Uncategorized

Jag fick en fråga…

…om vårt omöjliga uppdrag. Hur lägger man upp en bra planering i slöjden? På ett långsiktigt sätt, för mer än ett år i taget. Att fastna i tekniker eller begränsa antalet så att precision och fördjupning får plats. Hur hinna med båda? Samtidigt lyckas fånga så många elevers intresse för slöjd som  det bara är möjligt .

Jag har inget svar. Alls. Men jag har en del tankar om de sätt jag provat under de år jag jobbat i slöjden.

Från början

Så här i backspegeln tänker jag att år 2000 när jag började hade väldigt många elever med sig grundläggande handrörelser när de kom till salen. Många hade hemma provat att brodera och virka eller tittat på när någon gjorde det. Jag undervisade alla elever på skolan i textilslöjd från år 4 till år 9 och samarbetet med trä och metall förväntades inte. Eleverna fick, som jag minns det jobba med vad de hade lust att göra, skåpen var öppna och kreativiteten flödade. Processen och skapandet var i fokus. Det utkristalliserade sig en tradition att niorna skulle sy finkläder och eftersom de fick välja slöjdmaterial på den skolan så hade de som valde textil ett helt år på sig. Enormt fina kreationer blev det och glädjen och stoltheten visste inga gränser. Detta skapade en förväntan från yngre elever som ofta kunde be att få titta i garderoben där niornas avslutningskläder hängde. Någon annan planering hade jag inte vad jag minns. Ibland gjorde vi saker gemensamt, som när jag skulle lära en mellanstadiegrupp att virka och vi hade tävling vem som kunde virka längst. Vi kom nästan runt hela skolbyggnaden med luftmaskor. Och de lärde sig att virka. Inga prov, inga krav på att tolka estetiska och kulturella uttryck fast jag kunde ha frossat i det där och då när enbart 5 av mina 400 elever hade svensk bakgrund och övriga kom från alla världens hörn.

Efter den första skolan har jag jobbat på tre andra skolor och jag tänker att det tar ett tag, att det är bra att ha varit en tid på en skola för att kunna få till en rutin på en mer långsiktig planering. Det tar liksom ett tag att bo in sig. En annan sak som jag tror ställt till det lite för mig i planerandet är att jag alltid jobbat på 7-9 och således fått en go kompott av elever från många olika slöjdlärare, från många olika mellanstadieskolor i upptagningsområdet. Alla mina föresatser har kommit på skam när jag väl mött eleverna. De har haft enormt olika kunskaper med sig från tidigare slöjdår inom den “nya” gruppen och det jag lärde mig av det var att jag inte ska lägga tid på planering förrän jag mött eleverna i fråga. Rätt självklart, förstås. Det har lagts en hel del konferenstid på att prata ihop sig mellan skolor och stadier men det har ändå alltid slutat på samma sätt; eleverna kan inte riktigt det jag förväntar i år 7 och vi har fått börja med grunderna, att lära känna materialen, att lära sig hantera de vanligaste verktygen och så vidare. Många elever har aldrig provat tekniker som virkning, stickning och broderi och de har inte koll på hur symaskinen fungerar annat än hur man trär den och vi har börjat där. Något som skapat stress hos mig, högstadiet är ju ändå bara tre år och jag vill ju att det ska vara möjligt för eleverna att nå långt inom ämnet, att spetsa till det och att fördjupa kunskaperna.

Det korta perspektivet på högstadiet ledde till att jag medvetet sökte mig till en skola med alla årskurser. Jag själv undervisar inte alla år för vi är många som delar. Hela fem kollegor är vi, något som jag först betraktade som lyx och det är det ju fortfarande ur många aspekter men när det kommer till gemensam planering vill vi mycket men når inte riktigt ända fram. Tanken är att vi ska ha en röd tråd i planeringen från år 3 till år 9 både i trä och metall och i textil men det tar tid att få det på plats och det är inte ofta vi ses och hinner gå till botten med hur vi vill ha det.

Vad har fungerat?

För egen del tänker jag att åren på mellanstadiet måste vara de år eleverna får öva på de vanligaste teknikerna. Alltså öva och nöta så att händerna lär sig. Med detta kommer att öva tålamod och uthållighet för har man ingen vana så behövs mycket tid och ansträngning. Ungefär som att lära sig alfabetet före man skriver berättelser och nu har jag fått prova eftersom jag inte längre enbart undervisar år 7-9. Förutom att eleverna ska  lära sig att använda händerna försöker jag lägga in mycket övning av rutiner. Att inte pilla på annat än det man håller på med, att städa undan efter sig själv först och att sedan hjälpa en kompis som har mycket att städa. Ja mycket fostran blir det och jag är ofta mer sträng än jag trivs med men ingen elev ska skada sig på grund av slarv och stök i min sal.

I trean har jag börjat med att låta eleverna arbeta med händerna och känna på material, helst enkla snabba projekt med en bredd. I år har det blivit Happy Doll (väva på kartong) samt att för hand sy en filtväska som dekoreras med initialbokstaven (mall, brodera efterstygn och förstygn). Eftersom de gör en snodd till väskan genom att tejpa fast garn på symaskinens handhjul får de nosa lite på det de längtar efter allihop- att sy på symaskinen, och nu mot slutet av terminen när jag känner att jag kan lita på alla elever och när jag är säker på att de förstått rutiner och spelregler i salen syr vi på maskin.

Att sy på maskin tycker jag är viktigt att ha små doser av, i alla fall en period varje termin. Inte för att symaskinen är viktigaste tekniken att hantera utan för att det är den eleverna kan skada sig värst i i min sal och det är den som de också kan förstöra i störst utsträckning, det vill säga det blir dyrt om de inte sköter  maskinen på rätt sätt. Jag lär treorna från början hur maskinen ska träs och vad knapparna är till för och vad de heter. Vi repeterar och repeterar. Och de spritter och längtar till varje tillfälle fast det liksom bara blir provbitar. De tar hem dem ivrigt efter varje lektion och berättar att de önskat sig en symaskin i julklapp.

