Slöjdlyx

På tisdagar kommer år 3 till mig för att ha slöjd. Det är för en inbiten högstadielärare som mig lite häftigt att uppleva slöjd med treornas ögon. Under så många år när jag har undervisat högstadiet har jag mött en lite luttrad attityd, visst har det även på högstadiet funnits många elever som kommit till slöjdsalen med iver och glädje men överlag har stämningen i salen varit något mer ljummen. Slöjd blir ett ämne bland alla andra där det ska jagas betyg.

Jag har tidigare inte hållit på med ull i någon större utsträckning, lite nåltovning på sin höjd men med år tre går jag loss fullständigt. Vi kardar och provar både gnuggtovning, rulltovning och nåltovning. Det luktar ull och skvätter såpa överallt. Eleverna skriker av skräckblandad förtjusning när de vågar sticka fram näsan och lukta. Det luktar ju… fåååår! De känner hur händerna blir feta och klibbiga av den otvättade ullen och jag ser att de inte kan låta bli att trycka, känna och klämma.

När vi rulltovar går de in för det med liv och lust. Det börjar med lite försiktigt rullande på bordet men strax har de uppfunnit egna sätt att bearbeta ullen. De rullar under fötterna, på knäna och bankar rullen i bordet.

Det är ett hårt jobb att karda ullen till fina flor och förbereda den för att filtas ihop under tovningen. Alla varianter provas, karda ensam och karda ihop med en kompis, prova sig fram för att hitta bästa lutningen på kardan så att det inte bara fastnar.

img_1457.jpg

Och snart ska det bli tävling till plåsterlådan i salen, när vi nåltovar går det åt många plåster. Något som först är läskigt, man kan ju sticka sig i fingret och blööööda! blir mer av en kul lek.

Det är som att det är en lyx under skolveckan att få känna, lukta, förfäras och förtjusas på riktigt och med hela kroppen inte bara knoppen. Och jag funderar på vilken viktig roll slöjdämnet har i skolan, hur viktigt det är att inte teoretisera och bleka bort känslorna och sinnesintrycken. För den som har lyssnat på Göran Lundborg förstår vilken viktig funktion vi är på väg att swipa bort på läsplattor och döda tangentbordsytor. Att hjärnan behöver händernas och de andra sinnenas intryck för att inte förtvina.

Det ena får inte utesluta det andra.

Advertisements

Stationer år 7

Efter mitt första lyckade försök med att dela in eleverna och lektionsinnehållet i stationer kastade jag mig in i det i uppstarten av terminens tre nya sjuor också. I år sju arbetar jag sedan flera år alltid med broderi för jag tycker att det sätter tonen för hur jag vill att stämningen ska vara i salen. Arbetsområdet innehåller tydliga moment av inlärning, enkla att bocka av så att eleverna tydligt ser vad som förväntas. När alla kommit igång lägger sig ett fokus och ett lugn och det är enklare att konkret visa på vilka rutiner som ska gälla framöver i salen. Sedan gillar jag ju broderi sjukt mycket för egen skull men också för att det är så enkelt att individanpassa och variera.

kastade jag mig in i det i uppstarten av terminens tre nya sjuor också. I år sju arbetar jag sedan flera år alltid med broderi för jag tycker att det sätter tonen för hur jag vill att stämningen ska vara i salen. Arbetsområdet innehåller tydliga moment av inlärning, enkla att bocka av så att eleverna tydligt ser vad som förväntas. När alla kommit igång lägger sig ett fokus och ett lugn och det är enklare att konkret visa på vilka rutiner som ska gälla framöver i salen. Sedan gillar jag ju broderi sjukt mycket för egen skull men också för att det är så enkelt att individanpassa och variera.

Temat för terminen är broderi i form av bonader med ett personligt uttryck. Jag vill att eleverna ska få med sig att textil kan vara ett sätt att uttrycka en åsikt, kravallslöjd eller craftivism, samtidigt som de får en känsla för hur man historiskt sett använt broderade bonader i hemmen om än med lite andra budskap än i dagens samhälle. Jag vill såklart också att de ska få möjlighet att hantera nål och tråd så att händerna får sitt.

Jag organiserade tre grupper och tre stationer, en med innehåll craftivism, en med gamla bonader, och en där eleverna fick en kort genomgång i broderiteknik, provade att trä nål, göra knut och brodera lite efterstygn. Överlag var detta ett mycket svårare område att hitta material inom än det jag gjorde med år 8. Med mer tid och för framtida bruk spelar jag nog in eget material. Efter varje station skulle eleverna skriva i loggboken i Slöjdportfolio precis som i stationsupplägget för år 8.

Även i mina tre sjuor funkade lektionsupplägget bra, jag hann även med att introducera Slöjdportfolio som bas för loggboken med inloggningar och allt vad det innebär. Innehållet i stationerna var svårbedömt för mig som inte alls känner till eleverna, var det för svårt? Var det för okända begrepp för dem? Jag började med att be eleverna lista svåra ord i varje station och det blev en bred spridning. Flest frågor kom kring ord som aktivism, handarbetsaktivism och manifestera men det dök även upp andra som inte är lika enkla att förutse.

Vad är pekpinnar och vad användes de till? var ett exempel.

Pinaler, förnumstiga, pryda, arbetsmoral och furu var andra svåra ord (det kan bekymra mig att just furu ansågs svårt med tanke på att det borde vara ett relativt vanligt ord i slöjdundervisningen). Redan där börjar jag fundera över vad som egentligen går fram när vi lärare står och pratar inför elever men det får bli en annan fråga. Nu fick jag i alla fall syn på detta tack vare stationerna.

Att det väckte många tankar blev tydligt.

Jag tänkte mycket på det med “Craftivism” är ett sätt att tänka på din kreativitet och ditt slöjdande, pysslande, handarbetande, på ett annorlunda sätt. Även att man kan göra saker för välgörenhet och samhället.

Jag undrar om craftivism har gjort historia i slöjden

Jag tänkte också på varför man ska göra en skylt med textil istället för att bara måla en vanlig, för hon sa att hon tycker att det ger mer inflytande men själv tycker jag inte det.

