Betyg Del 4, definiera kunskapskraven

VAD är det i centralt innehåll som ALLA elever ska uppvisa kunskaper om för att nå E i slöjd?

VAD är det vi ska bedöma?

VILKA är de termer och begrepp som nämns i centralt innehåll?

Hur skulle jag definiera godkänd nivå utifrån det undervisade stoffet?

Kunskapskrav för betyget E i slutet av årskurs 9

Jag börjar med att ta bort värdeorden för E-nivån:

Eleven kan på ett enkelt och delvis genomarbetat sätt formge och framställa slöjdföremål i olika material utifrån instruktioner. I slöjdarbetet kan eleven använda handverktyg, redskap och maskiner på ett säkert och i huvudsak fungerande sätt. Utifrån syftet med slöjdarbetet och kvalitets- och miljöaspekter väljer eleven tillvägagångssätt och ger enkla motiveringar till sina val. Eleven kan i slöjdarbetet bidra till att utveckla idéer med hjälp av erbjudet inspirationsmaterial. Dessutom kan eleven pröva hur material och hantverkstekniker kan kombineras med hänsyn till föremålens form och funktion. Under arbetsprocessen bidrar eleven till att formulera och välja handlingsalternativ som leder framåt.

Eleven kan ge enkla omdömen om arbetsprocessen med viss användning av slöjdspecifika begrepp och visar då på enkla samband mellan form, funktion och kvalitet. Dessutom tolkar eleven slöjdföremåls uttryck och för då enkla resonemang med kopplingar till egna erfarenheter samt trender och traditioner i olika kulturer.

Så här blir min version att utgå från:

Eleven kan formge och framställa slöjdföremål i olika material utifrån instruktioner. I slöjdarbetet kan eleven använda handverktyg, redskap och maskiner. Utifrån syftet med slöjdarbetet och kvalitets- och miljöaspekter väljer eleven tillvägagångssätt. Eleven kan i slöjdarbetet utveckla idéer med hjälp av erbjudet inspirationsmaterial. Dessutom kan eleven pröva hur material och hantverkstekniker kan kombineras med hänsyn till föremålens form och funktion. Under arbetsprocessen formulerar och väljer eleven handlingsalternativ som leder framåt.

Eleven kan ge omdömen om arbetsprocessen med användning av slöjdspecifika begrepp och visar då på samband mellan form, funktion och kvalitet. Dessutom tolkar eleven slöjdföremåls uttryck och för då resonemang med kopplingar till egna erfarenheter samt trender och traditioner i olika kulturer.

Jag behöver stuva om och ändra formuleringar för att veta vad orden egentligen betyder för en elev i slöjden. Då kan det se ut såhär:

• Eleven ska visa sig kunna formulera och välja handlingsalternativ som leder framåt i processen.

Detta tycker jag på något sätt är den viktigaste av alla delarna. Vi kan aldrig lära ut all kunskap om alla tekniker och alla material det finns att slöjda i. Eleven måste hitta ett sätt att lära på egen hand, att ta sig vidare i en process även sedan en lärare inte finns att fråga och ledas av. Jag tänker att det måste vara det filtrerade syftet med att handens arbete fortfarande finns med bland alla tårtbitarna i grundskolans allmänbildning. Att genom övande av vissa hantverkstekniker finna sitt eget sätt, sitt eget språk att skapa med händerna. Vissa provar metodiskt och utvärderar för att prova på ett annat sätt, andra hittar rätt instruktion på Youtube. Men det egna drivet är nyckeln och på något sätt det man bevisar sig ha uppnått genom att uppvisa kunskaper i resten av kunskapskraven.

Rimligt för en E-nivå år 9 är att eleven, med visst stöd av lärare kan hålla igång sin arbetsprocess genom alla delarna. Inte bara en gång, vid arbete som intresserar särskilt utan i flera olika sorters arbeten oavsett material.

• Utveckla idéer med hjälp av erbjudet inspirationsmaterial.

För att detta ska fungera som bedömningsunderlag måste jag i planeringen erbjuda ett inspirationsmaterial. Jag måste alltså ha ringat in vad jag vill att eleverna i en grupp ska öva, säg exempelvis broderi.

Rimligt för en E-nivå år 9 är att eleven, med visst stöd av lärare kan skapa en egen planering samt slöjda en produkt med utgångspunkt i det inspirationsmaterial som erbjuds.

• Kunna tolka slöjdföremåls uttryck och föra resonemang med kopplingar till egna erfarenheter samt trender och traditioner i olika kulturer.

Här kan jag exempelvis plocka fram ett inspirationsmaterial kopplat till historiska broderier med bilder, texter och filmer om hur man gjorde förr i tiden. Jag tycker att det finns en poäng att redan i planeringen och inspirationen trycka på att eleverna ska skapa och sedan tolka det skapade.

Rimligt för en E-nivå år 9 är att eleven, med visst stöd av lärare kan koppla den skapade slöjdproduktens uttryck till egna erfarenheter, eget tyckande. Det vill säga uttrycka tankar om hur föremålet ser ut i förhållande till den egna uppfattningen av vad som exempelvis är modernt eller gammaldags.

• Efter avslutat arbete visa på samband mellan form, funktion och kvalitet.

Att redan i inspirationsstadiet resonera om sambanden gör det logiskt att koppla det till det slöjdarbete eleven ska genomföra och sedan resonera kring.

Rimligt för en E-nivå år 9 är att eleven, med visst stöd av lärare kan uttrycka sig om den skapade slöjdproduktens form, funktioner och kvalitet.

• Formge och framställa ett slöjdat föremål utifrån material och instruktion och därmed kunna använda relevanta handverktyg/redskap/maskiner.

Formge och framställa tolkar jag som att planera och göra ett slöjdat föremål. I exemplet med broderi ovan handlar det, förutom om själva planeringen om att lära sig att trä en nål, fästa en tråd, lära händerna olika stygn samt att välja rätt nål till rätt tråd och tyg.

Formge och framställa […]utifrån material och instruktion står det ju också. Eleverna måste få öva sig med olika sorters instruktioner, det kan vara lärares eller klasskamraters muntliga instruktion, instruktion i pappersform eller filmad instruktion.

Rimligt för en E-nivå år 9 är att eleven, med visst stöd av lärare kan använda och uttrycka sig om alla de grundläggande redskap, verktyg och material som ingår i varje arbetsområde. Det vill säga- det gäller att samla på sig en bank av olika om det ska räcka till ett godkänt betyg år 9. Det är ju med stöd i erfarenheterna från alla de olika slöjdarbeten eleven provat i metall, textil och trä som valmöjligheter uppstår sett mot avstämningen och slutbetyget i år 9.

• Eleven kan ge omdömen om arbetsprocessen med användning av slöjdspecifika begrepp.

