Jag har ju sedan ett bra tag propagerat för att jag tycker att det är dags att slöjden levlar upp och att den makerrörelse som dyker upp i alla sammanhang nu passar så vansinnigt bra ihop med vår metodik. Vi har ju för sjutton redan ett makerspace i varje skola! Själv har jag kämpat för att komma igång på min arbetsplats men jag har fått inse att jag måste se till att eleverna har med sig de grundkunskaper som nämns i kursplanen för att överhuvudtaget kunna arbeta med olika material, analoga som digitala. Kan man inte trä en nål så blir det svårt att sy vare sig det är moulinégarn eller konduktiv tråd. I kunskapskraven står det uttryckligen att eleverna ska kunna uttrycka sig med slöjdspecifika ord och uttryck och mycket tid går åt till att jobba med sådant som borde finnas med redan. Få lektioner och riktigt stora grupper underlättar ju inte heller direkt. Jag har varit så frustrerad.
I början av året deltog vi slöjdlärare på skolan under en dag i en förstudie som heter Makerspace i skolan, ett Vinnovafinansierat projekt, och jag fick behålla lite saker i min sal. Nu när det är så lite tid kvar på terminen slängde jag ur mig att nyckelringar i filt väl är en bra, snabb sak att göra! Och jag vet inte vad som flög i mig men jag visade de små Lilypad-kit som låg i en låda för ett par killar som inte riktigt kommit igång med kreativiteten under terminen. Plötslig var mallen till nyckelringen klar- en glödlampa! Såklart med ett batteri inuti och tre små LED-lampor. När vi höll på att prata om hur den konduktiva tråden skulle sys med förstygn mellan lamporna kom en tredje kille och blev eld och lågor. En Homer Simpson-skiss producerades snabbt. I ögonen ska det sitta lampor som ska kunna lysa!
Peppar, peppar… Tre lektioner kvar, hoppas engagemanget håller hela vägen. Och att jag minns vad som skulle kopplas ihop med vad.
Den senaste tiden har jag märkt en ökad aktivitet och ett ökat intresse för slöjd i kombination med IKT. Det bubblar av rapporter, artiklar och vassa diskussioner på sociala medier.
Jag njuter av att inte vara ensam längre om att tjata om hur framsynt slöjden är. Hur väl i tiden det ligger. Det är så roligt att stöta och blöta tankar även inom slöjdkretsar och jag är glad åt sällskapet.
Är du nyfiken på senaste snackisen så titta in i slöjdgruppen på Facebook. Det tänker jag göra nu 🙂
Måndag inlämning av uppsats på utbildningen och pedagogisk pub på Lagerhuset i Göteborg. Spontant hopsamlad av Kållegiet på initiativ av Michael Rystad, Pedagog Svedala, Kvutis. Lagom många var vi för att hinna prata lite med flera.
Tisdag jury på Universeum och så hamnade jag på krogen igen. Med delar av Skolsmedjan (ni har väl anmält er?) Nu var det inte så illa som det låter, jag körde faktiskt bil därifrån men oj vilka bra samtal även denna dag!
Onsdag ägnade jag åt att skapa en Keynote om Slöjd 2.0, hela dagen. Gillar att sitta och pilla så där och samla ihop vad jag faktiskt tycker, tänker och gör. Det blir lätt så att det går i raketfart framåt utan eftertanke. Det är inte jobbigt att hålla föredrag alls, bara roligt men så svårt att begränsa och strukturera!
Idag, torsdag har jag varit på Center för skolutveckling och föreläst. Det gick bra och jag lyckades hålla tiden trots att jag inte hunnit kolla det innan. Det verkade som om de som lyssnade var nöjda och jag fick blommor och grattis för min nominering till Trevor Dolan. Jag är redan en vinnare oavsett hur det går. Att någon nominerat mig, bara det!
Imorgon är det fredag. Och det enda jag ska göra är att leta upp och boka kurslitteraturen för kursen som startar i morgon och lämna en bok på Pedagogiska biblioteket. Och då måste jag ju åka till stan en sväng. Kan vara läge för lite mer vardagslyx?
Och på lördag ska det bli sol. Kan det stämma? Då är det trädgårdsdags!