Några fyror har jag inte lyckats undervisa under mina tre år på skolan för det har ändrats med tjänstefördelning och annat organisatoriskt men femmor har jag haft och jag har baxnat när jag sett hur de hanterat salen och dess innehåll. Bara att kavla upp ärmarna och ta fram sin strängaste inre fröken.

Vi sydde lappteknik och utgick från Minecraft-figurer. Kvadratiska block, mäta mallen noga, klippa mallen noga, klippa ut tyget noga efter mallen, tvärnåla räta mot räta, 1 cm sömsmån, pressa isär. Repeat. Flera tyckte att det blev tråkigt för det var svårt att klippa, svårt att sy, svårt att pressa isär och det visade sig tydligt men jag bryr mig faktiskt inte om det. Att lära sig nya saker är inte alltid roligt till en början men här tvivlade jag rejält på mig själv. Särskilt en elev trilskades och då tänker jag att det är extra viktigt att stå fast vid den pedagogiska tanke man har från början. Trilskandet var av varianten: Du-ska-inte-tala-om-vad-jag-ska-göra-jag-bestämmer-minsann-själv, och jag trodde att slaget var förlorat om den elevens slöjdlust men när vi sågs i korridoren ett halvår in i sexan (ja precis, ännu ett byte av lärare, i år har jag inte sexorna) undrade han om jag skulle undervisa honom i sjuan.

Ingen aning, sa jag. Hurså?

Jag har aldrig lärt mig hur en symaskin funkar förrän jag hade dig i femman, svarade han.

Jag tror att händerna lär sig fast det är tråkigt om viljan finns och det är just den viljan jag ser saknas hos de elever som sedan inte når godkända eller låga betyg i ämnet. Alltså bit ihop och håll ut. Lappteknik är definitivt en planering som funkar, oavsett om det blir enformigt både för mig och för eleverna. Repetition är nyckeln till att känna sig säker.

Jag tror inte på att man dödar elevers slöjdlust bara för att man bestämmer att de behöver kunna A innan de går vidare till B och vem annars än jag, med 5 års pedagogisk utbildning ska avgöra vad som är relevant inom planerad undervisning? Inte elevens lust i alla fall, det är ett kortsiktigt sätt att tänka. Jag tror snarare att man, om man håller i ger varje elev en chans att göra något att bli stolt över och därmed vilja göra fler av.

En annan återkommande planering jag har är att sjuorna alltid broderar. De kommer ju från flera klasser och när jag möter dem i deras nya konstellationer spretar gruppen allt som oftast för oavsett om jag undervisat dem i mellanstadiet eller inte blir det nytt när de grupperas om inför högstadiet. Det blir lugnt av broderi och det sätter tonen för resten av högstadietiden har jag märkt.

Slutligen

Oavsett hur man gör så tänker jag att det är absolut grundläggande att eleverna får uppgifter där händerna tvingas samarbeta och att tålamodet övas. Det ska inte vara för enkelt bara för att hålla eleverna glada, de måste utmanas och det är vår skyldighet att utmana i lärandet. Sedan kan man förstås göra det med en twist för att locka fram ett engagemang men att lära slöjd tar tid. Jag ser inte att det finns några genvägar för eleverna och jag har aldrig lyckats fånga elevers intresse för slöjd förrän de kämpat sig igenom första fasen av jobbighet. Elever som är nöjda för stunden och bara har roligt är inte de som senare visar sig fastna för hantverk och slöjd.

Advertisements

Digitala material eller digital teknik i slöjdundervisningen i höst?

Jag provtänker lite:

IMG_6286

Ur reviderad kursplan slöjd Lgr11

Ja så här står det under rubriken material i den reviderade kursplan som ska träda i kraft den 1 juli i år.

Hur material kan kombineras med digital teknik. Just denna lilla meningen har stötts och blötts i diskussioner IRL och i grupper på sociala medier ett bra tag nu och många kloka uppfinningsrika förslag har dykt upp. Vi slöjdlärare har med iver tagit oss an uppgiften och börjat prata om att ha 3D-skrivare i våra slöjdsalar, suktat efter dyra laserskärare och på alla för oss tänkbara sätt ansträngt oss för att tolka denna nya formulering i vår kursplan. En formulering som landat just i kärnan för vårt slöjdämne- bland materialen. Liksom ingen slöjd utan ett material.

Skolverket har kommit med ett kommentarmaterial som sig bör men blir vi klokare?

IMG_6290

Ur kommentarmaterial slöjd, Skolverket

Då ska vi se… Digital teknik omfattar material, redskap eller system… kan också omfatta programvara… konduktiv tråd, dioder eller kretsar och elektronikkomponenter. (Men det är väl bara el?) Och 3D-skrivaren och CNC-fräsen (ja precis det vi tänkte), nä det är tydligen verktyg och redskap så där gick vi slöjdlärare bet. Digital teknik är det inte, teknik är ett material och inte redskap eller verktyg. Dessa ord! Man kan bli galen för mindre!

Digital teknik under rubriken material ska det alltså läsas digitala material i slöjdundervisningen? Personligen kan jag undra varför man inte helt enkelt skrivit digitala material om det nu är det man menar. Och sedan förklarat begreppet. Tydligt. Med konkreta exempel på vad det i så fall står för i en undervisningssituation. Att skriva om materialen metall, textil och trä och rikta sig till slöjdlärare är ju förhållandevis enkelt då det är de materialen vi alla redan har kunskaper om och lätt kan omvandla i ett antal undervsiningssituationer men digital teknik som ett material? Då behövs också mer konkreta undervisningsexempel så att vi förstår. Och en misstanke gror hos mig- vet Skolverket egentligen själva hur det ska omsättas till en vanlig tolvårings slöjdutbildning?

