#betyg och bedömning

Om att tolka ett uttryck

Skärmavbild 2018-06-09 kl. 09.35.07

Nu tänker jag berätta om hur jag har resonerat i betygsättningen av en av mina elevers slutbetyg. Varje år finns det någon elev vars arbete är lite extra svårt att betygsätta och det här exemplet tydliggör för mig det svåra i att bedöma det man inte kan läsa och det som eleven med ord inte förmår uttrycka men där min magkänsla säger mig att det är totalt fel att sätta ett F samtidigt som det sitter en figur på min ena axel och skriker snällbetyg rakt in i örat på mig.

Magkänsla?! Så oprofessionellt, så icke-vetenskapligt och långt ifrån myndighetsmässigt! Nåja, jag får väl vara lite rebell då, det här är det enda sättet jag kan förhålla mig på.

Eleven har under sina tre år i min undervisning aldrig färdigställt något. Applikationen på bilden är från år 8 och den hittade jag när jag städade ur niornas skåp och kvarlämnade påsar. Den hade hamnat i soporna om det inte var så att elevens alster från i år, en tröja inte heller var färdig och hen skulle komma på eget initiativ efter betygsättning, och göra klart. Jag får väl säga att jag var lite skeptisk, jag hade inte blivit förvånad om hen inte dykt upp men jag hade lämnat en lucka i tid för några elever så dörren var öppen.

Ett solklart F eller hur? Nej, utan något faktiskt underlag hade jag redan satt ett E i slutbetyg på den här eleven.

Uppgiften för terminen var i korthet så här:

Skärmavbild 2018-06-09 kl. 08.19.38

Skärmavbild 2018-06-09 kl. 08.19.57

Eleven i fråga har sytt en långärmad tröja helt utan hjälp från mig men med hjälp av de instruktioner hen haft tillgängliga i Slöjdlexikon där det finns filmat steg för steg hur en tröja blir till. Tror jag. Alltså att eleven använt instruktionsfilmerna.

Mitt krav i terminsplaneringen om att i loggbok uttrycka processen har blankt vägrats och jag har försökt på flera sätt under terminen genom att få eleven att åtminstone lägga in bilder på processen eller att tala in sin loggbok med mikrofonen så att det omvandlas till text. Jag har försökt “intervjua” eleven då och då för att förstå vilka kunskaper hen besitter men har vid de tillfällena fått dra ur eleven orden. Orden ja… Varför är de så helsickes viktiga för oss slöjdlärare? För att kursplanen säger det eller för att vi själva behöver dem för att veta något om elevens kunskaper?

Jag har såklart varit framme hos eleven och försökt ha koll men mötts av grymtningar, typ tonårsljud lite sådär oartikulerade ni vet. Jag har från avstånd observerat att redskap och annat aldrig varit ett problem och att rätt söm, verktyg metod etc valts. Men inte ett vettigt dugg i loggbok eller samtal.

Formge och framställa ett föremål. Ja definitivt!

Redogöra för val i processen? Inte i ord men hur blev tröjan annars till? Att sätta i en ärm för första gången kräver att man provar sig fram, det är inget självklart och den här eleven satte ju bevisligen i ärmarna. Väldigt bra dessutom.

Känna till ord och begrepp i slöjden? Tja, detta är en av de få eleverna i år som inte en enda gång sytt ihop aviga mot aviga och fått sprätta så jag antar att hen förstår instruktionens ord även om hen inte själv upprepar dem.

Välja material och redogöra för funktion? Ja tydlig säkerhet exempelvis när det gäller muddväv till resår, hen valde den grova och jag måste säga att det var ett gott val då det gav kontrast till tröjans tyg. Funktionellt, ja sömmar passande elastiskt tyg är ju ett funktionellt val om något?

Alla kunskapskrav har jag med gott samvete kunnat bocka av genom att titta på vad händerna kan och väljer men att tolka ett uttryck… När det enda jag sett fram till betygsättning är en plain grå tröja?