I mitten av december funderade jag över köer och stort hjälpbehov i slöjdsalen. Frustrerad bestämde jag mig då, något drastiskt att sluta hjälpa.
Och nu har jag gjort det! Ha! Och jag tror inte att eleverna märkt ett dugg.
Jag startar lektionen och sätter igång eleverna på en uppgift där de antingen ska göra så mycket fel som möjligt eller där de ska hjälpa eller härma varandra. Sen går jag och plockar med något annat. Så där lite disträ, idag sorterade jag nålar och fick ordning på det. På lunchen fick jag nog av den fula, spacklade men omålade väggen i kapprummet utanför salen och gjorde den där slöjdskylten jag tänkt på så länge. Inte mellan lektionerna som jag brukar utan samtidigt som eleverna arbetade med sitt.
Tro inte att jag är helt bortkopplad, jag har allt koll på vad som händer i salen men jag stör så lite jag kan. I stället ser jag hur eleverna samarbetar och hjälper varandra och i slutet samlar jag ihop dagens lärdomar genom att eleverna delar med sig av vad de kommit på till varandra. Så här vill jag fortsätta resten av terminen för nu börjar jag närma mig den verkstad jag vill att slöjdsalen ska vara.
Jag vet egentligen inte hur jag ska kunna hålla kvar det här tillståndet, nu har jag ett väldigt avgränsat arbete med en nästan övertydlig arbetsprocess för att eleverna ska få syn på de val som sker under arbetets gång. Efter detta tänkte jag släppa dem friare med ett tema som kan få ta lite tid. Hoppas bara att jag kan lyfta exemplen från detta lilla arbete så att de ser processen även i sitt eget projekt.
Det är väldigt skönt att inte springa runt som ett skållat troll i salen. Jag njuter.
En vecka har gått på den nya terminen och med nya elever kommer nya tag! Tankarna var många under lovet och nätterna sömnlösa, ändå stod jag utan konkreta svar på hur jag ska fortsätta.
Jag måste säga att det har varit en fantastisk vecka! Allra störst intryck har mina 6 sjuors lektioner gjort på mig. Att det kan räcka med ett enda litet ord för att byta perspektiv! Vi har gått in för att faila. Hårt. I vissa grupper har det applåderats när en elev slagit sig för pannan och skrikit i frustration. FEL IGEN! JIPPI!
Jag brukar lägga upp terminens projekt så att eleverna börjar med sina arbeten med en gång, mer eller mindre styrda av ramar. Det har jag gjort även den här gången. Alla sjuor ska sy varsin gemensam tavla med symboler som betyder mycket för dem. Jag vill att de ska prova symaskinen, textiltryck och applikation. Jag har bara förutsatt att de måste ha arbetat med textiltryck tidigare under sina 4 år i slöjden innan de kommer till mig. De kommer från så många olika skolor att det är omöjligt att ha någon sorts koll på detta. Och om någon inte provat lär de ju sig när de jobbar med det har jag tänkt.
Den här gången börjar de däremot inte med sina “riktiga” arbeten med en gång- de börjar med att utifrån en medvetet bristfällig textiltrycks-genomgång (av mig) prova sig fram, med instruktionen att göra så mycket fel som möjligt. De tittar på mig som om jag inte är riktigt klok. Vadå fel? Du ska ju bedöma det vi gör och då går det ju inte ihop?
Jag har bara gått iväg och börjat plocka med något annat då, de har allt framme, det är bara att börja. (Det här med hjälp som jag skrev om i ett tidigare inlägg- det VAR effektivt att bara gå och göra något annat en stund.) Och så småningom kommer de igång. En timma går fort och alla hinner med många textiltryck, och flera misstag var. När jag i början av lektionen i förbifarten nämnde att vi skulle avsluta med att berätta för gruppen om alla felen så att alla kan lära sig var det flera som såg skräckslagna ut. Jag ignorerade det då, och kunde nöjt konstatera att alla var väldigt stolta senare när de berättade om sina FAIL.
Jag höll mig som sagt för mig själv men när jag gick förbi två tjejer hörde jag deras diskussion:
“Alltså, tänk om vi fick göra fel i andra ämnen också!”