Samtidigt som handens lärande om tekniken broderi pågår gäller det att koppla ordkunskaper om de redskap och material som ingår i arbetsområdet på ett sådant sätt att eleven förstår att det faktiskt också ingår i bedömningen av kunskapen.

Rimligt för en E-nivå år 9 är att eleven, med visst stöd av lärare kan uttrycka sig om de grundläggande redskap, verktyg och material som ingår i varje arbetsområde i materialen metall, textil och trä. Det vill säga- det gäller att samla på sig en bank av olika om det ska räcka till ett godkänt betyg år 9.

Ovanstående känns ganska självklara att koppla till ett enskilt slöjdprojekt men de två som följer nedan tänker jag att elever måste ha samlat på sig en mindre bank av olika projekt för att kunna lösa, jag upplever att de är mer jämförande till sin art. Framför allt olika tillvägagångssätt och att kombinera. Det kräver att man har en del erfarenheter att plocka från och att de ligger relativt nära i tid.

• Visa kunskaper om kvalitet, miljöaspekter och olika tillvägagångssätt kopplat till det slöjdade föremålet.

Rimligt för en E-nivå år 9 är att eleven, med visst stöd av lärare kan uttrycka relevanta och korrekta kunskaper kopplat till kvalitet, miljö och alternativa tillvägagångssätt om det ska räcka till ett godkänt betyg år 9.

• Under arbetets gång kunna pröva hur material och hantverkstekniker kan kombineras med hänsyn till föremålens form och funktion.

Rimligt för en E-nivå år 9 är att eleven, med visst stöd av lärare har visat sig kunna prova och omprova utan att ge upp, att välja och prova sig fram bland de olika hantverkstekniker som undervisats i metall, textil och trä genom åren om det ska räcka till ett godkänt betyg år 9. Jag kopplar också det här kunskapskravet till det som handlar om att kunna hålla igång arbetsprocesserna, överst.

När jag benar ut kunskapskraven så här slår det mig att många av de elever jag undervisar idag inte skulle nå det E de de facto har men jag tänker också att det beror på att de inte haft förutsättningarna att veta vad som ska ingå då jag inte klargjort det från början. Då vi lärare inte tydligt uttalat och klargjort förväntningarna kan ju inte heller eleverna leva upp till dem.

Med detta sagt är det dags för mig att skissa på en planering, lämpligtvis för år 7 då jag aldrig har undervisat de jag möter i höst och snabbt behöver få en uppfattning om kunskaper och eventuella luckor.

Betyg del 3 Definiera centralt innehåll

Jag fortsätter i det här inlägget att spåna utifrån centralt innehåll i slöjdens kursplan. Det blev väldigt tydligt för mig efter att ha lyssnat till Per Måhl (Se tidigare inlägg) att vi måste enas kring vad kunskapen i slöjdämnet innefattar. Innan bedömningen. Vad ska undervisas? För att sedan kunna svara på frågor som VAD är det vi ska bedöma? VAD är det i centralt innehåll som ALLA elever ska uppvisa kunskaper om för att nå E i slöjd kopplat till förmågorna i syftestexten?

Det blir för mig allt viktigare att alltid utgå från handens arbete och det som hör därtill av två skäl, dels för att slöjd är ett praktiskt ämne och behövs för att grundskolans allmänbildning ska bli komplett och dels för att komma ifrån att det finns elever som tror att de kan skriva sig till ett högt betyg i slöjd, dessa möter jag oftare nu än förr.

I slöjden har vi en ganska ovanlig situation- vi är skyldiga att sambedöma betygen med vår kollega om vi undervisat en halv klass var under ett läsår. Alla terminer utom första, höstterminen i år 7 eftersom det är första terminen på den del i kursplanen som behandlar innehållet för år 7-9. Detsamma ska man alltså göra från och med vårterminen år 4 fram till och med vårterminen år 6 då det sätts ett avslutande betyg för det stadiet. Denna sambedömning måste som jag ser det föregås av noggrann samplanering eftersom jag anser att det är i planeringen man lägger grunden för att kunna göra en gedigen sammanfattning av elevens kunskaper samt ge varje elev möjlighet att nå sitt allra bästa. Alltså ska vi även samplanera slöjdundervisningen inte enbart sambedöma.

I stort sett alla mina år som slöjdlärare har jag visserligen samplanerat med min kollega i trä och metallslöjd men inte i den utsträckning att vi i detalj uttryckt vad det egentligen är för kunskaper som ska ingå i vår slöjdundervisning. Vi har provat olika varianter av att dela upp och bedöma förmågorna var för sig, vi har provat flera samslöjdsprojekt, ja viljan har inte saknats men jag skulle säga att vi hittills aldrig nått i mål.

Jag försökte fånga innehållet men fick ge upp

Så här tänker jag.

Centralt innehåll slöjd år 7-9:

Slöjdens material, redskap och hantverkstekniker

• Metall, textil och trä, deras kombinationsmöjligheter med varandra och material kan kombineras med digital teknik.
• Handverktyg, redskap och maskiner, hur de benämns och hur de används på ett säkert och ändamålsenligt sätt.
• Utvecklade former av hantverkstekniker, till exempel gjutning, vävning och svarvning. Begrepp som används i samband med dessa.
• Två- och tredimensionella skisser, modeller, mönster och arbetsbeskrivningar, såväl med som utan digitala verktyg. Hur de kan läsas, följas och kopplas till matematiska beräkningar.
• Arbetsmiljö och ergonomi, till exempel ljudnivå och arbetsställningar.

Metall textil och trä. Jag tycker inte att det är så mycket att orda om. Alla elever ska undervisas minst om dessa tre material. Och de ska alla tre ingå i varje läsårs underlag för bedömning. Viktade lika. Har en elev uppvisat godkända kunskaper i det innehåll slöjdlärare på skolan undervisat i tycker jag att man gott kan få ägna sitt sista slöjdår i grundskolan åt att få fördjupa sig i ett större slöjdprojekt, i annat fall bör man ges chansen att hämta in missad kunskap för att nå E i slutbetyg.

En sak jag ofta föreläser om är tillägget material i kombination med digital teknik. Det står enbart med i centralt innehåll, inte vare sig i syfte eller kunskapskrav. Det vill säga att vi ska undervisa om det men kan bestämma oss för om det ska ingå i bedömningen eller inte. Återigen, det är vi lärare som bestämmer. Och min bestämda uppfattning är att det i grundskolan i Sverige ska undervisas såväl som bedömas kunskaper om metall, textil och trä.

Handverktyg, redskap och maskiner. Ja vilka ska anses prioriterade? Jag kan med min utbildning bara svara för de som är kopplade till textil verksamhet. Då menar jag att olika nålar, saxar, virknål, stickor, enklare form av väv samt symaskin ska ingå som underlag för bedömning år 7-9.

