Uncategorized

Skola med praktisk estetiska ögon

I fredags gästbloggade jag på Skola 365, en blogg där en ny lärare bloggar varje dag. Jag skrev ihop mina tankar om hur jag skulle vilja arbeta som praktisk estetisk lärare i skolan idag. Det kommer nog mer från mig i ämnet framöver för det här tänker jag mycket på.

Skola 365

Jag som skriver det här heter Eva Söderberg och arbetar som slöjdlärare sedan många år tillbaka. När jag i början av året såg initiativet till blogg 365 tänkte jag att det var ett fantastiskt upplägg att låta så många lärare komma till tals i ett och samma forum. Jag ville skriva något från slöjdens perspektiv, det var jag säker på redan från början men nu när jag sitter här vid datorn tycker jag att tiden gick lite väl snabbt fram tills dess att det var min tur.

Det händer så mycket spännande saker i skolan just nu, senast i veckan släppte Skolverket sitt första förslag på hur digital kompetens och programmering ska förstärkas och tydliggöras i undervisningen. Jag har mycket tankar kring skolans digitalisering men det är inte vad min text ska handla om. Inte heller kommer jag att skriva om alla roliga projekt som är på gång i min…

View original post 934 more words

We are the makers!

Skärmavbild 2015-11-19 kl. 17.46.41

Sedan ett tag tillbaka pratas det mer slöjd än någonsin i skolsammanhang och utanför, på Facebook och på Twitter. Jag undrar om ni märkt det? Det är till och med så att statligt finansierade Vinnova går in och backar… Nä inte slöjden eller hantverk utan Makerspace-projekt! Du kan läsa mer om det här. Fast för mig är det ett solklart lyft och erkännande av slöjdens relevans, samtidigt som det är ett nytt debattklimat där det är läge för oss slöjdlärare att hänga med och att visa vad vi gör och har gjort väldigt länge i svensk skola.

Saxat från projektbeskrivningen:

“…bidra med utveckling av ny ämnesspecifik metodik kring skapande med IT som material”

Fråga gärna en slöjdlärare nära dig om handledning i processinriktad undervisning.

“…att pröva tanken om att omarbeta en slöjdmiljö till ett makerspace i grundskolan”

Eller varför inte tänka tanken att sluta snuttifiera och marginalisera de estetiska ämnena, att inte omarbeta slöjdmiljön utan i stället ge faktiska förutsättningar för befintlig verksamhet att utvecklas?

Här pratar jag lite med Carl Heath, forskare och utvecklare på Interactive Institute om varför jag tycker att slöjden har en given roll i makerkulturen.

Detta är de ca 30 projektpartners som deltar. Är det i närheten av dig? Kanske i din kommun? Varför inte ta kontakt? Eller ta kontakt ändå, var med och påverka, ta plats och berätta för andra med mer traditionella glasögon varför slöjden har sin givna plats i detta. Så kanske vi slipper fler idiotiska uttalanden i framtiden om att slöjden ska ge plats åt programmering eller något annat lika befängt!

Ibland vill man bara få sitta en stund

Lunch, om 15 minuter kommer veckans sista grupp elever. De är 20 stycken, nej 19 för en är visst sjuk idag. Jag har så himla ont i ryggen idag att benen viker sig om jag går för snabbt, och jag hade bara velat bli en sådan där lärare som jag själv hade i början av 80-talet.

Hon satt på en upphöjd platå med sin kateder och lämnade ytterst sällan sin plats. Vi elever stod i en aldrig sinande kö som sträckte sig en bra bit genom salen. Jag tror bara jag såg henne lämna sin plats en enda gång, det var när en kille fastnade rejält med fingret i symaskinen. Då skrek hon något och lämnade salen för att hämta rektorn.

Det var en liten utsvävning från ämnet, det enda jag vill är att få sitta ner idag. Hela lektionen.

Ett elevbidrag till hjälplistan

Jag har ju under mina år som slöjdlärare haft en återkommande sak att brottas med- hur kan jag minska hjälpbehovet/väntetiden/känslan av att inte kunna tänka själv? Jag har skrivit om det här tidigare.

I fredags fick jag ett smart tips som jag genast ska prova!

En elev sa: “Kan vi inte ha hjälplista som i matten? Vi skriver upp våra namn och sedan skriver vi också vad vi behöver få hjälp med.”

