#betyg och bedömning

Hur enkelt är slöjd egentligen?

Med anledning av den då och då uppblossande diskussionen bland slöjdlärare att nyanlända elever gott kan ha slöjd för “det kan ju alla”, det kräver ju inga förkunskaper. Att man inte tas på allvar i sin profession när man hävdar att det finns svåra kunskapskrav att uppnå

Hade en elev, kille förra terminen. Helt nyanländ. Han jobbade med samma som resten av gruppen, broderi med inslag av lilypads (ledande tråd, lampor och broderi). Terminens bedömningsfokus låg på hantverkskunskaper och att tolka kulturella uttryck. Först skulle eleverna repetera stygn. Det var visst nyheter för många, ja nästan alla – svensk som nyanländ. De svenska eleverna ömsom kämpade ömson tappade nålar, stönade och suckade att “det här är omööööjligt!” Min nyanlände elev satt och broderade. På tre lektioner hade han löst hur alla stygnen skulle utföras, det var fem stycken med olika svårighetsgrad. Han hade dessutom sytt dem så att jag inte skulle kunna göra det bättre, helt jämna och perfekta. Detta samtidigt som hans klasskamrater som haft slöjd en gång i veckan sedan fyra år tillbaka svor över förstygnen.

Efter tre lektioner fick pojken i läxa att lära sig namnet på stygnen för det ingår ju i kunskapskraven för år 7-9 att känna till ämnesspecifika ord och begrepp. Han kunde dem nästa lektion även om uttalet inte var svenskt.

När hans klasskamrater såg hans provlapp ligga på bordet undrade de vem som gjort den och när jag berättade började hela gruppen spontanapplådera. De var märkbart skakade av detta och två av de fumligaste (svenska) killarna stannade dessutom kvar efteråt och pratade med mig. De kunde inte begripa hur han bara kunde sätta sig ner och göra så bra. Och hur han kunde lära sig det så snabbt! Fast när de tänkt en stund sa en av dem att det är nog för att han fokuserar och inte ger upp. Så rätt!

Och hur gick det med bedömningen av arbetet? Eftersom min nyanlände elev på ett exemplariskt sätt visat hantverkskunskaper och tolkat ett kulturellt uttryck, det fanns tydliga referenser till hantverk i hans hemland och dessutom hade han en egen historia kopplat till arbetet kunde inte betyget blir annat än det högsta. Det var faktiskt två ytterligare elever som nådde det i årskursen, båda två hade likt den nyanlände eleven lagt största fokus vid sitt arbete och använt lektionstiden till det den var avsedd för. För att inte skapa falska förhoppningar och inför kommande slöjdterminer satt jag tillsammans med eleven och hans studiehandledare en lång stund och fick kunskapskraven översatta, att det som bedömts den här terminen inte hade berört reflektion och analys samt att sjuans betyg enbart är en prognos mot det som förväntas i nian.

Med detta vill jag inte säga att alla elever kan börja med slöjd från dag ett i Sverige, men jag vet att det här blev viktigt för den enskilde eleven. Han blev någon som kan, någon som var bäst av alla under ett tillfälle i veckan. De andra i gruppen beundrade det han gjorde, såg att han kunde något bortom det som kräver ett språk. Han var en, och gruppen var lugn, vänlig och lagom stor och dessutom fanns en elevassistent med för en annan elev, men en elevassistent som kunde hans språk och kunde förklara. Det blev väldigt lyckat för alla inblandade.

Advertisements

Lysande broderier- slöjdkultur och LED-lampor del 1

Det här är planeringen jag totade ihop inför vårterminens broderiprojekt i år 7. Ja, jag var inte helt säker på om den var klar att jobba med för jag väntade på om vi skulle köra ett vanligt yllebroderi eller om  vi kanske skulle få de beställda LED-lamporna och det andra som behövdes för att testa hur ett sådant projekt skulle tilltala eleverna.

Jag hade också velat få med tekniken, eller om det är fysiken? Det hade varit så bra att testa att jobba tillsammans med både planering och bedömning men det får bli nästa gång. Eller kanske någon annan kan utveckla, lägga till och dela?

Bilden på det orange spöket är från en workshop i Piteå för slöjdlärare. Tyvärr har jag inte namnet på skaparen av det finfina spöket.

