Elektronik, broderi och genus

Jag har under den senaste terminen varit utlånad en liten del av min slöjdlärartjänst till utbildningsförvaltningen för att vara med och utveckla Partille Makerspace. Vi har kommit igång med att erbjuda ett antal prova-på-lektioner till förskolor och skolor och jag har fått möjligheten att prova att slöjda med elektronik tillsammans med yngre elever än tidigare. Att i år 5, under en knapp timme introducera, genomföra och avsluta arbetet med att brodera en krets och få lampor att lysa kändes som en utmaning för mig som är van att lägga en lektion på att få alla att kunna trä nålen och få till en ok knut. Eller om jag ska vara extra tydlig: att förstå att man klipper av en tråd, lång som armen ungefär och gör en knut som ska vara i slutet av tråden, inte runt nålens öga. Tråden ska alltså klippas av, trådrullen ska inte hänga kvar i slutet av broderiet. Det är många saker som inte alls är självklarheter. Här kommer mina tankar, med slöjdlärarglasögonen på.

Nyfikenhet, förvåning och hurrarop blev reaktionerna när jag berättade att vi skulle ha slöjd och att vi skulle brodera så att lampor kommer att lysa. Slöjd är poppis bland eleverna och något så galet som att sy lampor… Hur skulle det gå till?

När jag först började med att fråga vad en krets är var det väldigt få som vågade sig på en gissning, eleverna hade inte riktigt koll på hur det funkar med ström. Precis som jag själv tills för ett par år sedan. Efter att jag hade visat lite bilder var de dock helt på det klara med den biten, strömbrytare och allt. Och precis som i mina tidigare försök med detta stod det snabbt klart för mig att det var broderiet som var det svåra.

Att trä nålen. Omöjligt för de flesta, och kanske lite orättvist. Hålen i batterihållarna var så små att vi var tvungna att använda synålar i stället för broderinålar. Att sy fast (och inte löst) lamporna i tyget var svårt. Att sy upp i öglan de vridit till på lampans ben mer än en gång, att träffa på samma ställe en gång till, inte bara av en slump. Att sy förstygn på samma sida tyget och inte dra den konduktiva tråden runt kanten eller trassla till den var andra utmaningar. Att göra knut på tråden i början och att landa den på avigsidan av tyget, tja det spelar ju ingen roll i det här arbetet men det är ju sådant som borde komma av sig själv, tänker en slöjdfröken. Hur ska man avsluta så att inte allt hänger och dinglar? Det självklara borde ju vara att på avigsidan sy ett par små stygn eller i bästa fall fästa tråden med en liten knut genom sista stygnet men det var det inte.

Alla de här hantverksmomenten hade jag själv tid att bearbeta med eleverna när jag gjorde det här projektet över en termin, men de blev inte intressanta att ta upp under den korta lektion vi hade den här gången. Det är ändå värt att notera att hantverket också behöver sin tid för att ett arbete ska bli mer än ett jippo, för att resultatet ska bli hållbart. Det är en självklarhet för mig att det även framöver är traditionella hantverkstekniker slöjdämnet låter eleverna öva, som grund för de nya material som dyker upp.

Den omedelbara bekräftelse på att ha lyckats som lamporna ger när de faktiskt börjar lysa är fantastisk och något jag tar med mig till salen där jag vanligtvis är. Det hördes hurra-rop från alla hörn och eleverna var engagerade i varandras arbeten på ett fantastiskt sätt. Hur kan jag tydliggöra moment i slöjden där eleverna lyckas med liknande effekt? Vårt arbete är i mångt och mycket långsammare och ger inte samma direkta bekräftelse. Det kan ta en termin för eleven att se resultat, trots att jag som lärare ser de små framstegen mycket tydligare.