Hur ska man annars lära sig, undrade jag lite lagom tyst. De hörde mig…
Under Blogg100-utmaningen insåg jag vilket bra tankeverktyg en blogg är och jag känner därför att måste jag komma igång igen. Jag trodde nämligen att jag på jobbet nu, efter ett tufft års uppstart skulle kunna luta mig lite tillbaka och arbeta i vanligt 45 timmarsveckas-tempo den här terminen, men icke! Precis allt har landat platt som jag har startat upp och det har krävt en hel del grubblande och omorganisation av rutiner. Jag måste få in ett flow i min undervisning för att klara att hålla mig inom min arbetstid.
Och jag möblerar om ständigt. Släpar tunga tillklippningsbord och symaskinsmöbler fram och tillbaka. Först klarade sjuorna inte riktigt av att sitta runt ett och samma bord allihop. Det blev för mycket knuff och stök och pill med ipad och telefoner, sina egna och varandras för att jag skulle kunna ha någon sorts gemensam genomgång. Jag delade på borden så att de satt 4 och 4 runt varje. Senare i veckan kom de större niorna. De är ju både större rent fysiskt och fler i gruppen. Från 13 elever till 21 och det fanns inte plats för alla att sitta samlat. För sjuorna passade det inte heller att inte ha en fast symaskinsplats så då tog jag fram reserverna och justerade möbleringen en gång till. Varje gång elevantalet ökar från 13 till 20 blir det lite flyttande så att alla ska få plats, och när åttor och nior så här i början ska rita stora mönster används alla ytor på ett flexibelt sätt. Det ligger elever på golven över allt när de hopfösta bordsytorna tar slut. Nu ett par veckor senare vill jag att sjuorna ska sitta och designa textiltryck och applikationer. Då får de inte plats runt de små borden så jag drog ihop ett par stycken.
Åttor och nior har 120 minuter lektion och eftersom det formatet är nytt för mig på den här skolan var jag inte beredd på att så många av eleverna skulle krokna efter en timma. Det måste finnas omväxling på det långa passet och igår under en skogspromenad med dottern spånade vi fram ett utkast till hur jag på hur jag skulle lösa problemet. Jag har samtidigt grubblat på hur jag ska få in teoribiten i planeringen den här terminen och nu blev det tydligt: jag måste ju göra stationer så klart. Då får vi in teorin samtidigt som eleverna får lite omväxling i sitt arbete. Idén har jag läst om först hos Malin i Borås förra terminen och sedan var det också en av veckouppgifterna i den MOOC i Bryssel jag nyss gått om framtidens klassrum. Jag måste bara komma på hur jag ska lösa det hela med stationerna, indelningen av tid och uppgifter. Och ännu en ommöblering ägde rum i morse. Jag behöver en lugnare plats för den grupp som ska vara på teoristationen så det blev till att fösa iväg det tunga tillklippningsbordet ännu en gång.
Nu är jag så trött på det här men jag ser samtidigt ingen ände på det. Varför kan inte livet gå lite på rutin? Bara en vecka…
Genom hela projektet har oron över hur det ska funka med det konduktiva kardborrebandet eller om jag ens ska hitta ett sådant hängt över mig. Det har stundtals bromsat mig, det är inte kul att lägga tid på något som kanske inte ens har förutsättningen att bli klart. Jag googlade vidare då och då lite håglöst och så fick jag syn på det här på en sida, Kobakant, som flera tipsat mig om i Facebookgruppen Teacherhack.
Ja men då så, jag gör väl ett försök!
I den mjuka delen har jag sytt små förstygn över hela och i den hårda delen fick det bli gles, enkelsidig plattsöm. Jag tyckte inte att det verkade så säkert att bara trassla runt med tråden i taggarna för risken var väl överhängande att de skulle rivas upp efter ett par omgångar av öppnande av väskan. Jag gissade att man inte sytt för att den delen av kardborrebandet är så hård men så jobbigt var det ju inte.
När jag inte kan göra mer i min syateljé är det bara att ta tjuren vid hornen och koppla in Gemma i datorn igen.
Det är inte så svårt nu när jag vet att jag först ska välja öppna och button. Jag bara jämför instruktionen med det som redan står och ändrar där det skiljer sig åt. Men vad tusan är det för fel när den inte hittar “USBtiny device?
