Nu känns det som om det börjar hända något

Igår var jag på en workshop om Makerspace i skolan, ett Vinnovaprojekt. Det kan man läsa mer om här och här. Sollentuna, Partille, Göteborg och Kungälv deltar i projektet och det var deltagare från många olika delar av samhället där, lärare, verksamhetsutvecklare, politiker och en representant från Dataföreningen. Kanske vare det fler yrkeskategorier där, jag vet inte så noga. Presentationen gick snabbt och det var ju egentligen bara förnamnen på oss som var där som var viktiga, inte titlarna något som var ganska skönt för då finns förhoppningsvis färre filter för tankar.

Jag tyckte så klart att det var roligt och inspirerande att få vara med i det här sammanhanget och prata visionärt om digitalisering i skolan men för mig var det svårt att distansera mig från min vardag och mitt fokus på slöjd och dess betydelse i sammanhanget. Jag tycker helt enkelt alldeles för mycket kring frågor som har med synen på slöjd att göra. Det känns som om det där med makerkultur redan lever och frodas i alla slöjdsalar (om än inte med digitala material) runt om i Sverige men att det inte alltid värdesätts eller uppmärksammas, kanske för att man inte alltid ser skogen för alla träd. Man vill liksom ha något nytt och det är ju bra samtidigt som det inte är fel att bygga vidare på det man redan har.

 

Det fanns en dagordning med olika frågeställningar att samlas kring och det var nästan lite svårt att hålla fokus på uppgiften med så många intressanta perspektiv och tankar runt sig. Första uppgiften, the marschmallow challenge var en övning i kreativitet som skulle vara rolig att lyfta in under starten av en kreativ process i slöjden, den hade varit rolig att göra med elever. Frågan är bara om det inte i så fall varit klokt att ha några marschmallows i reserv…

Och vilken jäkla häftig skärm att visa grejor på…

Så hur gick det då?

Vi kom på en andra plats, 0.5 cm efter det högsta bygget. Nåväl, vi var kreativa.

                 

 

Vi fick oss också en rundtur till Chalmers och en lektionssal där samt Collaboratory en liten promenad därifrån som för att ge exempel på hur ett makerspace kan se ut. Visst är det en hel massa tekniska prylar och sådant som antagligen kostar mycket att införa i skolan, men den största kostnaden känns det ändå som om vi har infört redan i alla dessa skolor som faktiskt har en 1-1 lösning. Och med tanke på att det förekommer att de dyra maskiner man satsat på används som skrivmaskiner på sina ställen så är det nog ändå mer lönsamt att erbjuda lite fler alternativ för användning.

                

 

Och som syns på bilden ovan går det att bygga saker av ganska billiga material. Här är det två scotch-brite klädda med aluminiumfolie med två lätt uppblåsta ballonger mellan och ett par gummiband som håller ihop det hela. Strömmen bryts när man klämmer ihop det hela och folien möts, ballongerna gör så att det fjädrar tillbaka. Och för en total teknikidiot som jag är så är det här inget självklart. Jag ser inte alls användningen av det här experimentet, och jag kommer att behöva stor hjälp att själv bli innovativ när det gäller lektionsplanering men inte sjutton kan jag låta framtidens vuxna bli lika blonda som jag är när det gäller teknik? Och jag kom ju faktiskt på vad man hade en strömbrytare till i mitt sommarprojekt, efter nästan 50 år av okunnighet.

Många tankar blev det och många post-it block plockades fram. Resultatet av denna workshop samt kommande delar i projektet går att följa här.

Slutligen en skylt från en vägg från en av lektionssalarna/makerspacen:

Den känner jag ett direkt behov av att smälla upp på dörren till min slöjdsal.

Slöjd 2.0:6

Fortsatt klippt ur kursplanen för slöjd Lgr11:
Ämnets syfte:

Undervisningen i ämnet slöjd ska syfta till att eleverna utvecklar kunskaper i olika hantverk och förmågan att arbeta med olika material och uttrycksformer. Eleverna ska ges möjligheter att utveckla sin skicklighet i en process där tanke, sinnesupplevelse och handling samverkar.
Undervisningen ska ge eleverna förutsättningar att utveckla idéer, överväga olika lösningar, framställa föremål och värdera resultat. På så sätt ska undervisningen bidra till att väcka elevernas nyfikenhet att utforska och experimentera med olika material och att ta sig an utmaningar på ett kreativt sätt.

Hmm, kunskaper i olika hantverk? Tja vad räknas till hantverk? Allt sorts skapande som sker med händerna? Och som jag läser texten ska slöjden inte kopiera utan utveckla-gå framåt, vidare, utveckla idéer. Experimentera med olika material. Kanske så här? Eller så här? Och om det ska vara möjligt att experimentera så måste materialen finnas på plats.

