Avslutning på läsåret

Nu har det gått en dryg vecka på semestern och sommarlunken har börjat infinna sig. Som vanligt de senaste åren varvade jag ner och stängde läsåret med årets mest givande konferens; Skolsmedjans afkVarberg, en knytkonferens där alla är med och bidrar och där allas röst är lika mycket värd oavsett var i styrkedjan du arbetar. I år var jag bara med dag 1 för det krockade med annat, kanske inte så smart såhär i efterhand men vad gör man… Nästa år missar jag inte en minut.

För er som inte vet så innehåller afkVarberg en blandning av väldigt bra föreläsningar om ämnen som funkar oavsett om du är slöjd eller SO-lärare, långa välplanerade samtal i noga blandade grupperingar där alla får komma till tals, korta små föreläsningar (så kallade pecha kucha) från deltagare som i förväg anmält att de vill berätta från sin verksamhet och sitt perspektiv, höghastighetsträffar och välorganiserad förtäring i restaurangen på Campus Varberg med Ulrika i köket som står för god stämning och många goa skämt. Det känns som att hälsa på hos en kompis varje måltid.

Konferensen är alltid under två dagar veckan i juni när eleverna gått på lov, den är kostnadsfri sånär som på 2 x lunch och middag med mingel till självkostnadspris. Man kan om man har möjlighet åka hem och sova mellan dagarna, själv kostar jag alltid på mig en hotellnatt för att det är så himla mysigt.

Många deltagare återkommer år från år men lika många nya dyker upp. Ett par kommuner skickar många deltagare och det är klokt för då kan utvecklingsarbetet som påbörjas, inspirationen som sprids och tankarna som tar form fortsätta inom den egna verksamheten kommande år. Själv är jag ensam från Partille men får sprida och utvecklas på annat sätt, i andra forum tänker jag.

I stället för bilder har jag i år valt att klippa ihop en liten filmsnutt för att försöka återskapa känslan från konferensen. Håll tillgodo!

 

Den blomstertid nu kommer…

…fast inte utan ett Afk i Varberg i Skolsmedjans regi.

Nyss hemkommen från läsårets riktiga avslutning försöker jag summera två dagars knytkonferens i Varberg men det går inte riktigt att få grepp om. På ett konstigt sätt står tiden stilla när man slungas in i gemenskapen där alla, precis alla har en stark tro på att svensk skola går att göra bättre och att det inte går att vänta på att någon annan ska göra det. Vi alla har ett ansvar att bidra och dela goda exempel och alla gör, oavsett om de står på scenen och pratar eller om det sker i alla de diskussionsgrupper som både styrt och spontant uppstår. Det inger hopp när det finns så mycket som gör mig förtvivlad.

Tiden både står stilla och rusar fram, eller som Victoria, en av smederna uttrycker det:

– Vi må ligga efter i schemat just nu men i eftermiddag är vi ikapp, vi lever i ett parallellt universum på afk. Oroa er inte.

Ett parallellt universum. Jag som åker dit och är kräkfärdig på skola, omöjlig organisation, struktur som ofta kärvar och biljoner betyg som nyss är satta står helt plötsligt och diskuterar utmaningar och möjligheter med en skolchef från norra Sverige som jag aldrig träffat tidigare och vi är där på samma villkor, vi lyssnar och tar in varandras vardag och får en större förståelse. Det är direktkontakt. Det ger kraft att fortsätta. Det är samtal som inte tar slut ens om man aptrött står i trapphuset på hotellet klockan halv ett på natten, på väg från kvällens middag och mingel och har pratat skola sedan 8.00 på morgonen. Samtal som återupptas sedan förra årets möten. För vi ses igen. Och igen, vi som upptäckt denna möjlighet att andas frisk luft i skolans värld. Varje år många stammisar men också många nytillkomna.

Jag vågar knappt skriva om detta med risk för att låta nyfrälst och flummig. Jag kan till och med förstå om det framstår så när jag inte tydligt kan räkna upp och bocka av allt jag lärt mig av att delta, men jag måste göra ett försök. För att få grepp om tankarna.

