämnare och som jag ser det slöjdens kärna.

Jag tar i den här texten virkning och stickning som exempel enbart för att jag inte själv är så bra på att väva eller gör det i större utsträckning men det är kanske ändå där man ska börja; jacquardvävstolen med dess hålkort var trots allt en förebild för tidig programmering, och jag ber om ursäkt om jag på ett något vingligt sätt använt programmeringsglosor. Jag är i början av min resa när det kommer till det.

Advertisements

Den blomstertid nu kommer…

…fast inte utan ett Afk i Varberg i Skolsmedjans regi.

IMG_1048

Nyss hemkommen från läsårets riktiga avslutning försöker jag summera två dagars knytkonferens i Varberg men det går inte riktigt att få grepp om. På ett konstigt sätt står tiden stilla när man slungas in i gemenskapen där alla, precis alla har en stark tro på att svensk skola går att göra bättre och att det inte går att vänta på att någon annan ska göra det. Vi alla har ett ansvar att bidra och dela goda exempel och alla gör, oavsett om de står på scenen och pratar eller om det sker i alla de diskussionsgrupper som både styrt och spontant uppstår. Det inger hopp när det finns så mycket som gör mig förtvivlad.

Tiden både står stilla och rusar fram, eller som Victoria, en av smederna uttrycker det:

– Vi må ligga efter i schemat just nu men i eftermiddag är vi ikapp, vi lever i ett parallellt universum på afk. Oroa er inte.

IMG_1109

Ett parallellt universum. Jag som åker dit och är kräkfärdig på skola, omöjlig organisation, struktur som ofta kärvar och biljoner betyg som nyss är satta står helt plötsligt och diskuterar utmaningar och möjligheter med en skolchef från norra Sverige som jag aldrig träffat tidigare och vi är där på samma villkor, vi lyssnar och tar in varandras vardag och får en större förståelse. Det är direktkontakt. Det ger kraft att fortsätta. Det är samtal som inte tar slut ens om man aptrött står i trapphuset på hotellet klockan halv ett på natten, på väg från kvällens middag och mingel och har pratat skola sedan 8.00 på morgonen. Samtal som återupptas sedan förra årets möten. För vi ses igen. Och igen, vi som upptäckt denna möjlighet att andas frisk luft i skolans värld. Varje år många stammisar men också många nytillkomna.

Jag vågar knappt skriva om detta med risk för att låta nyfrälst och flummig. Jag kan till och med förstå om det framstår så när jag inte tydligt kan räkna upp och bocka av allt jag lärt mig av att delta, men jag måste göra ett försök. För att få grepp om tankarna.

Från (universitetslektor) Magnus Levinssons föreläsning Evidens, makt och profession tar jag med mig tankar om att förhålla mig kritisk till skolforskning och inte oreflekterat hoppa på Dylan-tåget eller vad som nu blir i ropet nästa termin. Om att vi importerar massor med anglosaxisk skolforskning utan att reflektera över hur den stämmer med vår nordiska kunskapstradition. Om att det finns en maktfaktor bakom att vissa sammanställer och filtrerar vilken forskning som ska vara rådande och ett glapp mellan akademi och verksamhet.

Zulmir Bečević, författare och filosofie doktor får mig att reflektera över alla berättelser som finns om vår dåtid, samtid och framtid. Vi är alla berättare men det är samtidigt viktigt att inte låta berättelser stå oemotsagda. Och det som bara för några år var fiktion och orimlig fantasi är numera många människors vardag. Samtiden har kommit ikapp fiktionen. Det absurda är inte längre absurt…

Det redovisas flera exempel på hur det går att tänka nytt om man bara vågar. Varbergs kommun visar vägen kring hur man kan arbeta med den ofta väldigt dåligt utnyttjade PRAO:n som många skolor envisas med att göra “som man alltid gjort”. Hittills har jag inte varit på någon skola där man använt veckorna till det de ska vara- arbetslivsorientering. De mest positiva rösterna är ofta de som blir av med en stor portion lektioner under en period och kan rätta ikapp. I Varberg finns ett medvetet utvecklingsarbete; SKAL (skola och arbetslivsorientering). Se och härma!