I kursplanetexten blir det ju också tydligt att själva tillverkningen enbart är en del av det slöjdämnet innefattar, men det är tyvärr väldigt vanligt att uppfattningen om vad slöjd är stannar just där, vid tillverkningen. Diskussionen kring hur det blev är minst lika viktig, det vet ju vi slöjdlärare, vi måste bara bli tydligare när vi pratar om vad vi undervisar, vad ämnet kan bidra med.

Att reflektera i grupp är, om jag tittar på min egen slöjdundervisning en eftersatt del. Fokus hamnar lätt på att göra och sedan fundera (enskilt) kring hur arbetet gått. Jag har som mål att balansera dessa delar bättre och att göra själva reflektionen i grupp. Jag är övertygad om att kunskapen blir större om den delas. Ska detta bli möjlighet duger det inte med de få snåla tillfällen som slöjden har i skolan, jag kan inte klara mitt uppdrag på 60 minuter i veckan i helklass. Det är snarare här slöjden behöver förändras än i själva kursplaneskrivningen om det ska bli möjligt att nå fram till en 2.0 version. Alltså synen på vad slöjden egentligen är och hur mycket tid som behövs för att både handen och tanken ska lära.

Genom undervisningen ska eleverna ges förutsättningar att utveckla kunskaper om färg, form, funktion och konstruktion och om hur dessa kunskaper kan kombineras med medvetna val av material och teknik. Vidare ska undervisningen bidra till att eleverna utvecklar förtrogenhet med begrepp som beskriver arbetsprocesser, redskap och slöjdföremåls estetiska uttryck. Eleverna ska även ges möjlighet att utveckla kunskaper om arbetsmiljö och säkerhetsfrågor och om hur man väljer och hanterar material för att främja en hållbar utveckling.

I den här texten ser jag en mycket tydligare syftning till traditionella tekniker, eller snarare att eleverna måste få med sig de traditionella slöjdteknikernas grunder för att veta hur de kan användas och kombineras både med varandra och med ny teknik och konstruktion. Men också en tydlig riktning mot framtiden, framtida material, mer miljövänligt framställda. Och för att någon ska lyckas med detta måste ju dagens elever ha med sig både gamla och nya kunskaper, samt en förmåga att hitta fiffiga lösningar.

Undervisningen ska bidra till att eleverna utvecklar medvetenhet om estetiska traditioner och uttryck samt förståelse för slöjd, hantverk och design från olika kulturer och tidsperioder.

Förståelse för slöjd, hantverk och design från olika kulturer och tidsperioder läses nog ofta som kunskap från förr men det kan ju lika gärna betyda framtidens slöjd, hantverk och design?

De fyra förmågor eleven ska utveckla:

Genom undervisningen i ämnet slöjd ska eleverna sammanfattningsvis ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att:

formge och framställa föremål i olika material med hjälp av lämpliga redskap, verktyg och hantverkstekniker

välja och motivera tillvägagångssätt i slöjdarbetet utifrån syftet med arbetet och utifrån kvalitets- och miljöaspekter

analysera och värdera arbetsprocesser och resultat med hjälp av slöjdspecifika begrepp

tolka slöjdföremåls estetiska och kulturella uttryck.

Var någonstans står det trä, metall och textil?

Slöjd 2.0:5

Så vad står det då i slöjdens kursplan Lgr11?

Första stycket som beskriver ämnet:

Att tillverka föremål och bearbeta material med hjälp av redskap är ett sätt för människan att tänka och uttrycka sig. Slöjdande är en form av skapande som innebär att finna konkreta lösningar inom hantverkstradition och design utifrån behov i olika situationer. Slöjd innebär manuellt och intellektuellt arbete i förening vilket utvecklar kreativitet, och stärker tilltron till förmågan att klara uppgifter i det dagliga livet. Dessa förmågor är betydelsefulla för både individers och samhällens utveckling.

Anledningen att vi har slöjd i skolan är alltså för att öva sig att tänka och kommunicera. Händerna ska skapa tillsammans med hjärnan. Vi ska hos eleverna utveckla kreativitet och tilltro till sin egen förmåga att klara av uppgifter i det dagliga livet. Att arbeta på ett “slöjdande sätt” ska inte bara vara meningsfullt för den egna individen utan även för samhällets utveckling. Visst kan man kommunicera med ett broderi och kravallslöjd är ett annat starkt sätt att lyfta fram ett budskap men inget av detta utesluter att man inkorporerar digitala material? Den här texten behöver ju inte ens skrivas om för att vara anpassad till det vissa kallar dataslöjd och som jag föredrar att kalla Slöjd 2.0. För det är inte något annat, det är slöjd i nutiden och framtiden.

Slöjd 2.0:2

Idag funderar jag vidare på slöjden av idag och i morgon. Kan hända att mina tankar hoppar hit och dit men det är just så det är, framför allt i början av en process. Och jag är äntligen i början av det jag varit i startgroparna för hela den här terminen. Så för att komma igång kör jag terminen lite på rewind.