Utvecklade former av hantverkstekniker. Jag menar att allt grundläggande i handsömnad, någon garnteknik, enklare tuskaftvävning samt maskinsömnad måste ingå motsvarande betyget E sett mot år 9 och slutbetyg. Naturligtvis läggs även andra, mer utvecklade former av hantverkstekniker till i undervisningen men för betyget E ska kunskaper rörande de grundläggande, tidigare nämnda kunna uppvisas.

Två- och tredimensionella skisser, modeller, mönster och arbetsbeskrivningar. Här tror jag att det är logiskt att dela upp innehållet materialen emellan. Tvådimensionell skiss, ev modell, mönster och arbetsbeskrivningar känns rimligt i textil. Tredimensionell också förvisso. Kanske en logiskt del för samarbete materialen emellan?

Likadant tänker jag att vi måste definiera innehåll i det som handlar om Arbetsmiljö och ergonomi men även det skulle gå att bedöma utifrån arbete enbart i en slöjdsal eller ett material.

Slöjdens arbetsprocesser

• Slöjdarbetets olika delar: idéutveckling, överväganden, framställning och värdering och hur delarna i arbetsprocessen samverkar och påverkar resultatet.
• Undersökande av olika materials form, funktion och konstruktionsmöjligheter.
• Dokumentation i ord och bild av arbetsprocessen och resultatet, såväl med som utan digitala verktyg.

Inget av ovanstående är möjligt att göra utan att föregås av ett praktiskt arbete och därför menar jag att allt som står under rubriken Slöjdens arbetsprocesser är underordnat hantverket. Inte så att det inte är viktigt, mer som att om det pågår ett praktiskt arbete så har du en process. Först efter ett tag går det att uttrycka något om den. Jag har så många gånger i salen märkt att den enda gången jag kan utmana elever att göra val kring ex form och funktion är när de kan något. De måste få ro att lära först. Jag gör ofta jämförelsen när jag började koppla ihop dioder med broderi. Jag skulle säga att jag är en hyfsat skicklig brodös men fattar nada av elektronik. Jag ägnade så mycket tid åt att vara frustrerad när mina händers kunskap inte räckte till. Jag var så van att arbeta utan att tänka, att låta händerna visa vägen att jag fullständigt tappade det. Om jag haft 80 minuter i veckan blandat med en hel massa annat jag inte ännu behärskar, som kemiska formler och oregelbundna verb så hade jag lagt ner direkt. Än mindre hade jag kunnat undersöka några himla konstruktionsmöjligheter!

Slöjdens estetiska och kulturella uttrycksformer

• Arkitektur, konst och design som inspirationskällor och förebilder vid bearbetning av egna idéer.
• Egen formgivning med hjälp av olika material, färger och former.
• Mode och trender, vad dessa uttryck signalerar och hur de påverkar individen.
• Slöjd och hantverk i Sverige och andra länder som uttryck för etnisk och kulturell identitet.

Inte heller innehållet i den här rubriken är möjligt att genomföra avskilt från praktiskt arbete men kanonbra att använda som utgångspunkt (och även kopplat med avslutande redovisning) i planering av arbetsområde. Alltså inspirera genom att visa exempel på arkitektur, konst, design, mode, trender, slöjd och hantverk. Koppla en hantverksteknik som ska övas, låt eleven öva sina händer, lära sig med händerna för att sedan tolka hur händerna skapat ett uttryck att jämföra med det som fanns som inspiration i uppgiften.

Slöjden i samhället

• Design, konsthantverk, hemslöjd och andra slöjdformer i det offentliga rummet.
• Olika material och hur de produceras utifrån ett hållbarhetsperspektiv.

Här tänker jag likadant som i ovanstående rubrik. Koppla på kunskapen när händerna vant sig vid arbetet i vald hantverksteknik.

Hur tänker du?

Betyg, Del 2 Definiera syftet

Jag fortsätter mitt grubblande om betyg och bedömning. Denna gång med fokus Vad är syftet med slöjdundervisningen i grundskolan? Jag har inte svaret så här ensam på min kammare men jag vet hur jag ser det utifrån mitt perspektiv.

Jag funderar mycket på vad det är jag skulle definiera som absolut lägsta nivå för att nå E i betyg i slöjd efter 9 år i grundskolan och jag tänker att om avslutet av undervisningen ska bli begripligt för såväl oss själva som för eleverna så måste vi verkligen anstränga oss att börja med att definiera vad syftet med slöjdundervisningen är.

Efter att ha studerat de fyra beskrivna förmågorna att öva i slöjden i slutet av syftestexten blir det tydligt för mig att hantverkstekniker måste vara vårt centrum och fokus, utgångspunkten för att kunna definiera vilka redskap och verktyg som ska ingå för att ens kunna förverkliga syftet med ett slöjdprojekt eller resonera kring kvalitet och miljö. För att kunna definiera vilka slöjdspecifika begrepp som ska ingå i undervisningen måste vi också först definiera vilka hantverkstekniker vi prioriterar i undervisningen. Att arbeta med kulturellt/ estetiskt uttryck är tacksamt först när erfarenhet av hantverkstekniker gjorts eller i samband med att nytt lärande sker. Att förstå på djupet det arbete som ligger bakom ett hantverk oavsett material eller teknik är svårt utan egna erfarenheter. Jag återkommer hela tiden till att allt måste börja i hantverket- handens arbete. Jag hade önskat att vi i större utsträckning var överens om innehållet i kursplanen för slöjd så att slöjdundervisningen blev mer likvärdig i Sverige men någonstans ska man ju börja. Jag börjar här.

Nyckelordet är hantverkstekniker

Följden av att jag lägger extra fokus på hantverkstekniker i slöjdens syfte innebär att det är nödvändigt att definiera vilka material som ingår som minsta gemensamma nämnare i slöjdundervisningen; metall, textil och trä. Så som jag läser innehållet i kursplanen så är det vad alla elever ska ha med sig från sina 9 år i svensk grundskola och även kunna visa godtagbara kunskaper om. Börjar vi inte här är det lätt att slira vid bedömningen i år 9.

Räcker det inte att ha visat kunskaper i maskinsömnad för ett E i slöjd?

Jag vet att hen inte vill arbeta alls i din sal men det här året har hen slöjdat en så fin ljusstake, valt och motiverat, dokumenterat och analyserat på en hög nivå så det måste bli ett C i betyg.

Hen gillar ju inte att arbeta med textila material men jobbar bra i träslöjden så ett E är väl ändå rimligt?

… Ovan några citat fritt ur minnet efter 20 års undervisning i slöjd. Tillika anledningen att jag inte kan släppa det här ämnet tills nästa terminsslut. Jag måste fortsätta att försöka sätta ord på det som ständigt får mig att reagera över det orimliga i vårt uppdrag.

Men arbetsprocessen då? Slöjdprocessen? Det måste ju ändå vara det viktigaste att eleverna lär sig?

Så många är gångerna jag hört detta upprepas att jag faktiskt inte orkar en gång till.

