Jag byter bloggadress ett tag

Det är intressant att läsa sina egna inlägg på bloggen bakåt i tiden. Jag ser hur mina tankar utvecklas och ståndpunkter skiftar över tid, något som man inte riktigt känner när man är mitt i något. Min första bloggpost på den här bloggen handlade om estetlärares förutsättningar och jag minns att det var i den andan och med ilska i bröstet jag startade den här bloggen. Jag ville se förändring i synen på våra ämnen där handen är i fokus och visa på att vårt sätt att arbeta skiljer sig åt från invanda, traditionella sätt i skolan men icke desto mindre är hårt arbete. Kanske ännu hårdare än att lära hjärnan att minnas saker. Jag ville att vi estetlärare skulle gå samman och vända upp och ner på invanda föreställningar. Ta plats i framsätet och vara med och styra förutsättningarna för våra ämnen ihop. Hjälpas åt och stötta varandra i stället för att vara ett hjälpämne åt andra. Ganska snart blev det slöjdfokus i alla mina inlägg.

Jag slås av alla idéer, planeringar och lösningar jag provade då. Känner mig lat nu. Fast jag tror att jag de senaste åren bara försökt få ordning på tillvaron i en skola där ordning inte funnits. Och en viss balans är viktigt, annars orkar man bara ha näsan över vattenlinjen.

Sen kom digitaliseringen och tog allt fokus. Jag var irriterad över att slöjdens roll allt som oftast förbisågs när det blev tal om att elever skulle arbeta med digitala verktyg och mer experimentellt med att skapa med digitala material, eller helt enkelt lära sig skapa med programkod för att projekt skulle nå andra dimensioner. Irriterad är jag fortfarande. När makerrörelsen kom på tal och jag såg tydliga kopplingar till pedagogisk slöjd verkade det som om mina tankar nådde fram men så landade allt ändå i programmering, plastleksaker och trycka på knappar. Inget särskilt kreativt och skapande i det. Ganska enkelspårigt faktiskt, allt var för programmeringens skull och hantverket hafsades fram med tejp och limpistol. Jag insåg på riktigt att jag inte passade in i makerrörelsen när jag hittade det här klippet med Leah Buechley där hon (för några år sedan) tar en titt på vem som passar in i rollen som maker genom att granska bilden Make Magazine ger. Ungefär min känsla. Deras makerkultur är inte min makerkultur.

Idag har jag landat i att fundera över handens intelligens. Hur viktigt det är att öva upp rörelserna i sina händer och jag ser det som nästan lite elitistiskt och von oben när jag hör slöjdlärare uttrycka att hantverket inte är i fokus i slöjdämnet utan kreativiteten. Det är väldigt lätt för den som kan hantverk och som har väl uppövade skills i sina händer att uttrycka sig så men jag vet av erfarenhet att jag aldrig är så fyrkantig och okreativ som när jag saknar grundkunskaper i något nytt jag provar. Jag tror att detsamma gäller många elever i grundskolan.

Vad är det vi i slöjden egentligen signalerar när vi hastigt borstar bort det där med att handen ska kunna, alltså verkligen kunna? När vi låter elever ge upp en garnteknik efter ett par lektioner för att de tycker att det är jobbigt? När det är ok att hafsa sig igenom ett broderi med förstygn som ser ut som långstygn eller när elever får använda limpistol för att det är snabbare än att ta fram en symaskin som de inte riktigt vet hur de ska trä? Låter vi det passera för att hålla eleverna nöjda eller för att vi inte längre har kraften att peta och be eleven göra om och göra rätt? Eller kanske för att det är fel att säga att det finns ett rätt och ett fel sätt att göra saker när det är elevens kreativitet framför allt?

BBC lanserade för några år sedan en mikrokontroller som de delade ut gratis till Englands alla sjundeklassare för att de skulle få lära sig att förstå programmering, BBC Micro:bit har även blivit något skolor i Sverige köpt in. Det finns en sida online att använda för att med olika programspråk koda mikrokontrollern och på sidan finns även lektioner och tips på projekt man kan göra.

Jag hittade det här projektet som borde kunna vara ett samarbete mellan slöjd och teknik, eller för den den matematik, Make a watch for your micro:bit. Det innehåller ju trikå och jeanstyg och det skulle kunna ingå flera hantverkstekniker och mycket bra övningar för händer att utföra. I stället läser jag att projektet tar 30 minuter att genomföra och att man använder självhäftande kardborrband och dubbelhäftande tejp för att foga samman delarna till klockan. Och när jag läser vidare i instruktionen reser sig nackhåren på mig:

Using the ruler and pen, mark a rectangle of more or less 26cm x 5cm on the T-shirt. Don’t worry if you don’t get it quite right, we’ll tidy things up later on.

Cut the rectangle using the scissors. Don’t worry about the quality of the cut, we’ll trim it later on.

Jag skulle säga:

Yes, do worry if you don’t get the measures quite right. Try again, and again until you get it right. And if the quality of your cut isn’t good you need to practice the technique of cutting fabric more.

Är det alltså bara i slöjden som eleverna ska använda en mall? Är det därför elever har så svårt för att med hjälp av en vinkellinjal rita en rektangel? Är det därför elever har så svårt för att klippa i en bit tyg? Eller är det bara i min slöjdsal det petas med sådant här? Som jag ser det är en av de saker elever får öva i slöjden att kunna tänka ett steg fram, att kunna se framför sig vilka delar som ska passa med vilka och därmed förutse mått som korresponderar. Kunna tänka i flera steg, kunna pröva och ompröva redan i mallen så att det inte blir materialspill i onödan.

Att kunna mäta korrekt och skapa en rektangel på ett vitt papper samt klippa i olika material borde vara sådant vi tar varje tillfälle att öva med eleverna. I alla skolans ämnen så snart ett tillfälle uppstår? Vi har en stor grupp elever i skolan idag som inte till fullo använder eller kan använda sina händer i särskilt stor utsträckning och jag tror att det är just därför slöjden blir allt mer viktig i skolan.

