Intelligenta händer

Förutom att situationen förändrats i slöjden rent organisatoriskt sedan jag började arbeta som slöjdlärare för 17 år sedan så har jag bland eleverna märkt en annan sak också. Det som förut gick relativt enkelt är idag så otroligt mycket svårare. Jag behövde inte stå bredvid  så många elever och lirka och peppa för att det ska vara uthärdligt för händerna att sätta i fem nålar längs en sidsöm. Idag måste jag oftare och oftare backa till en nivå på högstadiet som eleverna borde passerat första året i slöjden. Rena handhavandemoment med de vanligaste redskapen behöver noga gås igenom. Hur man ska hålla i en sax exempelvis. Att inte det stora hålet i saxen är för tummen och det lilla för pekfingret. Jag har fler och fler elever som verkligen inte kan få sina fingrar att lyda när de ska fläta en trefläta oavsett hur mycket tid som läggs på att öva. På högstadiet.

Jag har funderat mycket på vad det är som sker, varför så många elever är så ovana vid handens arbete, varför så många uttrycker att de faktiskt blir helt slut i sina händer. Varför är det så många elever som tycker att slöjdundervisningen är så svår och vad är det de tycker är svårt egentligen? Jag har länge tänkt att det handlar om att kursplanen har förändrats, att ämnet blivit allt mer teoretiserat men varför skulle det orsaka att eleverna så ofta på riktigt får ont i händerna?

Jag lyssnade på ett program i radions P1, Filosofiska rummet. Ett program med ett samtal mellan en keramiker, en hemslöjdkonsulent och en handkirurg, tillika professor emeritus. Avsnittet handlar om “Handen och tanken” och det finns mycket där som jag tar till mig och som känns bekant och resten av det här inlägget blir mer eller mindre ett referat av programmet.

Drygt en tredjedel av barnen som är födda 2014 använder internet varje dag. Födda 2014, vi pratar tvååringar här. En tredjedel! I programmet pratar man om att vi lever i en ögats tidsålder… I fåtöljen, soffan eller sängen med enbart tummen och pekfinger aktiva. I stället för att bygga saker bygger vi övervikt och ryggproblem. Vad sker med vårt tänkande om vi använder våra händer allt mindre? Jag vill inte göra det så enkelt att jag gnäller på digitaliseringen även om det ligger nära till hands. Inställningen i samhället till vikten av att arbeta med händerna är inte generellt högt värderad tyvärr, men den ökade trenden med makerkultur borde innefatta, uppskatta och lyfta det i större grad tänker jag. Det borde i större utsträckning handla om skapande från grunden än det fokus på programmering och robotar jag ser. Det blir lite av “kejsarens nya kläder” för hur bra makers är vi om händerna slutar göra sitt?

Vet vi att folk använder sina händer allt mindre eller är det bara spekulationer? Det finns en stor skillnad mellan barnen på landsbygden och barnen inne i stan, säger hemslöjdkonsulent Niclas Flink. I stan är barnen mindre medvetna om sin kropp som ett verktyg. Detta är en skillnad som synts under en kort tid, menar Niclas som arbetat de senaste 18 åren med slöjd. Barnen i städerna har svårare för vissa grepp och kan inte tänka ihop att hela kroppen kan vara med i rörelse, de är helt enkelt lite sämre på att använda sina kroppar och händer. Det man vet idag är att vi använder mer abstrakta verktyg, digitala verktyg i en allt större utsträckning och att det troligtvis stjäl tid från att arbeta manuellt och använda händerna rent fysiskt som de verktyg de är. Det är ett sensoriskt inflöde att arbeta praktiskt med händerna och det är något man går miste om när man jobbar på en touchscreen till exempel. Hur påverkar det vårt tänkande om man inte har de här legoklossarna eller andra fysiska föremål att ta i? Bunkefloprojektet visade tydligt att ett par timmars rörelse per dag gav positiva effekter för inlärningen. “Hur skulle det vara om man la till ett par timmars slöjd i veckans schema?”, undrar Göran Lundborg.

Att arbeta med händerna gör oss lugna, det är avstressande men på olika sätt. När man  gör något bekant med händerna måste man visserligen vara starkt närvarande men man kan samtidigt låta hjärnan jobba i bakgrunden, reflektionen vilar i bakgrunden. Pernilla Norrman jämför det med att köra på femmans växel. När man i stället gör något mer konstnärligt arbetar man mer prövande och kritiskt, handlar det om en hypotesprövning hela tiden. Man förhåller sig kritisk och prövar och omprövar sitt arbete. Att arbeta så direkt med materialet, som med lera eller för den delen broderi, där varje rörelse eller beslut gör en direkt synlig skillnad innebär att du måste vara så totalt närvarande, det är en sorts mindfullness. Man träder in i en särskild dimension.

Niclas Flink berättar om ett tillfälle när han hade en utbildning med arbetslösa byggjobbare som en dag skulle tälja slevar. De hade under månader arbetat med mycket som hade med kulturvård att göra på olika sätt men när de skulle tälja hände det någonting med deras annars så livliga miljö. Det blev mer dämpat, tystare och de började prata med varandra om helt andra saker. Detta är något jag känner igen från de tillfällen vi i slöjden broderar. Efter ett tag, när handen börjar bli van förändras stämningen i rummet. Eleverna går in i ett annat tempo, småprat hörs överallt samtidigt som fokus är maxat.

Underskattar vi handens betydelse för vårt sätt att tänka?