Vi måste börja med att definiera vilka hantverkstekniker som ska ingå i övandet i slöjdens arbetsprocess. Innan vi kan vara i den omtalade arbetsprocessen. Annars fastnar man innan man kommit över tröskeln. Slöjdprocessen är något som ska utföras med händerna och idag möter jag många små händer som inte överhuvudtaget kan utföra de enklaste sysslor ihop. Vänster och höger synkar inte och det finns en ovana så till den grad att det blir träningsvärk av att hålla en sax.

Det är enkelt för oss slöjdskickliga, hantverkskunniga att tänka att det går att öva arbetsprocess utan att först öva händerna. Liksom bara börja att skapa något- vad som helst! Utan ramar och grundläggande kunskaper. Tänker man efter så är det ju ganska tramsigt och okunnigt att tro att det går att springa innan man kan gå, eller att barn bara av sig själva kommer på att det finns ett alfabet att hämta bokstäver från och på egen hand skapa fullt läsliga argumenterande texter eller spännande fantasyberättelser. Hur trist det än kan verka måste vi börja med grunderna och öva öva öva tills det är möjligt att gå vidare till nästa steg. Först efter det går det att vara mer innovativ och kombinera, se nya lösningar och på allvar skapa sin egen tolkning.

Min lista utifrån textila hantverkstekniker ser ut så här:

• Vävning
• Stickning (ev virkning)

För att få förståelse för hur de vanligaste textila materialen är uppbyggda.

• Handsömnad
• Maskinsömnad

För att få förståelse för de vanligaste sätten att foga samman textila material.

Hur ser din lista ut?

Betyg del 1

Tankar efter föreläsning med Per Måhl, Skolportens konferens om slöjd 2019.

Så var det än en gång dags att sätta betyg på terminens uppvisade kunskaper. Jag har ju gjort det några gånger nu och man borde tycka att det ska rulla på vid det här laget men det är som om det blir svårare och svårare ju mer jag grottar ner mig i betygsträsket.

Ända sedan jag under min sista termin på lärarutbildningen år 1999 fördjupade mig i betyg och bedömning har ämnet intresserat mig. Inte för att jag tycker att det är kul utan för att jag verkligen vill veta hur jag kan bedöma elevarbeten så korrekt som möjligt för jag vet hur mycket det betyder för varje enskild elev. Och jag vet också att hur många gånger vi ändå säger motsatsen så uppfattas ett betyg på prestation ofta som ett betyg på person av den som blir betygsatt. Därför avskyr jag betyg, fortfarande och lika mycket som den där terminen i slutet av min långa utbildning till lärare.

Under den där sista terminen på lärarutbildningen fördjupade jag mig verkligen och jag läste massor i ämnet. Bland annat dök Per Måhl upp i min litteraturlista och för några veckor sedan hade jag förmånen att lyssna på honom då vi föreläste på samma konferens. Det var en tydlig och givande genomgång med slöjdämnet i fokus men också relaterat till övriga ämnen i grundskolan. Egentligen inga nyheter för mig, jag har alltid sett till att hålla mig uppdaterad i frågan av tidigare nämnda skäl men en sak som är lätt att glömma blev vi i publiken påminda om; det är den betygsättande läraren som i egenskap av myndighetsperson sätter betyget. Detta vet vi ju såklart men det är ändå lätt att det hamnar i skymundan när det kommer påtryckningar från chef eller vårdnadshavare, ja kanske till och med från kollegor? Vi lärare bestämmer både innehåll i undervisning och bedömning utifrån kursplan. Vi bestämmer.

En situation som varje termin uppstår är trilskande elever som prompt inte ska göra något under en hel termin i ett slöjdmaterial för att nästa termin glänsa, eller åtminstone nå en godkänd nivå, det är alltid ett par varje läsår och det här ställer till det för mig. Enligt allt jag läst mig till kan jag inte sätta ett F på en elev som inte gör ett jota eller rent av sätter i system att sabotera undervisningen för resten av gruppen. Har eleven ett betyg högre än E kan det endast sänkas ett betygssteg då eleven visat förmågan tidigare termin och då endast kan anses stå kvar på samma nivå utan utveckling mot målen i år 9, trots att inget lärande alls skett i ett av slöjdens material. Det känns så fel och det underminerar undervisningen och hela ämnets innehåll enligt mitt sätt att se det. Eleven ska ju utan tvekan enligt ämnets centrala innehåll undervisas i metall, textil och trä hela sin skoltid och att samtidigt göra ett godkännande att eleven själv kan välja innehåll på undervisningen om eleven trots vägran når ett godkänt betyg? Samtidigt har vi fått lära oss att vi ska bedöma förmågor och inte centralt innehåll. I kunskapskraven står enbart hantverkstekniker och material. Inte vilka.

Detta har varit orsak till sådant grubblande från min sida att jag efter Per Måhls föreläsning tog tillfället i akt och mailade honom. Jag fick långa och uttömmande svar och jag skulle vilja dela det här så att det blir tydligt för de som grubblar som jag. Jag har frågat om lov såklart.

Fråga från mig:

Rådande i slöjdlärarkretsar är Peter Hasselskog, universitetslektor verksam vid slöjdlärarutbildningen i Göteborg. Jag har många gånger lyssnat på honom när han redogör för det som är lite speciellt för slöjdlärare och något du även kom in på under din föreläsning; vår skyldighet att sambedöma samt att vi alltid ska ta hänsyn till all känd information om elevens kunskaper. Peter Hasselskog liknar bedömningen (7-9) vid en prognos som syftar mot beräknat betyg år 9. Ex en elev visar kunskaper motsvarande ett C ht år 8, byter slöjdmaterial vt år 8 och gör då ingenting alls trots närvaro på lektioner. Enligt Hasselskog kan man då inte sänka en elev mer än ett betygssteg eftersom kunskap motsvarande ett C redan är visad. Om jag tolkade dig korrekt ska motsvarande elev som inte gör något motsvarande kriterierna för betyg endast nå betyget F.

Per Måhl:

Betygssättande lärare är myndighetsutövare och det finns inga föreskrifter som reglerar hur de samrådande lärarna ska ”summera” sina respektive underlag. Det vill säga, inget hindrar att lärare i slöjd enas om att lägga större vikt vid elevernas bättre förmågor i den ena eller andra slöjdarten. De kan t ex placera elever på C-nivå trots att eleven bara har visat E-förmåga i den ena slöjdarten. Men inget hindrar att lärarna enas om att sätta F på elever som inte alls har visat E-nivå i en av slöjdarterna. Det är alltså lärarna som bestämmer betyget från fall till fall och så länge de är överens så spelar det ingen roll vad rektorn eller någon annan ”specialist” tycker. 