Under några år har jag funderat mycket på dessa begrepp i samband med hur bilden av slöjdämnet framställts i media, politik och samhället i övrigt. Det är bara en vecka sedan jag möttes av frågan:

–  Meh? Slöjd och digitalt? Hur får du ihop det i samma mening?

Utan att ens gå in på alla de digitala inslag som finns i slöjdsalar sedan länge runt om i landet börjar jag tänka i en annan tråd.

I min värld är slöjdkunskaper synonymt med traditionella hantverkskunskaper och samtidigt helt naturligt med innovation och nyskapande. Det är tack vare att vi lärt oss att bearbeta material med verktyg (eller ja, först skapat verktygen då) som vi kunnat utveckla produkter användbara i samhället och till nytta för gemene man. Från att ha gått omkring nakna eller möjligtvis svepta i hud från ett djur har vi lärt oss att bearbeta växtfiber till trådar, vävt tyg av trådarna, kunnat klä oss i värmande kläder, utvecklat en social hierarki kring de kläder vi bär och en modeindustri som delar in människor i olika grupper… Idag väver man in en ny sorts trådar i tyget vi bär så att det på ett sömlöst sätt kopplar ihop oss med maskiner och teknik runt omkring oss. Är detta slöjd? Ja utan traditionella hantverkskunskaper som vävning och sömnad hade väl inte Project Jacquard funnits?

I mitt första försök att sy med konduktiv tråd kändes det verkligen som om jag arbetade med ett digitalt material fast det var ju bara vanlig tråd. Efter ett par års vridande och vändande på ord skulle jag inte uttrycka mig på samma sätt. Särskilt inte efter Skolverkets slutliga formulering i kursplanen då orden stötts och blötts. Hade jag inte bara följt en tutorial, hade jag kunnat språket då hade jag nog menat att jag skapade med ett digitalt uttryck i min väska. Nu blev det i stället jag som skapade väskan och härmade ett digitalt uttryck. Och jag lärde inte mig programmeringsspråk i projektet, inte i närheten ens. Däremot fick jag en förståelse för programmering och jag tänker att det är gott nog. Det är inte meningen att alla ska bli programmerare bara för att programmering skrivs in i Lgr11 och det är inte heller meningen att alla elever ska bli skräddare och snickare bara för att de möter slöjd i skolan.

Den konduktiva tråden som inte alls är digital kombineras med digital teknik och blir således en del av det digitala. Och i förlängningen menar jag att bomullstyget som väskan är sydd av, kardborrebandet som sluter kretsen, kombinerat med konduktiv tråd och en Gemma tillsammans blir material i kombination med digital teknik. Något som inte möjliggjorts med vanlig sytråd. Den konduktiva tråden är kopplingen mellan mjuka material och digital teknik precis som metalltråd skulle vara i hårda material.

Jag tror att vi måste se det såhär:

Det är en styrka att digitala inslag är inskrivna i slöjdens kursplan. Det finns hädanefter inte en huvudman eller rektor som kan hävda att vi ska hålla oss till att tälja smörknivar eller virka grytlappar och därmed förpassas till skolans längst bortersta hörn (jodå, så har en del av oss slöjdlärare det) utan nu kan vi hävda, med kursplanen (lag) i handen att vi visst måste få tillgång till digitala redskap och verktyg och digital teknik. Det ska alltså framgent vara möjligt för alla att arbeta med digitala dokumentationer, instruktioner, skapande av film, podd, blogg ja allt sådant som endast vissa av slöjdens elever får möta idag.

Däremot blir det fortfarande så att när det kommer till digital teknik i kombination med material så är det upp till beslut på lokal nivå att välja vad man satsar på. Denna valfrihet står det inget om i de texter som behandlar skisser, modeller, mönster och arbetsbeskrivningar. Inte heller där dokumentation av arbetsprocess behandlas. Där uttrycks tydligt att digitala verktyg och redskap ska tillhandahållas även i slöjdämnet. Alltså kommer fortfarande många inte att kunna prioritera Gemmas eller andra programmerbara detaljer i sin undervisning och så får det väl vara då. Dock kan de som vill och har möjlighet känna att de håller sig inom kursplanens ramar. Det går kanske att motivera med samarbete med teknikämnet och slå ihop budget och tid? Hur som helst- det är en möjlighet som öppnar sig i och med skrivningen i kursplanen.

IMG_6290

Ur kommentarmaterial slöjd, Skolverket

Så långt mitt provtänk angående den reviderade kursplanen i slöjdämnet. Slutligen en något krass jämförelse med elevens val. I skollagen står följande att läsa:

Skärmavbild 2018-03-25 kl. 10.09.42
Skollagen kap 10 §4

“… vidare ska det finnas elevens val och skolans val”. Detta har jag vid upprepade tillfällen de senaste åren sett att man som skolhuvudman kan komma runt. Frågan är om orden digital och programmering är sexigare på något sätt och därmed svårare att ta sig förbi?

Jag har slutat tro på skolans 1-1 lösning

Skärmavbild 2017-09-17 kl. 23.28.50Jag minns i början av 2000-talet när jag som hyfsat nybliven lärare gick och önskade mig att alla elever skulle få tillgång till en egen dator. Nä vänta, förresten var det ju vi lärare som först önskade oss en egen dator så att vi slapp vänta med pärmen i hand för att föra in närvaron medan någon annan satt och knappade på arbetslagets enda dator. En stor klumpig med tjockskärm och eget skrivbord. Vi har kommit en bit sedan dess. Eller?