Jag undrar hur mycket folk som gör det i Sverige för jag har inte sätt någon.                                           

Jag undrar varför ingen har kommit på det här tidigare, eftersom att det är ett väldigt bra sätt att framföra sin åsikt. 

Varför det har kallats för långsamhetens revolution?
Varför gör inte fler personer det här? (De flesta bara sitter och stirrar på deras telefoner på deras fritid…varför gör man inte nåt där man kan hjälpa någon??)

Jag undrar om jag kan göra skillnad genom craftivisim?

Jag undrar  mer om varför man var tvungen eller att det var “viktigt” att ha en bonad i hemmet.

Jag undrar varför kvinnor inte fick resa under så mycket under 1800-talet. Jag förstår att det var någon sån här grej med att “Kvinnor ska bara stå i köket” men Jag känner att jag inte fått någon förklaring nu eller tidigare. 

Jag tänkte på att min mormor har många broderingar hemma och undrar om hennes mamma eller mormor hade broderat dem.

Jag undrar hur lång tid de tar att göra det. Jag undrar om när de gör något fel blir de arg och ger up? 

Varför broderi vid 1800-talet var en sak som man gjorde, alltså ville göra. Man fick ju inte läsa men helst brodera. Fick man något för att man broderade eller var det bara en sak man gjorde?

Varför tog människorna åt sig så mycket av vad det stod på bonaderna?

Den praktiska stationen med broderi väckte hos väldigt många den gamla vanliga frågan: Hur får man in snöret i nålens öga? 

Alla andra gånger när jag introducerat broderi har jag missat alla dessa tankar som bubblar hos eleverna även vid praktiska moment.

Jag undrar om man brukar brodera med bara samma stygn eller om man brukar variera i samma broderi.

Jag tänkte på… att det var roligt.

Jag tänkte på att jag inte vill sticka mig i handen när jag sydde

Jag undrar…Hur man gör för att inte trassla ihop allt

Jag undrar om jag kommer bli bättre på att brodera.

Jag undrar hur man byter håll så att det blir fint och fortsätter hålla samma längd på styngen. Jag undrar också när dom har styngen är bra att göra/använda

Ska man se till så att broderingen blir exakt eller gör det någon skillnad om man gör fel?

Jag undrar… Varför man ska kunna det här?

Efter den här lektionen bestämde jag mig för att redan nästa lektion fokusera på praktiskt arbete så att händerna får sitt först. Det blev också ett smart upplägg eftersom jag under deras lektion tre skulle behöva vikarie och de då skulle veta precis vad de skulle göra eftersom vi redan gjort det lektionen innan.

I allas respektive loggböcker skapade jag ett autosvar (en av de fiffigaste funktionerna i Slöjdportfolio enligt mig) där jag skrev att jag samlat allas kloka tankar och frågor samt att jag kommer att besvara dem för hela gruppen under kommande termin. Detta innebär troligtvis fler stationslektioner under terminen men även mindre avbrott och föreläsningar från mig nu när jag vet hur det bubblar i huvudet av frågor.

Så här blev planeringen efterföljande lektion:

En vikarielektion år 8 med textila produkter i fokus

Ibland får jag uppdrag att föreläsa mitt i veckan och på annan ort och det innebär att jag då och då måste kalla in vikarie. Inte helt enkelt och jag försöker begränsa och minimera den påverkan det kan ha på undervisningen. De vikarier som dyker upp är sällan utbildade i slöjdämnet eller alls utbildade pedagoger och då får man ju lägga landet så att allt har en möjlighet att funka ändå. Så här har jag lagt upp det för de elever i år 8 som kommer att ha vikarie nästa vecka.

Eftersom vi är i terminsstart är inga elever igång med några arbeten. I år har vi dessutom börjat terminen med stationslektioner, blandat teoretiskt innehåll i dator med praktisk repetition tillsammans med lärare, mer om det här. Jag tänker att eftersom jag redan gett eleverna en introduktion och en teoretisk grund i hur textila material tillverkas samt vilken påverkan det har på miljön så kan jag fortsätta på samma spår- en film om dem som tillverkar våra kläder, Vi handlar, vem betalar. Filmen är 29 minuter lång och lektionen är 80 minuter… Då kom jag på det!

Det är NU jag ska prova en sak som jag haft i tankarna men inte riktigt fått till sedan jag för några år sedan läste en kurs på magisterprogrammet Lärande, kommunikation och IT. På en av kurserna lyckades vår lärare, Jonas Linderoth inspirera mig och fånga mitt intresse med ett spel som heter Sweatshop. Jag HATAR att spela såväl analogt som digitalt. Jag har aldrig gillat det och aldrig orkat uppmana tillräckligt med tävlingsinstinkt och vinnarskalle för att fullfölja ett spel ens med fia med knuff. Han själv hade aldrig haft en tanke på att spelet kunde sättas i samband med slöjd men för mig var det en självklar koppling- ett tydliggörande av arbete i en textilfabrik. Det har tagit några år men nu… Perfekt läge!

Själv har jag bara testat spelet ett par nivåer och jag fattar helt ärligt inte riktigt spelets “grammatik” eller något spels för den delen men jag chansade på att det skulle gå hem hos mina åttor. De fick helt enkelt bara länken med en kort instruktion att spela spelet och reflektera i loggboken.

Här är instruktionen jag la in i vår lärplattform för min 80 minuter långa lektion:

När jag vaknade i morse var jag rätt nyfiken på hur det hade gått igår eftermiddag på lektionen så jag satte mig och kollade när jag åt frukost på hotellet. Lite glädjepirr i magen när jag öppnade den första loggboken och scrollade ner i innehållet.

Tyckte du att spelet gav dig någon förståelse för textilproduktion? Nya tankar?

Nu förstår jag mer hur textilproduktionen fungerar, det finns antal pengar och man måste använda dem så att det räcker. Jag gillar inte deras arbetsvillkor men nu förstår mer hur de tänker.

Vilka val var du tvungen att göra, och hur resonerade du?

Jag var ofta tvungen att göra ett val mellan mitt egna intresse vilket var vinst och mina arbetares välmående. I nästan alla fall valde jag min arbetskrafts välmående. Utan arbetskraft kan man inte få något gjort och inga pengar tjänade, därför prioriterade jag dem.