En annan intressant sak som dök upp i alla fyra grupperna vi provade detta var genusperspektivet. Det var tjejerna som tog kommandot på ett subtilt sätt. Jag upplevde att killarna direkt när det kom till nål och tråd abdikerade och lät tjejerna leda arbetet. Klassläraren hade delat in grupperna två och två och så långt det var möjligt satt ihop en tjej med en kille. Vid många bord satt killen och väntade och tog instruktioner av tjejen. En del satt overksamma och tittade på, andra gav upp och gick omkring och pillade på annat och läste vad som satt uppsatt på väggen. Det är lika intressant tycker jag att fundera kring varför killar abdikerar och lämnar över hantverket så fort det handlar om mjuka material, som att fundera över varför tjejer fram emot högstadieåldern släpper tekniken till killarna. (Naturligtvis finns undantag i båda dessa påståenden.)

Däremot var det mest killar som provade på extrauppgiften när de var klara och lamporna lyste. Jag hade i introduktionen nämnt att det går att använda den konduktiva tråden till att göra touch-vantar. Det var definitivt killarna som var mest ivriga att hämta sina vantar och sätta stygn kors och tvärs på vantens pekfinger.

I slöjden arbetar vi hårt för att överbrygga genusproblematiken. I mjuka material har slöjdlärare sedan länge riktat sig direkt till killars intressen för att uppmuntra och skapa intresse. Det utbildas numera lärare i ämnet slöjd (dvs inte med någon inriktning vare sig på mjuka eller hårda material) vid två av fyra lärosäten vilket resulterar i fler kvinnor i salen för hårda material och fler män i salen för mjuka material. (Detta är inte alls bara av godo, men av helt andra skäl än genus. Ett helt annat blogginlägg.) Jag tänker att det egentligen är ganska självklart och enkelt; att arbeta med kända redskap, tekniker och material gör den tekniska biten mindre skrämmande. I och med att digital teknik, elektronik tar sig in på områden där tjejer generellt sett och av olika skäl är mer bekväma, finns en chans till en mer jämlik fördelning i framtida teknikkunnande. Vare sig man kommer att arbeta med teknik eller inte är det en fråga om jämlikhet att ha kunskaperna.

Man får fundera över vad syftet med den här lektionen var. Om det var att lära eleverna hur man får en krets att fungera så hade vi ju lika gärna kunnat tejpa fast allt med koppartejp. Alla fick sina lampor att lysa oavsett hur löst trådarna satt och då får man ju säga att projektet lyckades. Eleverna fick en bild av hur ström funkar. Om syftet i stället var att lära sig att sy fast en krets med lysande lampor så lyckades i stället väldigt få. Det mesta satt löst av olika anledningar och hade inte funkat som produkt. Mitt eget syfte med att göra projekt som det här under slöjdens paraply är att visa för eleverna att nya material kan ta plats i slöjdsalen. Och att det går att skapa andra saker i slöjdsalen än virkade grytlappar och täljda smörknivar. Utan att vi för den sakens skull behöver uppfinna ett helt nytt ämne.

Analoga robotar

Ja hur blev det nu med mitt första försök att programmera med mina elever i slöjden?

Snopet är den första tanken, men det är väl också en känsla värd att notera? Allt kan ju inte bli lyckat varje gång? Jag hade alldeles för lite termin kvar när jag fick idén och kanske borde jag väntat? Det var fyra veckor kvar när jag provade att introducera begreppen, fyra veckor som i andra ämnen kan tyckas tillräckligt men i slöjden bara är en fis i rymden. Med 80 minuter x 4, där både nya begrepp och handens arbete ska ingå blir inget gjort på djupet och med god förståelse. Fast jag kan ju göra om detta till våren med en annan grupp, starta så och utveckla arbetet mer.

Ett par saker tar jag i alla fall med mig.

Eleverna var nyfikna på programmeringsbegreppen. De ansträngde sig för att lägga sekvenserna i rätt ordning, diskuterade och provade olika varianter. De samarbetade kring en lösning i stället för att lösa på egen hand.

I stället för att fråga mig om hjälp, något som är vanligt trots att det finns en instruktion att följa, gick eleverna oftare till sina sekvenslappar och tog reda på vad nästa steg i algoritmen var.