I uppgiften ingick, som en av två delar att tolka ett uttryck och skapa ett personligt med det som utgångspunkt. Denna tröttsamma och konstlade del i kursplanen. Inte för att den är oviktig men det är faktiskt helt onödigt att lägga tid på att tolka hit och tolka dit när eleven som skapar ett föremål samtidigt skapar ett uttryck av något slag. När det dessutom var skapa det stod i kursplanen från början, innan Skolverket gick in och slätade ut ämnets karaktär för att ämnena skulle uttryckas lika. Jag blir mer och mer övertygad om att det är så jag med lätthet kommer att förhålla mig till den delen framöver.

Den här eleven var alltså så mån om att fullfölja uppgiften att hen kom till salen väl medveten om att betyget redan var satt (men inte förmedlat), och gjorde klart, skapade sitt personliga uttryck. Med en tydlig idé om vad som skulle göras grymtade eleven lite för att jag inte har en skrivare i salen, försvann till bildsalen tjugo minuter och kom tillbaka med en schablon att klippa ut ur det kopieringspappersomslag jag tillhandahållit. Snabbt ströks det på och färg duttades på i ett systematiskt mönster av en helt fokuserad elev som sedan snabbt försvann ur salen igen.

Tröjan fick ligga på tork över nationaldagen och på torsdagen då skolan hade temadag kom eleven och letade upp mig, otålig och liksom sprittande av nyfikenhet.

-Jag kan inte vänta på att se resultatet, jag har tänkt på det sedan i tisdags, sa hen. Ett så tydligt engagemang, något som inte visat sig på hela terminen. Eller nej förresten, inte under tre års tid.

Hen blev stående med ett leende över hela ansiktet och frågade om hen fick ta med den direkt och visa sina kompisar men kommenterade sedan missnöjt de små färgfläckar som hamnat utanför schablonen i ovankant.

Med alla terminens tröjor i minnet, med alla elevers personliga uttryck är detta det enda som känns genuint och äkta personligt. Det är inte inspirerat av något annat, det kommer från eleven själv. Däremot kan man tolka det på väldigt många olika sätt och jag som vet vem eleven är ser massor i det här textiltrycket och framför allt ser jag eleven på riktigt för första gången på tre år. Jag frågade hur hen tänkt i skapandet.

-Jag ville att tröjan skulle få liv och det har den fått nu med ansiktet, som är ett liv. Fast det spelar inte någon roll nu för betyget är satt ju, sa hen på väg ut ur rummet.

När jag berättade att jag redan satt betyget E blev hen förvånad. Trodde inte det skulle bli något betyg alls eller ett F för jag hade ju inte fått in något underlag.

Magkänslan. Jag säger bara magkänslan.

Jag visade applikationen från åttan och hen kom ihåg den.

-Varför gjorde jag inte klart den, undrade hen?

-Ja varför, svarade jag.

-Visst ja! Vi hade ju slöjd på morgonen och jag älskar att sova, utbrast hen. Så måste det ha varit.

Och ja, jag minns att gångerna eleven uteblev i åttan var många. Alldeles för många, men vi har faktiskt börjat klockan åtta på morgonen det här året också och det får mig att fundera på vårt system. En, som den här eleven extremt morgontrött person eller faktiskt trött rakt över blir ju inte bedömd på hela sin kunskap utan bara på det hen ids visa de gånger hen orkar hålla sig vaken. Det är ju inte kunskaper vi bedömer utan den representation av kunskap eleven förmår att visa.

Och i ett nafs blev applikationen till en kudde.

Så här på tu man hand får man mer chans att småprata med elever och den här eleven ska gå bygg på gymnasiet fick jag veta. Då är ju inte slöjden helt oviktig men det verkade inte eleven koppla samman och det är inte första gången jag möter elever med ambition att gå bygg eller annat praktiskt men som helt saknar ambition att delta i slöjdundervisningen (inte bara mjuk slöjd då) och det får mig att undra hur vi presenterar vår slöjdundervisning men det är en helt annan fråga för ett annat inlägg.

PS. Jag har elevens tillåtelse att publicera.

Advertisements

Trasslet börjar reda ut sig

IMG_7176

Nu har trasslet från förra inlägget rett ut sig och lagt sig i fina nystan på hyllan. Tills nästa gång antagligen.

Det stod plötsligt klart för mig att om jag ska lyckas med att lyfta mig och min undervisning ut matristräsket framöver måste jag ju sluta med matriser. Såklart.