Vi lär med handen, handen minns, hävdade Aristoteles, och det finns ett talesätt att vi går från tanke till handling, men kan vi göra det om handen spelat ut sin roll? Och är det inte lika ofta ett växelspel, att vi ibland går från tanke till handling men lika ofta från handling till tanke? Homo habilis, den händiga människan har funnits i sisådär 2,5 miljoner år. Hjärna och hand är väldigt intimt kopplade till varann, berättar Göran Lundborg, professor emeritus. Idéerna föds i hjärnan och direkt går impulser ut i händerna men det är också så att handens arbete formar hjärnan. I hjärnan ligger alla kroppsdelar utlagda som på en karta, den kallas den kortikala kroppskartan. Den del som servar händerna är stor i hjärnan och ju mer vi arbetar med handen växer handens representation i hjärnan. Den här utvecklingen kan gå väldigt fort men också gå tillbaka igen om handen ligger i vila.

Kreativa händer är egentligen grunden för vår civilisation och vår kultur. Utan kreativa händer hade det inte kunnat byggas några broar eller monument och inte heller skrivas eller uppföras några symfonier. Evulotionärt är det så att handen fanns långt före hjärnan. Våra tidigaste förfäder för 4 miljoner år sedan hade fullt färdigutvecklade händer men deras hjärnor var väldigt små. Många forskare har en tanke att det var de här långt komna händerna som ställde krav på hjärnan att utvecklas. Ökad volym, flera nervceller som aktiverade nätverken och att det så småningom blev en hjärna med ökad intelligens och kognitiva förmågor.

Slöjden i skolan ger alla elever en möjlighet att sätta igång händerna och att pröva att skapa saker, något man kanske inte kommit i kontakt med annars och det är en viktig kompensatorisk fråga. Våra händer kan hjälpa oss att förankra oss i världen, som blir allt mer abstrakt. Att enbart peka på en skärm eller hantera ett tangentbord är en väldigt enkel funktion för handen, ett verktyg som har förfinats under 4 miljoner år och som funnit sin egen intelligens genom människans evolution. Långt tillbaka i evolutionen, när våra förfäder reste sig upp och fick händerna fria tror man att språket var ett gesternas språk. Även idag är talet och gesterna intimt sammankopplade i hjärnan. Mycket av vår identitet ligger i händerna, i vårt sätt att gestikulera och använda händerna. Händerna är en väldigt viktig del av oss själva och av vår personlighet.

Att arbeta men händerna kan göra att det krävs mycket brainpower beroende på hur vältränade händer och finmotorik vi har. Är det därför en del elever kan bli fullständigt utmattade av ett slöjdpass? De borde ju få mer i så fall? Att vara i den fysiska världen med alla sinnen, att arbeta taktilt gör att tanken möbleras med mycket mer än den skulle göra om man bara använde ögon och öron till exempel. Om man tar bort den dimensionen som har med beröring att göra och den information det  sänder hjärnan skapar man någon form av avstånd. Man kommer nära världen genom att använda händerna. Det taktila inflödet är av otroligt värde för att vi ska känna oss hemma i världen och för att vi ska förstå vår omgivning. Med synen kan vi observera men med känseln kan vi förstå.

Inom handkirurgin vet man att när känseln försvinner i handen är det kört men om rörligheten försvinner kan man alltid kompensera för det. Om exempelvis pincettgreppet mellan tumme och pekfinger inte fungerar som det ska på grund av exempelvis känselbortfall är den handen illa ute. Det är med hjälp av känseln vi upplever det estetiska och det konstnärliga, att känna på ett material förstärker känslan och upplevelsen av konsten. Beröringssinnet och att bli berörd handlar inte enbart om att beröra något fysiskt utan om att bli berörd i sitt hjärta. Inspiration kan också födas genom handens arbete. Handen sätter igång tanken.

Keramikern Pernilla Norrmans händer är starka, under de 20 år hon jobbat med keramik har händerna blivit större, musklerna i händerna har utvecklats under åren. Händerna behöver utmanas. En så vanlig sak som att gå och handla kläder och använda sina händer för att känna och skatta vad som är kvalitet i materialet behöver övas upp. Det går inte att läsa sig till på ett funktionellt sätt utan där är det våra händer som blir våra ögon.

Handens nya roll

Det finns de som tror att handen har varit den stora medlöparen till den moderna människan, för teknisk utveckling och för kultur bland annat därför är det så bekymmersamt att plocka bort handens aktivitet då det är det som Göran Lundborg menar är det genuint mänskliga och det är först nu i vår tid som handens och hjärnans förhållande faktiskt på allvar förändras. Handen har fått en ny roll men mera som en förmedlare kanske, Göran Lundborg kallar det för teknikförlängda händer och menar att det är en väldigt enkel funktion. I vår del av världen, kan man ju tillägga. Jag tycker att detta blir tydligt när vi får elever från en annan kultur och ett annat samhälle där det digitala inte är lika vanligt förekommande. Flertalet elever lär lätt med händerna, trots att det är tekniker som är dem främmande.

Pernilla Norrman menar att utan att backa utvecklingen idag, behöver vi bli medvetna om vad som är grundvillkoren för oss människor, att vara i kontakt och att vara förankrade. Idag är vi väldigt långt ifrån att använda våra händer och kropp till att tämja naturens material och födoämnen. Vi behöver se konsekvenserna av vår konsumtion och förstå att, och hur saker produceras i ett hållbart perspektiv. Att skapa själv, att komma i djup kontakt med ett material tar lång tid. Det finns en rörelse idag, slow movement där saker ska få ta lång tid och göras från grunden samtidigt som det också i samhället finns en sorts ytlighet och otålighet. Kunskapen att värdera kvalitet går förlorad samtidigt som väldigt mycket kunskap följer med att tillägna sig ett hantverk på djupet. Nyfikenheten för andra material och blicken för kvalitet och hantverk ökar.