Det här blir troligtvis det sista jag skriver på den här bloggen på ett tag. Framöver kommer jag att blogga som ämnesspanare för Lärarnas Riksförbund och då kommer jag antagligen inte att fixa att skriva på två ställen så det får bli paus här. Jag vet inte riktigt vad inriktningen på mina inlägg förväntas vara där men jag kommer att ta chansen att ge en tydlig bild av slöjdämnet idag och hoppas att jag kan sprida tankar om hur viktigt det är med praktiska ämnen för en bred grupp lärare.

Välkommen att följa det jag skriver där!

Nu är mitt första blogginlägg publicerat på LR, välkommen dit!

Få koll på kunskaperna år 7

Dags för nytt läsår i slöjdsalen! Eleverna i år 7 är nya för mig när de kommer till högstadiet och jag vill snabbt få en överblick över kunskaperna de har med sig från tidigare år. De ska också direkt få kläm på de rutiner och ramar jag har för arbetet i salen. Det känns extra viktigt i år sju att lotsa in eleverna i vad jag förväntar mig av dem inom ramen för kursplanen så att alla har möjlighet att sätta sina egna mål. I år har jag valt att låta allt jag undervisar utgå från läromedlet Slöjdlexikon. Då lär eleverna sig att arbeta efter filmade instruktioner, samt att få in en vana att leta både inspiration och instruktion i det läromedel skolan köper in. Jag har förvisso filmat mycket instruktioner själv och kan ju göra så även fortsättningsvis när det behövs men utgår jag från ett läromedel tänker jag mig att eleverna får ytterligare en ram att hålla sig i. Tids nog tar de sig vidare på slöjd-Youtube.

Nålbrev

I år delar jag in mina sjuor i tre grupper; en som ska starta med att sy ett nålbrev i filt, en som ska sy en slöjdpåse på maskin och en som ska sticka och jag presenterar arbetet som repetition, lite taskigt kanske för det är ju inte deras fel om de aldrig fått lära sig teknikerna på mellanstadiet, samtidigt tycker jag att det är viktigt att de förstår att det faktiskt finns kunskaper i ämnet också. Allt för många elever förstår inte var deras betyg kommer från, de förstår inte kunskapskravstext som värdera, motivera, pröva och ompröva. Med hantverkskunskaper på olika nivå kommer förmågan att välja och klura på olika lösningar men man måste kunna först.

Slöjdpåse

De tre projekten ska göras parallellt i små basgrupper under lektionerna, ungefär som de stationslektioner med teoretiskt innehåll jag provade förra året. Det kluriga har varit att hitta tre områden som ska ta ungefär lika lång tid, men helst inte så lång tid att det inte blir utrymme för ett eget valt arbete baserat på grundprojekten i slutet av terminen. De måste ju få en chans att visa övriga mer abstrakta kunskaper också, även första terminen i slöjden. Jag tänker att varje grupp får tre lektioner på sig så att de förstår att det inte går att såsa, är man inte klar på en station kan man spara arbete till de återstående lektionerna på terminen. På så sätt hoppas jag att det blir tydligt vilka kunskaper som ingår i undervisningen samt att det gäller att jobba på. Allt för många elever verkar tro att tiden i slöjdsalen är någon slags rast med valfria aktiviteter inplanerade. Där hoppas jag så småningom se en förändring.

Nålbrevet kommer att fyllas med några olika nålar för var och en att hålla reda på resten av sin slöjdtid. Slöjdpåsen är i en för mig ny modell men fiffig för att den är relativt enkel och när eleven hänger den på sin stol under lektionen får jag hjälp att snabbare lära mig alla namn. En extra bonus…

När det gäller stickningen förväntar jag mig att alla provar att göra löpögla, lägga upp maskor, sticka räta maskor en liten bit och maska av. Bilden på den stickade bollen ligger i planeringen för att man ska förstå vad man kan ha tekniken till och för de som redan kan sticka är det ju fullt möjligt projekt att hinna på tre lektioner.

Stickning

Resterande lektioner ska eleverna välja bland de tekniker de provat, kanske någon de kunnat tidigare ex. virkning och själva planera ett arbete för resterande (gissningsvis) 6 lektioner. Då kommer jag även åt de kunskapskrav som handlar om egna idéer, eget driv, bredare kunskaper inom varje teknik samt förmågan att förstå materials och teknikers egenskaper i den mån att det blir medvetna experiment där man kombinerar och prövar sig fram.

Så- vad får jag för underlag att bedöma utifrån ovanstående terminsuppgift om jag utgår från de inlägg jag tidigare skrivit? Ganska mycket faktiskt.

Rimligt för en E-nivå är att eleven, med visst stöd av lärare:

kan följa en instruktion och med erbjudet material skapa ett slöjdföremål

kan hålla igång sin arbetsprocess

kan uttrycka sig om den skapade slöjdproduktens form, funktioner och kvalitet.

kan använda och uttrycka sig om alla de grundläggande redskap, verktyg och material som ingår i varje arbetsområde.

kan skapa en egen planering samt slöjda en produkt med utgångspunkt i det inspirationsmaterial som erbjuds.

Det jag ser först om eleven klarat av sina uppgifter i första delen av terminen och skapar ett slöjdprojekt på egen hand är:

kan koppla den skapade slöjdproduktens uttryck till egna erfarenheter

kan uttrycka relevanta och korrekta kunskaper kopplat till kvalitet, miljö och alternativa tillvägagångssätt.

har visat sig kunna prova och omprova utan att ge upp, att välja och prova sig fram bland de olika hantverkstekniker som undervisats i metall, textil och trä genom åren/ i de tre områden som undervisats första halvan av terminen.

Ovanstående måste jag i väldigt konkreta ordalag och exempel visa för eleven, redan vid terminsstart.

Betyg, Del 5 Planeringen

Från och med i höst återgår jag till att vara renodlad högstadielärare i slöjd textila material från att under några år även undervisat år 3 till 6. De sjuor som jag ska möta i höst känner jag inte alls, möjligen att jag undervisade några av dem i år 3 för länge sedan men annars är det oskrivna blad. Som jag i tidigare inlägg resonerat om försöker jag strama upp undervisningens innehåll så att det ska bli tydligt vilka kunskaper som minst ska ingå för ett godkänt betyg år 9.