Från (universitetslektor) Magnus Levinssons föreläsning Evidens, makt och profession tar jag med mig tankar om att förhålla mig kritisk till skolforskning och inte oreflekterat hoppa på Dylan-tåget eller vad som nu blir i ropet nästa termin. Om att vi importerar massor med anglosaxisk skolforskning utan att reflektera över hur den stämmer med vår nordiska kunskapstradition. Om att det finns en maktfaktor bakom att vissa sammanställer och filtrerar vilken forskning som ska vara rådande och ett glapp mellan akademi och verksamhet.

Zulmir Bečević, författare och filosofie doktor får mig att reflektera över alla berättelser som finns om vår dåtid, samtid och framtid. Vi är alla berättare men det är samtidigt viktigt att inte låta berättelser stå oemotsagda. Och det som bara för några år var fiktion och orimlig fantasi är numera många människors vardag. Samtiden har kommit ikapp fiktionen. Det absurda är inte längre absurt…

Det redovisas flera exempel på hur det går att tänka nytt om man bara vågar. Varbergs kommun visar vägen kring hur man kan arbeta med den ofta väldigt dåligt utnyttjade PRAO:n som många skolor envisas med att göra “som man alltid gjort”. Hittills har jag inte varit på någon skola där man använt veckorna till det de ska vara- arbetslivsorientering. De mest positiva rösterna är ofta de som blir av med en stor portion lektioner under en period och kan rätta ikapp. I Varberg finns ett medvetet utvecklingsarbete; SKAL (skola och arbetslivsorientering). Se och härma!

Maria Wirén, utvecklingschef i Varbergs kommun berättar om med vilken struktur man lagt upp utvecklingsarbetet i kommunen och det är kristallklart utan floskler och tomma ord. Hur man tillsammans byggt upp en organisatorisk kompetens. Grattis Varberg! vill jag ropa, och samtidigt tipsa kranskommunerna att svänga förbi och norpa idéer av bara tusan, innan Varberg norpar alla lärare.

Ulrika Bergmark, biträdande professor och utvecklingsledare och Mats Westerberg, professor på institutionen för ekonomi, teknik och samhälle båda från Luleå tekniska universitet håller sig till temat för konferensen och talar om goda möten för lärande. De delar tankar kring pedagogiska principer och att lärande går före kontroll och kugghjulen börjar snurra i mitt eget huvud kring hur vi i de praktisk estetiska ämnena redan har en samsyn kring bästa möjliga möte för lärande.

Bodil Båvner från SKL (Sveriges kommuner och landsting) ställer i en pop-up-intervju en öppen fråga till oss alla. Vad tycker vi, utifrån var vi befinner oss i verksamheten är det allra viktigaste som behöver lyftas i arbetet med att utveckla skolan?

Varje år finns en programpunkt med ett antal pecha kuchas, snabbföreläsningar till bilder där deltagare får komma till tals utifrån sin vardag och sina tankar. En otroligt svår föreläsningsform där det inte finns utrymme för utsvävningar.

Det kan efter min uppräkning här ovan tyckas att vi ändå sitter på läktarna och oreflekterat matas med kunskap precis som på alla andra konferenser men eftersom allt går i ett rasande tempo och eftersom vi befinner oss i ett parallellt universum är detta enbart en bråkdel av allt som sker. Det blir liksom kryddningen på bra råvaror i en maträtt, något som lyfter och förhöjer det allra viktigaste- våra möten i diskussionerna under AfkTalk och AfkTeatime, diskussioner som orkestreras av Lena Göthe, konsult och ägare av Plus Pil Skolutveckling.

Allt är inte bara torrt prat om skola och skolutveckling. Det enda som kostar något för oss deltagare är maten och det måste nog anses vara till självkostnadspris. För futtiga femhundringen trollar restaurangen på Campus fram 2 luncher och en trerätters middag där vi dessutom underhålls av Street Bourbon Band, ett lokalt band med rejäl repertoar som får golvet att fyllas av euforiskt dansande människor.