Det hade funkat! I första gruppen i alla fall, där hade alla svarat i loggboken. I andra gruppen hade fyra svarat… Vad det kan bero på kan jag bara gissa, annan vikarie som inte varit lika tydlig med att bryta för instruktionen att skriva i loggboken kanske? Eller tyckte eleverna att det var roligt att spela och ville fortsätta hela lektionen ut? Eleverna har kanske bara struntat i instruktionen? Detta får jag ta tag i nästa vecka när jag möter eleverna, något som jag ska göra oavsett. Jag tänker att deras tankar från loggboken behöver lyftas i klassrummet också men jag är inte helt säker på hur det ska göras ännu.

I de olika nivåerna i spelet dyker det då och då upp texter om fakta kring konfektionsindustrin. Gissar att eleverna inte läst det men jag tänker att jag måste leta upp och skärmdumpa det så att jag kan ha det som underlag till samtalet. Sedan får det vara nog med teoretiskt arbete för ett tag!

Stationer år 8, andra lektionen

Efter förra veckans raketsuccé med det för mig nya lektionsupplägg jag provade har euforin lagt sig lite. All den energi jag kände efter att ha läst elevernas loggar har dämpats lite av vardagens lunk. Inte på något sätt så att det känns negativt, mer att jag behöver tänka metodiskt nu för att på ett bra sätt samla upp och fortsätta terminen så att jag inte spinner iväg och försöker toppa den där första lektionen mer och mer. Jag kommer strax gå tillbaka till min vanliga lektionslunk med start- praktiskt elevarbete- avslut. Först körde vi en lektion till med stationer så här i starten av terminen, efter att jag identifierat ett par fokusområden för innehåll som jag ville att alla ska ha med sig in i sina praktiska arbeten.

Ett område där jag upptäckte att det fanns ett stort behov av information var om de vanligaste textila materialen. Kommentarerna efter första lektionen handlade mycket om en undran om det inte finns andra material än den “smutsiga” bomullen? Detta ville jag att en station skulle handla om.

Station två fick bli fördjupande om hanteringen av textilier. Jag ville visa på både den negativa sidan där människor och miljö påverkas negativt men också de positiva krafter som verkar för att textilindustrin ska kunna förändras.

I den tredje stationen ville jag komma igång med arbetet med lapptekniken och jag hade bestämt mig för att lägga band på mig själv och eleverna och hålla mig till en sak där- blockhusrutan. Den går utmärkt att göra på olika nivåer och jag tänker att en traditionell ruta faktiskt är en sak en elev i högstadiet bör kunna fullfölja med en termins tid till förfogande för godkänd nivå rent betygsmässigt. De enklaste valen ifråga om material (vävt eller stickat, natur- eller syntetmaterial?) färg och strukturval samt grundläggande hantering av material tillsammans med handverktyg och maskin. Samtidigt finns det alla möjligheter att utveckla blockhusrutan och fördjupa kunskaperna. Den tredje stationen handlade alltså om att skissa och fundera över möjligheterna med rutan och här var också jag med största delen av lektionen.

80 minuter delat med tre… jag ville inte hamna i tidsnöd och eftersom jag ska ha vikarie kommande lektion för två av tre grupper behövde jag tid för att gå igenom vad de ska göra när jag inte är med. Det fick bli 20 minuter per station precis som förra gången.

Det var ganska svårt att få minuterna att stämma i station ett och två. Jag funderade ett tag på att utöka med en station men gav upp för det skulle bli för lite tid till den praktiska stationen tänkte jag. Det slutade med att jag inte renodlade innehållet i de två datorbaserade stationerna utan delade upp materialgenomgångarna mellan de två. Återigen hade jag nytta av att utgå från Slöjdlexikon där delen med textila material fick bli min bas. Det enda problemet med det var att eftersom det är upplagt som bildspel och inte rena filmer beror ju tiden på hur snabbt eleven klickar fram det. Och det verkar dessutom som om en del elever betraktar det som inläst röst i stället för berättarröst kombinerat med film (det är ju faktiskt mest “bara” bilder) för jag fick säga till om att det inte var ok att ha rösten på i bakgrunden samtidigt som man såg en fotbollsmatch på datorn…

Det var också svårt att veta hur lång tid det skulle ta eleverna att läsa de texter som jag la in, precis som förra gången. Eftersom jag hellre la in för mycket i de olika stationerna så att inte de snabba skulle sitta och vänta prioriterade jag inte reflekterande frågor efter varje station. Jag tänkte i stället att “de hinner så långt de hinner” och de som inte hinner med allt får i alla fall en dusch med det allra viktigaste för jag la in länkarna i den ordning jag värderat innehållet utifrån grundläggande kunskaper. Det blev tydligt i Slöjdportfolio efteråt, i den första gruppen med mer teoretiskt högpresterande elever hade fem skrivit lite efter stationen, i den andra gruppen var det en elev som svarat.

Till min glädje hittade jag, när jag scrollade i Slöjdlexikon på Blockhusrutan ett par mallar på utskrivbara filer att färglägga precis så som jag ville att eleverna skulle göra. Utan eftertanke bara planlöst som i de målarböcker man hade som liten. De flesta kom igång bra med detta och det blev bra samtal om vad rutan skulle användas till. Sen när den var klar liksom. Det slår inte fel- alltid produkten i fokus. Men det kom upp många bra idéer och det var kul och lite lyxigt att få sitta och spåna med en liten grupp elever utan att någon drog i mig åt ett annat håll.

Nästa vecka ska vi arbeta i helgrupp. Jag ska först helt kort följa upp veckans vikarielektion och sedan ska det skissas vidare! De flesta verkar väldigt taggade på att få komma igång med det praktiska- kanske ännu en vinst med stationerna? Att längta lite skadar ju inte.

Så här la jag upp innehållet i stationerna:

Om detta måste jag berätta!

Jag har inte skrivit här på länge. Eller jo, jag har skrivit av mig en massa och det finns mängder med utkast men det har varit för många röriga tankar för att ens publicera. Men nu så…

Under en tid har jag pratat med en kollega och vän, Frida som arbetar som NO-lärare om hur hon börjat arbeta med blended learning en slags stationsbaserad undervisningsform som hon inte gör hela tiden men plockar fram och utvecklar över tid. Du kan läsa om hur hon tänkt här och här. Det har varit spännande att lyssna men jag har bara kunnat sucka avundsjukt för att det funkar ju inte i slöjden så som den är organiserad. Har jag tänkt i alla fall.