Strålande, är allt jag kan säga!

Jag ser direkt flera fördelar med detta enkla tillägg:

  • Jag ser om det är flera elever som behöver hjälp med samma sak, och kan klumpa ihop de eleverna till en visning av ett moment, vilket bör korta av kötiden avsevärt.
  • Eleverna själva ser om någon behöver hjälp med det de redan kan, och de kan hjälpa varandra, något som ökar det kollaborativa arbetet och minskar bilden av att jag är experten i rummet.
  • Jag ser tydligare om det är samma problem som ofta dyker upp och kan fixa en genomgång eller spela in en film på temat.
  • Eleven själv måste ju tänka efter vad hen behöver hjälp med, det går inte att bara säga “hjälp!”. Kanske finns svaret redan hos den eleven bara hen tänker efter lite?

Provar terminen ut så får vi se hur det utvecklar sig.

Man behöver påminnas ibland

Skärmavbild 2015-05-14 kl. 10.50.26 Under en lång period, faktiskt alla de tre terminer jag jobbat på min “nya” skola har jag behövt arbeta hårt med regler, disciplin, ordning och reda helt enkelt. Det är förväntad arbetstid under lektionerna, ja även i slöjden. Arbetsmaterial ska vara med- läs det digitala verktyg skolan köpt in till var och en. Alla hjälper till att städa, först efter sig själva och sedan efter varandra. Arbetsprocessen ska dokumenteras i digital loggbok (inte på mobilen utan på det verktyg skolan tillhandahåller!) varje lektion. Lektionen börjar på utsatt tid. Ytterplagg och väskor i kapprummet.

Ja ni fattar kanske, Häxan Surtant i egen hög person. Naturligtvis är det inte alltid så här. Många grupper har direkt fattat grejen och kan ägna tiden åt att skapa de mest fantastiska saker, öva sig i tidsödande tekniker, lära sig en massa om vad de själva faktiskt förmår när de inte ger upp när det blir lite svårt och de är så stolta och nöjda med vad de faktiskt kan. Det blir fler och fler som man får sjasa ut ur salen efter 120 intensiva minuter och fler och fler som ber om att få komma fler gånger i veckan när de har rast eller håltimma.

Men just nu är det känslan av Häxan Surtant som regerar, hon den stränga och krävande. Sura.

Då var det ett smart drag att för första gången på 2 år åka tillbaka till min gamla arbetsplats för att träffa klassen jag lämnade efter år 7. De var glada att se mig och jag insåg hur mycket jag saknat dem. På min nya arbetsplats är jag inte mentor alls och det kanske är bra med tanke på den arbetsbörda vi har i slöjden men det ÄR trist att inte få den kontakten med en grupp elever. Särskilt en elev var noga med att komma fram och prata, att hålla sig i närheten av mig när jag var där. Jag blev förvånad för vi hade inte bäst kontakt då. Hen undvek mig en hel del och jag fick inte till många samtal då. Det hade skett en stor förändring, det här var nu en motiverad elev, med tydligt sikte på att komma in på gymnasiet och en tydlig framtidstro. “Du var den enda som sa till mig på skarpen när jag skolkade. Jag vågade bara skolka en enda gång från dina lektioner”, fick jag veta. “Ingen annan brydde sig.” Jag hade uppenbart betytt mycket.

Nu råkar jag veta att det inte var sant att jag var den enda som brydde mig. Mentorn var otroligt bekymrad och hade ständig kontakt med alla inblandade. Vi var många som brydde oss, men jag vet inte, kanske var det så att det hjälpte att bli ärligt förbannad och ryta ifrån. Direkt till eleven. Och benhårt visa att jag bryr mig om dig och din utbildning och förväntar mig att DU också gör det!

Fortsätter nog vara Häxan Surtant ett tag till, fast det är så förbannat trist!

#18 Räknas ett blogginlägg i tanken?

Ja det blev inte tid att skriva ett inlägg igår, det var essä-skrivande hela dagen. Jag stör mig lite på att jag ska hoppa på allt jag ser som verkar intressant, det blir ju inte mycket tid över liksom. Samtidigt kommer jag i kontakt med texter och tankar som jag hade missat annars.