Jag som kan sy en tygpåse vet att det finns många sätt att lösa algoritmen på. Man kan göra saker i olika ordning och ändå komma fram till samma resultat, man kan till och med göra olika moment och ändå hamna i samma påse till slut. För eleverna fanns det bara ett rätt sätt och de var väldigt ängsliga för att ha lagt sekvenserna i fel ordning. Jag fick uppmana dem att tänka logiskt, att fundera över vad som är rimligt. Det blev så plågsamt tydligt att de är vana vid att det finns ett och endast ett sätt att göra saker på, ett enda rätt svar på frågan. Jag tänker att det är en utmaning för alla som arbetar i skolan att om och om igen exemplifiera för eleverna att det alltid finns flera lösningar på ett problem, att det finns flera sidor att titta från. Jag vet att många redan gör det redan, vi måste bara göra det ännu mer och tydligare. För eleverna är verkligen programmerade att hitta det rätta svaret.

Vad som var snopet? Jo att så väldigt många inte hann med att göra klart sin algoritm och prova om den höll hela vägen till färdig påse. Att sy en enkel tygpåse tar sin tid när man glömt hur man ska trä symaskinen och hantera dess funktioner för att det ligger en termin i träslöjden emellan. Men det är ett annat inlägg.

Programmera lite då?

Fem biljoner plastartiklar flyter i världshaven.

Det tar 400 år för en plastpåse att brytas ned.

Många länder har förbjudit plastpåsar helt eller delvis. Inte Sverige.

På svenska västkusten har 94% av alla stormfåglar har plast i magen.

Upp till 400% läggs på priset på inköpspriset på en plastpåse i butiken.

Lajkat video mars 2016

I mina två sjuor syr vi en miljökasse för att på något sätt manifestera mot mängden plast som finns i världen. Självklart har jag dolda motiv med projektet. Jag vill nöta in de rutinmoment som ingår i ett enkelt symaskinsprojekt, ett bra sätt att lära känna ett av slöjdens vanligaste redskap. Jag skulle kunna skriva ihop en instruktion och det höll jag på att göra. Igår ändrade jag mig. Instruktionen skrevs, men i bitar- sekvenser.

Med utgångspunkt i Linda Liukas bok Hej Ruby har jag tagit ett, åtminstone för mig lite nytt grepp på ett rätt så vanligt slöjdprojekt. Kanske ger jag mig ut på hal is här. De enda programmeringsgrunder jag har i detta är hämtade från en barnbok. Men det här är min  nivå när det kommer till programmering. Jag måste ändå försöka och se vart det leder för väntar jag tills jag är expert kommer jag att vara pensionär först.

På tavlan skrev jag det här, och vi pratade om begreppen. Eleverna fick i uppgift att skriva algoritmen med hjälp av de sekvenser jag gav dem. De skulle alltså koda hur man syr en väska. Vi blev tvungna att ta tag i orden och begreppen, vad är det för ett språk vi arbetar med i salen egentligen?

Gruppvis gick eleverna igenom lapparna med sekvenser och valde ut ord som inte var vanliga i deras språk. De hamnade på tavlan och vi förklarade dem tillsammans.

Sedan var det dags att göra algoritmen. Vilket bra surr det blev! Och ännu mer när jag sa att det finns många sätt att skriva algoritmen för en väska och att de ska använda sin algoritm när de bestämt sig. Sy ihop sidsömmarna före man sicksackar traskanterna? Sy fast handtaget innan eller efter hörnen i botten sys av?

-Men! Tänk om det blir FEL! Jag vill ju kunna använda min väska sen!

Ja tänk om det blir fel. Då lär vi ju oss något på det samtidigt. Och det kan inte bli mer fel i det här projektet än att det behövs sprättas lite. Och då blir du ju bättre på det också.

Några undrade om de får sämre betyg om det inte blir rätt. Att det ska vara så svårt att nå fram med budskapet att det är prövandet som bedöms. Prövandet, uthålligheten och omsorgen om arbetet. Men det var bra att få lyfta det igen. Med ny infallsvinkel.