Under det Digitala skollyftet, “mötte” jag föreläsare nummer fem, Carl Heath som jag upptäcker pratar om något som för mig så uppenbart är slöjd, men på ett mycket mer intressant och uppdaterat sätt än jag någonsin hört slöjdmänniskor göra.

Carl Heath skickar mig en artikel han skrivit The hand and the mind som jag ser som en ren hyllning till den svenska skolslöjden. Han skriver om en dualistisk syn på undervisning/människan och att man fortfarande skiljer på tankens och handens arbete, och att datorn har kommit att ses som ett tankens redskap i sitt intåg i den svenska skolan.

When introducing IT in schools, it has mainly come to be used as a tool. A tool for the mind. As such, it is a wonderful, almost magical technology. But is it the only way to use IT in education? Might there be other, equally beneficial ways and means of using IT in education that isn’t utilized?

För mig handlar det mycket om att koppla ihop resurser vi redan har i skolan. Modern teknik finns det förhållandevis gott om i svenska skolor och slöjd har funnits som obligatorium sedan 1955, men det är också dags att vi som arbetar med slöjdämnet fortbildar och förkovrar oss samt högljutt pekar på att vi redan i Sverige har ett ämne med perfekta förutsättningar att ta Sveriges skolor in i den digitala framtiden.

I want the curricula to focus not on what specific material one uses, but rather on the process and design.

skriver Carl Heath vidare.

Så ser ju faktiskt slöjdens kursplan ut idag men ändå begränsar vi oss till de material vi av tradition sysslat med sedan skolslöjdens början. Dags att verkligen läsa kursplanen och utvidga begreppen?

Att jobba med digital teknik som ytterligare ett material i slöjden känns för mig idag som ett totalt okänt område, både läskigt och spännande att utforska. Jag måste inse att jag inte kommer att behärska det innan det hamnar i undervisningen, kanske kommer jag aldrig att kunna skapa fritt med det eller känna mig helt bekväm. Men det är avgörande att jag låter mina elever få fria händer. Det är kanske som att lära sig ett nytt språk? Jag lärde mig engelska som barn, och använde det flitigt under några år i tonåren. Det sitter så väl att jag vågar påstå att jag både låter och pratar som en som kan språket väl. Om jag började idag när jag snart passerar femtio hade det ofrånkomligt blivit svengelska och jag hade troligtvis ofta fått tunghäfta, känt mig klumpig och saknat ord.

Ord som hela tiden dyker upp är makers och tinkers. När jag söker en tydlig definition hittar jag att tinkers ursprungligen betyder samma som våra kittelflickare, det vill säga hantverkare som drog omkring mellan byarna och förtennade kopparkärl. Idag är betydelsen mer åt hållet att amatörmässigt experimentera, ofta med digital teknik. Makers är på något sätt synonymt med DIY, do it yourself. Oftast i grupper, communities där kunskap delas med andra. Jag hittade två intressanta inlägg från Christian Jerhov på ämnet,
Skapandet av det unika och Samarbete som framtidskompetens.

Återigen tänker jag att vi har det mitt framför näsan, i slöjden i skolan idag, och för all del sedan 1955. Vi tar det som så självklart att det finns i skolan att vi inte har vett att uppskatta, värdera och uppdatera ämnet. Jag är säker på att slöjdlärare runt om i landet redan gör det men vi måste nå ut också. Vi måste visa och lyfta det eleverna faktiskt får lov att vara med om under slöjdlektionerna. Och vi måste gå vidare.

Jag ser det som en mix av ny teori och praktik vi i slöjden måste bygga oss, vi har den gamla slöjdens teori alldeles klart för oss, och kopplar den naturligt med praktik. Nu är det dags att fylla på med ny teori, ny kunskap, praktiken att lösa de problem som uppstår och bygga vidare på ny kunskap, tankarna kring tinkering det har vi redan.

Slutligen en film om makers och tankarna bakom rörelsen.

The things that I do connects me to other people

Slöjd 2.0:1

Den senaste terminen har jag stött på begreppet dataslöjd i flera olika sammanhang. Jag har också läst flera artiklar om att kursplanens ämnesinnehåll behöver uppdateras och förändras. Jag har på nytt hört att det vore bäst att plocka bort något så gammalmodigt som slöjd helt från den obligatoriska kursplanen och satsa på datakunskap och programmering i stället. Det är något som kommer upp på agendan lite då och då, jag har hört talas om att vi måste kämpa för vårt ämne så att det får vara kvar ända sedan jag gick slöjdlärarutbildningen i slutet av nittiotalet. Och jag blir lite avig varje gång jag hör det. Dels för att jag inte tycker att det är värt att kämpa för slöjden om jag inte kan motivera att den har en plats i utbildningen av idag och då måste jag naturligtvis med öppna ögon ställa det vi gör i slöjden mot den verklighet våra elever möter eller snarare kommer att möta som vuxna, och dels för att jag faktiskt hellre ser att vi som arbetar med slöjd visar vad det egentligen är eleverna lär på större arenor än i den egna skolan eller möjligen i fackförbundets ämnestidning. Att man i samhället generellt fortfarande talar om att vi har syslöjd och träslöjd som två ämnen i skolan tyder väl på att vi inte riktigt nått ut med syftet med ämnet?