I morse när jag gjorde mig i ordning för att gå till jobbet slog det mig plötsligt- idag ska jag prova! Det var liksom bara så självklart och klockrent. Var kom det ifrån? Hur som helst, vi är ju i uppstarten i alla grupper i slöjden den här veckan och år 8 ska jobba med textila material, hållbarhet och miljö hela terminen. Jag gör det varje år i åttan och de senaste terminerna har jag verkligen inte fått det att flyga. Något måste göras och jag har fått mer och mer panik ju närmare uppstartslektionen kommit. Jag orkar bara inte dra mig genom en till termin med samma innehåll och jag har dessutom i stort sett helt slut på mitt lager med gamla skänkta kläder. Under julledigheten har jag bestämt mig för att vi ska ha fokus lappteknik för det är ju återbruk om något. Men sen då?

När jag väl bestämt mig blev det bråda tider, två lektioner med år 4 innan den första åttan skulle börja och alla minuter mellan ägnades effektivt åt att planera 3 stationer. Jag hade ju tänkt att alla skulle öva och repetera symaskinen. Samtidigt ville jag ge en bakgrund till textilindustrin ur ett miljöperspektiv. Men- när skulle jag lägga grunden för lapptekniken? Detta kunde jag bygga mina stationer från. Jag har redan innan byggt en bra bank med film och text så det var bara att snabbspola och plocka det som passade bäst både som intro och inom given tidsram. Till en del har jag ju också stor hjälp av att vi köper in Slöjdlexikon för de rena teknik och projektbaserade filmerna kan jag ju lätt länka därifrån och veta att det är anpassat till skolelever. Kanske var det tur att jag inte hann tänka för mycket och jag hann med ett snabbt samtal få mina tankar bekräftade av Frida. Det var bara att köra!

Så här la jag upp det:

Förberedelse i loggboken, där jag ville fånga alla elevers tankar från de olika stationerna. Eftersom jag använder Slöjdportfolio kan jag förinställa och spara texter som jag vill att eleverna ska utgå från när de skriver sin logg. De väljer texten från en rullist när de är inloggade i sitt alster. Hur smidigt som helst. Texten alla fick kan du läsa här:

Jag hade fetstilat rubriker med samma namn som de olika stationerna och jag skrev in lite “börjor” för att alla skulle komma igång snabbt. Jag sa också till eleverna att de fick skriva annat om de hellre ville det men när jag läste igenom efteråt verkade nästan alla varit hjälpta av stödet.

I vår lärplattform Unikum la jag in planeringen för terminen och i innehåll skrev jag instruktionerna för de olika stationerna med länkar till allt som skulle göras. Här kan du läsa instruktionerna:

Jag började med att alla skulle logga in i Slöjdportfolio och skapa ett nytt alster. De klickade enkelt in “utvärderingsfrågorna” och hade fönstret uppe. Sedan öppnade de Unikum i en annan flik och började jobba på den stationen de var tilldelade. Efter 15+5 minuter bytte vi station och eftersom jag var på symaskinsstationen hela lektionen kunde jag hela lektionen se 5 elever repetera grunderna med symaskinen samt visa dem finesserna med de olika knapparna de inte riktigt hade kläm på.

Lektionen gick snabbt, snabbare än vanligt faktiskt och jag avslutade med att alla fick en exit-ticket, en post-it lapp och enkelt med smileys utvärdera den annorlunda lektionen.

Det blev faktiskt bara glada ansikten, förutom ett där munnen var ett rakt streck. Inte sur i alla fall!

Efteråt satte jag mig med loggböckerna lite ivrigare än vanligt. Jäklar! Jag som tyckt det varit svårt att få eleverna engagerade tidigare terminer! Vilka frågor de ställde! Nu vill jag bara lägga upp nya stationer utifrån det som poppade upp.

Jag undrar hur många remsor man behöver för att göra ett block 40×40

Varför finns det så många olika sicksack-sömmar? Man kan ju redigera den vanliga

Varför måste hålet i nålen vara så litet. 

Varför får bomullsodlarna/arbetarna så lite i lön? Är landet där det är producerat fattigt eller är bara ”chefen” snål?Jag undrar varför bomull behöver så mycket vatten.

Jag tänkte på att bomull borde väl vara ganska miljöovänligt. 

Varför är det så mycket insekter och ogräs på bomullsodlingar. 

Jag tänkte på varför det var viktigt för så många kvinnor att sy lapptäcken?

Jag visste inte att vi slängde så mycket kläder. 

Varför skaffar man inte bättre skydd till de som jobbar på bomullsodlingarna.

Jag tänkte på att lappteknik faktiskt kan bära så många historier med sig.

Jag undrar om man skulle kunna använda de roligare sömmarna till något (helst inte dukar och sånt)

Eller vad sägs om den här?

Vart är gränsen mellan lappteknik och bara två hopsydda tygbitar?

Jag är helnöjd. Och jag fattar inte varför jag inte sett den här möjligheten tidigare.

Imorgon kommer nästa åtta, de är inte lika studiemotiverade som de idag och jag undrar… Kommer detta att vara tricket som vänder allt upp och ner? Jag är faktiskt nyfiken. Och jag ska dessutom starta upp två nya sjuor i broderi i morgon, kanske får de samma behandling av en nyfrälst fröken?


Avslutning på läsåret

Nu har det gått en dryg vecka på semestern och sommarlunken har börjat infinna sig. Som vanligt de senaste åren varvade jag ner och stängde läsåret med årets mest givande konferens; Skolsmedjans afkVarberg, en knytkonferens där alla är med och bidrar och där allas röst är lika mycket värd oavsett var i styrkedjan du arbetar. I år var jag bara med dag 1 för det krockade med annat, kanske inte så smart såhär i efterhand men vad gör man… Nästa år missar jag inte en minut.