Vad vill jag ha sagt med det här? Jo att det inte nödvändigtvis måste finnas dyra manicker när man övar programmeringsförmågor med elever i skolan och introducerar nya begrepp som har med programmering att göra. Det behöver inte vara nya produkter och det kan vara helt analogt. Om jag inte missuppfattat programmeringskunskaper helt och hållet handlar mycket om att pröva och ompröva, att ha tålamod och vara noggrann. Något som vi kan göra i många av de befintliga ämnena i kursplanen idag. Att prova olika vägar att nå ett mål.

Nu ser jag med spänning fram emot när mina analoga robotar ska fullfölja algoritmen nästa onsdag!

Så vad tyckte eleverna då? Slöjdkultur och LED-lampor del 3

Nu har det gått några veckor sedan en intensiv vårtermin tog slut och som alltid finns det mycket att avsluta och sammanfatta, därför har jag inte tagit tag i utvärderingen från vårt Lilypad-projekt förrän nu. Det har fått ligga till sig lite liksom. Del 1 och del 2 finns tidigare i bloggen och här kommer alltså sista delen.

För mig har det varit ett roligt och nyttigt projekt för jag har insett att jag ofta, även om jag försöker låta bli har en lösning att leverera till eleverna för att jag gjort momenten och kan teknikerna. Även om jag vet att de själva ska hitta lösningar är det lätt att trilla dit och leverera så att arbetet flyter på. Tiden är ju så kort. I det här arbetet har jag kunnat ta ett steg tillbaka.

Eleverna fick svara på en enkät om arbetet. En del har valt att arbeta med traditionella material (8 st), andra har valt konduktiv tråd och lampor (19 st).

Så här tyckte de som valde att arbeta med konduktiv tråd som ett komplement.

Man kan väl konstatera att det varit ett populärt inslag att kunna brodera in lampor i sitt arbete. Faktiskt det roligaste i hela arbetet. Om det handlar om att det är nyhetens behag vet jag inte men jag har sett att det funnits ett tydligt engagemang för det egna arbetet, det ska inte bara bli fint, det ska lysa också.

Att få kretsen att funka var superkul eftersom att man känner att man har lyckats.

Att planera är aldrig så roligt och speciellt inte när man fastnar och får slut på kreativitet så under arbetet har jag ju också ändrat designen några gånger för planeringen av motivet var för slarvigt gjort av mig, just för att det var tråkigt. Den roligaste känslan var när lamporna började lysa (efter lite ändringar och uppsprättningar).

När jag läser vad eleverna skrivit slår det mig att i ett så långsamt arbete som broderi ofta är blir det ett snabbt kvitto på om man gjort rätt när kretsen börjar lysa. Det är ett tacksamt moment och något att fundera vidare över i slöjdarbeten som ofta tar väldigt lång tid.

De flesta tyckte inte att det var särskilt svårt varken att brodera eller få kretsen att lysa, ändå finns kommentarer till frågan så helt lätt var det inte.

Att få kretsen att funka var nog det som jag blev mest frustrerad över (mest på mig själv) eftersom jag lade batterihållaren fel från början och fick därför sprätta upp hela kretsen.

Att få lamporna att fungera var svårt för jag korsade och jag sydde till fel osv.

Dock krånglade jag en del med att få fast lamporna och sy med den tråden.

Svarsalternativen som inte riktigt syns i den här bilden är Kul och annorlunda, Svårt och onödigt, Inget särskilt- ett vanligt arbete i slöjden. Man får väl konstatera att merparten av eleverna gillade projektet?

Jag bad också eleverna fundera över andra projekt där dessa material skulle kunna användas kombinerat med alla slöjdens material och det finns helt klart en del idéer:

Metallträd med LED lampor i, kanske att man fick göra en tröja med ledlampor, göra en ficklampa, en väska som kan lysa, en låda med lampor som lyser när man öppnar, någon form av byggnad eller ett Star Wars-skepp. Jag hade tyckt att det var kul att ha olika ljusnivåer och färger på lamporna och programmera in det.

Och här är svaren från de som arbetade i traditionella material.