Och matriser är ju bara kunskap uppstyckad i små små delar och var för sig blir de delarna helt obegripliga. Framför allt fastnar eleverna i att räkna antalet ifyllda C jämfört med antalet ifyllda E för att möjligen pressa upp sig till ett D. Sen kommer jag där och tramsar lite luddigt om att de olika kunskapskraven kan viktas lite olika ähum, nej jag kan inte riktigt förklara det. Och eleverna kämpar och kämpar med att skriva krångligare och krångligare utläggningar om hur de kunde ha tänkt om de möjligen hade haft mer tid eller om tyget varit gult i stället för svart och…

Nej jag står inte ut längre. Jag kommer längre och längre ifrån det som jag menar är slöjd.

Vi. Ska. Arbeta. Med. Händerna.

Jag är utbildad att avgöra följande:

Olika nivåer av praktisk kunskap. Olika nivåer av kvalitet. Olika nivåer av kreativ problemlösning. Olika nivåer av (händernas) materialkunskap och klokskap. Olika nivåer av handlingsberedskap. Olika nivåer i sättet att prata slöjd.

Och min beprövade erfarenhet vägleder mig genom de styrdokument jag har att följa. Jag förväntar mig förtroendet från min omgivning att göra det här utan att redogöra för små skärvor till matriser som ska pusslas ihop tills vi alla står med bitar som inte passar in och ett pussel som inte går ihop. Det ingår faktiskt i min profession.

I år börjar min lilla revolution med år 7. Jag sätter bara de “rena betygen” de som faktiskt finns, F, E, C och A. Framför mina egna ögon har jag matriserna som ett filter för att veta att jag håller fokus på alla delar men matrisen styr inte utfallet. Vissa betyg är enkla att sätta E, C eller A men där jag hamnar i ett “nja-läge” och vill sätta D sätter jag ett E i stället. Min tes är att det är enklare för eleven att få veta att de ligger på en E-nivå men är på väg uppåt, än att landa och nöja sig på ett D som egentligen inte är ett betyg. Jag tror på riktigt att i alla fall de elever jag känner och undervisar kämpar mer mot att nå C om de inte kan vila på halvsteget D. Och jag tror på riktigt att om vi inte stirrar oss blinda och lägger tid på bokstäver som inte betyder något utan bakomliggande kunskap så finns det mer tid för att göra det vi egentligen ska.

När nian nalkas kan jag slipa till nivåerna och lägga till ett D i stället för E+, det är ju ändå bara då de har nytta av sina +2,5 poäng. I år kändes betygen i år 7 så mycket mindre ångestfyllda än de i år 8 och 9 och jag kände på ett sätt att jag återställde värdet i kunskapen på något sätt. Det ska betyda något att nå ett C, det ska vara ett kliv från grunder till högre nivå som märks för eleven.

Vi får väl se om jag tänker rätt.

Den här tiden på året känns det extra trassligt att vara slöjdlärare

Det spelar ingen roll alls hur mycket jag än förbereder mig och eleverna under terminen, det blir ändå trassligt när betygen ska sättas.

Det blir trassligt för att en del elever fattar inte att träslöjd och textilslöjd egentligen är samma slöjd som bedöms med samma kunskapskrav som grund. De har ju olika lärare. Andra fattar inte att de inte kan få samma (eller helst högre) betyg än det de hade i träslöjden förra terminen för även om de har förstått att slöjd är ett ämne tror de att det räcker att visa det som är roligast att göra. Det förstår heller inte att man inte kan skriva sig till ett bra betyg i slöjd genom att lämna in sida upp och sida ner med välskriven text när händernas prestation i den praktiska arbetsprocessen inte alls motsvarar nivån på den skrivna texten.

Det är inte alls konstigt att ovanstående är klurigt för eleverna när många av oss slöjdlärare själva har olika åsikter i frågan och dessutom svårt att greppa situationen både av skäl som kan härledas till tradition och kunskap men också rent organisatoriska orsaker. Att ha salarna med de olika materialen utspridda på slumpvis utvalda ställen i en skola främjar inte situationen och att ha slöjdlärare som inte får tid att mötas eller att utveckla undervisningen tillsammans är också tokigt. Sedan är det ju faktiskt så att det skiljer sig en hel del åt inom de olika materialen, det kan jag inte sticka under stol med.