För er som inte vet så innehåller afkVarberg en blandning av väldigt bra föreläsningar om ämnen som funkar oavsett om du är slöjd eller SO-lärare, långa välplanerade samtal i noga blandade grupperingar där alla får komma till tals, korta små föreläsningar (så kallade pecha kucha) från deltagare som i förväg anmält att de vill berätta från sin verksamhet och sitt perspektiv, höghastighetsträffar och välorganiserad förtäring i restaurangen på Campus Varberg med Ulrika i köket som står för god stämning och många goa skämt. Det känns som att hälsa på hos en kompis varje måltid.

Konferensen är alltid under två dagar veckan i juni när eleverna gått på lov, den är kostnadsfri sånär som på 2 x lunch och middag med mingel till självkostnadspris. Man kan om man har möjlighet åka hem och sova mellan dagarna, själv kostar jag alltid på mig en hotellnatt för att det är så himla mysigt.

Många deltagare återkommer år från år men lika många nya dyker upp. Ett par kommuner skickar många deltagare och det är klokt för då kan utvecklingsarbetet som påbörjas, inspirationen som sprids och tankarna som tar form fortsätta inom den egna verksamheten kommande år. Själv är jag ensam från Partille men får sprida och utvecklas på annat sätt, i andra forum tänker jag.

I stället för bilder har jag i år valt att klippa ihop en liten filmsnutt för att försöka återskapa känslan från konferensen. Håll tillgodo!

 

Om att tolka ett uttryck

Skärmavbild 2018-06-09 kl. 09.35.07

Nu tänker jag berätta om hur jag har resonerat i betygsättningen av en av mina elevers slutbetyg. Varje år finns det någon elev vars arbete är lite extra svårt att betygsätta och det här exemplet tydliggör för mig det svåra i att bedöma det man inte kan läsa och det som eleven med ord inte förmår uttrycka men där min magkänsla säger mig att det är totalt fel att sätta ett F samtidigt som det sitter en figur på min ena axel och skriker snällbetyg rakt in i örat på mig.

Magkänsla?! Så oprofessionellt, så icke-vetenskapligt och långt ifrån myndighetsmässigt! Nåja, jag får väl vara lite rebell då, det här är det enda sättet jag kan förhålla mig på.

Eleven har under sina tre år i min undervisning aldrig färdigställt något. Applikationen på bilden är från år 8 och den hittade jag när jag städade ur niornas skåp och kvarlämnade påsar. Den hade hamnat i soporna om det inte var så att elevens alster från i år, en tröja inte heller var färdig och hen skulle komma på eget initiativ efter betygsättning, och göra klart. Jag får väl säga att jag var lite skeptisk, jag hade inte blivit förvånad om hen inte dykt upp men jag hade lämnat en lucka i tid för några elever så dörren var öppen.

Ett solklart F eller hur? Nej, utan något faktiskt underlag hade jag redan satt ett E i slutbetyg på den här eleven.

Uppgiften för terminen var i korthet så här:

Skärmavbild 2018-06-09 kl. 08.19.38

Skärmavbild 2018-06-09 kl. 08.19.57

Eleven i fråga har sytt en långärmad tröja helt utan hjälp från mig men med hjälp av de instruktioner hen haft tillgängliga i Slöjdlexikon där det finns filmat steg för steg hur en tröja blir till. Tror jag. Alltså att eleven använt instruktionsfilmerna.

Mitt krav i terminsplaneringen om att i loggbok uttrycka processen har blankt vägrats och jag har försökt på flera sätt under terminen genom att få eleven att åtminstone lägga in bilder på processen eller att tala in sin loggbok med mikrofonen så att det omvandlas till text. Jag har försökt “intervjua” eleven då och då för att förstå vilka kunskaper hen besitter men har vid de tillfällena fått dra ur eleven orden. Orden ja… Varför är de så helsickes viktiga för oss slöjdlärare? För att kursplanen säger det eller för att vi själva behöver dem för att veta något om elevens kunskaper?

Jag har såklart varit framme hos eleven och försökt ha koll men mötts av grymtningar, typ tonårsljud lite sådär oartikulerade ni vet. Jag har från avstånd observerat att redskap och annat aldrig varit ett problem och att rätt söm, verktyg metod etc valts. Men inte ett vettigt dugg i loggbok eller samtal.

Formge och framställa ett föremål. Ja definitivt!

Redogöra för val i processen? Inte i ord men hur blev tröjan annars till? Att sätta i en ärm för första gången kräver att man provar sig fram, det är inget självklart och den här eleven satte ju bevisligen i ärmarna. Väldigt bra dessutom.

Känna till ord och begrepp i slöjden? Tja, detta är en av de få eleverna i år som inte en enda gång sytt ihop aviga mot aviga och fått sprätta så jag antar att hen förstår instruktionens ord även om hen inte själv upprepar dem.

Välja material och redogöra för funktion? Ja tydlig säkerhet exempelvis när det gäller muddväv till resår, hen valde den grova och jag måste säga att det var ett gott val då det gav kontrast till tröjans tyg. Funktionellt, ja sömmar passande elastiskt tyg är ju ett funktionellt val om något?

Alla kunskapskrav har jag med gott samvete kunnat bocka av genom att titta på vad händerna kan och väljer men att tolka ett uttryck… När det enda jag sett fram till betygsättning är en plain grå tröja?

I uppgiften ingick, som en av två delar att tolka ett uttryck och skapa ett personligt med det som utgångspunkt. Denna tröttsamma och konstlade del i kursplanen. Inte för att den är oviktig men det är faktiskt helt onödigt att lägga tid på att tolka hit och tolka dit när eleven som skapar ett föremål samtidigt skapar ett uttryck av något slag. När det dessutom var skapa det stod i kursplanen från början, innan Skolverket gick in och slätade ut ämnets karaktär för att ämnena skulle uttryckas lika. Jag blir mer och mer övertygad om att det är så jag med lätthet kommer att förhålla mig till den delen framöver.

Den här eleven var alltså så mån om att fullfölja uppgiften att hen kom till salen väl medveten om att betyget redan var satt (men inte förmedlat), och gjorde klart, skapade sitt personliga uttryck. Med en tydlig idé om vad som skulle göras grymtade eleven lite för att jag inte har en skrivare i salen, försvann till bildsalen tjugo minuter och kom tillbaka med en schablon att klippa ut ur det kopieringspappersomslag jag tillhandahållit. Snabbt ströks det på och färg duttades på i ett systematiskt mönster av en helt fokuserad elev som sedan snabbt försvann ur salen igen.