Idag är väldigt många skolor utrustade med 1-1 lösning, något som innebär att alla elever på en skola har tillgång till sitt egna digitala verktyg. För oss lärare har egen dator också blivit ett självklart verktyg. Men blev det så bra egentligen?  Jag tror att om jag fortsatt att arbeta som svensklärare så hade jag sett annorlunda på saken. Då har jag ju helklass med elever, ofta i hemklassrum eller nära deras elevskåp. Jag kanske hade använt datorn som en slags modern skrivmaskin.

På de 3 skolor jag arbetat under den tid det gått att förvänta sig att alla har sitt eget digitala verktyg har det aldrig fungerat helt sömlöst. Det har till och med varit så störande för undervisningen att jag numera (och sedan ett bra tag) önskar att någon vågade ta ett nytt grepp. Kommuner har i sin hets att ligga i framkant och framstå som en attraktiv och modern utbildningskommun övertrumfat varandra i att pytsa ut diverse digitala lösningar, men mig veterligen har behovet inte kommit från lärare och deras tankar om vad som lämpar sig för undervisning i enlighet med gällande kursplan. Snarare är det it-personal som varit på mässor där teknikföretag utifrån sitt perspektiv på vad god undervisning är försöker kränga varor. Jag kan inte annat än att tänka att man inte satt någon tilltro till lärares digitala kompetens överhuvudtaget.

I min undervisning har 1-1 visat sig fungera dåligt av flera anledningar:

  • Eleverna inte får lov att ta med sitt digitala verktyg till slöjdsalen

Om de yngre eleverna ska få med sina verktyg så krävs att jag går och hämtar elever och deras verktyg före eller under lektionen och lämnar desamma efteråt. Datorerna är inlåsta och måste låsas in igen. Eleverna får inte ensamma gå med datorerna över skolgården. Detta är tidsmässigt helt ogörbart då jag dels har andra lektioner och dels inte har möjlighet att byta ut min planeringstid med att valla elever fram och tillbaka på skolans område, samt att det om det ska ske på deras lektion tär på den undervisningstid de enligt skollagen har rätt till.

  • Eleverna inte orkar ta med sitt digitala verktyg till slöjdsalen

Eleverna menar att de använder sina digitala verktyg så sällan i övrig undervisning att de inte orkar ta med sig det till slöjden. Ofta har de lämnat det hemma för att de glömt att det stod slöjd på schemat. En del elever tycker att det är för jobbigt att gå vändan om skåpet på rasten och väljer att strunta i det. Något som medför att de missar undervisningstid då jag tvingar dem att gå och hämta det redskap som ska vara med under lektionstid.

  • Datorerna som tas med är urladdade och eleverna ska förvara sin laddare hemma

Eleverna har skrivit på att de ska ladda datorn hemma så att den alltid är fulladdad i skolan och sladdarna ska vara hemma då de lätt tappas bort i skolan. Eleverna har också skrivit på att de ska använda datorerna till skolarbete men det händer allt för ofta att de spelar slut på batterier under rasterna.

  • Vissa elever är väldigt oaktsamma om sitt digitala verktyg

Det är naturligtvis inte bästa och dyraste verktyget som skolan kan köpa in till en sådan mängd elever och då kan det ju hända att de lätt går sönder och att vissa maskiner behöver reklameras av andra skäl men helt allvarligt- det är barn vi pratar om här. Varje vecka ligger det datorer kvar i min sal för att någon elev glömt att ta med den från lektionen, i korridorerna hittar jag också kvarglömda datorer, liksom pennstumpar, suddgummin och godispapper. Jag har till och med hört elever som använt sin dator som sittunderlag på en regnig bänk i väntan på bussen, som skydd för regn när paraply saknas eller som helt enkelt tappar bort sin dator upprepade gånger och måste få en ny eller en till låns. De digitala verktygen må vara budgetvariant men vissa elever betraktar dem på samma sätt som utdelade blyertspennor; “jag orkar inte leta upp en pennvässare- jag får ändå en ny när jag behöver det”.

  • Konsekvenser för ovanstående saknas

Inte en enda gång har jag varit med om att det blivit konsekvenser för elever som bryter det avtal som skrivs när det digitala verktyget lämnas ut. Jo visst, de får betala om de tappar bort sin laddare eller så men i stort, vilka konsekvenser blir det för elever som inte sköter det de åtagit sig i det dagliga kopplat till verktygen? De enda konsekvenser jag ser är att det tär på undervisningstiden och att jag som pedagog alltid får ta ett steg fram och två tillbaka när det måste finnas en backup för de elever som inte har verktyg att arbeta med. Det behöver egentligen alltid göras två planeringar till lektionerna, en digital och en analog. (Detta kan också behövas då nätverk strular men det är en annan fråga.)

  • De digitala verktyg kommunen valt att satsa alla slantar på funkar inte bra med mina behov i estetisk verksamhet

Slopa 1-1 tänket och kom in i 2018 tänker jag. Vi pedagoger är inte dumma i huvudet och vi vet själva vilka digitala eller inte digitala verktyg våra salar ska utrustas med för att optimera elevernas lärande i enlighet med rådande kursplan. Det är inte Google som ska bestämma verktyg för en hel kommun bara för att de smart nog har utvecklat en plattform för undervisning. Det är pedagogerna.

Det är inte heller beslut som uteslutande kan fattas av en person på central plats i en kommun utan det måste vara pedagogernas beslut.

Men blir det inte väldigt dyrt om alla ska hålla på och välja verktyg hela tiden? Jo men vad är alternativet? Blir det inte väldigt dyrt att köpa in en lösning för alla som inte används fullt ut? Och någon gång kanske man måste inse att saker och ting kostar? Skapa i stället mötesplatser för skolans ämnen inom en kommun så att man kan hjälpas åt att skapa en bas av användbara verktyg anpassade för undervisningen i ämnet.