Det har vid flera tillfällen uppstått situationer då jag behövt men inte kunnat formulera ett innehåll, en studieplan. Det kan komma inflyttade elever från andra skolor, jag kan få hela grupper mitt under högstadieperioden som undervisats av kollegor på samma skola, nyanlända elever utan kunskaper vare sig i svenska språket eller i innebörden av pedagogisk slöjd ansluter i grupperna. Var ska man då börja? Hur ska en tänka?

Ingen aning är det enkla svaret, och något annat tror jag mig inte heller kunna tänka ut. Däremot ska jag försöka scanna en slags kunskapsprofil på mina grupper i år 7 i höst och dela in början av terminen i grupper eller stationer, ett tips från kollegan i trä och metall. Detta får också bli en grund för att visa för eventuella tillströmmande elever vad innehållet för betyg på godkänd nivå baserar sig på år 7-9 i mjuka material.

Ok! Kunskaper om/ inom vävning- garntekniker- handsömnad- maskinsömnad är de delar jag tolkar som absolut lägsta nivå för att säga sig ha grundläggande kunskaper i textila slöjdmaterial. Jag vill att eleverna praktiskt ska kunna sy för hand, brodera, sy på maskin, sticka, virka samt skilja på vävt och stickat tyg. Kanske kan de redan allt när vi ses år 7, kanske är något eller allt nytt? Var ska en börja?

Betyg Del 4, definiera kunskapskraven

VAD är det i centralt innehåll som ALLA elever ska uppvisa kunskaper om för att nå E i slöjd?

VAD är det vi ska bedöma?

VILKA är de termer och begrepp som nämns i centralt innehåll?

Hur skulle jag definiera godkänd nivå utifrån det undervisade stoffet?

Kunskapskrav för betyget E i slutet av årskurs 9

Jag börjar med att ta bort värdeorden för E-nivån:

Eleven kan på ett enkelt och delvis genomarbetat sätt formge och framställa slöjdföremål i olika material utifrån instruktioner. I slöjdarbetet kan eleven använda handverktyg, redskap och maskiner på ett säkert och i huvudsak fungerande sätt. Utifrån syftet med slöjdarbetet och kvalitets- och miljöaspekter väljer eleven tillvägagångssätt och ger enkla motiveringar till sina val. Eleven kan i slöjdarbetet bidra till att utveckla idéer med hjälp av erbjudet inspirationsmaterial. Dessutom kan eleven pröva hur material och hantverkstekniker kan kombineras med hänsyn till föremålens form och funktion. Under arbetsprocessen bidrar eleven till att formulera och välja handlingsalternativ som leder framåt.

Eleven kan ge enkla omdömen om arbetsprocessen med viss användning av slöjdspecifika begrepp och visar då på enkla samband mellan form, funktion och kvalitet. Dessutom tolkar eleven slöjdföremåls uttryck och för då enkla resonemang med kopplingar till egna erfarenheter samt trender och traditioner i olika kulturer.

Så här blir min version att utgå från:

Eleven kan formge och framställa slöjdföremål i olika material utifrån instruktioner. I slöjdarbetet kan eleven använda handverktyg, redskap och maskiner. Utifrån syftet med slöjdarbetet och kvalitets- och miljöaspekter väljer eleven tillvägagångssätt. Eleven kan i slöjdarbetet utveckla idéer med hjälp av erbjudet inspirationsmaterial. Dessutom kan eleven pröva hur material och hantverkstekniker kan kombineras med hänsyn till föremålens form och funktion. Under arbetsprocessen formulerar och väljer eleven handlingsalternativ som leder framåt.

Eleven kan ge omdömen om arbetsprocessen med användning av slöjdspecifika begrepp och visar då på samband mellan form, funktion och kvalitet. Dessutom tolkar eleven slöjdföremåls uttryck och för då resonemang med kopplingar till egna erfarenheter samt trender och traditioner i olika kulturer.

Jag behöver stuva om och ändra formuleringar för att veta vad orden egentligen betyder för en elev i slöjden. Då kan det se ut såhär:

• Eleven ska visa sig kunna formulera och välja handlingsalternativ som leder framåt i processen.

Detta tycker jag på något sätt är den viktigaste av alla delarna. Vi kan aldrig lära ut all kunskap om alla tekniker och alla material det finns att slöjda i. Eleven måste hitta ett sätt att lära på egen hand, att ta sig vidare i en process även sedan en lärare inte finns att fråga och ledas av. Jag tänker att det måste vara det filtrerade syftet med att handens arbete fortfarande finns med bland alla tårtbitarna i grundskolans allmänbildning. Att genom övande av vissa hantverkstekniker finna sitt eget sätt, sitt eget språk att skapa med händerna. Vissa provar metodiskt och utvärderar för att prova på ett annat sätt, andra hittar rätt instruktion på Youtube. Men det egna drivet är nyckeln och på något sätt det man bevisar sig ha uppnått genom att uppvisa kunskaper i resten av kunskapskraven.

Rimligt för en E-nivå år 9 är att eleven, med visst stöd av lärare kan hålla igång sin arbetsprocess genom alla delarna. Inte bara en gång, vid arbete som intresserar särskilt utan i flera olika sorters arbeten oavsett material.

• Utveckla idéer med hjälp av erbjudet inspirationsmaterial.

För att detta ska fungera som bedömningsunderlag måste jag i planeringen erbjuda ett inspirationsmaterial. Jag måste alltså ha ringat in vad jag vill att eleverna i en grupp ska öva, säg exempelvis broderi.

Rimligt för en E-nivå år 9 är att eleven, med visst stöd av lärare kan skapa en egen planering samt slöjda en produkt med utgångspunkt i det inspirationsmaterial som erbjuds.

• Kunna tolka slöjdföremåls uttryck och föra resonemang med kopplingar till egna erfarenheter samt trender och traditioner i olika kulturer.

Här kan jag exempelvis plocka fram ett inspirationsmaterial kopplat till historiska broderier med bilder, texter och filmer om hur man gjorde förr i tiden. Jag tycker att det finns en poäng att redan i planeringen och inspirationen trycka på att eleverna ska skapa och sedan tolka det skapade.

Rimligt för en E-nivå år 9 är att eleven, med visst stöd av lärare kan koppla den skapade slöjdproduktens uttryck till egna erfarenheter, eget tyckande. Det vill säga uttrycka tankar om hur föremålet ser ut i förhållande till den egna uppfattningen av vad som exempelvis är modernt eller gammaldags.