Tröjan fick ligga på tork över nationaldagen och på torsdagen då skolan hade temadag kom eleven och letade upp mig, otålig och liksom sprittande av nyfikenhet.

-Jag kan inte vänta på att se resultatet, jag har tänkt på det sedan i tisdags, sa hen. Ett så tydligt engagemang, något som inte visat sig på hela terminen. Eller nej förresten, inte under tre års tid.

Hen blev stående med ett leende över hela ansiktet och frågade om hen fick ta med den direkt och visa sina kompisar men kommenterade sedan missnöjt de små färgfläckar som hamnat utanför schablonen i ovankant.

Med alla terminens tröjor i minnet, med alla elevers personliga uttryck är detta det enda som känns genuint och äkta personligt. Det är inte inspirerat av något annat, det kommer från eleven själv. Däremot kan man tolka det på väldigt många olika sätt och jag som vet vem eleven är ser massor i det här textiltrycket och framför allt ser jag eleven på riktigt för första gången på tre år. Jag frågade hur hen tänkt i skapandet.

-Jag ville att tröjan skulle få liv och det har den fått nu med ansiktet, som är ett liv. Fast det spelar inte någon roll nu för betyget är satt ju, sa hen på väg ut ur rummet.

När jag berättade att jag redan satt betyget E blev hen förvånad. Trodde inte det skulle bli något betyg alls eller ett F för jag hade ju inte fått in något underlag.

Magkänslan. Jag säger bara magkänslan.

Jag visade applikationen från åttan och hen kom ihåg den.

-Varför gjorde jag inte klart den, undrade hen?

-Ja varför, svarade jag.

-Visst ja! Vi hade ju slöjd på morgonen och jag älskar att sova, utbrast hen. Så måste det ha varit.

Och ja, jag minns att gångerna eleven uteblev i åttan var många. Alldeles för många, men vi har faktiskt börjat klockan åtta på morgonen det här året också och det får mig att fundera på vårt system. En, som den här eleven extremt morgontrött person eller faktiskt trött rakt över blir ju inte bedömd på hela sin kunskap utan bara på det hen ids visa de gånger hen orkar hålla sig vaken. Det är ju inte kunskaper vi bedömer utan den representation av kunskap eleven förmår att visa.

Och i ett nafs blev applikationen till en kudde.

Så här på tu man hand får man mer chans att småprata med elever och den här eleven ska gå bygg på gymnasiet fick jag veta. Då är ju inte slöjden helt oviktig men det verkade inte eleven koppla samman och det är inte första gången jag möter elever med ambition att gå bygg eller annat praktiskt men som helt saknar ambition att delta i slöjdundervisningen (inte bara mjuk slöjd då) och det får mig att undra hur vi presenterar vår slöjdundervisning men det är en helt annan fråga för ett annat inlägg.

PS. Jag har elevens tillåtelse att publicera.

Trasslet börjar reda ut sig

IMG_7176

Nu har trasslet från förra inlägget rett ut sig och lagt sig i fina nystan på hyllan. Tills nästa gång antagligen.

Det stod plötsligt klart för mig att om jag ska lyckas med att lyfta mig och min undervisning ut matristräsket framöver måste jag ju sluta med matriser. Såklart.

Och matriser är ju bara kunskap uppstyckad i små små delar och var för sig blir de delarna helt obegripliga. Framför allt fastnar eleverna i att räkna antalet ifyllda C jämfört med antalet ifyllda E för att möjligen pressa upp sig till ett D. Sen kommer jag där och tramsar lite luddigt om att de olika kunskapskraven kan viktas lite olika ähum, nej jag kan inte riktigt förklara det. Och eleverna kämpar och kämpar med att skriva krångligare och krångligare utläggningar om hur de kunde ha tänkt om de möjligen hade haft mer tid eller om tyget varit gult i stället för svart och…

Nej jag står inte ut längre. Jag kommer längre och längre ifrån det som jag menar är slöjd.

Vi. Ska. Arbeta. Med. Händerna.

Jag är utbildad att avgöra följande:

Olika nivåer av praktisk kunskap. Olika nivåer av kvalitet. Olika nivåer av kreativ problemlösning. Olika nivåer av (händernas) materialkunskap och klokskap. Olika nivåer av handlingsberedskap. Olika nivåer i sättet att prata slöjd.

Och min beprövade erfarenhet vägleder mig genom de styrdokument jag har att följa. Jag förväntar mig förtroendet från min omgivning att göra det här utan att redogöra för små skärvor till matriser som ska pusslas ihop tills vi alla står med bitar som inte passar in och ett pussel som inte går ihop. Det ingår faktiskt i min profession.

I år börjar min lilla revolution med år 7. Jag sätter bara de “rena betygen” de som faktiskt finns, F, E, C och A. Framför mina egna ögon har jag matriserna som ett filter för att veta att jag håller fokus på alla delar men matrisen styr inte utfallet. Vissa betyg är enkla att sätta E, C eller A men där jag hamnar i ett “nja-läge” och vill sätta D sätter jag ett E i stället. Min tes är att det är enklare för eleven att få veta att de ligger på en E-nivå men är på väg uppåt, än att landa och nöja sig på ett D som egentligen inte är ett betyg. Jag tror på riktigt att i alla fall de elever jag känner och undervisar kämpar mer mot att nå C om de inte kan vila på halvsteget D. Och jag tror på riktigt att om vi inte stirrar oss blinda och lägger tid på bokstäver som inte betyder något utan bakomliggande kunskap så finns det mer tid för att göra det vi egentligen ska.

När nian nalkas kan jag slipa till nivåerna och lägga till ett D i stället för E+, det är ju ändå bara då de har nytta av sina +2,5 poäng. I år kändes betygen i år 7 så mycket mindre ångestfyllda än de i år 8 och 9 och jag kände på ett sätt att jag återställde värdet i kunskapen på något sätt. Det ska betyda något att nå ett C, det ska vara ett kliv från grunder till högre nivå som märks för eleven.

Vi får väl se om jag tänker rätt.