AfkVarberg är något så ovanligt som en konferens där ingen vill skriva någon något på näsan, man delar. Och det är en skillnad. Man delar och får något tillbaka genom att lyssna. Och vi som deltagare i konferensen förväntas alla delta. Aktivt. Detta är inte en konferens man går till för att bli matad. Man medskapar. Vi blir alla viktiga pusselbitar i hur skolan gestaltar sig idag och i framtiden, vi är inte brickor i ett spel.

Är det något jag inte fattar så är det varför inte fler hänger på låset till årets mest givande skolevenemang. Samtidigt är jag tacksam för det. Det finns aldrig mer än 130 platser och jag vill inte bli utan. Nästa år heller.

Att lösa problem

Det kom ett paket…Och inuti det låg ett annat paket…Och inuti det låg en meter KEVLAR!

Att utmana eleverna med uppgiften att lösa ett problem innebär att man får vara beredd på att de tar en på orden och verkligen ger sig sjutton på att lösa ett problem. Visst har det blivit många suckar och “jag gör väl en väska då, då” men en elev har ett verkligt problem. Ett mission. Skyddet på konståkningsskridskorna skärs hela tiden sönder av skenorna när hen övar piruetter, bara framme över tån. Mamman syr nya hela tiden för de kostar en del och nu tänkte hen att det nog borde gå att fixa.

Vi spånade ett tag och allt vi kom fram till ratades för det får inte vara någon metall alls i materialet för då skadar det skridskoskenorna. Det här hör inte till vanligheterna i skolslöjden men man kan ju inte bara dissa denna entreprenör hur som helst- det är ju en uppfinning av rang på gång. Min slöjdhjärna räcker inte till alltid och det är då man är glad att känna en viss Peter. Ett snabbt meddelande på Facebook (ja, jag använder Facebook. PÅ lektionstid) och jag har tre länkar till förslag på möjliga material. Alla från AliExpress med oviss leveranstid. Terminen lider mot sitt slut och eleven har ägnat de tre senaste lektionerna till att sy prototyper i baddräktslycra, allt medan hen har hållit tummarna för att materialet ska hinna komma innan avslutningen.

I morgon är det dags att sätta igång på riktigt med uppfinnandet för då har jag en meter kevlar med mig till jobbet!

Tack Peter Ljungstrand!

#26 Det är något på gång

Den senaste tiden har jag märkt en ökad aktivitet och ett ökat intresse för slöjd i kombination med IKT. Det bubblar av rapporter, artiklar och vassa diskussioner på sociala medier. 

Jag njuter av att inte vara ensam längre om att tjata om hur framsynt slöjden är. Hur väl i tiden det ligger. Det är så roligt att stöta och blöta tankar även inom slöjdkretsar och jag är glad åt sällskapet. 

Är du nyfiken på senaste snackisen så titta in i slöjdgruppen på Facebook. Det tänker jag göra nu 🙂

Kan vi hjälpas åt?

Den här bloggen startade ju med tankar kring det samlade praktisk estetiska skrået. Jag hade då, och har fortfarande en tanke om att det känns rörigt och en smula krångligt att dela upp våra kreativa, undersökande och skapande ämnen i slöjd, bild, musik och hem och konsumentkunskap. Vi har ganska tuffa förutsättningar var och en med få minuter, ett tillfälle i veckan, ensamma eller få lärare på samma skola och ibland stora men framför allt många grupper.

Sedan jag startade den här bloggen har jag sökt och fått tjänsten som förstelärare i praktisk estetiska ämnen och det innebär för mig ett mandat att jobba vidare med just det här. Att arbeta för att förena de ämnen som skulle kunna, och borde vara kärnan i skolans verksamhet. Navet som binder ihop teorin med verkligheten och gör det svårgreppbara synligt. Nu har jag dock inte fått några som helst indikationer om att detta förväntas av mig i mitt uppdrag, utan jag har fått veta att jag fått tjänsten för det jag redan gör i mitt ämne slöjd. Det finns alltså inget uttalat kring det praktisk-estetiska från min arbetsgivares sida men jag vill ändå inte riktigt släppa tanken.

Så varför vill jag att lärare i just dessa ämnen ska hitta varandra? Vad har vi gemensamt? Hur ser det ut i kursplanen? Vilka förmågor är det eleverna ska öva i våra respektive rutor på veckans schema?