• Efter avslutat arbete visa på samband mellan form, funktion och kvalitet.

Att redan i inspirationsstadiet resonera om sambanden gör det logiskt att koppla det till det slöjdarbete eleven ska genomföra och sedan resonera kring.

Rimligt för en E-nivå år 9 är att eleven, med visst stöd av lärare kan uttrycka sig om den skapade slöjdproduktens form, funktioner och kvalitet.

• Formge och framställa ett slöjdat föremål utifrån material och instruktion och därmed kunna använda relevanta handverktyg/redskap/maskiner.

Formge och framställa tolkar jag som att planera och göra ett slöjdat föremål. I exemplet med broderi ovan handlar det, förutom om själva planeringen om att lära sig att trä en nål, fästa en tråd, lära händerna olika stygn samt att välja rätt nål till rätt tråd och tyg.

Formge och framställa […]utifrån material och instruktion står det ju också. Eleverna måste få öva sig med olika sorters instruktioner, det kan vara lärares eller klasskamraters muntliga instruktion, instruktion i pappersform eller filmad instruktion.

Rimligt för en E-nivå år 9 är att eleven, med visst stöd av lärare kan använda och uttrycka sig om alla de grundläggande redskap, verktyg och material som ingår i varje arbetsområde. Det vill säga- det gäller att samla på sig en bank av olika om det ska räcka till ett godkänt betyg år 9. Det är ju med stöd i erfarenheterna från alla de olika slöjdarbeten eleven provat i metall, textil och trä som valmöjligheter uppstår sett mot avstämningen och slutbetyget i år 9.

• Eleven kan ge omdömen om arbetsprocessen med användning av slöjdspecifika begrepp.

Samtidigt som handens lärande om tekniken broderi pågår gäller det att koppla ordkunskaper om de redskap och material som ingår i arbetsområdet på ett sådant sätt att eleven förstår att det faktiskt också ingår i bedömningen av kunskapen.

Rimligt för en E-nivå år 9 är att eleven, med visst stöd av lärare kan uttrycka sig om de grundläggande redskap, verktyg och material som ingår i varje arbetsområde i materialen metall, textil och trä. Det vill säga- det gäller att samla på sig en bank av olika om det ska räcka till ett godkänt betyg år 9.

Ovanstående känns ganska självklara att koppla till ett enskilt slöjdprojekt men de två som följer nedan tänker jag att elever måste ha samlat på sig en mindre bank av olika projekt för att kunna lösa, jag upplever att de är mer jämförande till sin art. Framför allt olika tillvägagångssätt och att kombinera. Det kräver att man har en del erfarenheter att plocka från och att de ligger relativt nära i tid.

• Visa kunskaper om kvalitet, miljöaspekter och olika tillvägagångssätt kopplat till det slöjdade föremålet.

Rimligt för en E-nivå år 9 är att eleven, med visst stöd av lärare kan uttrycka relevanta och korrekta kunskaper kopplat till kvalitet, miljö och alternativa tillvägagångssätt om det ska räcka till ett godkänt betyg år 9.

• Under arbetets gång kunna pröva hur material och hantverkstekniker kan kombineras med hänsyn till föremålens form och funktion.

Rimligt för en E-nivå år 9 är att eleven, med visst stöd av lärare har visat sig kunna prova och omprova utan att ge upp, att välja och prova sig fram bland de olika hantverkstekniker som undervisats i metall, textil och trä genom åren om det ska räcka till ett godkänt betyg år 9. Jag kopplar också det här kunskapskravet till det som handlar om att kunna hålla igång arbetsprocesserna, överst.

När jag benar ut kunskapskraven så här slår det mig att många av de elever jag undervisar idag inte skulle nå det E de de facto har men jag tänker också att det beror på att de inte haft förutsättningarna att veta vad som ska ingå då jag inte klargjort det från början. Då vi lärare inte tydligt uttalat och klargjort förväntningarna kan ju inte heller eleverna leva upp till dem.

Med detta sagt är det dags för mig att skissa på en planering, lämpligtvis för år 7 då jag aldrig har undervisat de jag möter i höst och snabbt behöver få en uppfattning om kunskaper och eventuella luckor.

Betyg del 3 Definiera centralt innehåll

Jag fortsätter i det här inlägget att spåna utifrån centralt innehåll i slöjdens kursplan. Det blev väldigt tydligt för mig efter att ha lyssnat till Per Måhl (Se tidigare inlägg) att vi måste enas kring vad kunskapen i slöjdämnet innefattar. Innan bedömningen. Vad ska undervisas? För att sedan kunna svara på frågor som VAD är det vi ska bedöma? VAD är det i centralt innehåll som ALLA elever ska uppvisa kunskaper om för att nå E i slöjd kopplat till förmågorna i syftestexten?

Det blir för mig allt viktigare att alltid utgå från handens arbete och det som hör därtill av två skäl, dels för att slöjd är ett praktiskt ämne och behövs för att grundskolans allmänbildning ska bli komplett och dels för att komma ifrån att det finns elever som tror att de kan skriva sig till ett högt betyg i slöjd, dessa möter jag oftare nu än förr.

I slöjden har vi en ganska ovanlig situation- vi är skyldiga att sambedöma betygen med vår kollega om vi undervisat en halv klass var under ett läsår. Alla terminer utom första, höstterminen i år 7 eftersom det är första terminen på den del i kursplanen som behandlar innehållet för år 7-9. Detsamma ska man alltså göra från och med vårterminen år 4 fram till och med vårterminen år 6 då det sätts ett avslutande betyg för det stadiet. Denna sambedömning måste som jag ser det föregås av noggrann samplanering eftersom jag anser att det är i planeringen man lägger grunden för att kunna göra en gedigen sammanfattning av elevens kunskaper samt ge varje elev möjlighet att nå sitt allra bästa. Alltså ska vi även samplanera slöjdundervisningen inte enbart sambedöma.

I stort sett alla mina år som slöjdlärare har jag visserligen samplanerat med min kollega i trä och metallslöjd men inte i den utsträckning att vi i detalj uttryckt vad det egentligen är för kunskaper som ska ingå i vår slöjdundervisning. Vi har provat olika varianter av att dela upp och bedöma förmågorna var för sig, vi har provat flera samslöjdsprojekt, ja viljan har inte saknats men jag skulle säga att vi hittills aldrig nått i mål.