Det irriterar mig också lite extra att man inte pratar om att exempelvis ta bort svenska ur kursplanen nu när berättandet kan ske i så många olika medier, att man i stället pratar om att lärarna bör få fortbildning i att hantera digital teknik så att datorns intåg inte bara blir en dyr skrivmaskin. Slöjdlärare är de lärare man borde adressera den här fortbildningen. Hur kan din undervisning involvera även digital teknik? Och då menar jag inte att eleverna dokumenterar i datorn eller gör en film om hur man trär symaskinen. Jag tänker på att det borde vara på sin plats med fortbildning i hur man kan använda material som Arduino och MaKey MaKey tillsammans med traditionell slöjd så att ny slöjd bildas. Så att nya kunskaper får plats och så att eleverna lär sig saker som kan ta dem vidare i livet, inte bara lära dem hur man sätter ihop en IKEA-möbel eller syr i en knapp som trillat av. Vi har den stora förmånen att i svensk skola ha ett ämne som kan vara allt det man behöver i framtiden och så ser man det inte?

Jag har stött på begrepp som the makermovement och hackerklubbarden här terminen men inte hunnit fördjupa mig i hur det kan bli slöjd av det hela. Jag ser ju hur det är tydligt att det makerrörelsen står för är slöjd rakt av, men ser alla andra det? Jag tror inte det för i så fall hade inte makerrörelsen blivit en sådan hype som den är just nu, i så fall hade man väl bara sagt:

Ja ja, slöjd alltså.

I helgen hittade jag i några av de Facebookgrupper jag är med i (Teacherhack och Collaboratory) ett youtubeklipp med ett tal av president Obama. Han har upplåtit Vita huset till en maker faire och pratar sig varm över hur viktigt det är för landets ekonomi att stötta rörelsen. Att man inte kan konsumera sig till välfärd, att man måste producera något. Man behöver uppmuntra människors vilja att tillverka och uppfinna. Han pratar om en stor uppslutning, statligt, men också från universitet och privata företag. Det är väldigt intressant att lyssna på och min första tanke blir:

Visst ja, de stackarna har ju inte slöjd i skolan.

För så är det faktiskt, vi i Sverige har den förmånen att alla elever har detta ovanliga ämne där eleverna får prova sina idéer och sin envishet. Presidenten säger:
If you can imagine it- you can make it
Tanken med slöjdundervisningen i skolan är egentligen att misslyckas så mycket som möjligt så att man lär sig så mycket man bara kan. Det har jag inte sett att man primärt övar i de övriga ämnena i skolan. Ändå för slöjden en tynande roll i skolan idag, även om det inte tagits bort från kursplanen är minuterna så få att det inte hinns med så många misslyckanden. Undervisningen får inte nå sin fulla potential.

Den här sommaren vill jag ägna mig åt att upptäcka nya verktyg och material, jag vill lägga de nya tankar jag får som ett raster över slöjdens kursplan först och främst, men naturligtvis även över hela lgr11 för att se om den en mer uppdaterad slöjd kan uppstå ur de tankarna. En ny version av slöjd helt enkelt, en slöjd 2.0.

#70 Längt över hälften

Nummer 70, alltså jag är lite förvånad över att jag kommit ihåg att blogga varje dag. Mest det, att komma ihåg. Och lite undrar jag hur det ska gå efter 100. Platt fall? Inlägg lite då och då? Eller fortsatt varje dag?..

Hur som helst, idag har jag ägnat mig åt kvalitativ fortbildning på hög nivå tillsammans med två kollegor från Kungsbacka. Jag cyklade in till Nordstan och mötte dem vid Collaboratorys utställning på Vetenskapsfestivalen. Strax innan de dök upp stod jag bakom ett par datorskärmar och studerade två killar i tioårsåldern. De höll på att vid varsin dator arbeta med scratch, ett programmeringsprogram. Jag såg att deras blick var stadigt fäst vid respektive skärm och en vuxen, pappa? stod bakom och hejade på. Mina tankar vandrade, tänk om man kunde få den koncentrationen på en lektion i skolan. Tänk om man kunde fånga eleverna på det sättet. Allihop. Tänk… Fullt fokus.