Det är svårt att nå fram med att det är det praktiska arbetet som måste vara i fokus i ett ämne som slöjd där händernas intelligens ska övas och finslipas när matriserna som vaskas fram ur kursplanernas kunskapskrav är så fattiga på handlingsburna ord. Det är också svårt att nå fram med det processinriktade arbetssätt som alla estetämnen är uppbyggda kring i en skola där vi praktisk estetiska lärare är utspridda i små öar. Eleverna fattar helt enkelt inte att de inte bara kan få information- plugga in- skriva prov och sedan gå vidare till nytt stoff. De är inte processvana trots att det borde kunna funka så (och säkert gör det ibland också) i andra ämnen. Mycket i elevernas vardag bygger på ett tempo som inte tillåter någon kreativ vila, det är nytt hela tiden. Nya sidor att läsa på, nya siffror att ställa upp och beräkna. Fler prov, mer text, mer av allt från olika håll.

Jag skulle vilja arbeta med slöjd och hantverk som verkstad i stället för lektion, i längre pass som tillåter flow att skapas.

Jag skulle vilja arbeta med slöjd i en skola konstruerad för att alla ämnen är olika och behöver olika lärmiljöer.

Jag skulle vilja vara slöjdlärare i en skola som ser behovet av ett praktisk estetiskt arbetslag där vi förmår skapa sammanhang och begriplighet för eleverna så att vi gemensamt kan tydliggöra ett annat arbetssätt för eleverna där man lär i och med hela kroppen, för livet och inte för provet eller betyget.

Inte vet jag om det skulle bli enklare att sätta betyg men just nu när betygen ska sättas ställs allt på sin spets för det fungerar verkligen inte!

Hur enkelt är slöjd egentligen?

Med anledning av den då och då uppblossande diskussionen bland slöjdlärare att nyanlända elever gott kan ha slöjd för “det kan ju alla”, det kräver ju inga förkunskaper. Att man inte tas på allvar i sin profession när man hävdar att det finns svåra kunskapskrav att uppnå

Hade en elev, kille förra terminen. Helt nyanländ. Han jobbade med samma som resten av gruppen, broderi med inslag av lilypads (ledande tråd, lampor och broderi). Terminens bedömningsfokus låg på hantverkskunskaper och att tolka kulturella uttryck. Först skulle eleverna repetera stygn. Det var visst nyheter för många, ja nästan alla – svensk som nyanländ. De svenska eleverna ömsom kämpade ömson tappade nålar, stönade och suckade att “det här är omööööjligt!” Min nyanlände elev satt och broderade. På tre lektioner hade han löst hur alla stygnen skulle utföras, det var fem stycken med olika svårighetsgrad. Han hade dessutom sytt dem så att jag inte skulle kunna göra det bättre, helt jämna och perfekta. Detta samtidigt som hans klasskamrater som haft slöjd en gång i veckan sedan fyra år tillbaka svor över förstygnen.

Efter tre lektioner fick pojken i läxa att lära sig namnet på stygnen för det ingår ju i kunskapskraven för år 7-9 att känna till ämnesspecifika ord och begrepp. Han kunde dem nästa lektion även om uttalet inte var svenskt.

När hans klasskamrater såg hans provlapp ligga på bordet undrade de vem som gjort den och när jag berättade började hela gruppen spontanapplådera. De var märkbart skakade av detta och två av de fumligaste (svenska) killarna stannade dessutom kvar efteråt och pratade med mig. De kunde inte begripa hur han bara kunde sätta sig ner och göra så bra. Och hur han kunde lära sig det så snabbt! Fast när de tänkt en stund sa en av dem att det är nog för att han fokuserar och inte ger upp. Så rätt!

Och hur gick det med bedömningen av arbetet? Eftersom min nyanlände elev på ett exemplariskt sätt visat hantverkskunskaper och tolkat ett kulturellt uttryck, det fanns tydliga referenser till hantverk i hans hemland och dessutom hade han en egen historia kopplat till arbetet kunde inte betyget blir annat än det högsta. Det var faktiskt två ytterligare elever som nådde det i årskursen, båda två hade likt den nyanlände eleven lagt största fokus vid sitt arbete och använt lektionstiden till det den var avsedd för. För att inte skapa falska förhoppningar och inför kommande slöjdterminer satt jag tillsammans med eleven och hans studiehandledare en lång stund och fick kunskapskraven översatta, att det som bedömts den här terminen inte hade berört reflektion och analys samt att sjuans betyg enbart är en prognos mot det som förväntas i nian.