Den här kursen har jag läst tre texter som handlar om mobilt lärande, närmare bestämt om att använda mobiltelefonen i lärande och undervisning. En text är ett examensarbete på lärarutbildningen där man undersökt några lärares och elevers inställning till att använda mobilen i och utanför undervsining. Det är år 4-6 som varit i fokus för studien och den är bara två år gammal. Det som framkommer är precis det man hör mycket av. I Sverige. Mobilen ska låsas in, stanna hemma, är bra för informationssök och eleverna spelar spel och chattar. Andra användningsområden tas inte upp, tror inte att man ser dem. Andra digitala verktyg som tas upp i texten behandlas med samma misstänksamhet, man ska förbjuda, kontrollera och helst bara använda ibland. Om man inte behöver en dator som hjälpmedel för särskilda behov. Då kan det vara ok även att använda mobilen.

Den engelska texten är en antologi med många olika författare och jag ska i ärlighetens namn erkänna att jag bara läst det inledande förordet och första texten men den här boken vill jag verkligen läsa mer av. Problemet man ser där med mobiler i undervisningen, åtminstone som jag läst om hittills är de små skärmarna och den begränsade batteritiden. Alltså ingenting av misstänksamhet mot att användarna ska bruka mobilen på “fel” sätt. Och eftersom boken är från 2009 har ju en del svårigheter redan åtgärdats. 

Den tredje texten är den roligaste. Det är ett tydligt stödmaterial för lärare hur de ska använda mobilen i undervisning. Den är på danska och skriven av “Det nationale videncenter for e-læring”. Den är helt fantastisk, man förklarar allt från tekniska termer, hur mobilen funkar och vad man kan använda den till, hur man gör en podcast och det finns till och med lektionsupplägg! Även denna skrift är från 2009.

Jag kan inte låta bli att undra ett flertal saker. Om man i de yngre åldrarna inte passar på att lära eleverna netikett, hur man använder datorn man har i fickan, att vara schysst på sociala medier, digital samhällskunskap, hur ska vi då kunna göra det när de kommer till högstadiet helt plötsligt? Alltså från förbud och fy till… Lös det? De måste ju få med sig kunskaperna på ett naturligt sätt direkt när de får mobilen. 

Jag undrar också hur länge man i Sverige ska förlita sig på oss så kallade “eldsjälar” att dra lasset för att eleverna får med sig nödvändiga kunskaper inför framtiden. Det har några dagar cirkulerat en text på sociala medier om hur man satsar digitalt i Storbritannien. På en fråga om hur man satsar i Sverige blir svaret att man på Skolverket har 2,5 tjänst satt på IKT, i Storbritannien är det 60-70. 

Det kanske inte ÄR lärarnas fel, hur resultaten blir i PISA-undersökningen. Inte heller elevernas och föräldrarnas.

#12 Idag kom våren 



Visst har det varit fint väder några dagar nu men jag har hållit mig hårt fast i min laptop. Den är ju bärbar så jag har kunnat flytta runt den i takt med solen utanför fönstret. Och jag har kommit genom hälften av bedömningarna. Det tar så lång tid att gå igenom och fundera så att det verkligen blir rätt att de skriftliga nationella proven i svenska känns som en mild bris i jämförelse. Om jag bara skulle gå på min erfarenhet som lärare hade det gått på en bråkdel av tiden och jag hade bedömt likadant, så kompetensen och mitt förhållande till slöjdens kunskapskrav är det inget fel på. Men syftet är ju att kunna formulera och motivera så att eleven förstår hur hen ska nå sina mål. Och det tar tiiiiid!

Få se i slutet av veckan hur tydlig jag varit, då kommer eleverna tillbaka från prao.

Idag var det i alla fall allra första heldagen i trädgården för i år och den spenderade jag med min kompis flistuggen. 

Hjälpa eller inte, det är frågan

IMG_0542

I mitten av december funderade jag över köer och stort hjälpbehov i slöjdsalen. Frustrerad bestämde jag mig då, något drastiskt att sluta hjälpa.

Och nu har jag gjort det! Ha! Och jag tror inte att eleverna märkt ett dugg.