Att göra saker med händerna och att slöjda eller hantverka är en källa till både frihet och förankring, ett citat Pernilla Norrman bär med sig och kopplar till hela DIY-rörelsen och även till den globala makerrörelsen. Det handlar egentligen om en slags frihetsrörelse att kunna göra själv och att inte vara hänvisad till det som erbjuds.

Det är svårt att greppa samtalet i programmet, men det tål att lyssnas på flera gånger.

Den blomstertid nu kommer…

…fast inte utan ett Afk i Varberg i Skolsmedjans regi.

Nyss hemkommen från läsårets riktiga avslutning försöker jag summera två dagars knytkonferens i Varberg men det går inte riktigt att få grepp om. På ett konstigt sätt står tiden stilla när man slungas in i gemenskapen där alla, precis alla har en stark tro på att svensk skola går att göra bättre och att det inte går att vänta på att någon annan ska göra det. Vi alla har ett ansvar att bidra och dela goda exempel och alla gör, oavsett om de står på scenen och pratar eller om det sker i alla de diskussionsgrupper som både styrt och spontant uppstår. Det inger hopp när det finns så mycket som gör mig förtvivlad.

Tiden både står stilla och rusar fram, eller som Victoria, en av smederna uttrycker det:

– Vi må ligga efter i schemat just nu men i eftermiddag är vi ikapp, vi lever i ett parallellt universum på afk. Oroa er inte.

Ett parallellt universum. Jag som åker dit och är kräkfärdig på skola, omöjlig organisation, struktur som ofta kärvar och biljoner betyg som nyss är satta står helt plötsligt och diskuterar utmaningar och möjligheter med en skolchef från norra Sverige som jag aldrig träffat tidigare och vi är där på samma villkor, vi lyssnar och tar in varandras vardag och får en större förståelse. Det är direktkontakt. Det ger kraft att fortsätta. Det är samtal som inte tar slut ens om man aptrött står i trapphuset på hotellet klockan halv ett på natten, på väg från kvällens middag och mingel och har pratat skola sedan 8.00 på morgonen. Samtal som återupptas sedan förra årets möten. För vi ses igen. Och igen, vi som upptäckt denna möjlighet att andas frisk luft i skolans värld. Varje år många stammisar men också många nytillkomna.

Jag vågar knappt skriva om detta med risk för att låta nyfrälst och flummig. Jag kan till och med förstå om det framstår så när jag inte tydligt kan räkna upp och bocka av allt jag lärt mig av att delta, men jag måste göra ett försök. För att få grepp om tankarna.

Från (universitetslektor) Magnus Levinssons föreläsning Evidens, makt och profession tar jag med mig tankar om att förhålla mig kritisk till skolforskning och inte oreflekterat hoppa på Dylan-tåget eller vad som nu blir i ropet nästa termin. Om att vi importerar massor med anglosaxisk skolforskning utan att reflektera över hur den stämmer med vår nordiska kunskapstradition. Om att det finns en maktfaktor bakom att vissa sammanställer och filtrerar vilken forskning som ska vara rådande och ett glapp mellan akademi och verksamhet.

Zulmir Bečević, författare och filosofie doktor får mig att reflektera över alla berättelser som finns om vår dåtid, samtid och framtid. Vi är alla berättare men det är samtidigt viktigt att inte låta berättelser stå oemotsagda. Och det som bara för några år var fiktion och orimlig fantasi är numera många människors vardag. Samtiden har kommit ikapp fiktionen. Det absurda är inte längre absurt…

Det redovisas flera exempel på hur det går att tänka nytt om man bara vågar. Varbergs kommun visar vägen kring hur man kan arbeta med den ofta väldigt dåligt utnyttjade PRAO:n som många skolor envisas med att göra “som man alltid gjort”. Hittills har jag inte varit på någon skola där man använt veckorna till det de ska vara- arbetslivsorientering. De mest positiva rösterna är ofta de som blir av med en stor portion lektioner under en period och kan rätta ikapp. I Varberg finns ett medvetet utvecklingsarbete; SKAL (skola och arbetslivsorientering). Se och härma!

Maria Wirén, utvecklingschef i Varbergs kommun berättar om med vilken struktur man lagt upp utvecklingsarbetet i kommunen och det är kristallklart utan floskler och tomma ord. Hur man tillsammans byggt upp en organisatorisk kompetens. Grattis Varberg! vill jag ropa, och samtidigt tipsa kranskommunerna att svänga förbi och norpa idéer av bara tusan, innan Varberg norpar alla lärare.

Ulrika Bergmark, biträdande professor och utvecklingsledare och Mats Westerberg, professor på institutionen för ekonomi, teknik och samhälle båda från Luleå tekniska universitet håller sig till temat för konferensen och talar om goda möten för lärande. De delar tankar kring pedagogiska principer och att lärande går före kontroll och kugghjulen börjar snurra i mitt eget huvud kring hur vi i de praktisk estetiska ämnena redan har en samsyn kring bästa möjliga möte för lärande.

Bodil Båvner från SKL (Sveriges kommuner och landsting) ställer i en pop-up-intervju en öppen fråga till oss alla. Vad tycker vi, utifrån var vi befinner oss i verksamheten är det allra viktigaste som behöver lyftas i arbetet med att utveckla skolan?

Varje år finns en programpunkt med ett antal pecha kuchas, snabbföreläsningar till bilder där deltagare får komma till tals utifrån sin vardag och sina tankar. En otroligt svår föreläsningsform där det inte finns utrymme för utsvävningar.