Med detta vill jag inte säga att alla elever kan börja med slöjd från dag ett i Sverige, men jag vet att det här blev viktigt för den enskilde eleven. Han blev någon som kan, någon som var bäst av alla under ett tillfälle i veckan. De andra i gruppen beundrade det han gjorde, såg att han kunde något bortom det som kräver ett språk. Han var en, och gruppen var lugn, vänlig och lagom stor och dessutom fanns en elevassistent med för en annan elev, men en elevassistent som kunde hans språk och kunde förklara. Det blev väldigt lyckat för alla inblandade.

Lysande broderier- slöjdkultur och LED-lampor del 1

Det här är planeringen jag totade ihop inför vårterminens broderiprojekt i år 7. Ja, jag var inte helt säker på om den var klar att jobba med för jag väntade på om vi skulle köra ett vanligt yllebroderi eller om  vi kanske skulle få de beställda LED-lamporna och det andra som behövdes för att testa hur ett sådant projekt skulle tilltala eleverna.

Jag hade också velat få med tekniken, eller om det är fysiken? Det hade varit så bra att testa att jobba tillsammans med både planering och bedömning men det får bli nästa gång. Eller kanske någon annan kan utveckla, lägga till och dela?

Bilden på det orange spöket är från en workshop i Piteå för slöjdlärare. Tyvärr har jag inte namnet på skaparen av det finfina spöket.

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 19.15.11

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 19.15.23

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 19.15.39

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 19.15.50

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 19.16.08

I de två förmågorna har jag kopplat länkar till filmer, det är det som syns som fetstil men det gick tyvärr inte fram när jag gjorde en pdf av planeringen.

Kunskapsmatriserna kan eleverna själva bocka i allt eftersom de lär sig. I Unikum alltså…

Alltså- skolan!

 

I fredags eftermiddag när jag satt kvar på jobbet och borde gått hem för länge sedan kom en av mina kollegor och bad mig om hjälp. Hen hade haft lektion med min klass och det var en av mina elever som var kvar efter lektionen, storgråtande och inte ville acceptera en bakläxa på provet. Eleven hade underkänt på provet, fått möjlighet att läsa in några av frågorna och göra nytt försök nästa vecka. Min kollega bad mig om hjälp för att hen inte kunde lugna eleven med detta. Jag gick med till klassrummet, satte mig ner och frågade vad som hänt.

-Jag har misslyckats, hackade eleven fram genom tårarna.

Det var tydligt att problemet inte låg i att plugga på lite extra på just det här utan att det fanns en stor rädsla i att misslyckas igen, Scenario efter scenario lyftes fram, alla med en negativ utgång. Rädslan att misslyckas igen och igen och igen överskuggade nyfikenheten i att lära sig ämnesinnehållet stort. Vad frågorna handlade i ämnet handlade om fanns inte på kartan, bara “tänk om jag misslyckas igen…”

Vi lyckades komma fram till en lösning på problemet och ta helg med en något bättre känsla men tanken finns kvar hos mig. Alltså, vad är det vi håller på med i skolan?

Skärmavbild 2015-11-14 kl. 12.41.27

För några veckor sedan lämnade jag in en essä på kursen i magisterprogrammet jag går. Jag var väl inte helt nöjd men ändå, jag hade lärt mig mycket när jag skrev den och hade haft roligt samtidigt. Precis innan nästa kursstart fick jag tillbaka resultatet. Underkänd. Jag hade inte hållit mig till ämnet, tror jag och borde ha lyft kurslitteraturen i större utsträckning. Vilken kurslitteratur, tänkte jag och skämdes lite över att jag inte läst så mycket utan bara dragits med av mitt intresse. Jag fick en kommentar om vad jag mer ingående kunde diskutera men jag förstår inte hur den kommentaren hänger ihop med det jag skrivit så den feedbacken är fullständigt värdelös. Detta är första gången jag inte blir godkänd på en uppgift jag lämnat in under dessa 1,5 år och det sved ordentligt, särskilt som tiden är knapp och jag redan är pressad från många håll av annat. Jag är på väg att ge upp, hoppa av och skita i allt. Varför jag går den här utbildningen samtidigt som jag arbetar 100% är oklart för mig, jag har som vanligt inget särskilt mål men tänkte att jag kunde lära mig mer om det jag är intresserad av- digitaliseringen av skolan.