Men så såg jag att den ena killen liksom sjönk ihop och började leta efter något med blicken och inte var det datorskärmen. Han började pilla på en sak som låg på bordet framför honom och skruvade på sig väldigt. Och plötsligt kände jag igen beteendet. Det bara är så. Alla kan inte fångas av samma saker hela tiden. Intresset är inte lika starkt hos alla för samma saker. Och jag måste komma ihåg att planera för stor variation nästa termin i slöjden.

De goa kaninöronen som Carl Heath har på sig på bilden är lite roliga, kanske något som hade varit bra att sätta på eleverna i ett klassrum? De känner av hur aktiv hjärnan är och om man tänker mycket så pekar öronen framåt och när man slappnar av lägger de sig bakåt. Tänk er dem på en arbetsplatsträff…

För övrigt var det full aktivitet vid borden. 3D-skrivaren lockade många nyfikna blickar och jag funderade på hur länge det dröjer tills jag själv står i klassrummet och pillar med en sådan. Kanske behöver jag inte köpa in fler virknålar och fiffikusar- vi skriver bara ut dem när vi behöver! Så vill jag ha det!

Efter besöket i Nordstan var vi tvungna att gå och sätta oss någonstans och bubbla av oss alla intryck. Det är gott att sätta sig med likasinnade och dela med sig och få hjälp med att göra tankevurpor. Det är fullständigt nödvändigt för utveckling och jag lovar att de här tre timmarna gav mig mer än alla timmarna vi sitter på konferenser på jobbet. Det behövs ju så lite egentligen.

Och Heléne delade med sig av ett Micke Gunnarsson-citat:

“Tycker du att det är jobbigt att gå i uppförsbacken?

Vänd och gå åt andra hållet då.”

Japp!

#59 Mission impossible

Jag funderar mycket över vad som egentligen är mitt uppdrag som slöjdlärare i skolan idag. Alltså jag VET vad det står i mina styrdokument och jag har jobbat ett tag och skaffat mig erfarenhet från olika utbildningar och diskussioner men faktum kvarstår. Men för mig är det motsägelsefullt, jag fattar inte riktigt.

Slöjd borde vara ett ämne där eleverna får experimentera och klura. Får prova en idé och se om den bär. Få skapa fritt i olika material, däribland textil, trä och metall. Själv vill jag se mycket större influenser av makerkulturen och även ett skapande med digitala material. Jag vill öppna dörrarna och bokstavligt talat slå ut väggarna i salen.

Men hur ska jag kunna öppna alla gränser för skapande om jag samtidigt står bredvid med checklistan för betygen? Hur ska eleven våga chansa vilt och spränga alla gränser och kanske misslyckas när ett misslyckande kan innebära ett nesligt E i betyget? Hur ska jag som lärare ha chansen att skapa det förtroende som krävs för att våga misslyckas med de över 200 elever som jag i bästa fall bara träffar en gång i veckan? När kulturen i övriga ämnen står för att alla rätt på ett prov är ett möjligt A. Hur ska jag hinna vända tänket hos eleverna för denna lilla stund i veckan?

Jag har varit på besök hos Hackerklubben och sett elevers hämningslösa experimenterande och deras stora mod när de berättar både för gruppen och alla okända vuxna som lyssnar om sina misslyckanden men också om hur de vänder ett misslyckande till en lärdom. Jag har verkligen studerat hur ledarna för Hackerklubben gör när de pratar med gruppen och hur de hejar på att göra fel som bästa sättet att lära sig nytt. Det är ingen större skillnad från slöjdundervisningen jag har erfarenhet av, mer än på en eller kanske två punkter.

1. Jag måste sätta betyg. Och inte bara det, jag måste också tala om hur man tar sig till önskat betyg.

2. Eleverna i Hackerklubben har själva valt att gå dit.

Jag ser framför allt en motsättning mellan kreativitet och att sätta betyg.

En annan sida av omöjligheten i det jag försöker åstadkomma genom att arbeta med slöjd i skolan är att om eleverna ska skapa fritt och tänka utanför boxen då ska jag så lite som möjligt komma med pekpinnar och rätta svar. Jag ser ju hur det hämmar dem. Men detta innebär att en elev kan tillverka en förvaring för sin ipad utan att fålla någonstans. Eleven ser inte ett problem med att låta bli att sicksacka kanten upptill på fickan eller att i en halsringning helt sonika vika in en bit på måfå i bästa fall. Om det stramar och bubblar sig spelar ingen direkt roll. Eleven har heller inga problem att utan mall klippa till en stor bit tyg tvärs över trådrak och vikt kant för att sedan förkasta den för att det inte var rätt tyg. Jag överdriver inte alls, eleverna jag undervisar i år sju är efter fyra år i slöjden lyckligt ovetande om sömnadstekniska grundprinciper. Sedan blir de inte nöjda med sin färdiga produkt för den liknar ju inte dem i affären.