Den här tiden på året känns det extra trassligt att vara slöjdlärare

Det spelar ingen roll alls hur mycket jag än förbereder mig och eleverna under terminen, det blir ändå trassligt när betygen ska sättas.

Det blir trassligt för att en del elever fattar inte att träslöjd och textilslöjd egentligen är samma slöjd som bedöms med samma kunskapskrav som grund. De har ju olika lärare. Andra fattar inte att de inte kan få samma (eller helst högre) betyg än det de hade i träslöjden förra terminen för även om de har förstått att slöjd är ett ämne tror de att det räcker att visa det som är roligast att göra. Det förstår heller inte att man inte kan skriva sig till ett bra betyg i slöjd genom att lämna in sida upp och sida ner med välskriven text när händernas prestation i den praktiska arbetsprocessen inte alls motsvarar nivån på den skrivna texten.

Det är inte alls konstigt att ovanstående är klurigt för eleverna när många av oss slöjdlärare själva har olika åsikter i frågan och dessutom svårt att greppa situationen både av skäl som kan härledas till tradition och kunskap men också rent organisatoriska orsaker. Att ha salarna med de olika materialen utspridda på slumpvis utvalda ställen i en skola främjar inte situationen och att ha slöjdlärare som inte får tid att mötas eller att utveckla undervisningen tillsammans är också tokigt. Sedan är det ju faktiskt så att det skiljer sig en hel del åt inom de olika materialen, det kan jag inte sticka under stol med.

Det är svårt att nå fram med att det är det praktiska arbetet som måste vara i fokus i ett ämne som slöjd där händernas intelligens ska övas och finslipas när matriserna som vaskas fram ur kursplanernas kunskapskrav är så fattiga på handlingsburna ord. Det är också svårt att nå fram med det processinriktade arbetssätt som alla estetämnen är uppbyggda kring i en skola där vi praktisk estetiska lärare är utspridda i små öar. Eleverna fattar helt enkelt inte att de inte bara kan få information- plugga in- skriva prov och sedan gå vidare till nytt stoff. De är inte processvana trots att det borde kunna funka så (och säkert gör det ibland också) i andra ämnen. Mycket i elevernas vardag bygger på ett tempo som inte tillåter någon kreativ vila, det är nytt hela tiden. Nya sidor att läsa på, nya siffror att ställa upp och beräkna. Fler prov, mer text, mer av allt från olika håll.

Jag skulle vilja arbeta med slöjd och hantverk som verkstad i stället för lektion, i längre pass som tillåter flow att skapas.

Jag skulle vilja arbeta med slöjd i en skola konstruerad för att alla ämnen är olika och behöver olika lärmiljöer.

Jag skulle vilja vara slöjdlärare i en skola som ser behovet av ett praktisk estetiskt arbetslag där vi förmår skapa sammanhang och begriplighet för eleverna så att vi gemensamt kan tydliggöra ett annat arbetssätt för eleverna där man lär i och med hela kroppen, för livet och inte för provet eller betyget.

Inte vet jag om det skulle bli enklare att sätta betyg men just nu när betygen ska sättas ställs allt på sin spets för det fungerar verkligen inte!

Jag fick en fråga…

…om vårt omöjliga uppdrag. Hur lägger man upp en bra planering i slöjden? På ett långsiktigt sätt, för mer än ett år i taget. Att fastna i tekniker eller begränsa antalet så att precision och fördjupning får plats. Hur hinna med båda? Samtidigt lyckas fånga så många elevers intresse för slöjd som  det bara är möjligt .

Jag har inget svar. Alls. Men jag har en del tankar om de sätt jag provat under de år jag jobbat i slöjden.

Från början

Så här i backspegeln tänker jag att år 2000 när jag började hade väldigt många elever med sig grundläggande handrörelser när de kom till salen. Många hade hemma provat att brodera och virka eller tittat på när någon gjorde det. Jag undervisade alla elever på skolan i textilslöjd från år 4 till år 9 och samarbetet med trä och metall förväntades inte. Eleverna fick, som jag minns det jobba med vad de hade lust att göra, skåpen var öppna och kreativiteten flödade. Processen och skapandet var i fokus. Det utkristalliserade sig en tradition att niorna skulle sy finkläder och eftersom de fick välja slöjdmaterial på den skolan så hade de som valde textil ett helt år på sig. Enormt fina kreationer blev det och glädjen och stoltheten visste inga gränser. Detta skapade en förväntan från yngre elever som ofta kunde be att få titta i garderoben där niornas avslutningskläder hängde. Någon annan planering hade jag inte vad jag minns. Ibland gjorde vi saker gemensamt, som när jag skulle lära en mellanstadiegrupp att virka och vi hade tävling vem som kunde virka längst. Vi kom nästan runt hela skolbyggnaden med luftmaskor. Och de lärde sig att virka. Inga prov, inga krav på att tolka estetiska och kulturella uttryck fast jag kunde ha frossat i det där och då när enbart 5 av mina 400 elever hade svensk bakgrund och övriga kom från alla världens hörn.

Efter den första skolan har jag jobbat på tre andra skolor och jag tänker att det tar ett tag, att det är bra att ha varit en tid på en skola för att kunna få till en rutin på en mer långsiktig planering. Det tar liksom ett tag att bo in sig. En annan sak som jag tror ställt till det lite för mig i planerandet är att jag alltid jobbat på 7-9 och således fått en go kompott av elever från många olika slöjdlärare, från många olika mellanstadieskolor i upptagningsområdet. Alla mina föresatser har kommit på skam när jag väl mött eleverna. De har haft enormt olika kunskaper med sig från tidigare slöjdår inom den “nya” gruppen och det jag lärde mig av det var att jag inte ska lägga tid på planering förrän jag mött eleverna i fråga. Rätt självklart, förstås. Det har lagts en hel del konferenstid på att prata ihop sig mellan skolor och stadier men det har ändå alltid slutat på samma sätt; eleverna kan inte riktigt det jag förväntar i år 7 och vi har fått börja med grunderna, att lära känna materialen, att lära sig hantera de vanligaste verktygen och så vidare. Många elever har aldrig provat tekniker som virkning, stickning och broderi och de har inte koll på hur symaskinen fungerar annat än hur man trär den och vi har börjat där. Något som skapat stress hos mig, högstadiet är ju ändå bara tre år och jag vill ju att det ska vara möjligt för eleverna att nå långt inom ämnet, att spetsa till det och att fördjupa kunskaperna.