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 19.15.11

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 19.15.23

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 19.15.39

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 19.15.50

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 19.16.08

I de två förmågorna har jag kopplat länkar till filmer, det är det som syns som fetstil men det gick tyvärr inte fram när jag gjorde en pdf av planeringen.

Kunskapsmatriserna kan eleverna själva bocka i allt eftersom de lär sig. I Unikum alltså…

Alltså- skolan!

 

I fredags eftermiddag när jag satt kvar på jobbet och borde gått hem för länge sedan kom en av mina kollegor och bad mig om hjälp. Hen hade haft lektion med min klass och det var en av mina elever som var kvar efter lektionen, storgråtande och inte ville acceptera en bakläxa på provet. Eleven hade underkänt på provet, fått möjlighet att läsa in några av frågorna och göra nytt försök nästa vecka. Min kollega bad mig om hjälp för att hen inte kunde lugna eleven med detta. Jag gick med till klassrummet, satte mig ner och frågade vad som hänt.

-Jag har misslyckats, hackade eleven fram genom tårarna.

Det var tydligt att problemet inte låg i att plugga på lite extra på just det här utan att det fanns en stor rädsla i att misslyckas igen, Scenario efter scenario lyftes fram, alla med en negativ utgång. Rädslan att misslyckas igen och igen och igen överskuggade nyfikenheten i att lära sig ämnesinnehållet stort. Vad frågorna handlade i ämnet handlade om fanns inte på kartan, bara “tänk om jag misslyckas igen…”

Vi lyckades komma fram till en lösning på problemet och ta helg med en något bättre känsla men tanken finns kvar hos mig. Alltså, vad är det vi håller på med i skolan?

Skärmavbild 2015-11-14 kl. 12.41.27

För några veckor sedan lämnade jag in en essä på kursen i magisterprogrammet jag går. Jag var väl inte helt nöjd men ändå, jag hade lärt mig mycket när jag skrev den och hade haft roligt samtidigt. Precis innan nästa kursstart fick jag tillbaka resultatet. Underkänd. Jag hade inte hållit mig till ämnet, tror jag och borde ha lyft kurslitteraturen i större utsträckning. Vilken kurslitteratur, tänkte jag och skämdes lite över att jag inte läst så mycket utan bara dragits med av mitt intresse. Jag fick en kommentar om vad jag mer ingående kunde diskutera men jag förstår inte hur den kommentaren hänger ihop med det jag skrivit så den feedbacken är fullständigt värdelös. Detta är första gången jag inte blir godkänd på en uppgift jag lämnat in under dessa 1,5 år och det sved ordentligt, särskilt som tiden är knapp och jag redan är pressad från många håll av annat. Jag är på väg att ge upp, hoppa av och skita i allt. Varför jag går den här utbildningen samtidigt som jag arbetar 100% är oklart för mig, jag har som vanligt inget särskilt mål men tänkte att jag kunde lära mig mer om det jag är intresserad av- digitaliseringen av skolan.

Nu när jag lyckat få loss en obruten helg så att jag kan få kompletteringen gjord ser jag, när jag börjar gå igenom litteraturen igen att jag visst läst. Alltihop. Det finns kommentarer och understrykningar överallt men jag minns inte att jag läst det förr och jag känner mig precis lika hopplös som när jag gick i skolan som barn. Jag läser och läser men det fastnar inte, inte ett dugg. Och hur ska jag då kunna reflektera och analysera det?

Det finns en hopplöshet i att se paralleller med min elev som jag beskrev i början, och mig själv som student på universitetet. Med tanke på min skolbakgrund, först som en som alltid försökte komma ikapp med att begripa vad saker handlade om och aldrig såg några samband med något, till att bli en notorisk skolkare på högstadiet och gymnasiet, att jag jobbar i skolan är egentligen obegripligt.

Jag har en kurs i bakläxa samtidigt som en ny kurs startar. Min elev har ett prov i bakläxa samtidigt som det pågår undervisning i 15 andra ämnen och med säkerhet flera prov till nästa vecka. Jag håller på att ge upp- det är ju inte hela världen även om det är surt. Jag är ju vuxen med fast jobb. Min elev har ingen möjlighet att ge upp och luta sig tillbaka.

Jag är inte gjord för skolan. Eller så är det skolan som inte är gjord för mig. Jag vet faktiskt inte om jag orkar med det här så mycket längre.