Det kan efter min uppräkning här ovan tyckas att vi ändå sitter på läktarna och oreflekterat matas med kunskap precis som på alla andra konferenser men eftersom allt går i ett rasande tempo och eftersom vi befinner oss i ett parallellt universum är detta enbart en bråkdel av allt som sker. Det blir liksom kryddningen på bra råvaror i en maträtt, något som lyfter och förhöjer det allra viktigaste- våra möten i diskussionerna under AfkTalk och AfkTeatime, diskussioner som orkestreras av Lena Göthe, konsult och ägare av Plus Pil Skolutveckling.

Allt är inte bara torrt prat om skola och skolutveckling. Det enda som kostar något för oss deltagare är maten och det måste nog anses vara till självkostnadspris. För futtiga femhundringen trollar restaurangen på Campus fram 2 luncher och en trerätters middag där vi dessutom underhålls av Street Bourbon Band, ett lokalt band med rejäl repertoar som får golvet att fyllas av euforiskt dansande människor.

AfkVarberg är något så ovanligt som en konferens där ingen vill skriva någon något på näsan, man delar. Och det är en skillnad. Man delar och får något tillbaka genom att lyssna. Och vi som deltagare i konferensen förväntas alla delta. Aktivt. Detta är inte en konferens man går till för att bli matad. Man medskapar. Vi blir alla viktiga pusselbitar i hur skolan gestaltar sig idag och i framtiden, vi är inte brickor i ett spel.

Är det något jag inte fattar så är det varför inte fler hänger på låset till årets mest givande skolevenemang. Samtidigt är jag tacksam för det. Det finns aldrig mer än 130 platser och jag vill inte bli utan. Nästa år heller.

Elektronik, broderi och genus

Jag har under den senaste terminen varit utlånad en liten del av min slöjdlärartjänst till utbildningsförvaltningen för att vara med och utveckla Partille Makerspace. Vi har kommit igång med att erbjuda ett antal prova-på-lektioner till förskolor och skolor och jag har fått möjligheten att prova att slöjda med elektronik tillsammans med yngre elever än tidigare. Att i år 5, under en knapp timme introducera, genomföra och avsluta arbetet med att brodera en krets och få lampor att lysa kändes som en utmaning för mig som är van att lägga en lektion på att få alla att kunna trä nålen och få till en ok knut. Eller om jag ska vara extra tydlig: att förstå att man klipper av en tråd, lång som armen ungefär och gör en knut som ska vara i slutet av tråden, inte runt nålens öga. Tråden ska alltså klippas av, trådrullen ska inte hänga kvar i slutet av broderiet. Det är många saker som inte alls är självklarheter. Här kommer mina tankar, med slöjdlärarglasögonen på.

Nyfikenhet, förvåning och hurrarop blev reaktionerna när jag berättade att vi skulle ha slöjd och att vi skulle brodera så att lampor kommer att lysa. Slöjd är poppis bland eleverna och något så galet som att sy lampor… Hur skulle det gå till?

När jag först började med att fråga vad en krets är var det väldigt få som vågade sig på en gissning, eleverna hade inte riktigt koll på hur det funkar med ström. Precis som jag själv tills för ett par år sedan. Efter att jag hade visat lite bilder var de dock helt på det klara med den biten, strömbrytare och allt. Och precis som i mina tidigare försök med detta stod det snabbt klart för mig att det var broderiet som var det svåra.

Att trä nålen. Omöjligt för de flesta, och kanske lite orättvist. Hålen i batterihållarna var så små att vi var tvungna att använda synålar i stället för broderinålar. Att sy fast (och inte löst) lamporna i tyget var svårt. Att sy upp i öglan de vridit till på lampans ben mer än en gång, att träffa på samma ställe en gång till, inte bara av en slump. Att sy förstygn på samma sida tyget och inte dra den konduktiva tråden runt kanten eller trassla till den var andra utmaningar. Att göra knut på tråden i början och att landa den på avigsidan av tyget, tja det spelar ju ingen roll i det här arbetet men det är ju sådant som borde komma av sig själv, tänker en slöjdfröken. Hur ska man avsluta så att inte allt hänger och dinglar? Det självklara borde ju vara att på avigsidan sy ett par små stygn eller i bästa fall fästa tråden med en liten knut genom sista stygnet men det var det inte.

Alla de här hantverksmomenten hade jag själv tid att bearbeta med eleverna när jag gjorde det här projektet över en termin, men de blev inte intressanta att ta upp under den korta lektion vi hade den här gången. Det är ändå värt att notera att hantverket också behöver sin tid för att ett arbete ska bli mer än ett jippo, för att resultatet ska bli hållbart. Det är en självklarhet för mig att det även framöver är traditionella hantverkstekniker slöjdämnet låter eleverna öva, som grund för de nya material som dyker upp.

Den omedelbara bekräftelse på att ha lyckats som lamporna ger när de faktiskt börjar lysa är fantastisk och något jag tar med mig till salen där jag vanligtvis är. Det hördes hurra-rop från alla hörn och eleverna var engagerade i varandras arbeten på ett fantastiskt sätt. Hur kan jag tydliggöra moment i slöjden där eleverna lyckas med liknande effekt? Vårt arbete är i mångt och mycket långsammare och ger inte samma direkta bekräftelse. Det kan ta en termin för eleven att se resultat, trots att jag som lärare ser de små framstegen mycket tydligare.

En annan intressant sak som dök upp i alla fyra grupperna vi provade detta var genusperspektivet. Det var tjejerna som tog kommandot på ett subtilt sätt. Jag upplevde att killarna direkt när det kom till nål och tråd abdikerade och lät tjejerna leda arbetet. Klassläraren hade delat in grupperna två och två och så långt det var möjligt satt ihop en tjej med en kille. Vid många bord satt killen och väntade och tog instruktioner av tjejen. En del satt overksamma och tittade på, andra gav upp och gick omkring och pillade på annat och läste vad som satt uppsatt på väggen. Det är lika intressant tycker jag att fundera kring varför killar abdikerar och lämnar över hantverket så fort det handlar om mjuka material, som att fundera över varför tjejer fram emot högstadieåldern släpper tekniken till killarna. (Naturligtvis finns undantag i båda dessa påståenden.)