Ganska nöjda elever här med, klar övervikt på att arbeta praktiskt och lära sig att brodera.

Allt annat har varit lite medioker roligt, men att sitta för sig själv och sy har varit extremt mysigt. Jag kan inte förklara varför men det är som att man stänger ut alla andra problem och tankar och syr bara. Vet inte hur jag ska förklara det.

Funderar en del över att handens arbete- att lära sig en massa stygn inte ses som så svårt. Vad jag minns var det få som inte ojade sig när de skulle öva in stygnen, men det kan ju vara så att när man väl lärt sig minns man inte tiden man övade?

Jag är ganska kreativ om jag får säga det själv. Men när jag började med syslöjden hade jag en ganska kass tanke och skulle tycka att det skulle vara skit tråkigt så jag hade inte så roligt med planeringen och det var ganska svårt. Men sedan blev det roligare och lättare.

Kan man möjligtvis sätta likhetstecken mellan svårt och tråkigt? Och när blir en uppgift rolig för att den är utmanande och inte för enkel?

Svarsalternativen som inte riktigt syns i den här bilden är Svårt och onödigt och Inget särskilt- hade inte lust.

Slutligen en härlig kommentar om handens arbete, om att brodera:

Det var det roligaste med hela arbetet. Det är så skönt för hela hjärnan!

 

LYSANDE BRODERIER- SLÖJDKULTUR OCH LED-LAMPOR DEL 2

Vi har kommit en bit in i terminens projekt nu och jag kan inte låta bli att ta lite bilder och filma lite här och där. Några godbitar kan jag dela med mig i det här klippet men elevernas resonemang behåller jag i mina egna kopior.

När jag testade det här arbetet på en lärarkollega i höstas var reflektionen från henne att det blev nödvändigt att planera så mycket mer än vanligt. Hon var tvungen att planera hur förstygnen skulle gå för att inte korsas och kortsluta kretsen och tyckte att det var nyttigt att behöva tänka till.

Ungefär samma sak märks på eleverna, det verkar till och med vara lättare för dem att se vikten av att planera i förväg med elektroniken än med slöjdarbete i allmänhet. Om det är nyhetens behag vet jag inte förstås.

Att förstå vad som ska göras med lampor, batteri och plus och minus har inte varit något problem för eleverna har känt igen kunskaperna från sexans undervisning och det har jag varit glad för. Då har jag kunnat fokusera på stygnen och på att kolla vad som händer i klassrummet.

Lysande broderier- slöjdkultur och LED-lampor del 1

Det här är planeringen jag totade ihop inför vårterminens broderiprojekt i år 7. Ja, jag var inte helt säker på om den var klar att jobba med för jag väntade på om vi skulle köra ett vanligt yllebroderi eller om  vi kanske skulle få de beställda LED-lamporna och det andra som behövdes för att testa hur ett sådant projekt skulle tilltala eleverna.

Jag hade också velat få med tekniken, eller om det är fysiken? Det hade varit så bra att testa att jobba tillsammans med både planering och bedömning men det får bli nästa gång. Eller kanske någon annan kan utveckla, lägga till och dela?

Bilden på det orange spöket är från en workshop i Piteå för slöjdlärare. Tyvärr har jag inte namnet på skaparen av det finfina spöket.

I de två förmågorna har jag kopplat länkar till filmer, det är det som syns som fetstil men det gick tyvärr inte fram när jag gjorde en pdf av planeringen.

Kunskapsmatriserna kan eleverna själva bocka i allt eftersom de lär sig. I Unikum alltså…

När fel kan bli rätt

Att arbeta med ovanliga slöjdmaterial långt utanför upphandling kan vara stressande minst sagt. Och det är lätt att missförstå varandra när saker ska köpas in av andra. De här batterihållarna blev jag besviken på kan jag erkänna. De liknade inte alls de jag arbetat med och de saknade strömbrytare. Fy vad tråkigt! Och fula är de ju också… Så de har blivit liggande när äntligen de väntade kom.

Men så tänkte jag… De där små tryckknapparna av metall, de använder man ju nästan aldrig? Kanske ÄR det en strömbrytare?