IMG_1046

Maria Wirén, utvecklingschef i Varbergs kommun berättar om med vilken struktur man lagt upp utvecklingsarbetet i kommunen och det är kristallklart utan floskler och tomma ord. Hur man tillsammans byggt upp en organisatorisk kompetens. Grattis Varberg! vill jag ropa, och samtidigt tipsa kranskommunerna att svänga förbi och norpa idéer av bara tusan, innan Varberg norpar alla lärare.

Ulrika Bergmark, biträdande professor och utvecklingsledare och Mats Westerberg, professor på institutionen för ekonomi, teknik och samhälle båda från Luleå tekniska universitet håller sig till temat för konferensen och talar om goda möten för lärande. De delar tankar kring pedagogiska principer och att lärande går före kontroll och kugghjulen börjar snurra i mitt eget huvud kring hur vi i de praktisk estetiska ämnena redan har en samsyn kring bästa möjliga möte för lärande.

Bodil Båvner från SKL (Sveriges kommuner och landsting) ställer i en pop-up-intervju en öppen fråga till oss alla. Vad tycker vi, utifrån var vi befinner oss i verksamheten är det allra viktigaste som behöver lyftas i arbetet med att utveckla skolan?

Varje år finns en programpunkt med ett antal pecha kuchas, snabbföreläsningar till bilder där deltagare får komma till tals utifrån sin vardag och sina tankar. En otroligt svår föreläsningsform där det inte finns utrymme för utsvävningar.

Det kan efter min uppräkning här ovan tyckas att vi ändå sitter på läktarna och oreflekterat matas med kunskap precis som på alla andra konferenser men eftersom allt går i ett rasande tempo och eftersom vi befinner oss i ett parallellt universum är detta enbart en bråkdel av allt som sker. Det blir liksom kryddningen på bra råvaror i en maträtt, något som lyfter och förhöjer det allra viktigaste- våra möten i diskussionerna under AfkTalk och AfkTeatime, diskussioner som orkestreras av Lena Göthe, konsult och ägare av Plus Pil Skolutveckling.

IMG_1077

Allt är inte bara torrt prat om skola och skolutveckling. Det enda som kostar något för oss deltagare är maten och det måste nog anses vara till självkostnadspris. För futtiga femhundringen trollar restaurangen på Campus fram 2 luncher och en trerätters middag där vi dessutom underhålls av Street Bourbon Band, ett lokalt band med rejäl repertoar som får golvet att fyllas av euforiskt dansande människor.

AfkVarberg är något så ovanligt som en konferens där ingen vill skriva någon något på näsan, man delar. Och det är en skillnad. Man delar och får något tillbaka genom att lyssna. Och vi som deltagare i konferensen förväntas alla delta. Aktivt. Detta är inte en konferens man går till för att bli matad. Man medskapar. Vi blir alla viktiga pusselbitar i hur skolan gestaltar sig idag och i framtiden, vi är inte brickor i ett spel.

Är det något jag inte fattar så är det varför inte fler hänger på låset till årets mest givande skolevenemang. Samtidigt är jag tacksam för det. Det finns aldrig mer än 130 platser och jag vill inte bli utan. Nästa år heller.

IMG_1113

Skola med praktisk estetiska ögon

I fredags gästbloggade jag på Skola 365, en blogg där en ny lärare bloggar varje dag. Jag skrev ihop mina tankar om hur jag skulle vilja arbeta som praktisk estetisk lärare i skolan idag. Det kommer nog mer från mig i ämnet framöver för det här tänker jag mycket på.

Skola 365

Jag som skriver det här heter Eva Söderberg och arbetar som slöjdlärare sedan många år tillbaka. När jag i början av året såg initiativet till blogg 365 tänkte jag att det var ett fantastiskt upplägg att låta så många lärare komma till tals i ett och samma forum. Jag ville skriva något från slöjdens perspektiv, det var jag säker på redan från början men nu när jag sitter här vid datorn tycker jag att tiden gick lite väl snabbt fram tills dess att det var min tur.

Det händer så mycket spännande saker i skolan just nu, senast i veckan släppte Skolverket sitt första förslag på hur digital kompetens och programmering ska förstärkas och tydliggöras i undervisningen. Jag har mycket tankar kring skolans digitalisering men det är inte vad min text ska handla om. Inte heller kommer jag att skriva om alla roliga projekt som är på gång i min…

View original post 934 more words

We are the makers!