Nu när jag lyckat få loss en obruten helg så att jag kan få kompletteringen gjord ser jag, när jag börjar gå igenom litteraturen igen att jag visst läst. Alltihop. Det finns kommentarer och understrykningar överallt men jag minns inte att jag läst det förr och jag känner mig precis lika hopplös som när jag gick i skolan som barn. Jag läser och läser men det fastnar inte, inte ett dugg. Och hur ska jag då kunna reflektera och analysera det?

Det finns en hopplöshet i att se paralleller med min elev som jag beskrev i början, och mig själv som student på universitetet. Med tanke på min skolbakgrund, först som en som alltid försökte komma ikapp med att begripa vad saker handlade om och aldrig såg några samband med något, till att bli en notorisk skolkare på högstadiet och gymnasiet, att jag jobbar i skolan är egentligen obegripligt.

Jag har en kurs i bakläxa samtidigt som en ny kurs startar. Min elev har ett prov i bakläxa samtidigt som det pågår undervisning i 15 andra ämnen och med säkerhet flera prov till nästa vecka. Jag håller på att ge upp- det är ju inte hela världen även om det är surt. Jag är ju vuxen med fast jobb. Min elev har ingen möjlighet att ge upp och luta sig tillbaka.

Jag är inte gjord för skolan. Eller så är det skolan som inte är gjord för mig. Jag vet faktiskt inte om jag orkar med det här så mycket längre.

En erfarenhet rikare

För några veckor sedan var jag i Stockholm för att delta i panelen i Lärlabbet. Det skulle handla om olika bedömningsunderlag i ett tema om betyg och bedömning. Lite om mina tankar kan man läsa här. Det har varit en del vånda inkopplat kring programmet, vad sa jag egentligen, vad pratade vi om? Hur mycket av mina tankar lyckades jag formulera egentligen? Så här efteråt känns det som om jag bara stod och pratade om loggböcker, loggböcker och åter loggböcker. Det är mycket man vill säga och tiden är knapp.

Skärmavbild 2015-11-08 kl. 19.33.26

 

 

 

 

Den här tiden på året

Så var då det vedervärdiga jobbet med att sätta betyg klart för denna gången då. Jag kan lugnt säga att det är den av mina sysslor på jobbet jag avskyr mest, långt före att vika oändliga högar med tyg som viker upp sig själva så fort jag vänder mig om.

Jag får aldrig det hela att gå ihop, helst vill jag sätta högsta betyg på nästan alla mina elever men jag går strikt efter de åtta kunskapskrav vi har i slöjden och jag hatar att göra mig till en maskin. Eller tjänsteman. Men det är ju det jag är fast jag försöker glömma det resten av året.

Det går inte att få höga betyg bara genom att vara positiv till att slöjda och göra som man ska. Man måste våga prova nytt, fundera över varför man gör som man gör, reflektera och analysera och dessutom visa mig att alla dessa tankar finns inom en. I alla stora grupper jag har är jag livrädd att missa en elev som inte säger så mycket och jag är sjukt beroende av att eleverna uttrycker sina tankar i loggboken.

Varje år denna olustkänsla. Mitt jobb går ut på att bygga elevers självkänsla och lust att skapa. Det borde inte ingå att bedöma den.

Just nu varje år vill jag byta jobb,

Det går över, minnet är kort.

Så var jag tillbaka i bloggen igen

Jag vet inte om det blir tillfälligt eller om tiden kommer att finnas. Blogg100 kan man ju säga att jag lagt ner. Det är alldeles för mycket att skriva på kursen jag går på GU och sedan var det en SETT-mässa med artiklar att skriva till Kållegiet, mätt på text helt enkelt. Nu ska alla sjuors alster bedömas men eftersom Hjärntorget (plattformen där all information finns) uppdateras ett par timmar denna “lediga” kristi himmelfärdsdag och jag hamnade på en blogg som gav inspiration passar jag på att tänka högt en stund här.