Japp! Det funkade på första försöket precis så som jag hade tänkt ut. Och jag sträcker lite på mig. Jag har lärt mig att ta ett eget steg utanför mallen!

Glad to be a maker

Det här med att upptäcka att ett favoritplagg utan att man märkt det blivit slitet och fult. Vad göra? Kasta eller skänka till second hand?

 

Eller helt enkelt ta fram sy-kitet och åtgärda!

Framkanten fick ett fint band och ärmen en langettsöm.

Reflexer gillar jag inte men det är nog så att jag inte syns så bra i vintermörkret med den här jackan. Ett batteri under luvan och en strömbrytare. Konduktiv tråd som nästan inte alls syns i det grå tyget. Särskilt inte om jag syr med små förstygn på rätsidan och längre på avigan.

Jag stör mig lite på de fula LED-lamporna och gillar verkligen att brodera. En stund framför tv:n, det är så svårt att sluta när stygnen rinner ur fingrarna. Jag tror att jag fortsätter på framkanterna också.

  

Svårt att se resultatet i mörker men lamporna syns, och det var poängen ju!

Ny jacka!

We are the makers!

Sedan ett tag tillbaka pratas det mer slöjd än någonsin i skolsammanhang och utanför, på Facebook och på Twitter. Jag undrar om ni märkt det? Det är till och med så att statligt finansierade Vinnova går in och backar… Nä inte slöjden eller hantverk utan Makerspace-projekt! Du kan läsa mer om det här. Fast för mig är det ett solklart lyft och erkännande av slöjdens relevans, samtidigt som det är ett nytt debattklimat där det är läge för oss slöjdlärare att hänga med och att visa vad vi gör och har gjort väldigt länge i svensk skola.

Saxat från projektbeskrivningen:

“…bidra med utveckling av ny ämnesspecifik metodik kring skapande med IT som material”

Fråga gärna en slöjdlärare nära dig om handledning i processinriktad undervisning.

“…att pröva tanken om att omarbeta en slöjdmiljö till ett makerspace i grundskolan”

Eller varför inte tänka tanken att sluta snuttifiera och marginalisera de estetiska ämnena, att inte omarbeta slöjdmiljön utan i stället ge faktiska förutsättningar för befintlig verksamhet att utvecklas?

Här pratar jag lite med Carl Heath, forskare och utvecklare på Interactive Institute om varför jag tycker att slöjden har en given roll i makerkulturen.

Detta är de ca 30 projektpartners som deltar. Är det i närheten av dig? Kanske i din kommun? Varför inte ta kontakt? Eller ta kontakt ändå, var med och påverka, ta plats och berätta för andra med mer traditionella glasögon varför slöjden har sin givna plats i detta. Så kanske vi slipper fler idiotiska uttalanden i framtiden om att slöjden ska ge plats åt programmering eller något annat lika befängt!

Som jag väntar

Någon gång i slutet av våren såg jag av en slump ett intressant projekt på Twitter, retweetade det och fick frågan från en i flödet om jag tänkte vara med och backa det. Man kunde nämligen det, genom Kickstarter.  Jag fattade inte mycket men beslöt mig för att YOLO- som ungarna sa för några år sedan, You only live once, det är väl bara att prova. Och under sommaren har jag fått uppdateringar om hur långt man kommit i projektet och att det börjat skickas ut belöningar… För det var nämligen så att de som backade kunde välja med hur stor summa man ville bidra, sedan får man en reward motsvarande. Det blir ju bara mer och mer spännande. Min belöning skulle komma någon gång i juli. Som jag väntade, men inget kom. Här om dagen fick jag ett mail där man frågade efter mina uppgifter för att kunna skicka så nu är det nog nära…

Och idag när jag kom hem låg det i lådan. Jag famlade med nycklarna, slängde ifrån mig väskan och skulle precis med våld slita upp paketet när jag såg. Det var till min man. Det måste vara telefonskalet han beställt. Och jag får fortsätta att stryka runt brevlådan…