Skärmavbild 2015-11-19 kl. 17.46.41

Sedan ett tag tillbaka pratas det mer slöjd än någonsin i skolsammanhang och utanför, på Facebook och på Twitter. Jag undrar om ni märkt det? Det är till och med så att statligt finansierade Vinnova går in och backar… Nä inte slöjden eller hantverk utan Makerspace-projekt! Du kan läsa mer om det här. Fast för mig är det ett solklart lyft och erkännande av slöjdens relevans, samtidigt som det är ett nytt debattklimat där det är läge för oss slöjdlärare att hänga med och att visa vad vi gör och har gjort väldigt länge i svensk skola.

Saxat från projektbeskrivningen:

“…bidra med utveckling av ny ämnesspecifik metodik kring skapande med IT som material”

Fråga gärna en slöjdlärare nära dig om handledning i processinriktad undervisning.

“…att pröva tanken om att omarbeta en slöjdmiljö till ett makerspace i grundskolan”

Eller varför inte tänka tanken att sluta snuttifiera och marginalisera de estetiska ämnena, att inte omarbeta slöjdmiljön utan i stället ge faktiska förutsättningar för befintlig verksamhet att utvecklas?

Här pratar jag lite med Carl Heath, forskare och utvecklare på Interactive Institute om varför jag tycker att slöjden har en given roll i makerkulturen.

Detta är de ca 30 projektpartners som deltar. Är det i närheten av dig? Kanske i din kommun? Varför inte ta kontakt? Eller ta kontakt ändå, var med och påverka, ta plats och berätta för andra med mer traditionella glasögon varför slöjden har sin givna plats i detta. Så kanske vi slipper fler idiotiska uttalanden i framtiden om att slöjden ska ge plats åt programmering eller något annat lika befängt!

Ibland vill man bara få sitta en stund

Lunch, om 15 minuter kommer veckans sista grupp elever. De är 20 stycken, nej 19 för en är visst sjuk idag. Jag har så himla ont i ryggen idag att benen viker sig om jag går för snabbt, och jag hade bara velat bli en sådan där lärare som jag själv hade i början av 80-talet.

Hon satt på en upphöjd platå med sin kateder och lämnade ytterst sällan sin plats. Vi elever stod i en aldrig sinande kö som sträckte sig en bra bit genom salen. Jag tror bara jag såg henne lämna sin plats en enda gång, det var när en kille fastnade rejält med fingret i symaskinen. Då skrek hon något och lämnade salen för att hämta rektorn.

Det var en liten utsvävning från ämnet, det enda jag vill är att få sitta ner idag. Hela lektionen.

Ett elevbidrag till hjälplistan

Jag har ju under mina år som slöjdlärare haft en återkommande sak att brottas med- hur kan jag minska hjälpbehovet/väntetiden/känslan av att inte kunna tänka själv? Jag har skrivit om det här tidigare.

I fredags fick jag ett smart tips som jag genast ska prova!

En elev sa: “Kan vi inte ha hjälplista som i matten? Vi skriver upp våra namn och sedan skriver vi också vad vi behöver få hjälp med.”

Strålande, är allt jag kan säga!

Jag ser direkt flera fördelar med detta enkla tillägg:

  • Jag ser om det är flera elever som behöver hjälp med samma sak, och kan klumpa ihop de eleverna till en visning av ett moment, vilket bör korta av kötiden avsevärt.
  • Eleverna själva ser om någon behöver hjälp med det de redan kan, och de kan hjälpa varandra, något som ökar det kollaborativa arbetet och minskar bilden av att jag är experten i rummet.
  • Jag ser tydligare om det är samma problem som ofta dyker upp och kan fixa en genomgång eller spela in en film på temat.
  • Eleven själv måste ju tänka efter vad hen behöver hjälp med, det går inte att bara säga “hjälp!”. Kanske finns svaret redan hos den eleven bara hen tänker efter lite?

Provar terminen ut så får vi se hur det utvecklar sig.