Det korta perspektivet på högstadiet ledde till att jag medvetet sökte mig till en skola med alla årskurser. Jag själv undervisar inte alla år för vi är många som delar. Hela fem kollegor är vi, något som jag först betraktade som lyx och det är det ju fortfarande ur många aspekter men när det kommer till gemensam planering vill vi mycket men når inte riktigt ända fram. Tanken är att vi ska ha en röd tråd i planeringen från år 3 till år 9 både i trä och metall och i textil men det tar tid att få det på plats och det är inte ofta vi ses och hinner gå till botten med hur vi vill ha det.

Vad har fungerat?

För egen del tänker jag att åren på mellanstadiet måste vara de år eleverna får öva på de vanligaste teknikerna. Alltså öva och nöta så att händerna lär sig. Med detta kommer att öva tålamod och uthållighet för har man ingen vana så behövs mycket tid och ansträngning. Ungefär som att lära sig alfabetet före man skriver berättelser och nu har jag fått prova eftersom jag inte längre enbart undervisar år 7-9. Förutom att eleverna ska  lära sig att använda händerna försöker jag lägga in mycket övning av rutiner. Att inte pilla på annat än det man håller på med, att städa undan efter sig själv först och att sedan hjälpa en kompis som har mycket att städa. Ja mycket fostran blir det och jag är ofta mer sträng än jag trivs med men ingen elev ska skada sig på grund av slarv och stök i min sal.

I trean har jag börjat med att låta eleverna arbeta med händerna och känna på material, helst enkla snabba projekt med en bredd. I år har det blivit Happy Doll (väva på kartong) samt att för hand sy en filtväska som dekoreras med initialbokstaven (mall, brodera efterstygn och förstygn). Eftersom de gör en snodd till väskan genom att tejpa fast garn på symaskinens handhjul får de nosa lite på det de längtar efter allihop- att sy på symaskinen, och nu mot slutet av terminen när jag känner att jag kan lita på alla elever och när jag är säker på att de förstått rutiner och spelregler i salen syr vi på maskin.

Att sy på maskin tycker jag är viktigt att ha små doser av, i alla fall en period varje termin. Inte för att symaskinen är viktigaste tekniken att hantera utan för att det är den eleverna kan skada sig värst i i min sal och det är den som de också kan förstöra i störst utsträckning, det vill säga det blir dyrt om de inte sköter  maskinen på rätt sätt. Jag lär treorna från början hur maskinen ska träs och vad knapparna är till för och vad de heter. Vi repeterar och repeterar. Och de spritter och längtar till varje tillfälle fast det liksom bara blir provbitar. De tar hem dem ivrigt efter varje lektion och berättar att de önskat sig en symaskin i julklapp.

Några fyror har jag inte lyckats undervisa under mina tre år på skolan för det har ändrats med tjänstefördelning och annat organisatoriskt men femmor har jag haft och jag har baxnat när jag sett hur de hanterat salen och dess innehåll. Bara att kavla upp ärmarna och ta fram sin strängaste inre fröken.

Vi sydde lappteknik och utgick från Minecraft-figurer. Kvadratiska block, mäta mallen noga, klippa mallen noga, klippa ut tyget noga efter mallen, tvärnåla räta mot räta, 1 cm sömsmån, pressa isär. Repeat. Flera tyckte att det blev tråkigt för det var svårt att klippa, svårt att sy, svårt att pressa isär och det visade sig tydligt men jag bryr mig faktiskt inte om det. Att lära sig nya saker är inte alltid roligt till en början men här tvivlade jag rejält på mig själv. Särskilt en elev trilskades och då tänker jag att det är extra viktigt att stå fast vid den pedagogiska tanke man har från början. Trilskandet var av varianten: Du-ska-inte-tala-om-vad-jag-ska-göra-jag-bestämmer-minsann-själv, och jag trodde att slaget var förlorat om den elevens slöjdlust men när vi sågs i korridoren ett halvår in i sexan (ja precis, ännu ett byte av lärare, i år har jag inte sexorna) undrade han om jag skulle undervisa honom i sjuan.

Ingen aning, sa jag. Hurså?

Jag har aldrig lärt mig hur en symaskin funkar förrän jag hade dig i femman, svarade han.

Jag tror att händerna lär sig fast det är tråkigt om viljan finns och det är just den viljan jag ser saknas hos de elever som sedan inte når godkända eller låga betyg i ämnet. Alltså bit ihop och håll ut. Lappteknik är definitivt en planering som funkar, oavsett om det blir enformigt både för mig och för eleverna. Repetition är nyckeln till att känna sig säker.

Jag tror inte på att man dödar elevers slöjdlust bara för att man bestämmer att de behöver kunna A innan de går vidare till B och vem annars än jag, med 5 års pedagogisk utbildning ska avgöra vad som är relevant inom planerad undervisning? Inte elevens lust i alla fall, det är ett kortsiktigt sätt att tänka. Jag tror snarare att man, om man håller i ger varje elev en chans att göra något att bli stolt över och därmed vilja göra fler av.

En annan återkommande planering jag har är att sjuorna alltid broderar. De kommer ju från flera klasser och när jag möter dem i deras nya konstellationer spretar gruppen allt som oftast för oavsett om jag undervisat dem i mellanstadiet eller inte blir det nytt när de grupperas om inför högstadiet. Det blir lugnt av broderi och det sätter tonen för resten av högstadietiden har jag märkt.

Slutligen

Oavsett hur man gör så tänker jag att det är absolut grundläggande att eleverna får uppgifter där händerna tvingas samarbeta och att tålamodet övas. Det ska inte vara för enkelt bara för att hålla eleverna glada, de måste utmanas och det är vår skyldighet att utmana i lärandet. Sedan kan man förstås göra det med en twist för att locka fram ett engagemang men att lära slöjd tar tid. Jag ser inte att det finns några genvägar för eleverna och jag har aldrig lyckats fånga elevers intresse för slöjd förrän de kämpat sig igenom första fasen av jobbighet. Elever som är nöjda för stunden och bara har roligt är inte de som senare visar sig fastna för hantverk och slöjd.