Däremot var det mest killar som provade på extrauppgiften när de var klara och lamporna lyste. Jag hade i introduktionen nämnt att det går att använda den konduktiva tråden till att göra touch-vantar. Det var definitivt killarna som var mest ivriga att hämta sina vantar och sätta stygn kors och tvärs på vantens pekfinger.

I slöjden arbetar vi hårt för att överbrygga genusproblematiken. I mjuka material har slöjdlärare sedan länge riktat sig direkt till killars intressen för att uppmuntra och skapa intresse. Det utbildas numera lärare i ämnet slöjd (dvs inte med någon inriktning vare sig på mjuka eller hårda material) vid två av fyra lärosäten vilket resulterar i fler kvinnor i salen för hårda material och fler män i salen för mjuka material. (Detta är inte alls bara av godo, men av helt andra skäl än genus. Ett helt annat blogginlägg.) Jag tänker att det egentligen är ganska självklart och enkelt; att arbeta med kända redskap, tekniker och material gör den tekniska biten mindre skrämmande. I och med att digital teknik, elektronik tar sig in på områden där tjejer generellt sett och av olika skäl är mer bekväma, finns en chans till en mer jämlik fördelning i framtida teknikkunnande. Vare sig man kommer att arbeta med teknik eller inte är det en fråga om jämlikhet att ha kunskaperna.

Man får fundera över vad syftet med den här lektionen var. Om det var att lära eleverna hur man får en krets att fungera så hade vi ju lika gärna kunnat tejpa fast allt med koppartejp. Alla fick sina lampor att lysa oavsett hur löst trådarna satt och då får man ju säga att projektet lyckades. Eleverna fick en bild av hur ström funkar. Om syftet i stället var att lära sig att sy fast en krets med lysande lampor så lyckades i stället väldigt få. Det mesta satt löst av olika anledningar och hade inte funkat som produkt. Mitt eget syfte med att göra projekt som det här under slöjdens paraply är att visa för eleverna att nya material kan ta plats i slöjdsalen. Och att det går att skapa andra saker i slöjdsalen än virkade grytlappar och täljda smörknivar. Utan att vi för den sakens skull behöver uppfinna ett helt nytt ämne.

Analoga robotar

Ja hur blev det nu med mitt första försök att programmera med mina elever i slöjden?

Snopet är den första tanken, men det är väl också en känsla värd att notera? Allt kan ju inte bli lyckat varje gång? Jag hade alldeles för lite termin kvar när jag fick idén och kanske borde jag väntat? Det var fyra veckor kvar när jag provade att introducera begreppen, fyra veckor som i andra ämnen kan tyckas tillräckligt men i slöjden bara är en fis i rymden. Med 80 minuter x 4, där både nya begrepp och handens arbete ska ingå blir inget gjort på djupet och med god förståelse. Fast jag kan ju göra om detta till våren med en annan grupp, starta så och utveckla arbetet mer.

Ett par saker tar jag i alla fall med mig.

Eleverna var nyfikna på programmeringsbegreppen. De ansträngde sig för att lägga sekvenserna i rätt ordning, diskuterade och provade olika varianter. De samarbetade kring en lösning i stället för att lösa på egen hand.

I stället för att fråga mig om hjälp, något som är vanligt trots att det finns en instruktion att följa, gick eleverna oftare till sina sekvenslappar och tog reda på vad nästa steg i algoritmen var.

Jag som kan sy en tygpåse vet att det finns många sätt att lösa algoritmen på. Man kan göra saker i olika ordning och ändå komma fram till samma resultat, man kan till och med göra olika moment och ändå hamna i samma påse till slut. För eleverna fanns det bara ett rätt sätt och de var väldigt ängsliga för att ha lagt sekvenserna i fel ordning. Jag fick uppmana dem att tänka logiskt, att fundera över vad som är rimligt. Det blev så plågsamt tydligt att de är vana vid att det finns ett och endast ett sätt att göra saker på, ett enda rätt svar på frågan. Jag tänker att det är en utmaning för alla som arbetar i skolan att om och om igen exemplifiera för eleverna att det alltid finns flera lösningar på ett problem, att det finns flera sidor att titta från. Jag vet att många redan gör det redan, vi måste bara göra det ännu mer och tydligare. För eleverna är verkligen programmerade att hitta det rätta svaret.

Vad som var snopet? Jo att så väldigt många inte hann med att göra klart sin algoritm och prova om den höll hela vägen till färdig påse. Att sy en enkel tygpåse tar sin tid när man glömt hur man ska trä symaskinen och hantera dess funktioner för att det ligger en termin i träslöjden emellan. Men det är ett annat inlägg.