Jag läste Magnus Blixt LR-blogg om att göra fel och den passar så fint in på mig just nu. Jag sitter med mina sjuors inlämningar i form av iMovie-filmer och blir rörd till tårar över hur himla fina redovisningar de bjuder på. En stor del av det jag hittills hunnit igenom är fantastiskt bra. Även de som jag idag tycker hänger och dinglar farligt nära ett F. Till saken hör att de lämnade in för 2 månader sedan och jag har inte hunnit ge feedback förrän nu. Fel 1. Jag skulle naturligtvis tagit mig tid.

Nu är vi i stället mitt uppe i terminens arbete nummer 2. Ett arbete som jag med facit i hand kan säga mig blivit övertalad in i, men bara har mig själv att skylla. Jag föll för frestelsen när allt för många bönat om att “få göra vad de vill” i slöjden. En helt igenom omöjlig situation, det vet jag ju sedan gammalt. Det är skitsvårt att få till information och genomgångar som rör alla eftersom arbetsområdena spretar för mycket och det blir uppenbart att de flesta saknar alla grunder de behöver för att genomföra sina projekt. Detta var alltså Fel 2. Min totala upplevelse av slöjdlektionerna i år 7 blir kaos och att jag inte vet hur jag ska kunna undervisa för att hjälpa var och en vidare i sin utveckling. Och eleverna tycker att jag är gnällig för att jag kräver ordning och fokus medan de inte kommer framåt för att de inte vet vad de ska göra… De flesta tappar lust och fokus för att de inte tycker att de lär sig något nytt- de blir inte heller nöjda för deras alster blir inte “fint”- så som den bild de hade i huvudet när de startade. Många klarar inte av att ens komma i närheten av det de föreställt sig och ger upp.

Tre gånger kvar på terminen…

Och här sitter jag med ont i magen för att jag föll för frestelsen mot bättre vetande. Försöker trösta mig med att inte göra om detta igen, prata med eleverna om hur detta blev och att vi förhoppningsvis alla har lärt oss något av detta. Nya tag nästa termin!

#16 Läxor kan se olika ut

För 2 veckor gick mina 3 åttor på PRAO och då vi har riktigt ont om tid för slöjd i den organisation vi har nu var jag minst sagt bekymrad. Hur ska man göra för att upprätthålla intresset för ett projekt som man bara får arbeta med en gång i veckan? När det sedan går 2 veckor till mellan gångerna blir det svårt.

I vår lärplattform finns möjligheten att göra enkäter och jag fick en idé. Först hade jag tänkt skapa en kalender med Thinglink och låta varje dag fyllas med en uppgift. Det skulle ta mycket tid och eleverna berättade för mig om hur tyngda de var av alla uppgifter de fått i alla ämnen, arbeten som skulle skrivas, stora inlämningar och saker att läsa… I stället skapade jag en enkät med en fråga per arbetsdag, alltså 10 stycken. Varje fråga innehöll en kort film, 2-5 minuter lång och en klickfråga på innehållet i filmen. Min tanke var att eftersom lärplattformen har en app så kan eleven sitta på bussen till PRAO-platsen och göra uppgiften. Telefonen är ju alltid med.

Efter de 10 frågorna hade jag en utvärderande fråga. Så här tyckte några av eleverna:

Skärmavbild 2015-03-19 kl. 22.33.21Skärmavbild 2015-03-19 kl. 22.23.45

Inte ett enda av svaren var negativt!

Visst är det några som inte lämnat in men det är liksom inget jag går runt och kollar. Jag sa det idag på lektionen, att det här är ett erbjudande från mig till dem. Att jag lägger extra tid på att ge dem dessa kunskaperna som de sedan kan briljera med i sina loggböcker och i salen när vi pratar om deras projekt. Det är inte för min skull de ska göra en sådan uppgift. Men det kommer att märkas…

Vad tyst det blev. Efteråt var det flera som kom och undrade om de kan göra enkäten fortfarande? Om jag kan låta den ligga uppe lite till… Så klart!

Detta ska jag göra flera gånger.