Bildämnet:

Hem och konsumentkunskap:

Musikämnet:

Slöjdämnet:

Teknikämnet:

Ja, jag räknar in teknikämnet bland de praktisk estetiska ämnena och visst finns det likheter och delar som hakar i varandra i våra ämnen, men inte mer än att man kan dra in andra, av tradition sedda som teoretiska ämnen i en eventuell samverkan så mitt resonemang håller inte helt på den här punkten.

Det jag däremot tänker när jag läser kursplanerna är att vi alla anses som lärare i ämnen där eleverna “gör”, och det ger oss en ganska tuff uppgift att lösa när vi ska flytta elevens tanke från att göra och bli klar, till att reflektera, motivera och analysera en process. Vi har alla fått en stor dos av reflektera och analysera till oss i våra respektive kursplaner, mer än gemene man kanske förväntar sig. Det eleverna är programmerade att tro att de ska få göra kommer ofta på skam och här menar jag att det finns all anledning för oss att hjälpas åt och att stötta varandra i att hitta ett gemensamt språk, ett gemensamt sätt så att vi kan behålla våra ämnes särart samtidigt som vi uppfyller det våra styrdokument ålägger oss. Utan att hamna i konflikt med rådande förväntningar från elever, deras vårdnadshavare eller kollegor för den delen. Jag kan bara tala ur egen erfarenhet, många är gångerna eleverna stönar över att jag frågar “varför” hela tiden eller ber dem skriva loggbok och reflektera. De vill ju bara bli färdiga och ta hem sin produkt. Jag känner också att jag under åren ibland mötts med ringa förståelse inte bara från elever och deras vårdnadshavare utan även från kollegor i andra ämnen.

Vi är på varje skola ofta ganska få praktisk estetiska lärare, men jag har de senaste åren upptäckt en skatt i det utvidgade kollegiet, i sociala medier, i bloggar och på Youtube. Det finns inga gränser för hur mycket stöd och hjälp man kan få, det finns hur många kloka ämneskollegor som helst där. Kanske ska vi bara organisera oss lite bättre, driva saker på nätet som kanske till och med mynnar ut i möten IRL, i det verkliga livet?

Nu finns det en grupp på Facebook som heter Praktisk estetiskt samarbete. Är du också intresserad av ett stärkande samarbete mellan de praktisk estetiska ämnena? Gå med i gruppen, vet ja!

Lovtankar del 1

Så kom det då- vårterminens första lov, ett av många avbrott i rutiner och lunk.

Jag har både rasat ner i dvala och spurtat i effektivitet, det är lite komplicerat. Jag har utåt sett mest suttit i morgonrock och vegeterat, tvätt och disk har växt runt mig och dammsugaren har fått minst lika mycket vila som jag. Jag antar att detta både irriterar och sticker i ögonen på den man lever med, som går upp 04.30 varje morgon för att gå till jobbet. Men jag kan faktiskt inte göra något åt det yttre för inuti rasar det på i samma tempo som vanligt med det undantaget att man kan mer eller mindre tänka en tanke färdigt innan nästa poppar upp.

Att-göra-listan har varit lång och det mesta är faktiskt kryssat.

 

Jag hade lovat mig själv att ägna tid åt mig den här veckan, att träna varje dag- tji fick jag. Däremot har jag tagit tag i mitt online-medlemskap på viktväktarna som jag haft dåligt samvete för sedan i november… Jag måste få grepp om mina kostvanor innan det går alldeles över styr och det har jag fått tid för den här veckan. Det är inte bara att sätta igång som man kan tro utan det tar en hel del mental kraft att hitta nya hjulspår. Nu är kylen full av grönsaker och fruktskålen dignar. Jag sliter mitt hår med att läsa recept, jag som annars mest höftar med det som råkar finnas i kylskåpet. (Och helt ärligt, när kylskåpet varit tomt har det lätt blivit en påse popcorn och en öl till middag. Skäms) Nu är jag på banan igen och tänker göra allt för att stanna där!

Jag har ju min kurs på GU som jag legat lite efter med, så gott jag har kunnat har jag läst ikapp det jag behövt för att ha näsan över vattenlinjen. Längre sträcker inte min ambition sig- jag har lite för många järn i elden för att kunna prestera på topp.