Fråga från mig:

Elever som vill inte ha textilslöjd så till den grad att de antingen saboterar eller vägrar gå dit, vad är det som gäller? Elever kan på rektors förslag ha fått lov att ha träslöjd i stället. Läraren i träslöjd är utbildad i slöjd som ett material, det finns begränsad möjlighet, men dock en möjlighet att även i trä och metallsalen arbeta textilt, dock inte enligt planeringen som ligger i textil för övriga elever i årskursen, dvs det som jag har som underlag för bedömning.  Om jag tolkade dig rätt på föreläsningen ska man i sådana fall ha ett åtgärdsprogram om denna lösning ska göras samt inte ha möjligheter att nå annat betyg än F då elever inte ska förvägras undervisning i alla material i ämnet? 

Per Måhl:

Av de exempel som du ger, drar jag slutsatsen att lärarna och eleverna har mer att vinna på att lärarna i åk 7 och i åk 8 enas om att sätta F på elever som inte alls har visat E-nivå i en av slöjdarterna. Utifrån det F-betyget kan rektorn sedan besluta att eleven ska ges mer undervisning i den slöjdart som brister.

Fråga från mig:

Den springande punkten är dock alltid att vi vid bedömning/ betygssättning ska ställa kunskapskraven i relation till syftet med ämnet, förmågorna eller de långsiktiga målen, ja hur man nu benämner dem. Alltså det är inte det centrala innehållet vi bedömer och därmed blir alltid argumentet jag möter följande: “I syftestexten står inte något om vilka material vi ska bedöma. Vi kan alltså undervisa metall, textil och trä men eleven behöver inte visa kunskaper, dvs bedömas utifrån visade kunskaper i alla material.”
Det är precis här jag går bet. Har du några tankar kring det som kan hjälpa mig att se det hela lite klarare?

Per Måhl:

Du har rätt! Det som står under rubrikerna ”syfte” och “centralt innehåll” styr undervisningen = det utlärda. Det som står i kunskapskraven styr bedömning och betygssättning. 

I kunskapskraven används ofta mer allmänna termer än i centralt innehåll. I t ex matematik används termen ”matematiska begrepp” och i det centrala innehållet anges ett antal begrepp, t ex variabel och procent. Att närmare bestämma vilka av de begrepp som anges i centralt innehåll som alla måste behärska för att få betyget E ska lärarna bestämma. Det vill säga, trots att begreppet ”procent” inte står i kunskapskraven, kan lärarna bestämma att alla elever som inte behärskar det ”matematiska begreppet” procent, får betyget F. Detsamma gäller i t ex samhällskunskap. I kunskapskraven används termen ”samhällsfrågor” och i centralt innehåll anges ett antal ”samhällsfrågor”, t ex arbetsmarknad, mediernas roll, lag och rätt mm. Trots att ”samhällsfrågan” lag och rätt inte står i kunskapskraven, kan lärarna bestämma att alla elever som inte kan något om lag och rätt får betyget F. 

Samma sak gäller i slöjd. I kunskapskraven används en mer allmän term ”material” och i centralt innehåll preciseras termen till ”trä, textil och metall”. Därmed kan lärarna bestämma vilka material som eleverna ska behärska för att få betyget E. De kan till exempel enas om att den som inte kan något om textil ska få E. De kan också enas om att den som inte kan något om trä ska få F. Det vill säga, det som står i kunskapskraven betyder inte att lärare ska eller måste godkänna elever som inte har visat sig behärska de material som anges i centralt innehåll. Det står inte att eleven inte behöver “visa kunskaper /—/ i alla material. Det är lärarna som i så fall har gjort den tolkningen av kunskapskraven!

Som sagt, en tolkning av kunskapskraven som gör det möjligt för elever att strunta i den ena eller andra slöjdarten är, som jag ser det, inte förenligt med intentionen med grundskolans slöjdundervisning. Den får också negativa konsekvenser för undervisningen och för eleverna kunskapsutveckling. 

Alltså:

[… Men inget hindrar att lärarna enas om att sätta F på elever som inte alls har visat E-nivå i en av slöjdarterna.]

[… lärarna och eleverna har mer att vinna på att lärarna i åk 7 och i åk 8 enas om att sätta F på elever som inte alls har visat E-nivå i en av slöjdarterna. Utifrån det F-betyget kan rektorn sedan besluta att eleven ska ges mer undervisning i den slöjdart som brister.]

[… Samma sak gäller i slöjd. I kunskapskraven används en mer allmän term ”material” och i centralt innehåll preciseras termen till ”trä, textil och metall”. Därmed kan lärarna bestämma vilka material som eleverna ska behärska för att få betyget E.]

[… Det vill säga, det som står i kunskapskraven betyder inte att lärare ska eller måste godkänna elever som inte har visat sig behärska de material som anges i centralt innehåll.]

Och sist men inte minst:

[… Som sagt, en tolkning av kunskapskraven som gör det möjligt för elever att strunta i den ena eller andra slöjdarten är, som jag ser det, inte förenligt med intentionen med grundskolans slöjdundervisning. Den får också negativa konsekvenser för undervisningen och för eleverna kunskapsutveckling.]

Detta ska jag fundera vidare kring i Del 2.

Om att tolka ett uttryck

Nu tänker jag berätta om hur jag har resonerat i betygsättningen av en av mina elevers slutbetyg. Varje år finns det någon elev vars arbete är lite extra svårt att betygsätta och det här exemplet tydliggör för mig det svåra i att bedöma det man inte kan läsa och det som eleven med ord inte förmår uttrycka men där min magkänsla säger mig att det är totalt fel att sätta ett F samtidigt som det sitter en figur på min ena axel och skriker snällbetyg rakt in i örat på mig.

Magkänsla?! Så oprofessionellt, så icke-vetenskapligt och långt ifrån myndighetsmässigt! Nåja, jag får väl vara lite rebell då, det här är det enda sättet jag kan förhålla mig på.

Eleven har under sina tre år i min undervisning aldrig färdigställt något. Applikationen på bilden är från år 8 och den hittade jag när jag städade ur niornas skåp och kvarlämnade påsar. Den hade hamnat i soporna om det inte var så att elevens alster från i år, en tröja inte heller var färdig och hen skulle komma på eget initiativ efter betygsättning, och göra klart. Jag får väl säga att jag var lite skeptisk, jag hade inte blivit förvånad om hen inte dykt upp men jag hade lämnat en lucka i tid för några elever så dörren var öppen.

Ett solklart F eller hur? Nej, utan något faktiskt underlag hade jag redan satt ett E i slutbetyg på den här eleven.

Uppgiften för terminen var i korthet så här:

Eleven i fråga har sytt en långärmad tröja helt utan hjälp från mig men med hjälp av de instruktioner hen haft tillgängliga i Slöjdlexikon där det finns filmat steg för steg hur en tröja blir till. Tror jag. Alltså att eleven använt instruktionsfilmerna.