En erfarenhet rikare

För några veckor sedan var jag i Stockholm för att delta i panelen i Lärlabbet. Det skulle handla om olika bedömningsunderlag i ett tema om betyg och bedömning. Lite om mina tankar kan man läsa här. Det har varit en del vånda inkopplat kring programmet, vad sa jag egentligen, vad pratade vi om? Hur mycket av mina tankar lyckades jag formulera egentligen? Så här efteråt känns det som om jag bara stod och pratade om loggböcker, loggböcker och åter loggböcker. Det är mycket man vill säga och tiden är knapp.

Skärmavbild 2015-11-08 kl. 19.33.26

 

 

 

 

Den här tiden på året

Så var då det vedervärdiga jobbet med att sätta betyg klart för denna gången då. Jag kan lugnt säga att det är den av mina sysslor på jobbet jag avskyr mest, långt före att vika oändliga högar med tyg som viker upp sig själva så fort jag vänder mig om.

Jag får aldrig det hela att gå ihop, helst vill jag sätta högsta betyg på nästan alla mina elever men jag går strikt efter de åtta kunskapskrav vi har i slöjden och jag hatar att göra mig till en maskin. Eller tjänsteman. Men det är ju det jag är fast jag försöker glömma det resten av året.

Det går inte att få höga betyg bara genom att vara positiv till att slöjda och göra som man ska. Man måste våga prova nytt, fundera över varför man gör som man gör, reflektera och analysera och dessutom visa mig att alla dessa tankar finns inom en. I alla stora grupper jag har är jag livrädd att missa en elev som inte säger så mycket och jag är sjukt beroende av att eleverna uttrycker sina tankar i loggboken.

Varje år denna olustkänsla. Mitt jobb går ut på att bygga elevers självkänsla och lust att skapa. Det borde inte ingå att bedöma den.

Just nu varje år vill jag byta jobb,

Det går över, minnet är kort.

Så var jag tillbaka i bloggen igen

Jag vet inte om det blir tillfälligt eller om tiden kommer att finnas. Blogg100 kan man ju säga att jag lagt ner. Det är alldeles för mycket att skriva på kursen jag går på GU och sedan var det en SETT-mässa med artiklar att skriva till Kållegiet, mätt på text helt enkelt. Nu ska alla sjuors alster bedömas men eftersom Hjärntorget (plattformen där all information finns) uppdateras ett par timmar denna “lediga” kristi himmelfärdsdag och jag hamnade på en blogg som gav inspiration passar jag på att tänka högt en stund här.

Jag läste Magnus Blixt LR-blogg om att göra fel och den passar så fint in på mig just nu. Jag sitter med mina sjuors inlämningar i form av iMovie-filmer och blir rörd till tårar över hur himla fina redovisningar de bjuder på. En stor del av det jag hittills hunnit igenom är fantastiskt bra. Även de som jag idag tycker hänger och dinglar farligt nära ett F. Till saken hör att de lämnade in för 2 månader sedan och jag har inte hunnit ge feedback förrän nu. Fel 1. Jag skulle naturligtvis tagit mig tid.

Nu är vi i stället mitt uppe i terminens arbete nummer 2. Ett arbete som jag med facit i hand kan säga mig blivit övertalad in i, men bara har mig själv att skylla. Jag föll för frestelsen när allt för många bönat om att “få göra vad de vill” i slöjden. En helt igenom omöjlig situation, det vet jag ju sedan gammalt. Det är skitsvårt att få till information och genomgångar som rör alla eftersom arbetsområdena spretar för mycket och det blir uppenbart att de flesta saknar alla grunder de behöver för att genomföra sina projekt. Detta var alltså Fel 2. Min totala upplevelse av slöjdlektionerna i år 7 blir kaos och att jag inte vet hur jag ska kunna undervisa för att hjälpa var och en vidare i sin utveckling. Och eleverna tycker att jag är gnällig för att jag kräver ordning och fokus medan de inte kommer framåt för att de inte vet vad de ska göra… De flesta tappar lust och fokus för att de inte tycker att de lär sig något nytt- de blir inte heller nöjda för deras alster blir inte “fint”- så som den bild de hade i huvudet när de startade. Många klarar inte av att ens komma i närheten av det de föreställt sig och ger upp.

Tre gånger kvar på terminen…

Och här sitter jag med ont i magen för att jag föll för frestelsen mot bättre vetande. Försöker trösta mig med att inte göra om detta igen, prata med eleverna om hur detta blev och att vi förhoppningsvis alla har lärt oss något av detta. Nya tag nästa termin!