Jag har rensat upp och strukturerat de tre kurser jag har igång på jobbet, en för varje årskurs. Det finns numera en tydlig tanke med det som kommer efter idéfasen i arbetet. Jag har kommit på efter flera års erfarenhet att det inte går att lägga kursen innan man mött eleverna och eftersom de är nya varje termin behöver jag hämta andan och samla ihop efter ett par lektioner, ungefär på sportlovet. När gör man det här på höstterminen, undrar jag plötsligt? Är det därför det alltid känns som om den terminen blir lite sämre för eleverna? Jag har tidigare tänkt att man liksom provar ett koncept på hösten och förfinar det med de nya eleverna på våren. Hur som helst blir det ju väldigt orättvist.

I all hast och lika impulsivt som vanligt anmälde jag mig för några veckor sedan till Karlstads Universitets distanskurs i bedömning och betyg. Jag blev lite orolig att missa något väsentligt och tänkte att jag i alla fall skulle pröva. Inte för att det ger några poäng att gå den, man får ett intyg. Men jag skiter faktiskt i poängen- det är kunskapen jag vill åt, och kanske lite hjälp på traven när jag själv sitter och grubblar på olika sätt att tänka kring det formativa arbetet i skolan. Jag sköt på att börja tills nu på lovet och det är ett mer matnyttigt och digert innehåll än jag hade väntat mig. Det kommer att ta tid och jag kan bara önska att det var en större grupp på min arbetsplats som skulle gå kursen så att man kunnat ta tillfället i akt att inleda ett arbete inom kollegiet, att det dessutom avsattes arbetstid för detta. Som tur är har jag fått med en kollega, det kommer att bli viktiga och intressanta diskussioner i detta, det känner jag på mig.

I bakgrunden av detta mer eller mindre produktiva, beroende på vem som är betraktaren så har tankarna malt vidare, och jag tänker att jag måste försöka skriva av mig det i några blogginlägg så att mina tankar klarnar om inte annat. Jag har ju tidigare märkt att det är ett effektivt sätt att gå vidare när jag fastnar i grubblerier. Så- detta inlägg kommer förhoppningsvis att följas av ett par delar till i rask följd.

 

Jamen då var man igång då då.

Jag har hunnit ha alla årskurser från onsdag till fredag och inser ännu en gång att det var bra att jag inte var mer noga med detaljerade terminsplaneringar. Jag har redan sett ett flertal av mina idéer som måste modifieras rejält. Ganska skönt faktiskt att få en helgs paus nu och hinna samla tankar och intryck och försöka hitta en bra väg vidare på terminen.

På den skola jag arbetar får vi i slöjden (och även i övriga praktiskestetiska ämnen på skolan, undantaget idrott) nya elever varje termin. Detta innebär en stor skillnad från hur man kan tänka och planera kring sin undervisning jämfört med de lärare som har ämnen som spänner över läsår. Jag tror inte att detta blir tillräckligt tydligt när vi ska beskriva de olika förutsättningar vi har på skolan, jag tror faktiskt inte att det är så lätt att föreställa sig om man inte själv provat och det är en av anledningarna till att jag tycker att vi praktisk-esteter behöver få utrymme att arbeta tillsammans.