Jag startar lektionen och sätter igång eleverna på en uppgift där de antingen ska göra så mycket fel som möjligt eller där de ska hjälpa eller härma varandra. Sen går jag och plockar med något annat. Så där lite disträ, idag sorterade jag nålar och fick ordning på det. På lunchen fick jag nog av den fula, spacklade men omålade väggen i kapprummet utanför salen och gjorde den där slöjdskylten jag tänkt på så länge. Inte mellan lektionerna som jag brukar utan samtidigt som eleverna arbetade med sitt.

Tro inte att jag är helt bortkopplad, jag har allt koll på vad som händer i salen men jag stör så lite jag kan. I stället ser jag hur eleverna samarbetar och hjälper varandra och i slutet samlar jag ihop dagens lärdomar genom att eleverna delar med sig av vad de kommit på till varandra. Så här vill jag fortsätta resten av terminen för nu börjar jag närma mig den verkstad jag vill att slöjdsalen ska vara.

Jag vet egentligen inte hur jag ska kunna hålla kvar det här tillståndet, nu har jag ett väldigt avgränsat arbete med en nästan övertydlig arbetsprocess för att eleverna ska få syn på de val som sker under arbetets gång. Efter detta tänkte jag släppa dem friare med ett tema som kan få ta lite tid. Hoppas bara att jag kan lyfta exemplen från detta lilla arbete så att de ser processen även i sitt eget projekt.

Det är väldigt skönt att inte springa runt som ett skållat troll i salen. Jag njuter.

Öva eller inte det är frågan

Jag funderar vidare kring organisation.

Jag arbetar på en helt vanlig, traditionellt organiserad högstadieskola. Jag är övertygad om att det ser ungefär likadant ut i väldigt många skolor runt om i landet. Hos oss är de praktisk estetiska ämnena organiserade så att vi slöjdlärare delar på år 7 i traditionell halvklassvariant men år 8 och 9 läser bara en termin slöjd, den andra terminen blir det hemkunskap. De tvingas alltså att välja slöjdart för ett helt läsår (men får bara en termin) då det blir omöjligt att ha en kvarts termin av varje och eftersom vi bara är två slöjdlärare på skolan har vi 20 elever i varje grupp (år 8 och 9) då det ska rymmas inom vår arbetstid att undervisa alla elever på skolan. Hemkunskapslärarna på skolan har nästan samma situation förutom att de inte undervisar sjuor alls. De får alltså ta emot elever år 8 som inte haft hemkunskap på ett helt år. Bildläraren har år 7 och 9, alltså ett helt år utan övning i bild. Musikläraren har inte heller år 7. Detta är ett sätt att marginalisera dessa ämnen och tala om att de inte behövs i lika stor utsträckning som de ämnen som ges flera gånger i veckan under hela läsåret.

Det är helt obegripligt för mig att dessa ämnen dessutom kallas för övningsämnen om man helt kallt räknar med att eleverna klarar att göra uppehåll i sina övningar ett helt år utan att det får konsekvenser. När jag ger läxor i slöjd blir de flesta elever helt förfärade och vad jag vet ges inte läxor i de andra praktisk estetiska ämnena i någon större utsträckning. Men när ska eleverna då lära sig om de inte får öva kontinuerligt under skoldagen och inte heller gör det hemma? Hur ska jag ha möjlighet att erbjuda den kunskap som föreskrivs i ämnets kursplan om jag hela tiden måste börja om från början?

 

I morgon är det dags

Nu sitter jag här igen och inser att lovet har gått alldeles för fort som vanligt. Jag har tänkt skola mycket, grubblat på hur jag ska bli tydligare med det formativa arbetet framför allt. Jag har skisser och mindmappar i min iPad med stora visioner om allt vi ska göra. Det är kamratbedömining, självskattning, filmer vi ska se och historia och material att undersöka. Och praktiskt arbete så klart, ett större eller många små? Gör eleverna många mindre arbeten är det enklare att få syn på fler av kunskapskraven men gör de större arbeten borde det väl ge mer möjlighet till fördjupning?

Återigen sitter jag här med en tornado av ofärdiga tankar och idéer i huvudet. Tidigare år har det stressat mig men mer och mer har jag insett att det inte spelar någon roll hur mycket jag planerar. Det blir ändå annorlunda när eleverna kommer. Bättre att ha flera ess i rockärmen att dra fram.

Försöker jag intala mig i alla fall… I morgon kommer 21 nior klockan åtta och ska ha två klocktimmar slöjd. Det gäller att utnyttja tiden väl…