Man behöver påminnas ibland

Skärmavbild 2015-05-14 kl. 10.50.26 Under en lång period, faktiskt alla de tre terminer jag jobbat på min “nya” skola har jag behövt arbeta hårt med regler, disciplin, ordning och reda helt enkelt. Det är förväntad arbetstid under lektionerna, ja även i slöjden. Arbetsmaterial ska vara med- läs det digitala verktyg skolan köpt in till var och en. Alla hjälper till att städa, först efter sig själva och sedan efter varandra. Arbetsprocessen ska dokumenteras i digital loggbok (inte på mobilen utan på det verktyg skolan tillhandahåller!) varje lektion. Lektionen börjar på utsatt tid. Ytterplagg och väskor i kapprummet.

Ja ni fattar kanske, Häxan Surtant i egen hög person. Naturligtvis är det inte alltid så här. Många grupper har direkt fattat grejen och kan ägna tiden åt att skapa de mest fantastiska saker, öva sig i tidsödande tekniker, lära sig en massa om vad de själva faktiskt förmår när de inte ger upp när det blir lite svårt och de är så stolta och nöjda med vad de faktiskt kan. Det blir fler och fler som man får sjasa ut ur salen efter 120 intensiva minuter och fler och fler som ber om att få komma fler gånger i veckan när de har rast eller håltimma.

Men just nu är det känslan av Häxan Surtant som regerar, hon den stränga och krävande. Sura.

Då var det ett smart drag att för första gången på 2 år åka tillbaka till min gamla arbetsplats för att träffa klassen jag lämnade efter år 7. De var glada att se mig och jag insåg hur mycket jag saknat dem. På min nya arbetsplats är jag inte mentor alls och det kanske är bra med tanke på den arbetsbörda vi har i slöjden men det ÄR trist att inte få den kontakten med en grupp elever. Särskilt en elev var noga med att komma fram och prata, att hålla sig i närheten av mig när jag var där. Jag blev förvånad för vi hade inte bäst kontakt då. Hen undvek mig en hel del och jag fick inte till många samtal då. Det hade skett en stor förändring, det här var nu en motiverad elev, med tydligt sikte på att komma in på gymnasiet och en tydlig framtidstro. “Du var den enda som sa till mig på skarpen när jag skolkade. Jag vågade bara skolka en enda gång från dina lektioner”, fick jag veta. “Ingen annan brydde sig.” Jag hade uppenbart betytt mycket.

Nu råkar jag veta att det inte var sant att jag var den enda som brydde mig. Mentorn var otroligt bekymrad och hade ständig kontakt med alla inblandade. Vi var många som brydde oss, men jag vet inte, kanske var det så att det hjälpte att bli ärligt förbannad och ryta ifrån. Direkt till eleven. Och benhårt visa att jag bryr mig om dig och din utbildning och förväntar mig att DU också gör det!

Fortsätter nog vara Häxan Surtant ett tag till, fast det är så förbannat trist!

#18 Räknas ett blogginlägg i tanken?

Ja det blev inte tid att skriva ett inlägg igår, det var essä-skrivande hela dagen. Jag stör mig lite på att jag ska hoppa på allt jag ser som verkar intressant, det blir ju inte mycket tid över liksom. Samtidigt kommer jag i kontakt med texter och tankar som jag hade missat annars.

Den här kursen har jag läst tre texter som handlar om mobilt lärande, närmare bestämt om att använda mobiltelefonen i lärande och undervisning. En text är ett examensarbete på lärarutbildningen där man undersökt några lärares och elevers inställning till att använda mobilen i och utanför undervsining. Det är år 4-6 som varit i fokus för studien och den är bara två år gammal. Det som framkommer är precis det man hör mycket av. I Sverige. Mobilen ska låsas in, stanna hemma, är bra för informationssök och eleverna spelar spel och chattar. Andra användningsområden tas inte upp, tror inte att man ser dem. Andra digitala verktyg som tas upp i texten behandlas med samma misstänksamhet, man ska förbjuda, kontrollera och helst bara använda ibland. Om man inte behöver en dator som hjälpmedel för särskilda behov. Då kan det vara ok även att använda mobilen.

Den engelska texten är en antologi med många olika författare och jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag bara läst det inledande förordet och första texten men den här boken vill jag verkligen läsa mer av. Problemet man ser där med mobiler i undervisningen, åtminstone som jag läst om hittills är de små skärmarna och den begränsade batteritiden. Alltså ingenting av misstänksamhet mot att användarna ska bruka mobilen på “fel” sätt. Och eftersom boken är från 2009 har ju en del svårigheter redan åtgärdats. 