Man kan göra som på min första skola där rektorn var modig nog att lyssna på oss och organisera ett praktisk estetiskt arbetslag. Resten av skolan var väldigt tveksamma, så även en del av de praktisk-estetiska lärarna, de fick så klart välja om de ville tillhöra det arbetslaget eller ingå i ett “vanligt” arbetslag med alla ämnen representerade. Vårt arbetslag kom att bestå av två musiklärare, tre idrottslärare, två slöjdlärare och en bildlärare. De två hemkunskapslärarna valde att inte ingå. Kort sammanfattat blev den här organisationen lyckad. Vi som praktisk-esteter upplevde att vi stöttade varandra, att vi gjorde nytta för skolan genom att utifrån vårt perspektiv delta i utvecklingsarbetet.Vi visste liksom vad vi pratade om med en gemensam bakgrund, det blev inte så mycket förklaringar och jämförelser. Vi hade roligt på jobbet och hjälptes åt när det var tufft. Vi gjorde alla skolans traditioner tillsammans, avslutningar, temaveckor, idrottsdagar. Ingen slet ensam. Resten av skolan fick allt schemabrytande serverat in till minsta grupplista, instruktioner, och låda med arbetsmaterial, sådant som tar timmar av arbetslagsplanerande när man varje gång ska uppfinna hjulet på nytt. Vi hade inte några mentorselever vilket var en källa till irritation hos de flesta, men när de såg hur mycket tid de sparade genom att vi skötte allt utanför ordinarie schema blev det annat ljud i skällan. De kunde ägna sig åt sitt ämne och ändå få del av de estetiska lärprocesser som sätter igång vid ämnesövergripande arbete. Självklart var alltid en representant från oss med vid alla elevdiskussioner, i skolans elevhälsoarbete, i skolans samordningsmöten. Vi kunde ofta ge ett annat perspektiv på de elever som annars ansågs ha svårigheter.

Att ändra en organisation såhär kan anses som drastiskt men jag kan tydligt se hur min arbetssituation är annorlunda när jag är svenskläraren Eva. Det är ett helt annat tempo, trots nationella prov och liknande. Det går inte att jämföra. Som slöjdlärare ska jag varje termin lära känna i runda slängar 160 nya elever. Några är “nygamla” då jag mött dem ett år tidigare men bristen på kontinuitet i undervisningen gör att jag ändå måste betrakta dem med nya ögon. De kommer också i nya konstellationer, blandade från tre klasser. För eleverna är det som att börja om från början varje gång, uppehållen är långa. När jag jämför med att samma klass i svenska, är en homogen grupp som kommer tillbaka till samma undervisning efter tre veckors juluppehåll är det ju en enorm skillnad i arbetsbelastning. Jag kan ju till och med ge en uppgift att följa upp efter lovet om jag vill hålla kvar dem i tanken. Det går att hitta en rutin, att komma in i en lunk. Som slöjdläraren Eva måste jag hela tiden vara på tårna, att hinna lära känna en elev kan ta en halv termin och att arbeta formativt känns som ett skämt och är ett jävla slit.

Nu kom jag in på helt andra tankar än när jag började det här inlägget. Jag som hade tänkt bena ut min röriga tankar om de olika planeringarna. Det får bli i ett annat inlägg, eller inte alls. Det är kanske i organisationen den största knuten finns att reda ut. Och frågan är om det är mitt bord?

Kollegialt lärande

Idag har det varit fortbildningsmässa i stadsdelen. Det verkar som om flera av Göteborgs stadsdelar satsar brett och låter kollegor lära av varandra. Jag tycker att det är strålande. Helt ärligt har jag inte hittills sett några större vinster för någon av de arbetsplatser jag varit på när man skickar en eller ett par lärare på mässa till Långtbortistan. Fast det är ju säkert mysigt att mingla med andra lärare och bo över på hotell förstås, det ska ju inte föraktas.

Precis som Edward Jensinger skrev i ett blogginlägg Vi kan själva så här i anslutning till höstlovets alla fortbildningar så är nog vinsten bra mycket större om man håller sig på hemmaplan. För alla.

Jag har väl egentligen inget att tillägga till det blogginlägget. Bara att jag önskar att vi kan börja berika varandra även mellan stadsdelarna. Det ser alldeles för olika ut, en del får kvalitativa, kollegiala mässor men så vitt jag förstår inte alla. Vi är ju alla lärare i Göteborg och borde få samma goda möjligheter. Tänk om vi nästa år kunde dela mellan stadens delar? Det drömmer jag om. Kanske kan vi hjälpas åt att börja i Kållegiet?. Hör av dig med events som ska läggas in i kalendern, skicka in ett porträtt på en kollega eller på dig själv eller tipsa om en pedagog i Göteborg som har en blogg! Tillsammans!

Här är länken till den Prezi om hur jag flippar min undervisning, jag använde den i min lilla föreläsning på vår mässa idag. Kanske är den till nytta för någon?
http://www.prezi.com/f45rst0eavjs/