Mitt krav i terminsplaneringen om att i loggbok uttrycka processen har blankt vägrats och jag har försökt på flera sätt under terminen genom att få eleven att åtminstone lägga in bilder på processen eller att tala in sin loggbok med mikrofonen så att det omvandlas till text. Jag har försökt “intervjua” eleven då och då för att förstå vilka kunskaper hen besitter men har vid de tillfällena fått dra ur eleven orden. Orden ja… Varför är de så helsickes viktiga för oss slöjdlärare? För att kursplanen säger det eller för att vi själva behöver dem för att veta något om elevens kunskaper?

Jag har såklart varit framme hos eleven och försökt ha koll men mötts av grymtningar, typ tonårsljud lite sådär oartikulerade ni vet. Jag har från avstånd observerat att redskap och annat aldrig varit ett problem och att rätt söm, verktyg metod etc valts. Men inte ett vettigt dugg i loggbok eller samtal.

Formge och framställa ett föremål. Ja definitivt!

Redogöra för val i processen? Inte i ord men hur blev tröjan annars till? Att sätta i en ärm för första gången kräver att man provar sig fram, det är inget självklart och den här eleven satte ju bevisligen i ärmarna. Väldigt bra dessutom.

Känna till ord och begrepp i slöjden? Tja, detta är en av de få eleverna i år som inte en enda gång sytt ihop aviga mot aviga och fått sprätta så jag antar att hen förstår instruktionens ord även om hen inte själv upprepar dem.

Välja material och redogöra för funktion? Ja tydlig säkerhet exempelvis när det gäller muddväv till resår, hen valde den grova och jag måste säga att det var ett gott val då det gav kontrast till tröjans tyg. Funktionellt, ja sömmar passande elastiskt tyg är ju ett funktionellt val om något?

Alla kunskapskrav har jag med gott samvete kunnat bocka av genom att titta på vad händerna kan och väljer men att tolka ett uttryck… När det enda jag sett fram till betygsättning är en plain grå tröja?

I uppgiften ingick, som en av två delar att tolka ett uttryck och skapa ett personligt med det som utgångspunkt. Denna tröttsamma och konstlade del i kursplanen. Inte för att den är oviktig men det är faktiskt helt onödigt att lägga tid på att tolka hit och tolka dit när eleven som skapar ett föremål samtidigt skapar ett uttryck av något slag. När det dessutom var skapa det stod i kursplanen från början, innan Skolverket gick in och slätade ut ämnets karaktär för att ämnena skulle uttryckas lika. Jag blir mer och mer övertygad om att det är så jag med lätthet kommer att förhålla mig till den delen framöver.

Den här eleven var alltså så mån om att fullfölja uppgiften att hen kom till salen väl medveten om att betyget redan var satt (men inte förmedlat), och gjorde klart, skapade sitt personliga uttryck. Med en tydlig idé om vad som skulle göras grymtade eleven lite för att jag inte har en skrivare i salen, försvann till bildsalen tjugo minuter och kom tillbaka med en schablon att klippa ut ur det kopieringspappersomslag jag tillhandahållit. Snabbt ströks det på och färg duttades på i ett systematiskt mönster av en helt fokuserad elev som sedan snabbt försvann ur salen igen.

Tröjan fick ligga på tork över nationaldagen och på torsdagen då skolan hade temadag kom eleven och letade upp mig, otålig och liksom sprittande av nyfikenhet.

-Jag kan inte vänta på att se resultatet, jag har tänkt på det sedan i tisdags, sa hen. Ett så tydligt engagemang, något som inte visat sig på hela terminen. Eller nej förresten, inte under tre års tid.

Hen blev stående med ett leende över hela ansiktet och frågade om hen fick ta med den direkt och visa sina kompisar men kommenterade sedan missnöjt de små färgfläckar som hamnat utanför schablonen i ovankant.

Med alla terminens tröjor i minnet, med alla elevers personliga uttryck är detta det enda som känns genuint och äkta personligt. Det är inte inspirerat av något annat, det kommer från eleven själv. Däremot kan man tolka det på väldigt många olika sätt och jag som vet vem eleven är ser massor i det här textiltrycket och framför allt ser jag eleven på riktigt för första gången på tre år. Jag frågade hur hen tänkt i skapandet.

-Jag ville att tröjan skulle få liv och det har den fått nu med ansiktet, som är ett liv. Fast det spelar inte någon roll nu för betyget är satt ju, sa hen på väg ut ur rummet.

När jag berättade att jag redan satt betyget E blev hen förvånad. Trodde inte det skulle bli något betyg alls eller ett F för jag hade ju inte fått in något underlag.

Magkänslan. Jag säger bara magkänslan.

Jag visade applikationen från åttan och hen kom ihåg den.

-Varför gjorde jag inte klart den, undrade hen?

-Ja varför, svarade jag.

-Visst ja! Vi hade ju slöjd på morgonen och jag älskar att sova, utbrast hen. Så måste det ha varit.

Och ja, jag minns att gångerna eleven uteblev i åttan var många. Alldeles för många, men vi har faktiskt börjat klockan åtta på morgonen det här året också och det får mig att fundera på vårt system. En, som den här eleven extremt morgontrött person eller faktiskt trött rakt över blir ju inte bedömd på hela sin kunskap utan bara på det hen ids visa de gånger hen orkar hålla sig vaken. Det är ju inte kunskaper vi bedömer utan den representation av kunskap eleven förmår att visa.

Och i ett nafs blev applikationen till en kudde.

Så här på tu man hand får man mer chans att småprata med elever och den här eleven ska gå bygg på gymnasiet fick jag veta. Då är ju inte slöjden helt oviktig men det verkade inte eleven koppla samman och det är inte första gången jag möter elever med ambition att gå bygg eller annat praktiskt men som helt saknar ambition att delta i slöjdundervisningen (inte bara mjuk slöjd då) och det får mig att undra hur vi presenterar vår slöjdundervisning men det är en helt annan fråga för ett annat inlägg.

PS. Jag har elevens tillåtelse att publicera.

Trasslet börjar reda ut sig

Nu har trasslet från förra inlägget rett ut sig och lagt sig i fina nystan på hyllan. Tills nästa gång antagligen.

Det stod plötsligt klart för mig att om jag ska lyckas med att lyfta mig och min undervisning ut matristräsket framöver måste jag ju sluta med matriser. Såklart.

Och matriser är ju bara kunskap uppstyckad i små små delar och var för sig blir de delarna helt obegripliga. Framför allt fastnar eleverna i att räkna antalet ifyllda C jämfört med antalet ifyllda E för att möjligen pressa upp sig till ett D. Sen kommer jag där och tramsar lite luddigt om att de olika kunskapskraven kan viktas lite olika ähum, nej jag kan inte riktigt förklara det. Och eleverna kämpar och kämpar med att skriva krångligare och krångligare utläggningar om hur de kunde ha tänkt om de möjligen hade haft mer tid eller om tyget varit gult i stället för svart och…

Nej jag står inte ut längre. Jag kommer längre och längre ifrån det som jag menar är slöjd.