Jag provar som förra gången att trycka på den lilla knappen nu när jag vet att den finns men det ger samma felmeddelande. Jag provar att ladda upp både när jag inte trycker ner och när jag trycker ner knappen.
Samma resultat. Men skam den som ger sig! Ett samtal i FaceTime med dottern och åtskilliga försök senare funkar det! Jag gör inte på något annat sätt än tidigare, håller nere den lilla knappen på Gemman och trycker upload. Möjligen att jag släpper knappen när den börjat ladda upp?
Och det är nästan magiskt när det händer och lamporna börjar lysa ett fast sken just som jag stålsätter mig för ännu ett felmeddelande. Jag testar att stänga kardborrebandet, lamporna släcks. Jag öppnar kardborrebandet, lamporna tänds igen!
Nu är det dags för slutfasen, sy ihop och koppla i batteriet.
Så här blev den till slut:
Om jag kommer att ta in detta i undervisningen i höst? Nja det tror jag inte är möjligt, jag måste nog smälta det här lite och kanske prova på ett par fler projekt för att se undervisning i det. Det hade varit mycket lättare om vi var ett par kollegor som drog igång ett projekt. Det är vad jag ska försöka lobba för i höst!
Att sy med konduktiv tråd skiljer sig tydligt från att sy med vanlig sytråd. Den konduktiva är mycket mer porös, trög och inte särskilt samarbetsvillig. Minsta lilla jag drar för mycket i den när jag ska göra en knut i slutet av raden med lampor så går den av och jag får börja om. Jag som trodde att det skulle likna att sy med med lamétråd eller liknande, att den skulle knyta sig och gå av som metalltråd lätt gör. Annars var det inte särskilt svårt, vanliga tråckelstygn/ förstygn mellan lamporna och en knut som avslut. Nagellack på knutarna och sedan steg två: programmera Gemman.
Och det är här jag stöter på patrull. Jag har till punkt och pricka följt receptet här. När jag kommer till att koppla in Gemman i datorn och programmera fattar jag som väntat inte mycket. Jag läser och tänker och läser igen. Försöker förstå syftet med det jag gör. Så vitt jag kan se är detta enbart till för att se att lamporna funkar och har ström. Jag har laddat hem Adafruit Arduino 1.0.5 och ett fönster öppnar sig
I receptet står följande att läsa
Dubbelkolla så att inga lösa trådar stör någonstans. Check!
Plugga i Gemman med en USB. Check!
Gemman lyser upp först med både röd och grön lampa, sedan med bara grön. Jag antar att det är som det ska vara.
Så mycket har jag förstått att när det står // före text är det en instruktion och ska inte skrivas in. Eller? Alltså skriver jag int led=13; för det står ju att jag ska namnge… tja något. Jag antar att jag ska trycka på “upload” för det finns inte så många andra alternativ. Felmeddelande. Tror jag.
Error fattar jag men compiling?
Ok, provar lite olika varianter för det står ju att jag ska change the variable led till 2. Detta fortsätter hur jag än försöker. Jag ger upp för hur ska jag kunna göra något annat? Jag fattar verkligen inte var felet sitter eller var jag ska börja. Är det tråden som på något sätt gått av någonstans? Är det fel på Gemman? Är det fel på sladden jag satt i? Jag kan idag lätt dra paralleller till hur mina elever känner sig i min undervisning. Vi sysslar ju ofta med saker som inte liknar något annat de ser i skolans värld eller i sin vardag. Först och främst får de inte en bok med uppgifter att lösa, sedan kolla med instuderingsfrågor och beta av avsnittet med alla rätt på ett prov. Det handlar liksom inte om att rabbla rätt svar och bli bedömd på det. Det funkar inte så i slöjden, jag uppmanar ju dem att tänka själva, och det jag kan se till att göra är att styra i rätt riktning mot där kunskapen finns. Att efter man lärt sig hur saker och ting hänger ihop lösa ett problem. Och det är det man blir bedömd på. Ibland undrar jag om inte slöjdämnets kursplan är den i särklass svåraste bland alla ämnena i skolan. Jag har i mitt projekt ett alldeles för stort gap mellan det jag förstår och var jag kan söka kunskapen. Jag menar jag skulle ju kunna googla om jag bara visste vad saker heter? Alltså lärdom: glappet får inte vara för stort mellan befintlig kunskap och önskat läge.