Jag försökte fånga innehållet men fick ge upp

Så här tänker jag.

Centralt innehåll slöjd år 7-9:

Slöjdens material, redskap och hantverkstekniker

• Metall, textil och trä, deras kombinationsmöjligheter med varandra och material kan kombineras med digital teknik.
• Handverktyg, redskap och maskiner, hur de benämns och hur de används på ett säkert och ändamålsenligt sätt.
• Utvecklade former av hantverkstekniker, till exempel gjutning, vävning och svarvning. Begrepp som används i samband med dessa.
• Två- och tredimensionella skisser, modeller, mönster och arbetsbeskrivningar, såväl med som utan digitala verktyg. Hur de kan läsas, följas och kopplas till matematiska beräkningar.
• Arbetsmiljö och ergonomi, till exempel ljudnivå och arbetsställningar.

Metall textil och trä. Jag tycker inte att det är så mycket att orda om. Alla elever ska undervisas minst om dessa tre material. Och de ska alla tre ingå i varje läsårs underlag för bedömning. Viktade lika. Har en elev uppvisat godkända kunskaper i det innehåll slöjdlärare på skolan undervisat i tycker jag att man gott kan få ägna sitt sista slöjdår i grundskolan åt att få fördjupa sig i ett större slöjdprojekt, i annat fall bör man ges chansen att hämta in missad kunskap för att nå E i slutbetyg.

En sak jag ofta föreläser om är tillägget material i kombination med digital teknik. Det står enbart med i centralt innehåll, inte vare sig i syfte eller kunskapskrav. Det vill säga att vi ska undervisa om det men kan bestämma oss för om det ska ingå i bedömningen eller inte. Återigen, det är vi lärare som bestämmer. Och min bestämda uppfattning är att det i grundskolan i Sverige ska undervisas såväl som bedömas kunskaper om metall, textil och trä.

Handverktyg, redskap och maskiner. Ja vilka ska anses prioriterade? Jag kan med min utbildning bara svara för de som är kopplade till textil verksamhet. Då menar jag att olika nålar, saxar, virknål, stickor, enklare form av väv samt symaskin ska ingå som underlag för bedömning år 7-9.

Utvecklade former av hantverkstekniker. Jag menar att allt grundläggande i handsömnad, någon garnteknik, enklare tuskaftvävning samt maskinsömnad måste ingå motsvarande betyget E sett mot år 9 och slutbetyg. Naturligtvis läggs även andra, mer utvecklade former av hantverkstekniker till i undervisningen men för betyget E ska kunskaper rörande de grundläggande, tidigare nämnda kunna uppvisas.

Två- och tredimensionella skisser, modeller, mönster och arbetsbeskrivningar. Här tror jag att det är logiskt att dela upp innehållet materialen emellan. Tvådimensionell skiss, ev modell, mönster och arbetsbeskrivningar känns rimligt i textil. Tredimensionell också förvisso. Kanske en logiskt del för samarbete materialen emellan?

Likadant tänker jag att vi måste definiera innehåll i det som handlar om Arbetsmiljö och ergonomi men även det skulle gå att bedöma utifrån arbete enbart i en slöjdsal eller ett material.

Slöjdens arbetsprocesser

• Slöjdarbetets olika delar: idéutveckling, överväganden, framställning och värdering och hur delarna i arbetsprocessen samverkar och påverkar resultatet.
• Undersökande av olika materials form, funktion och konstruktionsmöjligheter.
• Dokumentation i ord och bild av arbetsprocessen och resultatet, såväl med som utan digitala verktyg.

Inget av ovanstående är möjligt att göra utan att föregås av ett praktiskt arbete och därför menar jag att allt som står under rubriken Slöjdens arbetsprocesser är underordnat hantverket. Inte så att det inte är viktigt, mer som att om det pågår ett praktiskt arbete så har du en process. Först efter ett tag går det att uttrycka något om den. Jag har så många gånger i salen märkt att den enda gången jag kan utmana elever att göra val kring ex form och funktion är när de kan något. De måste få ro att lära först. Jag gör ofta jämförelsen när jag började koppla ihop dioder med broderi. Jag skulle säga att jag är en hyfsat skicklig brodös men fattar nada av elektronik. Jag ägnade så mycket tid åt att vara frustrerad när mina händers kunskap inte räckte till. Jag var så van att arbeta utan att tänka, att låta händerna visa vägen att jag fullständigt tappade det. Om jag haft 80 minuter i veckan blandat med en hel massa annat jag inte ännu behärskar, som kemiska formler och oregelbundna verb så hade jag lagt ner direkt. Än mindre hade jag kunnat undersöka några himla konstruktionsmöjligheter!

Slöjdens estetiska och kulturella uttrycksformer

• Arkitektur, konst och design som inspirationskällor och förebilder vid bearbetning av egna idéer.
• Egen formgivning med hjälp av olika material, färger och former.
• Mode och trender, vad dessa uttryck signalerar och hur de påverkar individen.
• Slöjd och hantverk i Sverige och andra länder som uttryck för etnisk och kulturell identitet.

Inte heller innehållet i den här rubriken är möjligt att genomföra avskilt från praktiskt arbete men kanonbra att använda som utgångspunkt (och även kopplat med avslutande redovisning) i planering av arbetsområde. Alltså inspirera genom att visa exempel på arkitektur, konst, design, mode, trender, slöjd och hantverk. Koppla en hantverksteknik som ska övas, låt eleven öva sina händer, lära sig med händerna för att sedan tolka hur händerna skapat ett uttryck att jämföra med det som fanns som inspiration i uppgiften.

Slöjden i samhället

• Design, konsthantverk, hemslöjd och andra slöjdformer i det offentliga rummet.
• Olika material och hur de produceras utifrån ett hållbarhetsperspektiv.

Här tänker jag likadant som i ovanstående rubrik. Koppla på kunskapen när händerna vant sig vid arbetet i vald hantverksteknik.

Hur tänker du?

Betyg, Del 2 Definiera syftet

Jag fortsätter mitt grubblande om betyg och bedömning. Denna gång med fokus Vad är syftet med slöjdundervisningen i grundskolan? Jag har inte svaret så här ensam på min kammare men jag vet hur jag ser det utifrån mitt perspektiv.