Jamen så var det det här med digitalisering och skola…

I diskussionen kring digitaliseringen av skolan dyker det med jämna mellanrum upp argument som pekar på att lärare i svensk skola inte är med på det digitala tåget. Lärare i svensk skola är lite bakåtsträvande och håller för det mesta på med katederundervisning menar många, särskilt de som inte själva står på golvet mitt bland ett gäng tonåringar. Det hela blir så onyanserat och dumt, särskilt som jag inte när jag tittar mig omkring kan se särskilt många av mina kollegor (varken i det fysiska rummet eller de jag möter på internet) som håller fast vid det analoga av rädsla eller motvilja mot det digitala. Det blir lite som ännu en vers på “Det är lärarnas fel”, lite för enkelt att säga att “bara vi utbildar lärarna så…”

För några år sedan tänkte jag själv lite så, kanske i samband med att lärare omkring mig ofta sa att de behövde fortbildning i det digitala, men tiderna har ändrats snabbt. I stället ser jag omkring mig lärare som med nyfikenhet, vilja och energi arbetar hårt för att på ett naturligt och smart sätt dra nytta av allt vad den digitala tekniken kan erbjuda för den egna undervisningen. Lärarna har kommit ikapp på egen hand, troligtvis mycket för att utvecklingen i samhället rusat fram och det har blivit mer tydligt att man aldrig kan utbilda sig klart, det kommer hela tiden något nytt. Man behöver snarare anta ett visst förhållningssätt till den digitala tekniken. Bland slöjdlärare blir detta extra synligt för mig, kanske för att jag rör mig i den kretsen. Mest digitalt faktiskt, vi är ju inte så många på varje arbetsplats. Och oj vad jag har digitaliserat min egen slöjdsal! Jag har funderat och förfinat, utvärderat, letat och provat allt digitalt jag kommer på. Pröva och ompröva, även det digitala.

Det finns helt andra skäl att hålla fast vid det analoga, något som blev tydligt för mig en dag sent i höstas.

En morgon stod jag framför en grupp i åttan som jag förberett att de ska göra ett uppdrag med symaskinen i fokus. Ett uppdrag som jag har designat med omsorg så att de ska få rikligt med möjligheter att öva en massa skills som jag ser att de kommer att behöva i framtida slöjdundervisning. För att även nå ett av kunskapskraven som handlar om att kunna följa en instruktion har jag den här gången gjort en film som tar dem steg för steg i utmaningen. Filmen ligger på min Youtubekanal och jag har lagt mycket tid på den, det är från den hela undervisningen ska utgå. Eleverna var förberedda och de var taggade med datorerna beredda framför sig.

8.00- kolla närvaron i det digitala systemet. Fick en föraning om att något inte stod rätt till när sidan inte ville ladda upp.

8.05- första eleven skulle gå in på min Youtubekanal. Hade inget internet.

8.10-8.20- elev efter elev kom inte åt instruktionen för uppdraget. På internet. I min digitala slöjdsal. Hur felanmäler man att internet inte fungerar när man inte har internet? Jo lämna eleverna i salen och gå och berätta det för expeditionen.

Resten av lektionen gick jag tillbaka till stenåldern. Kändes det som. Elever i en rad efter mig, alla undrade vad det var de skulle göra härnäst. På stenåldern var jag förberedd på detta och hade strategier. Idag var jag inte beredd. Korkat nog. Men ska man behöva ha en analog back-up varje lektion?

Ja jag kunde ha visat filmen på projektorn offline, för inte heller jag kom ju ut på internet. Men det gick ju inte för jag hade gjort filmen på min telefon, vilket är det för mig bästa och mest naturliga valet av verktyg när det gäller att filma moment, och sedan lägga rakt in i iMovie. Omvägen om datorn, särskilt som jobbdatorn är en PC som inte har iMovie är inte aktuell, det tar oförsvarbart mycket av min arbetstid. Alltså ligger filmen i min telefon, i iMovies bibliotek men den går inte att visa därifrån för skolan har inte satsat på adapters i händelse av att man har fler lösningar än ett VGA-uttag. Jag kunde haft en apple Tv som jag hört att vissa skolor har, jag kunde haft ett gäng adapters som standardutrustning i mitt klassrum men nej. Vi är väldigt låsta och oflexibla, och jag vet att många inte ens har en projektor i sitt klassrum, än mindre en dator per elev.

Jag vill inte verka bitter men om vi ska bli digitaliserade i svensk skola är väl det minsta man kan begära ett fungerande, rikt utbyggt internet samt relevanta verktyg anpassat till den pedagogik man arbetar utifrån. Jag är inte alls säker på att man måste börja med att utbilda pedagogerna innan man löst det tekniska. Vi är många som kan och vill men inte alltid har förutsättningarna. Och jag begriper att en del tröttnar. Eller väljer att vänta tills det funkar utan gnissel. Vi har ju inte riktigt tid för tekniktrassel, särskilt inte i slöjden där varje minut verkligen räknas.

Så vad tyckte eleverna då? Slöjdkultur och LED-lampor del 3

Nu har det gått några veckor sedan en intensiv vårtermin tog slut och som alltid finns det mycket att avsluta och sammanfatta, därför har jag inte tagit tag i utvärderingen från vårt Lilypad-projekt förrän nu. Det har fått ligga till sig lite liksom. Del 1 och del 2 finns tidigare i bloggen och här kommer alltså sista delen.

För mig har det varit ett roligt och nyttigt projekt för jag har insett att jag ofta, även om jag försöker låta bli har en lösning att leverera till eleverna för att jag gjort momenten och kan teknikerna. Även om jag vet att de själva ska hitta lösningar är det lätt att trilla dit och leverera så att arbetet flyter på. Tiden är ju så kort. I det här arbetet har jag kunnat ta ett steg tillbaka.

Eleverna fick svara på en enkät om arbetet. En del har valt att arbeta med traditionella material (8 st), andra har valt konduktiv tråd och lampor (19 st).

Så här tyckte de som valde att arbeta med konduktiv tråd som ett komplement.

Man kan väl konstatera att det varit ett populärt inslag att kunna brodera in lampor i sitt arbete. Faktiskt det roligaste i hela arbetet. Om det handlar om att det är nyhetens behag vet jag inte men jag har sett att det funnits ett tydligt engagemang för det egna arbetet, det ska inte bara bli fint, det ska lysa också.

Att få kretsen att funka var superkul eftersom att man känner att man har lyckats.