Sluta betrakta digitala verktyg som skrivmaskiner.

Sluta underskatta pedagogerna!

IMG_6154

Reviderade kursplanen i slöjd


På Facebook i en slöjdgrupp såg jag följande fråga:

“Reviderade kursplanen: hur tolkar ni att man ska kombinera olika material med digital teknik?”

… och tråden som följde innehöll många intressanta tankar. Digital teknik kan vara så väldigt mycket beroende på vilket perspektiv man tar och vilka förkunskaper man har och som alltid landar en del av diskussionen i programmering. Jag tänker ofta att det är svårt att urskilja vad som är vad och jag funderar mycket på vilken riktning slöjdämnet förväntas ta i dessa digitala tider. Material i kombination med digital teknik står det, måste det i alla lägen innefatta maskiner eller kan det också innebära den teknik, den teori och de förmågor som krävs av oss människor för att få de digitala maskinerna att göra som vi vill?

Hur kan slöjdämnets traditionella innehåll i ett vidare perspektiv vara till nytta för eleven även i andra sammanhang än i det som är rent hantverk? Jag tror inte för ett ögonblick att vi kommer att lyckas med att både lära eleverna det slöjden alltid gjort och arbeta med programmering om vi inte tar hjälp av lärare i andra ämnen. Och för att nu direkt stoppa alla er som uppfattar mig som en bakåtsträvare när jag skriver “det slöjden alltid gjort...” så menar jag inte att vi ska hålla fast vid att sticka strumpor och bygga hyllor för strumpornas och hyllornas skull utan jag tänker på den bildande och fostrande aspekt som finns i att pröva och öva, vrida och vända på en fysisk sak. Att låta händerna öva att uppleva tyngd och yta och hur händernas språk inte låter utan känns. Det stärker inte bara självförtroende att lyckas skapa en sak som blir fin och som funkar som den ska, långsamheten i hantverket stärker även orken att hålla ut och leta lösningar på egen hand och tillsammans med andra, en uthållighet och ett tålamod som jag upplever som sällsynt hos elever idag (faktiskt hos folk i allmänhet), men nödvändigt i en skapande process vare sig det handlar om att sticka en strumpa eller skriva kod.


Jag tänker spontant: vävning, virkning, stickning, programmering. Det hänger ihop. Det är inte som i Brasses Lattjo-lajbanlåda där man ska hitta en som ska bort.

Om man tar virkningen förbi vad kroppen tillsammans med knoppen måste lära sig, alltså att hålla i en virknål och synkronisera vänster och höger hands rörelser så består instruktionerna för hur en produkt blir till av symboler och förkortningar. Ett nytt språk att lära sig läsa, något som, utifrån min erfarenhet är riktigt krångligt att lära sig även för den skickligaste elev. Det krävs envishet, tålamod och många “pröva-ompröva” innan det blir den produkt eleven eftersträvar och försöker härma genom att läsa beskrivningen på exempelvis virkiska. Precis som i programmering, som jag också ser som ett hantverk fast med andra material.

Instruktionerna består av olika maskor och förkortningar i virkning, av räta och aviga i stickning och av ettor och nollor i datorns språk. Upprepar man räta och aviga regelbundet får man ett resårmönster, och eftersom jag inte är så haj på programmering kan jag inte göra några kloka jämförelser men jag vet att även i programmering finns dessa upprepningar men då kallas de loopar. Raderna av instruktioner i en virkbeskrivning kallas sekvenser i programmering och det gäller att läsa dem noga, härma det som står steg för steg för att kunna utföra uppdraget. Bara de allra mest drivna, intresserade och skickliga eleverna lyckas koda egna virkprogrammeringar. Det gäller att kunna förutse flera steg framåt och förutspå konsekvenser, något som inte är möjligt utan gedigna grunder. Det är också viktigt att ha orken att prova själv, att orka börja om när det visar sig finnas en bugg i koden.

När man skriver kod gör man ju inte det bara för kodens skull, lika lite som man lär sig matte för talens skull. Man gör ju det för att få ett spel att funka som man vill eller en robot att göra det man bestämt och då gäller det att vara noggrann. Både för den som ska läsa och härma koden och för den som själv vill kunna skapa kod gäller det att vara väl bekant med texttypen instruktion. Detta övar eleven oavbrutet i slöjden men med ett taktilt resultat som bevis på hur väl man lyckats. Produkten finns sedan i den fysiska världen, den går att klämma på, känna på, visa upp för andra och ibland till och med prova på kroppen i form av ett plagg. Det syns om man varit noga, om man gjort rätt, om produkten fungerar helt enkelt.

Skolverket har beskrivit litegrann hur man tänker sig att undervisningen i programmering ska gå till (i matematikundervisningen). I F-3 tänker man sig analog programmering, exempelvis “följa-John”-liknande lekar. I år 4-6 kommer man att gå igenom blockprogrammering, att dra och släppa färgglada block av kod på en iPad- eller datorskärm och i 7-9 kommer det att handla om att skriva programkod. Jag försöker att se dessa elever framför mig. Oavsett om det handlar om muntliga eller skriftliga instruktioner så vet jag att det är otroligt svårt för en grupp elever att hålla fokus. Om jag ger en instruktion till en grupp i årskurs 3 så vet jag att plötsligt ska en elev berätta om när deras hund åt upp en fjärrkontroll och då kommer nästa elev på att hemma har de tappat bort sin fjärrkontroll och sedan måste bara någon få berätta om den där gången hos farmor när… och så är tråden tappad. De elever från år 4-6 som jag försöker leda in på att prata om när de programmerar i Scratch och jämföra det med att bygga med fasta maskor och stolpar, de blir lätt uttråkade och undrar om de får börja virka någon gång. De är många gånger inte heller så glada när jag vill att de ska använda sina datorer/ iPads/ telefoner för att se Youtubeklipp eller scanna QR-koder och hälften av dem kan inte logga in för att de har glömt sitt lösenord. Att arbeta med olika programmeringsspråk rekommenderar Skolverket för år 7-9. Personligen tror jag att just programmering på en dator kan bli otroligt abstrakt för väldigt många elever som långt upp i högstadiet kämpar med att få ihop texter på sitt modersmål.