Jag funderar mycket på vad det är jag skulle definiera som absolut lägsta nivå för att nå E i betyg i slöjd efter 9 år i grundskolan och jag tänker att om avslutet av undervisningen ska bli begripligt för såväl oss själva som för eleverna så måste vi verkligen anstränga oss att börja med att definiera vad syftet med slöjdundervisningen är.

Efter att ha studerat de fyra beskrivna förmågorna att öva i slöjden i slutet av syftestexten blir det tydligt för mig att hantverkstekniker måste vara vårt centrum och fokus, utgångspunkten för att kunna definiera vilka redskap och verktyg som ska ingå för att ens kunna förverkliga syftet med ett slöjdprojekt eller resonera kring kvalitet och miljö. För att kunna definiera vilka slöjdspecifika begrepp som ska ingå i undervisningen måste vi också först definiera vilka hantverkstekniker vi prioriterar i undervisningen. Att arbeta med kulturellt/ estetiskt uttryck är tacksamt först när erfarenhet av hantverkstekniker gjorts eller i samband med att nytt lärande sker. Att förstå på djupet det arbete som ligger bakom ett hantverk oavsett material eller teknik är svårt utan egna erfarenheter. Jag återkommer hela tiden till att allt måste börja i hantverket- handens arbete. Jag hade önskat att vi i större utsträckning var överens om innehållet i kursplanen för slöjd så att slöjdundervisningen blev mer likvärdig i Sverige men någonstans ska man ju börja. Jag börjar här.

Nyckelordet är hantverkstekniker

Följden av att jag lägger extra fokus på hantverkstekniker i slöjdens syfte innebär att det är nödvändigt att definiera vilka material som ingår som minsta gemensamma nämnare i slöjdundervisningen; metall, textil och trä. Så som jag läser innehållet i kursplanen så är det vad alla elever ska ha med sig från sina 9 år i svensk grundskola och även kunna visa godtagbara kunskaper om. Börjar vi inte här är det lätt att slira vid bedömningen i år 9.

Räcker det inte att ha visat kunskaper i maskinsömnad för ett E i slöjd?

Jag vet att hen inte vill arbeta alls i din sal men det här året har hen slöjdat en så fin ljusstake, valt och motiverat, dokumenterat och analyserat på en hög nivå så det måste bli ett C i betyg.

Hen gillar ju inte att arbeta med textila material men jobbar bra i träslöjden så ett E är väl ändå rimligt?

… Ovan några citat fritt ur minnet efter 20 års undervisning i slöjd. Tillika anledningen att jag inte kan släppa det här ämnet tills nästa terminsslut. Jag måste fortsätta att försöka sätta ord på det som ständigt får mig att reagera över det orimliga i vårt uppdrag.

Men arbetsprocessen då? Slöjdprocessen? Det måste ju ändå vara det viktigaste att eleverna lär sig?

Så många är gångerna jag hört detta upprepas att jag faktiskt inte orkar en gång till.

Vi måste börja med att definiera vilka hantverkstekniker som ska ingå i övandet i slöjdens arbetsprocess. Innan vi kan vara i den omtalade arbetsprocessen. Annars fastnar man innan man kommit över tröskeln. Slöjdprocessen är något som ska utföras med händerna och idag möter jag många små händer som inte överhuvudtaget kan utföra de enklaste sysslor ihop. Vänster och höger synkar inte och det finns en ovana så till den grad att det blir träningsvärk av att hålla en sax.

Det är enkelt för oss slöjdskickliga, hantverkskunniga att tänka att det går att öva arbetsprocess utan att först öva händerna. Liksom bara börja att skapa något- vad som helst! Utan ramar och grundläggande kunskaper. Tänker man efter så är det ju ganska tramsigt och okunnigt att tro att det går att springa innan man kan gå, eller att barn bara av sig själva kommer på att det finns ett alfabet att hämta bokstäver från och på egen hand skapa fullt läsliga argumenterande texter eller spännande fantasyberättelser. Hur trist det än kan verka måste vi börja med grunderna och öva öva öva tills det är möjligt att gå vidare till nästa steg. Först efter det går det att vara mer innovativ och kombinera, se nya lösningar och på allvar skapa sin egen tolkning.

Min lista utifrån textila hantverkstekniker ser ut så här:

• Vävning
• Stickning (ev virkning)

För att få förståelse för hur de vanligaste textila materialen är uppbyggda.

• Handsömnad
• Maskinsömnad

För att få förståelse för de vanligaste sätten att foga samman textila material.

Hur ser din lista ut?

Betyg del 1

Tankar efter föreläsning med Per Måhl, Skolportens konferens om slöjd 2019.

Så var det än en gång dags att sätta betyg på terminens uppvisade kunskaper. Jag har ju gjort det några gånger nu och man borde tycka att det ska rulla på vid det här laget men det är som om det blir svårare och svårare ju mer jag grottar ner mig i betygsträsket.

Ända sedan jag under min sista termin på lärarutbildningen år 1999 fördjupade mig i betyg och bedömning har ämnet intresserat mig. Inte för att jag tycker att det är kul utan för att jag verkligen vill veta hur jag kan bedöma elevarbeten så korrekt som möjligt för jag vet hur mycket det betyder för varje enskild elev. Och jag vet också att hur många gånger vi ändå säger motsatsen så uppfattas ett betyg på prestation ofta som ett betyg på person av den som blir betygsatt. Därför avskyr jag betyg, fortfarande och lika mycket som den där terminen i slutet av min långa utbildning till lärare.

Under den där sista terminen på lärarutbildningen fördjupade jag mig verkligen och jag läste massor i ämnet. Bland annat dök Per Måhl upp i min litteraturlista och för några veckor sedan hade jag förmånen att lyssna på honom då vi föreläste på samma konferens. Det var en tydlig och givande genomgång med slöjdämnet i fokus men också relaterat till övriga ämnen i grundskolan. Egentligen inga nyheter för mig, jag har alltid sett till att hålla mig uppdaterad i frågan av tidigare nämnda skäl men en sak som är lätt att glömma blev vi i publiken påminda om; det är den betygsättande läraren som i egenskap av myndighetsperson sätter betyget. Detta vet vi ju såklart men det är ändå lätt att det hamnar i skymundan när det kommer påtryckningar från chef eller vårdnadshavare, ja kanske till och med från kollegor? Vi lärare bestämmer både innehåll i undervisning och bedömning utifrån kursplan. Vi bestämmer.