Jag kan inte hejda mig utan går in i processerna lite här och där och berättar “hur man gör en sån där…” och sedan känner jag mig som jordens sämsta slöjdlärare för att jag inte tillåter eleven F.A.I.L, First Attempt In Learning. Men hur i hela friden ska det gå ihop när jag vet att just den eleven har som mål att nå de högre betygen och när jag vet att det i bedömningsstödet från Skolverket står de högre betygsnivåerna uttryckta med ord som bland annat precision. Hur når man precision om man gör en sak fel en gång och sedan inte hinner göra fler saker? Säkert inte genom att jag berättar vad som är fel men jag kan oftast inte hejda mig när jag ser vart det är på väg. Det finns inte tillräckligt med tid för att både misslyckas och att utföra med precision och eleverna idag slöjdar oftast inte hemma. Ska man inte kunna nå högsta betyg i slöjd enbart genom att öva på lektionerna?

Jag ser en stor motsättning mellan ämnets syfte och karaktär och hur kunskapskraven är formulerade.

Visst kan man tycka att det inte borde vara ett problem att undervisa eleverna om vissa teoretiska principer för att sedan låta dem använda dessa principer i praktiskt arbete. Men hur ska vi hinna med båda delar när jag i utvärdering efter utvärdering får veta att jag borde prata mindre i början av lektionerna så att de hinner jobba mer när det oftast bara är närvaron jag kollar, med ett enkelt upprop? Jag hinner helt enkelt inte undervisa enligt kursplanen inom ramen för schemalagd tid. Jag har på högstadiet 70/80/60 minuter beroende på årskurs idag. Endast en årskurs är halvklass, resten är mellan 20 och 25 elever. Nästa läsår vill jag inte ens tänka på (allt med motiveras med budget). För att klara av detta idag har jag lagt allt i en blogg, länkar, planeringar, kunskapskrav och kursplanedokument samt läser och svarar på 220 loggböcker varje vecka för att hinna ha en dialog med var och en. Jag har verkligen försökt vara så effektiv som möjligt. Men jag märker att eleverna inte vill söka sig ut på nätet trots att skolan sedan många år ingår i en så kallad 1-1 satsning. De flesta läser inte ens det jag svarat på deras loggboksinlägg även om jag särskilt uppmanar dem att starta lektionen med det. Flertalet av dem använder varken blogg, internet eller loggböcker till fullo.

Jag ser en stor motsättning mellan de styrdokument jag har att följa och en kommunal verksamhets budget.

Oavsett om jag har för stora grupper eller för lite tid, vilket jag tycker att jag har, är det svårt att på en och samma gång lära eleverna att de ska uppfinna nytt och tänka gränslöst samtidigt som det finns ett rätt sätt att sy en halsringning eller foga samman två bräder.

Det är mission impossible.

#55 Litet bonustips

Nu måste jag få tipsa om något riktigt nördigt och beroendeframkallande.

Life hacks.

Jag hade hörselkåpor med radio på mig i helgen när jag skruvade och skruvade på vår nya altan. På P3 pratade de om life hacks och eftersom jag nyligen varit på Hackerklubben lyssnade jag lite extra. Life hacks visade sig helt enkelt vara en coolare form av husmorstips. Alldeles förtjusande. Jag berättade för dottern om min upptäckt och naturligtvis var det ingen nyhet för en ungdom. Hon tipsade mig att söka på Pinterest efter life hacks och sedan hade jag inte tid att sova den kvällen.

Undrar om det här är en av uppgifterna i slöjden i hösten? Gör ditt bästa life hack!

#54 Mycket inspiration för egen del

Det har varit mycket fokus på skola för mig de senaste åren. Jag har engagerat mig i mina ämnen svenska och slöjd, betyg och bedömning, IKT, olika kurser på universitetet och några online, Skolvåren, pedagogisk pub och edcamp, diskussioner om skolan i sociala medier och mycket annat som jag inte ens kommer ihåg. Det har varit skola högt och lågt, skola på arbetstid och skola på fritid.  Mycket skola helt enkelt. Nu får det bli en ändring på det tycker jag. Nu vill jag utvecklas själv, skaffa mig en egen fritid, ett liv helt enkelt. Mest egentligen för att jag verkligen känner att det är bom-stopp att utvecklas inom skolan, och jag måste få utvecklas.

Förut var jag med i Täcklebo broderiakademi men eftersom man organiserar sig i lokala grupper och den grupp jag hade kontakt med träffades en förmiddag i veckan när jag var på jobbet så gav jag upp ganska snart. Det var så trist att sitta ensam utan någon input och brodera. Jag höll också på med silversmide under många år men eftersom jag bytte jobb och tiderna inte passade fick jag sluta med det. Det lilla jag tillverkar idag gör jag mest på beställning från någon annan och det är precis att det hinns med. Och så lagar jag en del kläder som går sönder. Det är dags för mig att omprioritera min tid lite.