Att planera är aldrig så roligt och speciellt inte när man fastnar och får slut på kreativitet så under arbetet har jag ju också ändrat designen några gånger för planeringen av motivet var för slarvigt gjort av mig, just för att det var tråkigt. Den roligaste känslan var när lamporna började lysa (efter lite ändringar och uppsprättningar).

När jag läser vad eleverna skrivit slår det mig att i ett så långsamt arbete som broderi ofta är blir det ett snabbt kvitto på om man gjort rätt när kretsen börjar lysa. Det är ett tacksamt moment och något att fundera vidare över i slöjdarbeten som ofta tar väldigt lång tid.

De flesta tyckte inte att det var särskilt svårt varken att brodera eller få kretsen att lysa, ändå finns kommentarer till frågan så helt lätt var det inte.

Att få kretsen att funka var nog det som jag blev mest frustrerad över (mest på mig själv) eftersom jag lade batterihållaren fel från början och fick därför sprätta upp hela kretsen.

Att få lamporna att fungera var svårt för jag korsade och jag sydde till fel osv.

Dock krånglade jag en del med att få fast lamporna och sy med den tråden.

Svarsalternativen som inte riktigt syns i den här bilden är Kul och annorlunda, Svårt och onödigt, Inget särskilt- ett vanligt arbete i slöjden. Man får väl konstatera att merparten av eleverna gillade projektet?

Jag bad också eleverna fundera över andra projekt där dessa material skulle kunna användas kombinerat med alla slöjdens material och det finns helt klart en del idéer:

Metallträd med LED lampor i, kanske att man fick göra en tröja med ledlampor, göra en ficklampa, en väska som kan lysa, en låda med lampor som lyser när man öppnar, någon form av byggnad eller ett Star Wars-skepp. Jag hade tyckt att det var kul att ha olika ljusnivåer och färger på lamporna och programmera in det.

Och här är svaren från de som arbetade i traditionella material.

Ganska nöjda elever här med, klar övervikt på att arbeta praktiskt och lära sig att brodera.

Allt annat har varit lite medioker roligt, men att sitta för sig själv och sy har varit extremt mysigt. Jag kan inte förklara varför men det är som att man stänger ut alla andra problem och tankar och syr bara. Vet inte hur jag ska förklara det.

Funderar en del över att handens arbete- att lära sig en massa stygn inte ses som så svårt. Vad jag minns var det få som inte ojade sig när de skulle öva in stygnen, men det kan ju vara så att när man väl lärt sig minns man inte tiden man övade?

Jag är ganska kreativ om jag får säga det själv. Men när jag började med syslöjden hade jag en ganska kass tanke och skulle tycka att det skulle vara skit tråkigt så jag hade inte så roligt med planeringen och det var ganska svårt. Men sedan blev det roligare och lättare.

Kan man möjligtvis sätta likhetstecken mellan svårt och tråkigt? Och när blir en uppgift rolig för att den är utmanande och inte för enkel?

Svarsalternativen som inte riktigt syns i den här bilden är Svårt och onödigt och Inget särskilt- hade inte lust.

Slutligen en härlig kommentar om handens arbete, om att brodera:

Det var det roligaste med hela arbetet. Det är så skönt för hela hjärnan!

 

LYSANDE BRODERIER- SLÖJDKULTUR OCH LED-LAMPOR DEL 2

Vi har kommit en bit in i terminens projekt nu och jag kan inte låta bli att ta lite bilder och filma lite här och där. Några godbitar kan jag dela med mig i det här klippet men elevernas resonemang behåller jag i mina egna kopior.

När jag testade det här arbetet på en lärarkollega i höstas var reflektionen från henne att det blev nödvändigt att planera så mycket mer än vanligt. Hon var tvungen att planera hur förstygnen skulle gå för att inte korsas och kortsluta kretsen och tyckte att det var nyttigt att behöva tänka till.

Ungefär samma sak märks på eleverna, det verkar till och med vara lättare för dem att se vikten av att planera i förväg med elektroniken än med slöjdarbete i allmänhet. Om det är nyhetens behag vet jag inte förstås.

Att förstå vad som ska göras med lampor, batteri och plus och minus har inte varit något problem för eleverna har känt igen kunskaperna från sexans undervisning och det har jag varit glad för. Då har jag kunnat fokusera på stygnen och på att kolla vad som händer i klassrummet.

We are the makers!

Sedan ett tag tillbaka pratas det mer slöjd än någonsin i skolsammanhang och utanför, på Facebook och på Twitter. Jag undrar om ni märkt det? Det är till och med så att statligt finansierade Vinnova går in och backar… Nä inte slöjden eller hantverk utan Makerspace-projekt! Du kan läsa mer om det här. Fast för mig är det ett solklart lyft och erkännande av slöjdens relevans, samtidigt som det är ett nytt debattklimat där det är läge för oss slöjdlärare att hänga med och att visa vad vi gör och har gjort väldigt länge i svensk skola.

Saxat från projektbeskrivningen:

“…bidra med utveckling av ny ämnesspecifik metodik kring skapande med IT som material”

Fråga gärna en slöjdlärare nära dig om handledning i processinriktad undervisning.

“…att pröva tanken om att omarbeta en slöjdmiljö till ett makerspace i grundskolan”

Eller varför inte tänka tanken att sluta snuttifiera och marginalisera de estetiska ämnena, att inte omarbeta slöjdmiljön utan i stället ge faktiska förutsättningar för befintlig verksamhet att utvecklas?

Här pratar jag lite med Carl Heath, forskare och utvecklare på Interactive Institute om varför jag tycker att slöjden har en given roll i makerkulturen.