En situation som varje termin uppstår är trilskande elever som prompt inte ska göra något under en hel termin i ett slöjdmaterial för att nästa termin glänsa, eller åtminstone nå en godkänd nivå, det är alltid ett par varje läsår och det här ställer till det för mig. Enligt allt jag läst mig till kan jag inte sätta ett F på en elev som inte gör ett jota eller rent av sätter i system att sabotera undervisningen för resten av gruppen. Har eleven ett betyg högre än E kan det endast sänkas ett betygssteg då eleven visat förmågan tidigare termin och då endast kan anses stå kvar på samma nivå utan utveckling mot målen i år 9, trots att inget lärande alls skett i ett av slöjdens material. Det känns så fel och det underminerar undervisningen och hela ämnets innehåll enligt mitt sätt att se det. Eleven ska ju utan tvekan enligt ämnets centrala innehåll undervisas i metall, textil och trä hela sin skoltid och att samtidigt göra ett godkännande att eleven själv kan välja innehåll på undervisningen om eleven trots vägran når ett godkänt betyg? Samtidigt har vi fått lära oss att vi ska bedöma förmågor och inte centralt innehåll. I kunskapskraven står enbart hantverkstekniker och material. Inte vilka.

Detta har varit orsak till sådant grubblande från min sida att jag efter Per Måhls föreläsning tog tillfället i akt och mailade honom. Jag fick långa och uttömmande svar och jag skulle vilja dela det här så att det blir tydligt för de som grubblar som jag. Jag har frågat om lov såklart.

Fråga från mig:

Rådande i slöjdlärarkretsar är Peter Hasselskog, universitetslektor verksam vid slöjdlärarutbildningen i Göteborg. Jag har många gånger lyssnat på honom när han redogör för det som är lite speciellt för slöjdlärare och något du även kom in på under din föreläsning; vår skyldighet att sambedöma samt att vi alltid ska ta hänsyn till all känd information om elevens kunskaper. Peter Hasselskog liknar bedömningen (7-9) vid en prognos som syftar mot beräknat betyg år 9. Ex en elev visar kunskaper motsvarande ett C ht år 8, byter slöjdmaterial vt år 8 och gör då ingenting alls trots närvaro på lektioner. Enligt Hasselskog kan man då inte sänka en elev mer än ett betygssteg eftersom kunskap motsvarande ett C redan är visad. Om jag tolkade dig korrekt ska motsvarande elev som inte gör något motsvarande kriterierna för betyg endast nå betyget F.

Per Måhl:

Betygssättande lärare är myndighetsutövare och det finns inga föreskrifter som reglerar hur de samrådande lärarna ska ”summera” sina respektive underlag. Det vill säga, inget hindrar att lärare i slöjd enas om att lägga större vikt vid elevernas bättre förmågor i den ena eller andra slöjdarten. De kan t ex placera elever på C-nivå trots att eleven bara har visat E-förmåga i den ena slöjdarten. Men inget hindrar att lärarna enas om att sätta F på elever som inte alls har visat E-nivå i en av slöjdarterna. Det är alltså lärarna som bestämmer betyget från fall till fall och så länge de är överens så spelar det ingen roll vad rektorn eller någon annan ”specialist” tycker. 

Fråga från mig:

Elever som vill inte ha textilslöjd så till den grad att de antingen saboterar eller vägrar gå dit, vad är det som gäller? Elever kan på rektors förslag ha fått lov att ha träslöjd i stället. Läraren i träslöjd är utbildad i slöjd som ett material, det finns begränsad möjlighet, men dock en möjlighet att även i trä och metallsalen arbeta textilt, dock inte enligt planeringen som ligger i textil för övriga elever i årskursen, dvs det som jag har som underlag för bedömning.  Om jag tolkade dig rätt på föreläsningen ska man i sådana fall ha ett åtgärdsprogram om denna lösning ska göras samt inte ha möjligheter att nå annat betyg än F då elever inte ska förvägras undervisning i alla material i ämnet? 

Per Måhl:

Av de exempel som du ger, drar jag slutsatsen att lärarna och eleverna har mer att vinna på att lärarna i åk 7 och i åk 8 enas om att sätta F på elever som inte alls har visat E-nivå i en av slöjdarterna. Utifrån det F-betyget kan rektorn sedan besluta att eleven ska ges mer undervisning i den slöjdart som brister.

Fråga från mig:

Den springande punkten är dock alltid att vi vid bedömning/ betygssättning ska ställa kunskapskraven i relation till syftet med ämnet, förmågorna eller de långsiktiga målen, ja hur man nu benämner dem. Alltså det är inte det centrala innehållet vi bedömer och därmed blir alltid argumentet jag möter följande: “I syftestexten står inte något om vilka material vi ska bedöma. Vi kan alltså undervisa metall, textil och trä men eleven behöver inte visa kunskaper, dvs bedömas utifrån visade kunskaper i alla material.”
Det är precis här jag går bet. Har du några tankar kring det som kan hjälpa mig att se det hela lite klarare?

Per Måhl:

Du har rätt! Det som står under rubrikerna ”syfte” och “centralt innehåll” styr undervisningen = det utlärda. Det som står i kunskapskraven styr bedömning och betygssättning. 

I kunskapskraven används ofta mer allmänna termer än i centralt innehåll. I t ex matematik används termen ”matematiska begrepp” och i det centrala innehållet anges ett antal begrepp, t ex variabel och procent. Att närmare bestämma vilka av de begrepp som anges i centralt innehåll som alla måste behärska för att få betyget E ska lärarna bestämma. Det vill säga, trots att begreppet ”procent” inte står i kunskapskraven, kan lärarna bestämma att alla elever som inte behärskar det ”matematiska begreppet” procent, får betyget F. Detsamma gäller i t ex samhällskunskap. I kunskapskraven används termen ”samhällsfrågor” och i centralt innehåll anges ett antal ”samhällsfrågor”, t ex arbetsmarknad, mediernas roll, lag och rätt mm. Trots att ”samhällsfrågan” lag och rätt inte står i kunskapskraven, kan lärarna bestämma att alla elever som inte kan något om lag och rätt får betyget F. 