Den tredje texten är den roligaste. Det är ett tydligt stödmaterial för lärare hur de ska använda mobilen i undervisning. Den är på danska och skriven av “Det nationale videncenter for e-læring”. Den är helt fantastisk, man förklarar allt från tekniska termer, hur mobilen funkar och vad man kan använda den till, hur man gör en podcast och det finns till och med lektionsupplägg! Även denna skrift är från 2009.

Jag kan inte låta bli att undra ett flertal saker. Om man i de yngre åldrarna inte passar på att lära eleverna netikett, hur man använder datorn man har i fickan, att vara schysst på sociala medier, digital samhällskunskap, hur ska vi då kunna göra det när de kommer till högstadiet helt plötsligt? Alltså från förbud och fy till… Lös det? De måste ju få med sig kunskaperna på ett naturligt sätt direkt när de får mobilen. 

Jag undrar också hur länge man i Sverige ska förlita sig på oss så kallade “eldsjälar” att dra lasset för att eleverna får med sig nödvändiga kunskaper inför framtiden. Det har några dagar cirkulerat en text på sociala medier om hur man satsar digitalt i Storbritannien. På en fråga om hur man satsar i Sverige blir svaret att man på Skolverket har 2,5 tjänst satt på IKT, i Storbritannien är det 60-70. 

Det kanske inte ÄR lärarnas fel, hur resultaten blir i PISA-undersökningen. Inte heller elevernas och föräldrarnas.

#12 Idag kom våren 



Visst har det varit fint väder några dagar nu men jag har hållit mig hårt fast i min laptop. Den är ju bärbar så jag har kunnat flytta runt den i takt med solen utanför fönstret. Och jag har kommit genom hälften av bedömningarna. Det tar så lång tid att gå igenom och fundera så att det verkligen blir rätt att de skriftliga nationella proven i svenska känns som en mild bris i jämförelse. Om jag bara skulle gå på min erfarenhet som lärare hade det gått på en bråkdel av tiden och jag hade bedömt likadant, så kompetensen och mitt förhållande till slöjdens kunskapskrav är det inget fel på. Men syftet är ju att kunna formulera och motivera så att eleven förstår hur hen ska nå sina mål. Och det tar tiiiiid!

Få se i slutet av veckan hur tydlig jag varit, då kommer eleverna tillbaka från prao.

Idag var det i alla fall allra första heldagen i trädgården för i år och den spenderade jag med min kompis flistuggen. 

Hjälpa eller inte, det är frågan

IMG_0542

I mitten av december funderade jag över köer och stort hjälpbehov i slöjdsalen. Frustrerad bestämde jag mig då, något drastiskt att sluta hjälpa.

Och nu har jag gjort det! Ha! Och jag tror inte att eleverna märkt ett dugg.

Jag startar lektionen och sätter igång eleverna på en uppgift där de antingen ska göra så mycket fel som möjligt eller där de ska hjälpa eller härma varandra. Sen går jag och plockar med något annat. Så där lite disträ, idag sorterade jag nålar och fick ordning på det. På lunchen fick jag nog av den fula, spacklade men omålade väggen i kapprummet utanför salen och gjorde den där slöjdskylten jag tänkt på så länge. Inte mellan lektionerna som jag brukar utan samtidigt som eleverna arbetade med sitt.

Tro inte att jag är helt bortkopplad, jag har allt koll på vad som händer i salen men jag stör så lite jag kan. I stället ser jag hur eleverna samarbetar och hjälper varandra och i slutet samlar jag ihop dagens lärdomar genom att eleverna delar med sig av vad de kommit på till varandra. Så här vill jag fortsätta resten av terminen för nu börjar jag närma mig den verkstad jag vill att slöjdsalen ska vara.

Jag vet egentligen inte hur jag ska kunna hålla kvar det här tillståndet, nu har jag ett väldigt avgränsat arbete med en nästan övertydlig arbetsprocess för att eleverna ska få syn på de val som sker under arbetets gång. Efter detta tänkte jag släppa dem friare med ett tema som kan få ta lite tid. Hoppas bara att jag kan lyfta exemplen från detta lilla arbete så att de ser processen även i sitt eget projekt.

Det är väldigt skönt att inte springa runt som ett skållat troll i salen. Jag njuter.