Igår var jag på Hackerklubbens avslutning och jag hade föresatt mig att ställa de där frågorna som jag ville ha svar på för att göra jämförelser för egen del med skolans verksamhet, med den kreativa process vi arbetar med i slöjden till exempel. Finns det likheter? Vilka i så fall? Kan jag ta lärdom av att se hur eleverna i Hackerklubben tar sig an ett problem och kan jag i så fall konstruera liknande situationer i min egen sal? Var kommer engagemanget ifrån och hur länge sitter det i? Jag menar hur är det med uthålligheten hos eleverna? När de gjorde en enkel form av utvärdering av kursen frågade de ungefär vad jag brukar fråga efter ett slöjdprojekt; vad har du lärt dig av det här? Barnen var väl inte så talföra men när killen som ledde frågade vad man ska göra när man stöter på ett problem var det genast en tjej som utbrast:

Ropa JIPPI!

Och fråga en kompis, kom det sedan.

Precis så vill jag ju att de ska tänka i slöjden men mina elever är ju inte 10 år gamla och de är dessutom väldigt medvetna om att de ska få betyg på det de gör. Och det är otroligt svårt att få ihop ekvationen skapande och kreativitet med kunskapskraven i slöjd.

En tanke som jag tar med mig är att barnen erbjöds att stanna kvar om de ville få sina projekt ordentligt filmade. Jag tänkte lite löst att man kanske skulle låta en kompis intervjua och filma ett slöjdprojekt? Vart den tanken tar mig vet jag inte, just nu hamnar den i idébanken.

Jag hade verkligen för avsikt att klura vidare på det här men hamnade i helt andra givande diskussioner som gav mig mer på ett personligt plan. Och kanske är det där jag ska låta det landa just nu

Precis när jag skulle gå hem fick jag syn på den här i ögonvrån. Och hur hade jag egentligen kunnat missa Greger? Jag som har tentaklerna ute för allt vad textil heter. Greger är en rejält tilltagen skulptur av en skalbagge, inspirerad från Kafkas Förvandlingen och det är Jasmine Idun Lyman som är konstnären bakom verket. Greger har varit med i en utställning i Bergsjön men håller just nu på att få ett spel insatt i magen. Han ska vara med på en spelmässa i maj. Jag var tvungen att stanna en stund till och prata och fråga ännu mer.

Jag vet inte ännu vart det leder men jag har bestämt mig att lägga mer fokus på att utveckla mina skills, inte på att kämpa för att utveckla och förnya en verksamhet som inte är redo för det. Nu ska jag börja måla igen. Med nål och tråd. Bland annat.

#48 Röriga tankar, sortera er!

I förra veckan ramlade jag in på ett spår av nya (eller en variant av gamla) tankar som började med att jag på Twitter såg en bild från en föreläsning från Framtidens lärande, en konferens om datorn i utbildningen. Det stod “Datorslöjd” över hela bildskärmen och det var Kia Höök, professor på KTH som höll föredraget. Helt plötsligt började hon prata om mig. Om mitt besök på Hackerklubben och om vad jag skrivit i min blogg om det besöket? Det var ganska surrealistiskt, men kul. Min Twittervän som la upp bilden på Twitter, Martina Lundström (@tiniskarin) gjorde även en förfrågan i facebookgruppen Nationellt resurscentrum för slöjd, och det var några stycken där som hakade på tanken om slöjden i framtiden. Här kan man se föreläsningen, ca 37 min in i klippet.

Igår var jag på Hackerklubben igen. Tanken var från början att jag skulle göra min tredje uppgift i MOOCen, att besöka en “creative learning space” och ta reda på lite om hur det funkar där. Så här ser uppgiften ut:

“Visit a local creative learning space, and discuss how it supports creative learning experiences. By “creative learning space,” we’re thinking of a place where people are creating projects — and learning from one another as part of the process. Here are some questions you may want to note when visiting:

• Projects – What kinds of projects are people working on? How would you describe the range or diversity of projects?
• Interests – Where do the ideas for the projects come from? Are the projects based on individual, group, or community interests?
• Learning Community – Do people help each other learn? Are there mentors in the space? Is there a trajectory of participation from newcomer to leadership roles?
• Values – How do people treat each other in the community? Are there community guidelines or values that are discussed or agreed upon?
• Space – Which aspects of the physical space support the creative learning process? What materials are available?”

Jag tyckte att det var lite svårt att formulera frågorna, jag riktade mig ju till barn i mellanstadieåldern eftersom jag hade Hackerklubben i åtanke.