Att skriva kod i slöjdämnet ställer jag mig tveksam till, jag tror inte att det kommer att skapa annat än en ännu större stress med de ramar vi idag har för ämnet; en lektion i veckan, ställtid för att komma in i slöjdsalen där allt är annorlunda mot en stor del av resten av veckans schema och skolans övriga struktur. Bara att plocka fram material tar tid, så även att starta upp och logga in på en dator. Man måste på riktigt förstå de snäva tidsramar som finns för praktisk estetiska ämnen, men det är knappt så att jag förstår själv trots att jag upplevt det på nära håll. Med all tid som går bort i form av lov, temadagar, idrottsdagar och nationella prov kan det röra sig om 12-18 tillfällen totalt på en termin. Effektiv arbetstid varje gång maximalt en timme. Och hur teknikämnet ska hinna med sitt nya innehåll är även det en gåta för mig. Något jag i stället hoppas på är att både Skolverk och huvudmän arbetar för att i större utsträckning möjliggöra samarbete mellan ämnen. Jag tror till exempel att slöjden kan bli ett bra komplement för att tydliggöra programmering på ett synligt, fysiskt sätt precis som lappteknik kan vara ett sätt att förstå räta vinklar i geometri. Uthållighet, noggrannhet och tålamod är självklara förmågor att öva i slöjden genom att pröva och ompröva. Oavsett hur olika vi slöjdlärare arbetar med material och tekniker är nog dessa förmågor minsta gemensamma nämnare och som jag ser det slöjdens kärna.

Jag tar i den här texten virkning och stickning som exempel enbart för att jag inte själv är så bra på att väva eller gör det i större utsträckning men det är kanske ändå där man ska börja; jacquardvävstolen med dess hålkort var trots allt en förebild för tidig programmering, och jag ber om ursäkt om jag på ett något vingligt sätt använt programmeringsglosor. Jag är i början av min resa när det kommer till det.

Den blomstertid nu kommer…

…fast inte utan ett Afk i Varberg i Skolsmedjans regi.

IMG_1048

Nyss hemkommen från läsårets riktiga avslutning försöker jag summera två dagars knytkonferens i Varberg men det går inte riktigt att få grepp om. På ett konstigt sätt står tiden stilla när man slungas in i gemenskapen där alla, precis alla har en stark tro på att svensk skola går att göra bättre och att det inte går att vänta på att någon annan ska göra det. Vi alla har ett ansvar att bidra och dela goda exempel och alla gör, oavsett om de står på scenen och pratar eller om det sker i alla de diskussionsgrupper som både styrt och spontant uppstår. Det inger hopp när det finns så mycket som gör mig förtvivlad.

Tiden både står stilla och rusar fram, eller som Victoria, en av smederna uttrycker det:

– Vi må ligga efter i schemat just nu men i eftermiddag är vi ikapp, vi lever i ett parallellt universum på afk. Oroa er inte.

IMG_1109

Ett parallellt universum. Jag som åker dit och är kräkfärdig på skola, omöjlig organisation, struktur som ofta kärvar och biljoner betyg som nyss är satta står helt plötsligt och diskuterar utmaningar och möjligheter med en skolchef från norra Sverige som jag aldrig träffat tidigare och vi är där på samma villkor, vi lyssnar och tar in varandras vardag och får en större förståelse. Det är direktkontakt. Det ger kraft att fortsätta. Det är samtal som inte tar slut ens om man aptrött står i trapphuset på hotellet klockan halv ett på natten, på väg från kvällens middag och mingel och har pratat skola sedan 8.00 på morgonen. Samtal som återupptas sedan förra årets möten. För vi ses igen. Och igen, vi som upptäckt denna möjlighet att andas frisk luft i skolans värld. Varje år många stammisar men också många nytillkomna.

Jag vågar knappt skriva om detta med risk för att låta nyfrälst och flummig. Jag kan till och med förstå om det framstår så när jag inte tydligt kan räkna upp och bocka av allt jag lärt mig av att delta, men jag måste göra ett försök. För att få grepp om tankarna.

Från (universitetslektor) Magnus Levinssons föreläsning Evidens, makt och profession tar jag med mig tankar om att förhålla mig kritisk till skolforskning och inte oreflekterat hoppa på Dylan-tåget eller vad som nu blir i ropet nästa termin. Om att vi importerar massor med anglosaxisk skolforskning utan att reflektera över hur den stämmer med vår nordiska kunskapstradition. Om att det finns en maktfaktor bakom att vissa sammanställer och filtrerar vilken forskning som ska vara rådande och ett glapp mellan akademi och verksamhet.

Zulmir Bečević, författare och filosofie doktor får mig att reflektera över alla berättelser som finns om vår dåtid, samtid och framtid. Vi är alla berättare men det är samtidigt viktigt att inte låta berättelser stå oemotsagda. Och det som bara för några år var fiktion och orimlig fantasi är numera många människors vardag. Samtiden har kommit ikapp fiktionen. Det absurda är inte längre absurt…

Det redovisas flera exempel på hur det går att tänka nytt om man bara vågar. Varbergs kommun visar vägen kring hur man kan arbeta med den ofta väldigt dåligt utnyttjade PRAO:n som många skolor envisas med att göra “som man alltid gjort”. Hittills har jag inte varit på någon skola där man använt veckorna till det de ska vara- arbetslivsorientering. De mest positiva rösterna är ofta de som blir av med en stor portion lektioner under en period och kan rätta ikapp. I Varberg finns ett medvetet utvecklingsarbete; SKAL (skola och arbetslivsorientering). Se och härma!