Som tur är kom min dotter och hennes sambo hem till mig några dagar senare, båda hyfsat kunniga i både teknik, elektronik och programmering. Först kom vi fram till att det troligtvis inte funkade för att jag ännu inte hade kopplat batteriet till Gemman. Det var faktiskt en lättnad, något begripligt var orsaken till att det blev fel. En lättnad som varade fram till dess att jag såg i pdf:en att Becky Stern inte heller kopplat in sitt batteri i detta läget. Sambon dök upp och hjälpte till att klura. Det tog närmare en timma, de gjorde som jag gjort och lite till. En multimeter blev inblandad-jo den gav utslag. Vi var fortfarande inte klokare men så läste de texten en gång till. Det står:
“Plug Gemma into a computer using a USB cable and modify the blink sketch as follows to test your sequins.” Vad ingen av oss först uppmärksammat var att the blink sketch visar sig när man i programmet klickar på open-basics-blink. Och det är där man ska gå in och ändra variabeln från 13 till 2! Jag hade helt enkelt inte fattat hur jag skulle läsa instruktionen, eller var den inte tillräckligt tydlig för en noob som jag.
Ja men då så!
Eller nej. Så lätt var det inte för inget hände nu heller. Ingen kontakt med USB:n. Tillslut hittade min dotter en tutorial för Mac där det stod något med en knapp man skulle trycka på på själva Gemman och då kom jag ihåg att jag hade sett detta i en video någonstans. Men det hände inget ändå, inte förrän vi tryckte på knappen och upload samtidigt.
DÅ började mina små ledlampor att blinka! Heureka! Tyvärr blev jag så till mig att jag glömde av att filma och nu är det dags för kardborrebandet!
Nu har jag kommit igång med mitt lilla projekt. Äntligen! Jag fick en symaskin i arv efter min mormor som, 100 år gammal gick bort för några veckor sedan. Eftersom det är kul att ställa old school mot new school så tänkte jag passa på att ta ut svängarna. Därför kommer här naturligtvis en unboxing av min nya Husqvarna automatic från 50-talet. Lägg märke till detaljerna, fodret i lådan med fiffiga fack som stängs med läderrem och tryckknapp. Gediget som ingenting idag. En snurrskiva som enkelt hjälper till med inställningar och provbitar med de olika sömmarna. Undrar om det är mormor som suttit och klurat och provat alla finesser med den här fantastiska maskinen?
Jag var tvungen att utföra ett kontaktbyte för att ens kunna starta maskinen. Den hade alltså en ojordad kontakt. Ännu en sak som jag inte riktigt fattar, jord hör till rabatter och är det asfalt heter det inte ojord. Har alltid värjt mig för uttryck som jag inte fattat men nu kan jag inte backa längre. Det var hur som helst barnsligt enkelt att byta kontakt vare sig jag fattade vad jord är eller ej.
För att känna mig lite trygg syr jag en ny väska i stället för att använda en gammal, kanske inte så genomtänkt och snygg men ändå tillräckligt för att jag ska kunna känna att jag inte är helt tappad bakom en vagn.
Då var det dags för Becky Stern att visa mig fortsättningen, jag letar upp den pdf som innehåller instruktionen och…faller pladask nästan på första sidan. När jag tar fram min Gemma och ser två kontakter, den ena rätt lätt att fixa, en miniUSB men den andra, vad ska man plugga in i den? Efter en stund kom jag på att det nog måste vara batteriet. Puh, det var ju inte så svårt. Eller?
Den batterihållare jag köpt saknar ju den lilla vita pluppen som finns på bild hos Becky! Och VAD heter en sådan? Hur ska jag kunna leta efter något jag inte vet vad det heter? Jag snubblade runt en stund på Elektrokits hemsida igen. Tillslut hittade jag en liknande grej men som verkar innehålla laddbara batterier?
Jag köpte den och hoppas få hem den i början av nästa vecka. De var ju rysligt snabba förra gången. Är det inte rätt blir jag tokig. Hur ska man veta??? Jag hatar att vara en sådan total nybörjare, eller NOOB som ungarna säger. Skit!
Hjärna med händer 