Jag frågade om datorslöjd lite här och var på nätet och Peter Ljungstrands namn dök upp, dels då han själv skrev och tipsade i gruppen Teacherhack, och sedan även hos Slöjd i Väst. Igår träffades vi på Hackerklubben. Eller rättare sagt på Collaboratory när Hackerklubbens kurs pågick. För jag hade väl inte riktigt fattat vad det här handlade om tidigare. Visst visade Carl Heath mig runt när jag var på besök förra gången men det gick nog inte riktigt in att detta är ett Makerspace i Göteborg, för alla intresserade. Jag frågade lite korkat igår:

“Men om man vill komma i kontakt med Makers i Göteborg, finns det något liknande som Stockholm Makerspace? Det kom jag ju i kontakt med under Internetdagarna i höstas.”

“Ja men det är ju här, svarade Peter.”

Och det är väl så att man måste ställa alla frågorna, även de korkade för att få svar som man fattar…

Peter Ljungstrand visade en mängd spännande material, allt från olika sorters färg, vanlig och för textil till garner och tyger tillverkade av material som på något sätt leder ström. Och Malin, goa bildlärarkompis från Borås! Du skulle varit med! Det var helt omöjligt för mig att hänga med i svängarna, själva fysik-/kemi- och elbiten är jag helt körd på. Antagligen för att jag som notorisk skolkare helt enkelt inte deltog på de lektioner jag borde när jag själv gick i skolan men jag har i efterhand förstått att jag inte är helt obildbar så nog ska jag väl kunna lära mig det jag behöver?

Däremot fastnade jag vid de textila material jag fick se, garn som såg ut som silke men som var något helt annat. Det kliade i fingrarna, jag kunde känna hur det skulle vara att brodera med. Det fanns stickade material som såg ut som lätta brynjor av metalltrådar, även det skulle vara underbart att få experimentera med i fritt broderi. Broderigarn från Anchor som ändrar färg i solljus, vanligt vitt pärlgarn såg det ut som men vilka effekter det kan få i en textil bild! Jag har varit på några workshops i fritt broderi när jag var med i Täcklebo broderiakademi och vi arbetade många gånger med väldigt otraditionella broderimaterial, men det här, att få in de här olika effekterna i bilderna…Det vill jag arbeta vidare med själv! Inte som min första avsikt var, att hitta ett sätt att föra in ny teknik i slöjdundervisningen utan ur ett helt egoistiskt perspektiv!

Peter Ljungskog visade också ett tyg som först var vitt med rosa former på. Kändes lite som ett sådant där flamskyddsbehandlat gardintyg man är hänvisad i offentliga miljöer. Och han pratade om att det fanns blommor i krukorna på tyget. Vilka krukor? undrade jag. Han hängde ut tyget genom fönstret, ut i kvällssolen och det ändrade färg! Bakgrunden blev blå och det framträdde växter i de rosa partierna-krukorna. Häftig effekt, men troligtvis svårt att genomföra för skolslöjden.

Det jag kan göra däremot är att skaffa färg, textilfärg och trycka med i skolan. Det gör vi ju ändå, men så coolt om trycken ändrar färg när man blir varm eller när man går ut i solljuset! Jag såg på burken att den är köpt på Zenit där jag tidigare köpt färg, men när jag kollade på deras hemsida fanns den inte!

Och hur det gick med min läxa för vecka 3 i MOOCen? Ja, det vet jag inte riktigt, jag har fastnat i att leta roliga produkter på nätet. Kanske skriver jag om Collaboratory i stället, och Hackerklubben som en del av det? Eller så blir det inget skrivet alls. Jag har ju inte lyckats hinna med många av de andra uppgifterna så jag kanske nöjer mig med att vara passiv deltagare och suga åt mig av inspiration och idéer som dyker upp där.

Jag som hade siktet ställt på hur jag kan hitta argument för att hålla kvar och kanske lyfta slöjdämnet på schemat i skolan, har med hjälp av något Peter Ljungstrand sa igår ramlat tillbaka till mitt ursprungliga syfte med den här bloggen. Peter menade att det han berättat om för mig, och alla material han visat inte handlade om slöjd eller något annat ämne för honom, utan om skapandet i sig. Minns inte ordagrant men det var så jag uppfattade det. Vi har faktiskt några ämnen i skolan som har som syfte att lyfta fram och visa på ett kreativt sätt att lösa en uppgift på men fokus ligger ständigt på de “viktigare” teoretiska kunskaperna. Jag skulle önska att man vände på det hela och utgick från ett kreativt, undersökande arbetssätt för att sedan komplettera med teorier och förklaringar. Och jag skulle önska att vi som arbetar i de praktiskestetiska ämnena slog oss ihop lite mer, även om vi i kursplanen är uppdelade i ämnen borde man kunna vara fri att skapa en organisation som fungerar bättre i skolan. Och tillsammans hörs vi lite bättre i bruset.

Hur skulle det vara att ha en workshop nästa studiedag, tillsammans? Inte bara slöjdlärare utan alla som undervisar bild, teknik, musik… För att hitta gemensamma nämnare och för att hitta nya arbetssätt?