Vi. Ska. Arbeta. Med. Händerna.

Jag är utbildad att avgöra följande:

Olika nivåer av praktisk kunskap. Olika nivåer av kvalitet. Olika nivåer av kreativ problemlösning. Olika nivåer av (händernas) materialkunskap och klokskap. Olika nivåer av handlingsberedskap. Olika nivåer i sättet att prata slöjd.

Och min beprövade erfarenhet vägleder mig genom de styrdokument jag har att följa. Jag förväntar mig förtroendet från min omgivning att göra det här utan att redogöra för små skärvor till matriser som ska pusslas ihop tills vi alla står med bitar som inte passar in och ett pussel som inte går ihop. Det ingår faktiskt i min profession.

I år börjar min lilla revolution med år 7. Jag sätter bara de “rena betygen” de som faktiskt finns, F, E, C och A. Framför mina egna ögon har jag matriserna som ett filter för att veta att jag håller fokus på alla delar men matrisen styr inte utfallet. Vissa betyg är enkla att sätta E, C eller A men där jag hamnar i ett “nja-läge” och vill sätta D sätter jag ett E i stället. Min tes är att det är enklare för eleven att få veta att de ligger på en E-nivå men är på väg uppåt, än att landa och nöja sig på ett D som egentligen inte är ett betyg. Jag tror på riktigt att i alla fall de elever jag känner och undervisar kämpar mer mot att nå C om de inte kan vila på halvsteget D. Och jag tror på riktigt att om vi inte stirrar oss blinda och lägger tid på bokstäver som inte betyder något utan bakomliggande kunskap så finns det mer tid för att göra det vi egentligen ska.

När nian nalkas kan jag slipa till nivåerna och lägga till ett D i stället för E+, det är ju ändå bara då de har nytta av sina +2,5 poäng. I år kändes betygen i år 7 så mycket mindre ångestfyllda än de i år 8 och 9 och jag kände på ett sätt att jag återställde värdet i kunskapen på något sätt. Det ska betyda något att nå ett C, det ska vara ett kliv från grunder till högre nivå som märks för eleven.

Vi får väl se om jag tänker rätt.

Den här tiden på året känns det extra trassligt att vara slöjdlärare

Det spelar ingen roll alls hur mycket jag än förbereder mig och eleverna under terminen, det blir ändå trassligt när betygen ska sättas.

Det blir trassligt för att en del elever fattar inte att träslöjd och textilslöjd egentligen är samma slöjd som bedöms med samma kunskapskrav som grund. De har ju olika lärare. Andra fattar inte att de inte kan få samma (eller helst högre) betyg än det de hade i träslöjden förra terminen för även om de har förstått att slöjd är ett ämne tror de att det räcker att visa det som är roligast att göra. Det förstår heller inte att man inte kan skriva sig till ett bra betyg i slöjd genom att lämna in sida upp och sida ner med välskriven text när händernas prestation i den praktiska arbetsprocessen inte alls motsvarar nivån på den skrivna texten.

Det är inte alls konstigt att ovanstående är klurigt för eleverna när många av oss slöjdlärare själva har olika åsikter i frågan och dessutom svårt att greppa situationen både av skäl som kan härledas till tradition och kunskap men också rent organisatoriska orsaker. Att ha salarna med de olika materialen utspridda på slumpvis utvalda ställen i en skola främjar inte situationen och att ha slöjdlärare som inte får tid att mötas eller att utveckla undervisningen tillsammans är också tokigt. Sedan är det ju faktiskt så att det skiljer sig en hel del åt inom de olika materialen, det kan jag inte sticka under stol med.

Det är svårt att nå fram med att det är det praktiska arbetet som måste vara i fokus i ett ämne som slöjd där händernas intelligens ska övas och finslipas när matriserna som vaskas fram ur kursplanernas kunskapskrav är så fattiga på handlingsburna ord. Det är också svårt att nå fram med det processinriktade arbetssätt som alla estetämnen är uppbyggda kring i en skola där vi praktisk estetiska lärare är utspridda i små öar. Eleverna fattar helt enkelt inte att de inte bara kan få information- plugga in- skriva prov och sedan gå vidare till nytt stoff. De är inte processvana trots att det borde kunna funka så (och säkert gör det ibland också) i andra ämnen. Mycket i elevernas vardag bygger på ett tempo som inte tillåter någon kreativ vila, det är nytt hela tiden. Nya sidor att läsa på, nya siffror att ställa upp och beräkna. Fler prov, mer text, mer av allt från olika håll.

Jag skulle vilja arbeta med slöjd och hantverk som verkstad i stället för lektion, i längre pass som tillåter flow att skapas.

Jag skulle vilja arbeta med slöjd i en skola konstruerad för att alla ämnen är olika och behöver olika lärmiljöer.

Jag skulle vilja vara slöjdlärare i en skola som ser behovet av ett praktisk estetiskt arbetslag där vi förmår skapa sammanhang och begriplighet för eleverna så att vi gemensamt kan tydliggöra ett annat arbetssätt för eleverna där man lär i och med hela kroppen, för livet och inte för provet eller betyget.

Inte vet jag om det skulle bli enklare att sätta betyg men just nu när betygen ska sättas ställs allt på sin spets för det fungerar verkligen inte!

Hur enkelt är slöjd egentligen?

Med anledning av den då och då uppblossande diskussionen bland slöjdlärare att nyanlända elever gott kan ha slöjd för “det kan ju alla”, det kräver ju inga förkunskaper. Att man inte tas på allvar i sin profession när man hävdar att det finns svåra kunskapskrav att uppnå

Hade en elev, kille förra terminen. Helt nyanländ. Han jobbade med samma som resten av gruppen, broderi med inslag av lilypads (ledande tråd, lampor och broderi). Terminens bedömningsfokus låg på hantverkskunskaper och att tolka kulturella uttryck. Först skulle eleverna repetera stygn. Det var visst nyheter för många, ja nästan alla – svensk som nyanländ. De svenska eleverna ömsom kämpade ömson tappade nålar, stönade och suckade att “det här är omööööjligt!” Min nyanlände elev satt och broderade. På tre lektioner hade han löst hur alla stygnen skulle utföras, det var fem stycken med olika svårighetsgrad. Han hade dessutom sytt dem så att jag inte skulle kunna göra det bättre, helt jämna och perfekta. Detta samtidigt som hans klasskamrater som haft slöjd en gång i veckan sedan fyra år tillbaka svor över förstygnen.

Efter tre lektioner fick pojken i läxa att lära sig namnet på stygnen för det ingår ju i kunskapskraven för år 7-9 att känna till ämnesspecifika ord och begrepp. Han kunde dem nästa lektion även om uttalet inte var svenskt.