#16 Läxor kan se olika ut

För 2 veckor gick mina 3 åttor på PRAO och då vi har riktigt ont om tid för slöjd i den organisation vi har nu var jag minst sagt bekymrad. Hur ska man göra för att upprätthålla intresset för ett projekt som man bara får arbeta med en gång i veckan? När det sedan går 2 veckor till mellan gångerna blir det svårt.

I vår lärplattform finns möjligheten att göra enkäter och jag fick en idé. Först hade jag tänkt skapa en kalender med Thinglink och låta varje dag fyllas med en uppgift. Det skulle ta mycket tid och eleverna berättade för mig om hur tyngda de var av alla uppgifter de fått i alla ämnen, arbeten som skulle skrivas, stora inlämningar och saker att läsa… I stället skapade jag en enkät med en fråga per arbetsdag, alltså 10 stycken. Varje fråga innehöll en kort film, 2-5 minuter lång och en klickfråga på innehållet i filmen. Min tanke var att eftersom lärplattformen har en app så kan eleven sitta på bussen till PRAO-platsen och göra uppgiften. Telefonen är ju alltid med.

Efter de 10 frågorna hade jag en utvärderande fråga. Så här tyckte några av eleverna:

Skärmavbild 2015-03-19 kl. 22.33.21Skärmavbild 2015-03-19 kl. 22.23.45

Inte ett enda av svaren var negativt!

Visst är det några som inte lämnat in men det är liksom inget jag går runt och kollar. Jag sa det idag på lektionen, att det här är ett erbjudande från mig till dem. Att jag lägger extra tid på att ge dem dessa kunskaperna som de sedan kan briljera med i sina loggböcker och i salen när vi pratar om deras projekt. Det är inte för min skull de ska göra en sådan uppgift. Men det kommer att märkas…

Vad tyst det blev. Efteråt var det flera som kom och undrade om de kan göra enkäten fortfarande? Om jag kan låta den ligga uppe lite till… Så klart!

Detta ska jag göra flera gånger.

#13 Och hur tänkte jag nu då?

Idag har jag startat upp ett nytt arbetsområde med sjuorna. Tanken var nog god men det är inte känslan i magen just nu, jag tror att det är mitt undermedvetna som spökar och löper amok.

Chaos is coming…

Jag började som slöjdlärare för 15 år sedan med inställningen att eleverna ska få skapa fritt i slöjden men har de senaste åren, med alla åtstramningar, tidspress och stora grupper tvingats in i en form där arbeten ska bli klara, bedömningar tydliga och eleverna ska få exempel på precis allt på de olika kunskpasnivåerna. Vi har verkligen arbetat för betygen, inte slöjden och ju mer jag ansträngt mig desto mer snärjd har jag känt mig. Jag har verkligen slitit och kämpat för att vara så tydlig som möjligt så att alla ska ha möjlighet att nå ett högt betyg samtidigt som jag framhållit slöjd som kul. Det säger ju sig självt att det blir ett dubbelt fokus. Jag menar inte att man ska slarva med feedback, bedömningar och betyg men nu får det banne mig vara nog. Vi har inte tid med mer betyg- nu måste vi få slöjda också!

Jag startat ett arbete med nio lektioner kvar på terminen, de enda krav jag ställer är att projektet är lösningen på ett problem och att någon sorts utsmyckning ingår. Jag vill få in 3 skisser initialt i loggboken med tillhörande funderingar, val och motiveringar. Sedan får de sköta anteckningar och foto i pages i form av instruktioner till en fiktiv läsare. Dessa lämnas tillslut in till mig så gör vi årets slöjdhandbok tillsammans! Då får jag processdagboken i handen och kan förhoppningsvis sätta ett schysst betyg.

Eller ännu hellre- då har eleven lärt sig att hen har ansvaret för att processen flyter på och att arbetet blir klart. Kanske till och med glömt att fundera över betyget?

Det känns vingligt just nu, tillbaka till rötterna men vad kan jag göra?

Det går inte att jobba i en jäkla slöjdfabrik!

#10 Betyg-redan!