Detta är de ca 30 projektpartners som deltar. Är det i närheten av dig? Kanske i din kommun? Varför inte ta kontakt? Eller ta kontakt ändå, var med och påverka, ta plats och berätta för andra med mer traditionella glasögon varför slöjden har sin givna plats i detta. Så kanske vi slipper fler idiotiska uttalanden i framtiden om att slöjden ska ge plats åt programmering eller något annat lika befängt!

Alltså- skolan!

 

I fredags eftermiddag när jag satt kvar på jobbet och borde gått hem för länge sedan kom en av mina kollegor och bad mig om hjälp. Hen hade haft lektion med min klass och det var en av mina elever som var kvar efter lektionen, storgråtande och inte ville acceptera en bakläxa på provet. Eleven hade underkänt på provet, fått möjlighet att läsa in några av frågorna och göra nytt försök nästa vecka. Min kollega bad mig om hjälp för att hen inte kunde lugna eleven med detta. Jag gick med till klassrummet, satte mig ner och frågade vad som hänt.

-Jag har misslyckats, hackade eleven fram genom tårarna.

Det var tydligt att problemet inte låg i att plugga på lite extra på just det här utan att det fanns en stor rädsla i att misslyckas igen, Scenario efter scenario lyftes fram, alla med en negativ utgång. Rädslan att misslyckas igen och igen och igen överskuggade nyfikenheten i att lära sig ämnesinnehållet stort. Vad frågorna handlade i ämnet handlade om fanns inte på kartan, bara “tänk om jag misslyckas igen…”

Vi lyckades komma fram till en lösning på problemet och ta helg med en något bättre känsla men tanken finns kvar hos mig. Alltså, vad är det vi håller på med i skolan?

För några veckor sedan lämnade jag in en essä på kursen i magisterprogrammet jag går. Jag var väl inte helt nöjd men ändå, jag hade lärt mig mycket när jag skrev den och hade haft roligt samtidigt. Precis innan nästa kursstart fick jag tillbaka resultatet. Underkänd. Jag hade inte hållit mig till ämnet, tror jag och borde ha lyft kurslitteraturen i större utsträckning. Vilken kurslitteratur, tänkte jag och skämdes lite över att jag inte läst så mycket utan bara dragits med av mitt intresse. Jag fick en kommentar om vad jag mer ingående kunde diskutera men jag förstår inte hur den kommentaren hänger ihop med det jag skrivit så den feedbacken är fullständigt värdelös. Detta är första gången jag inte blir godkänd på en uppgift jag lämnat in under dessa 1,5 år och det sved ordentligt, särskilt som tiden är knapp och jag redan är pressad från många håll av annat. Jag är på väg att ge upp, hoppa av och skita i allt. Varför jag går den här utbildningen samtidigt som jag arbetar 100% är oklart för mig, jag har som vanligt inget särskilt mål men tänkte att jag kunde lära mig mer om det jag är intresserad av- digitaliseringen av skolan.

Nu när jag lyckat få loss en obruten helg så att jag kan få kompletteringen gjord ser jag, när jag börjar gå igenom litteraturen igen att jag visst läst. Alltihop. Det finns kommentarer och understrykningar överallt men jag minns inte att jag läst det förr och jag känner mig precis lika hopplös som när jag gick i skolan som barn. Jag läser och läser men det fastnar inte, inte ett dugg. Och hur ska jag då kunna reflektera och analysera det?

Det finns en hopplöshet i att se paralleller med min elev som jag beskrev i början, och mig själv som student på universitetet. Med tanke på min skolbakgrund, först som en som alltid försökte komma ikapp med att begripa vad saker handlade om och aldrig såg några samband med något, till att bli en notorisk skolkare på högstadiet och gymnasiet, att jag jobbar i skolan är egentligen obegripligt.

Jag har en kurs i bakläxa samtidigt som en ny kurs startar. Min elev har ett prov i bakläxa samtidigt som det pågår undervisning i 15 andra ämnen och med säkerhet flera prov till nästa vecka. Jag håller på att ge upp- det är ju inte hela världen även om det är surt. Jag är ju vuxen med fast jobb. Min elev har ingen möjlighet att ge upp och luta sig tillbaka.

Jag är inte gjord för skolan. Eller så är det skolan som inte är gjord för mig. Jag vet faktiskt inte om jag orkar med det här så mycket längre.

I starten av något nytt

…snurrar tankarna fritt.

Jag har både hunnit överlämna och bli överlämnad till, jag har träffat en av tre slöjdkollegor, hunnit prata med min mentorskollega och pratat en del med mitt nya arbetslag. Den övergripande känslan är att jag känner mig väldigt välkommen på Vallhamra skola!

Jag trodde att jag skulle börja gå på högvarv i min slöjdplanering vid det här laget men bromsen slog in när jag nyligen fick veta att det finns en möjlighet att jag ska undervisa svenska också. Inget större problem i sig men eftersom jag är aningens ringrostig måste allt fokus läggas där och eftersom jag inte vet än har tanken gått i stå lite. Blir det inget är det ju inte värt att lägga tid på just nu. Så förvirring råder.

Det ska däremot bli spännande att komma till något färdigt. Det har jag nog knappt gjort under mina 15 år som lärare, det känns som om jag mest renoverat eller byggt upp men här finns en genomtänkt kursplan för progression att följa, om än med öppna ramar och en sal som är utrustad med mer än jag vågat hoppas på. Bildsalen vägg i vägg med en bildlärare med samma intresse för digitala verktyg, material och makerspace som jag- vad kan det bli av det?

På torsdag kommer eleverna och det är först då det börjar hända på riktigt. Hur många år jag än jobbar är det där första mötet pirrigt och lite läskigt. Men det blir bra. När dörren är stängd- öppna ett fönster. Det är det jag gör nu.