När hans klasskamrater såg hans provlapp ligga på bordet undrade de vem som gjort den och när jag berättade började hela gruppen spontanapplådera. De var märkbart skakade av detta och två av de fumligaste (svenska) killarna stannade dessutom kvar efteråt och pratade med mig. De kunde inte begripa hur han bara kunde sätta sig ner och göra så bra. Och hur han kunde lära sig det så snabbt! Fast när de tänkt en stund sa en av dem att det är nog för att han fokuserar och inte ger upp. Så rätt!

Och hur gick det med bedömningen av arbetet? Eftersom min nyanlände elev på ett exemplariskt sätt visat hantverkskunskaper och tolkat ett kulturellt uttryck, det fanns tydliga referenser till hantverk i hans hemland och dessutom hade han en egen historia kopplat till arbetet kunde inte betyget blir annat än det högsta. Det var faktiskt två ytterligare elever som nådde det i årskursen, båda två hade likt den nyanlände eleven lagt största fokus vid sitt arbete och använt lektionstiden till det den var avsedd för. För att inte skapa falska förhoppningar och inför kommande slöjdterminer satt jag tillsammans med eleven och hans studiehandledare en lång stund och fick kunskapskraven översatta, att det som bedömts den här terminen inte hade berört reflektion och analys samt att sjuans betyg enbart är en prognos mot det som förväntas i nian.

Med detta vill jag inte säga att alla elever kan börja med slöjd från dag ett i Sverige, men jag vet att det här blev viktigt för den enskilde eleven. Han blev någon som kan, någon som var bäst av alla under ett tillfälle i veckan. De andra i gruppen beundrade det han gjorde, såg att han kunde något bortom det som kräver ett språk. Han var en, och gruppen var lugn, vänlig och lagom stor och dessutom fanns en elevassistent med för en annan elev, men en elevassistent som kunde hans språk och kunde förklara. Det blev väldigt lyckat för alla inblandade.

Lysande broderier- slöjdkultur och LED-lampor del 1

Det här är planeringen jag totade ihop inför vårterminens broderiprojekt i år 7. Ja, jag var inte helt säker på om den var klar att jobba med för jag väntade på om vi skulle köra ett vanligt yllebroderi eller om  vi kanske skulle få de beställda LED-lamporna och det andra som behövdes för att testa hur ett sådant projekt skulle tilltala eleverna.

Jag hade också velat få med tekniken, eller om det är fysiken? Det hade varit så bra att testa att jobba tillsammans med både planering och bedömning men det får bli nästa gång. Eller kanske någon annan kan utveckla, lägga till och dela?

Bilden på det orange spöket är från en workshop i Piteå för slöjdlärare. Tyvärr har jag inte namnet på skaparen av det finfina spöket.

I de två förmågorna har jag kopplat länkar till filmer, det är det som syns som fetstil men det gick tyvärr inte fram när jag gjorde en pdf av planeringen.

Kunskapsmatriserna kan eleverna själva bocka i allt eftersom de lär sig. I Unikum alltså…

Alltså- skolan!

 

I fredags eftermiddag när jag satt kvar på jobbet och borde gått hem för länge sedan kom en av mina kollegor och bad mig om hjälp. Hen hade haft lektion med min klass och det var en av mina elever som var kvar efter lektionen, storgråtande och inte ville acceptera en bakläxa på provet. Eleven hade underkänt på provet, fått möjlighet att läsa in några av frågorna och göra nytt försök nästa vecka. Min kollega bad mig om hjälp för att hen inte kunde lugna eleven med detta. Jag gick med till klassrummet, satte mig ner och frågade vad som hänt.

-Jag har misslyckats, hackade eleven fram genom tårarna.

Det var tydligt att problemet inte låg i att plugga på lite extra på just det här utan att det fanns en stor rädsla i att misslyckas igen, Scenario efter scenario lyftes fram, alla med en negativ utgång. Rädslan att misslyckas igen och igen och igen överskuggade nyfikenheten i att lära sig ämnesinnehållet stort. Vad frågorna handlade i ämnet handlade om fanns inte på kartan, bara “tänk om jag misslyckas igen…”

Vi lyckades komma fram till en lösning på problemet och ta helg med en något bättre känsla men tanken finns kvar hos mig. Alltså, vad är det vi håller på med i skolan?

För några veckor sedan lämnade jag in en essä på kursen i magisterprogrammet jag går. Jag var väl inte helt nöjd men ändå, jag hade lärt mig mycket när jag skrev den och hade haft roligt samtidigt. Precis innan nästa kursstart fick jag tillbaka resultatet. Underkänd. Jag hade inte hållit mig till ämnet, tror jag och borde ha lyft kurslitteraturen i större utsträckning. Vilken kurslitteratur, tänkte jag och skämdes lite över att jag inte läst så mycket utan bara dragits med av mitt intresse. Jag fick en kommentar om vad jag mer ingående kunde diskutera men jag förstår inte hur den kommentaren hänger ihop med det jag skrivit så den feedbacken är fullständigt värdelös. Detta är första gången jag inte blir godkänd på en uppgift jag lämnat in under dessa 1,5 år och det sved ordentligt, särskilt som tiden är knapp och jag redan är pressad från många håll av annat. Jag är på väg att ge upp, hoppa av och skita i allt. Varför jag går den här utbildningen samtidigt som jag arbetar 100% är oklart för mig, jag har som vanligt inget särskilt mål men tänkte att jag kunde lära mig mer om det jag är intresserad av- digitaliseringen av skolan.

Nu när jag lyckat få loss en obruten helg så att jag kan få kompletteringen gjord ser jag, när jag börjar gå igenom litteraturen igen att jag visst läst. Alltihop. Det finns kommentarer och understrykningar överallt men jag minns inte att jag läst det förr och jag känner mig precis lika hopplös som när jag gick i skolan som barn. Jag läser och läser men det fastnar inte, inte ett dugg. Och hur ska jag då kunna reflektera och analysera det?

Det finns en hopplöshet i att se paralleller med min elev som jag beskrev i början, och mig själv som student på universitetet. Med tanke på min skolbakgrund, först som en som alltid försökte komma ikapp med att begripa vad saker handlade om och aldrig såg några samband med något, till att bli en notorisk skolkare på högstadiet och gymnasiet, att jag jobbar i skolan är egentligen obegripligt.

Jag har en kurs i bakläxa samtidigt som en ny kurs startar. Min elev har ett prov i bakläxa samtidigt som det pågår undervisning i 15 andra ämnen och med säkerhet flera prov till nästa vecka. Jag håller på att ge upp- det är ju inte hela världen även om det är surt. Jag är ju vuxen med fast jobb. Min elev har ingen möjlighet att ge upp och luta sig tillbaka.

Jag är inte gjord för skolan. Eller så är det skolan som inte är gjord för mig. Jag vet faktiskt inte om jag orkar med det här så mycket längre.