Idag har jag ägnat mig åt att sätta betyg på den grupp jag har i år 9. Tiden är knapp och allt är tokstressat. Vi har hittills haft 8 tillfällen och det är 3 kvar. De hade ingen slöjd alls förra terminen så allt måste ske NU. OM någon ska ha en ärlig chans att nå en högre betygsnivå behöver jag kommunicera feedback, något som jag precis nu hunnit få kläm på. Så jag har fyllt i betygsmatriser idag. Fast i ärlighetens namn, hur mycket går att ändra på 3 lektioner? Vi har 3 till innan juni men de är så utspridda att det knappast kan räknas.

Jag visade URs kanonbra film om kunskapskravet “Pröva och ompröva” i serien Orka Plugga. Den är kristallklar och även om det bara handlar om ett kunskapskrav av åtta är dess innehåll centralt för hur man ska tänka i slöjdämnet. Det man dock sällan pratar om utanför slöjdlärarkretsar är att den tid vi har till förfogande inte räcker till för att ompröva mycket. Det kräver att man varit på tårna under hela sin slöjdtid från år 3 och har hunnit prova en massa för att i tanken och teorin ompröva. Det är väl dessutom allmänt känt att elever blir skoltrötta ibland eller leker bort tid. Några vaknar först i slutet på åttan i bästa fall.

Enligt forskning (D. Wiliam) ska eleverna få en chans att öva- de ska inte bli bedömda i alla moment hela tiden. Nä men vad bra! Det säger ju sig självt att jag måste suga åt mig alla korn jag kan för att ha ett rimligt underlag efter så få träffar.

Jag blir bara MATT!

Är slöjdkunskaper medfödda?

Nu har läxdebatten rasat i såväl sociala medier som i gammelmedia det senaste året. Idag ramlade jag in i en tråd i mitt flöde och det stod plötsligt klart för mig vad som är problemet med att få ihop undervisningen i slöjd.

Twittertråden startade med ett blogginlägg om forskning kring läxor. Många tweets senare, efter tankar om hur studenterna ska klara högskolestudier utan studievana handlar det om läxor i meningen råplugg för att klara faktaprov. Inom humaniora är det inte den sortens kunskaper som krävs av studenterna utan analys och reflektion. DÅ landar poletten i mig!

Jo, det är just det. Jag har problem med att eleverna förväntas välja och motivera sina val i sitt slöjdande för att stå upp mot kunskapskraven. De förväntas kunna pröva och ompröva lösningar när de kör fast i sitt projekt. Gott så- det ger kloka och lösningsorienterade vuxna men hur i hela fridens namn ska man kunna lösa problem utan tillräckliga faktakunskaper?

När eleverna kommer till mig har de haft slöjd sedan år 3, en del till och med sedan år 1. Alltså åtminstone fyra år med slöjd och i min stadsdel längre lektioner än vi har på högstadiet. Hur kan det då komma sig att de jag möter inte kan namnet på ett enda stygn? “Vanliga stygn” säger de och menar förstygn. Och att de väljer grövsta broderinålen för sytråd när de ska sy ihop ett litet hål i bomullstyg? De flesta påstår att de aldrig hört talas om sömsmån eller trådriktning och instruktionsboken till symaskinen har de aldrig lärt sig använda. Jag vet inte hur det är med sanningshalten i det här men jag ser det jag ser. Grundkunskaperna räcker inte till för de höga krav på analys och reflektion som finns i kursplanerna (betyg E-A).

Andra ämnen arbetar per automatik med regelbundna läxor. Varför tror man att eleverna kan slöjda per automatik? Det är inte enkelt att få händerna att röra sig på funktionellt sätt för exempelvis virkning. Det samarbetet mellan vänster och höger hand kommer inte av sig själv utan med övning, övning och åter övning. Jag ser ingen annan lösning än att man antingen låter eleverna öva mer under sin skoltid eller så ordinerar man praktiska läxor från tidig ålder. Även i slöjd.

Men det står ju ingenstans i kursplanen att eleverna behöver kunna virka, hör jag mig själv argumentera (Lpo 94). Kanske borde det stå så nu då. Hur ska man annars kunna välja lämplig teknik? Väga fördelar och nackdelar med att virka, sticka eller nålbinda en vante? Jag tycker att vi lämnar ungarna i sticket med tanke på det ökade krav på analys och reflektion som finns i dagens kursplan. De måste få chansen att öva, det inser dessutom många elever helt på egen hand.

“Får jag ta hem och jobba?” är en vanlig fråga i slöjden. Undrar om den frågan kommer lika ofta till matteläraren.