IMG_1046

Maria Wirén, utvecklingschef i Varbergs kommun berättar om med vilken struktur man lagt upp utvecklingsarbetet i kommunen och det är kristallklart utan floskler och tomma ord. Hur man tillsammans byggt upp en organisatorisk kompetens. Grattis Varberg! vill jag ropa, och samtidigt tipsa kranskommunerna att svänga förbi och norpa idéer av bara tusan, innan Varberg norpar alla lärare.

Ulrika Bergmark, biträdande professor och utvecklingsledare och Mats Westerberg, professor på institutionen för ekonomi, teknik och samhälle båda från Luleå tekniska universitet håller sig till temat för konferensen och talar om goda möten för lärande. De delar tankar kring pedagogiska principer och att lärande går före kontroll och kugghjulen börjar snurra i mitt eget huvud kring hur vi i de praktisk estetiska ämnena redan har en samsyn kring bästa möjliga möte för lärande.

Bodil Båvner från SKL (Sveriges kommuner och landsting) ställer i en pop-up-intervju en öppen fråga till oss alla. Vad tycker vi, utifrån var vi befinner oss i verksamheten är det allra viktigaste som behöver lyftas i arbetet med att utveckla skolan?

Varje år finns en programpunkt med ett antal pecha kuchas, snabbföreläsningar till bilder där deltagare får komma till tals utifrån sin vardag och sina tankar. En otroligt svår föreläsningsform där det inte finns utrymme för utsvävningar.

Det kan efter min uppräkning här ovan tyckas att vi ändå sitter på läktarna och oreflekterat matas med kunskap precis som på alla andra konferenser men eftersom allt går i ett rasande tempo och eftersom vi befinner oss i ett parallellt universum är detta enbart en bråkdel av allt som sker. Det blir liksom kryddningen på bra råvaror i en maträtt, något som lyfter och förhöjer det allra viktigaste- våra möten i diskussionerna under AfkTalk och AfkTeatime, diskussioner som orkestreras av Lena Göthe, konsult och ägare av Plus Pil Skolutveckling.

IMG_1077

Allt är inte bara torrt prat om skola och skolutveckling. Det enda som kostar något för oss deltagare är maten och det måste nog anses vara till självkostnadspris. För futtiga femhundringen trollar restaurangen på Campus fram 2 luncher och en trerätters middag där vi dessutom underhålls av Street Bourbon Band, ett lokalt band med rejäl repertoar som får golvet att fyllas av euforiskt dansande människor.

AfkVarberg är något så ovanligt som en konferens där ingen vill skriva någon något på näsan, man delar. Och det är en skillnad. Man delar och får något tillbaka genom att lyssna. Och vi som deltagare i konferensen förväntas alla delta. Aktivt. Detta är inte en konferens man går till för att bli matad. Man medskapar. Vi blir alla viktiga pusselbitar i hur skolan gestaltar sig idag och i framtiden, vi är inte brickor i ett spel.

Är det något jag inte fattar så är det varför inte fler hänger på låset till årets mest givande skolevenemang. Samtidigt är jag tacksam för det. Det finns aldrig mer än 130 platser och jag vill inte bli utan. Nästa år heller.

IMG_1113

Skola med praktisk estetiska ögon

I fredags gästbloggade jag på Skola 365, en blogg där en ny lärare bloggar varje dag. Jag skrev ihop mina tankar om hur jag skulle vilja arbeta som praktisk estetisk lärare i skolan idag. Det kommer nog mer från mig i ämnet framöver för det här tänker jag mycket på.

Skola 365

Jag som skriver det här heter Eva Söderberg och arbetar som slöjdlärare sedan många år tillbaka. När jag i början av året såg initiativet till blogg 365 tänkte jag att det var ett fantastiskt upplägg att låta så många lärare komma till tals i ett och samma forum. Jag ville skriva något från slöjdens perspektiv, det var jag säker på redan från början men nu när jag sitter här vid datorn tycker jag att tiden gick lite väl snabbt fram tills dess att det var min tur.

Det händer så mycket spännande saker i skolan just nu, senast i veckan släppte Skolverket sitt första förslag på hur digital kompetens och programmering ska förstärkas och tydliggöras i undervisningen. Jag har mycket tankar kring skolans digitalisering men det är inte vad min text ska handla om. Inte heller kommer jag att skriva om alla roliga projekt som är på gång i min…

View original post 934 more words

We are the makers!

Skärmavbild 2015-11-19 kl. 17.46.41

Sedan ett tag tillbaka pratas det mer slöjd än någonsin i skolsammanhang och utanför, på Facebook och på Twitter. Jag undrar om ni märkt det? Det är till och med så att statligt finansierade Vinnova går in och backar… Nä inte slöjden eller hantverk utan Makerspace-projekt! Du kan läsa mer om det här. Fast för mig är det ett solklart lyft och erkännande av slöjdens relevans, samtidigt som det är ett nytt debattklimat där det är läge för oss slöjdlärare att hänga med och att visa vad vi gör och har gjort väldigt länge i svensk skola.

Saxat från projektbeskrivningen:

“…bidra med utveckling av ny ämnesspecifik metodik kring skapande med IT som material”

Fråga gärna en slöjdlärare nära dig om handledning i processinriktad undervisning.

“…att pröva tanken om att omarbeta en slöjdmiljö till ett makerspace i grundskolan”

Eller varför inte tänka tanken att sluta snuttifiera och marginalisera de estetiska ämnena, att inte omarbeta slöjdmiljön utan i stället ge faktiska förutsättningar för befintlig verksamhet att utvecklas?

Här pratar jag lite med Carl Heath, forskare och utvecklare på Interactive Institute om varför jag tycker att slöjden har en given roll i makerkulturen.

Detta är de ca 30 projektpartners som deltar. Är det i närheten av dig? Kanske i din kommun? Varför inte ta kontakt? Eller ta kontakt ändå, var med och påverka, ta plats och berätta för andra med mer traditionella glasögon varför slöjden har sin givna plats i detta. Så kanske vi slipper fler idiotiska uttalanden i framtiden om att slöjden ska ge plats åt programmering eller något annat lika befängt!

Ibland vill man bara få sitta en stund

Lunch, om 15 minuter kommer veckans sista grupp elever. De är 20 stycken, nej 19 för en är visst sjuk idag. Jag har så himla ont i ryggen idag att benen viker sig om jag går för snabbt, och jag hade bara velat bli en sådan där lärare som jag själv hade i början av 80-talet.

Hon satt på en upphöjd platå med sin kateder och lämnade ytterst sällan sin plats. Vi elever stod i en aldrig sinande kö som sträckte sig en bra bit genom salen. Jag tror bara jag såg henne lämna sin plats en enda gång, det var när en kille fastnade rejält med fingret i symaskinen. Då skrek hon något och lämnade salen för att hämta rektorn.

Det var en liten utsvävning från ämnet, det enda jag vill är att få sitta ner idag. Hela lektionen.

Ett elevbidrag till hjälplistan

Jag har ju under mina år som slöjdlärare haft en återkommande sak att brottas med- hur kan jag minska hjälpbehovet/väntetiden/känslan av att inte kunna tänka själv? Jag har skrivit om det här tidigare.

I fredags fick jag ett smart tips som jag genast ska prova!

En elev sa: “Kan vi inte ha hjälplista som i matten? Vi skriver upp våra namn och sedan skriver vi också vad vi behöver få hjälp med.”

Strålande, är allt jag kan säga!

Jag ser direkt flera fördelar med detta enkla tillägg:

  • Jag ser om det är flera elever som behöver hjälp med samma sak, och kan klumpa ihop de eleverna till en visning av ett moment, vilket bör korta av kötiden avsevärt.
  • Eleverna själva ser om någon behöver hjälp med det de redan kan, och de kan hjälpa varandra, något som ökar det kollaborativa arbetet och minskar bilden av att jag är experten i rummet.
  • Jag ser tydligare om det är samma problem som ofta dyker upp och kan fixa en genomgång eller spela in en film på temat.
  • Eleven själv måste ju tänka efter vad hen behöver hjälp med, det går inte att bara säga “hjälp!”. Kanske finns svaret redan hos den eleven bara hen tänker efter lite?

Provar terminen ut så får vi se hur det utvecklar sig.

Man behöver påminnas ibland

Skärmavbild 2015-05-14 kl. 10.50.26 Under en lång period, faktiskt alla de tre terminer jag jobbat på min “nya” skola har jag behövt arbeta hårt med regler, disciplin, ordning och reda helt enkelt. Det är förväntad arbetstid under lektionerna, ja även i slöjden. Arbetsmaterial ska vara med- läs det digitala verktyg skolan köpt in till var och en. Alla hjälper till att städa, först efter sig själva och sedan efter varandra. Arbetsprocessen ska dokumenteras i digital loggbok (inte på mobilen utan på det verktyg skolan tillhandahåller!) varje lektion. Lektionen börjar på utsatt tid. Ytterplagg och väskor i kapprummet.

Ja ni fattar kanske, Häxan Surtant i egen hög person. Naturligtvis är det inte alltid så här. Många grupper har direkt fattat grejen och kan ägna tiden åt att skapa de mest fantastiska saker, öva sig i tidsödande tekniker, lära sig en massa om vad de själva faktiskt förmår när de inte ger upp när det blir lite svårt och de är så stolta och nöjda med vad de faktiskt kan. Det blir fler och fler som man får sjasa ut ur salen efter 120 intensiva minuter och fler och fler som ber om att få komma fler gånger i veckan när de har rast eller håltimma.

Men just nu är det känslan av Häxan Surtant som regerar, hon den stränga och krävande. Sura.

Då var det ett smart drag att för första gången på 2 år åka tillbaka till min gamla arbetsplats för att träffa klassen jag lämnade efter år 7. De var glada att se mig och jag insåg hur mycket jag saknat dem. På min nya arbetsplats är jag inte mentor alls och det kanske är bra med tanke på den arbetsbörda vi har i slöjden men det ÄR trist att inte få den kontakten med en grupp elever. Särskilt en elev var noga med att komma fram och prata, att hålla sig i närheten av mig när jag var där. Jag blev förvånad för vi hade inte bäst kontakt då. Hen undvek mig en hel del och jag fick inte till många samtal då. Det hade skett en stor förändring, det här var nu en motiverad elev, med tydligt sikte på att komma in på gymnasiet och en tydlig framtidstro. “Du var den enda som sa till mig på skarpen när jag skolkade. Jag vågade bara skolka en enda gång från dina lektioner”, fick jag veta. “Ingen annan brydde sig.” Jag hade uppenbart betytt mycket.

Nu råkar jag veta att det inte var sant att jag var den enda som brydde mig. Mentorn var otroligt bekymrad och hade ständig kontakt med alla inblandade. Vi var många som brydde oss, men jag vet inte, kanske var det så att det hjälpte att bli ärligt förbannad och ryta ifrån. Direkt till eleven. Och benhårt visa att jag bryr mig om dig och din utbildning och förväntar mig att DU också gör det!

Fortsätter nog vara Häxan Surtant ett tag till, fast det är så förbannat trist!