Samma sak gäller i slöjd. I kunskapskraven används en mer allmän term ”material” och i centralt innehåll preciseras termen till ”trä, textil och metall”. Därmed kan lärarna bestämma vilka material som eleverna ska behärska för att få betyget E. De kan till exempel enas om att den som inte kan något om textil ska få E. De kan också enas om att den som inte kan något om trä ska få F. Det vill säga, det som står i kunskapskraven betyder inte att lärare ska eller måste godkänna elever som inte har visat sig behärska de material som anges i centralt innehåll. Det står inte att eleven inte behöver “visa kunskaper /—/ i alla material. Det är lärarna som i så fall har gjort den tolkningen av kunskapskraven!

Som sagt, en tolkning av kunskapskraven som gör det möjligt för elever att strunta i den ena eller andra slöjdarten är, som jag ser det, inte förenligt med intentionen med grundskolans slöjdundervisning. Den får också negativa konsekvenser för undervisningen och för eleverna kunskapsutveckling. 

Alltså:

[… Men inget hindrar att lärarna enas om att sätta F på elever som inte alls har visat E-nivå i en av slöjdarterna.]

[… lärarna och eleverna har mer att vinna på att lärarna i åk 7 och i åk 8 enas om att sätta F på elever som inte alls har visat E-nivå i en av slöjdarterna. Utifrån det F-betyget kan rektorn sedan besluta att eleven ska ges mer undervisning i den slöjdart som brister.]

[… Samma sak gäller i slöjd. I kunskapskraven används en mer allmän term ”material” och i centralt innehåll preciseras termen till ”trä, textil och metall”. Därmed kan lärarna bestämma vilka material som eleverna ska behärska för att få betyget E.]

[… Det vill säga, det som står i kunskapskraven betyder inte att lärare ska eller måste godkänna elever som inte har visat sig behärska de material som anges i centralt innehåll.]

Och sist men inte minst:

[… Som sagt, en tolkning av kunskapskraven som gör det möjligt för elever att strunta i den ena eller andra slöjdarten är, som jag ser det, inte förenligt med intentionen med grundskolans slöjdundervisning. Den får också negativa konsekvenser för undervisningen och för eleverna kunskapsutveckling.]

Detta ska jag fundera vidare kring i Del 2.

Slöjdlyx

På tisdagar kommer år 3 till mig för att ha slöjd. Det är för en inbiten högstadielärare som mig lite häftigt att uppleva slöjd med treornas ögon. Under så många år när jag har undervisat högstadiet har jag mött en lite luttrad attityd, visst har det även på högstadiet funnits många elever som kommit till slöjdsalen med iver och glädje men överlag har stämningen i salen varit något mer ljummen. Slöjd blir ett ämne bland alla andra där det ska jagas betyg.

Jag har tidigare inte hållit på med ull i någon större utsträckning, lite nåltovning på sin höjd men med år tre går jag loss fullständigt. Vi kardar och provar både gnuggtovning, rulltovning och nåltovning. Det luktar ull och skvätter såpa överallt. Eleverna skriker av skräckblandad förtjusning när de vågar sticka fram näsan och lukta. Det luktar ju… fåååår! De känner hur händerna blir feta och klibbiga av den otvättade ullen och jag ser att de inte kan låta bli att trycka, känna och klämma.

När vi rulltovar går de in för det med liv och lust. Det börjar med lite försiktigt rullande på bordet men strax har de uppfunnit egna sätt att bearbeta ullen. De rullar under fötterna, på knäna och bankar rullen i bordet.

Det är ett hårt jobb att karda ullen till fina flor och förbereda den för att filtas ihop under tovningen. Alla varianter provas, karda ensam och karda ihop med en kompis, prova sig fram för att hitta bästa lutningen på kardan så att det inte bara fastnar.

Och snart ska det bli tävling till plåsterlådan i salen, när vi nåltovar går det åt många plåster. Något som först är läskigt, man kan ju sticka sig i fingret och blööööda! blir mer av en kul lek.

Det är som att det är en lyx under skolveckan att få känna, lukta, förfäras och förtjusas på riktigt och med hela kroppen inte bara knoppen. Och jag funderar på vilken viktig roll slöjdämnet har i skolan, hur viktigt det är att inte teoretisera och bleka bort känslorna och sinnesintrycken. För den som har lyssnat på Göran Lundborg förstår vilken viktig funktion vi är på väg att swipa bort på läsplattor och döda tangentbordsytor. Att hjärnan behöver händernas och de andra sinnenas intryck för att inte förtvina.

Det ena får inte utesluta det andra.

Stationer år 7

Efter mitt första lyckade försök med att dela in eleverna och lektionsinnehållet i stationer kastade jag mig in i det i uppstarten av terminens tre nya sjuor också. I år sju arbetar jag sedan flera år alltid med broderi för jag tycker att det sätter tonen för hur jag vill att stämningen ska vara i salen. Arbetsområdet innehåller tydliga moment av inlärning, enkla att bocka av så att eleverna tydligt ser vad som förväntas. När alla kommit igång lägger sig ett fokus och ett lugn och det är enklare att konkret visa på vilka rutiner som ska gälla framöver i salen. Sedan gillar jag ju broderi sjukt mycket för egen skull men också för att det är så enkelt att individanpassa och variera.

kastade jag mig in i det i uppstarten av terminens tre nya sjuor också. I år sju arbetar jag sedan flera år alltid med broderi för jag tycker att det sätter tonen för hur jag vill att stämningen ska vara i salen. Arbetsområdet innehåller tydliga moment av inlärning, enkla att bocka av så att eleverna tydligt ser vad som förväntas. När alla kommit igång lägger sig ett fokus och ett lugn och det är enklare att konkret visa på vilka rutiner som ska gälla framöver i salen. Sedan gillar jag ju broderi sjukt mycket för egen skull men också för att det är så enkelt att individanpassa och variera.

Temat för terminen är broderi i form av bonader med ett personligt uttryck. Jag vill att eleverna ska få med sig att textil kan vara ett sätt att uttrycka en åsikt, kravallslöjd eller craftivism, samtidigt som de får en känsla för hur man historiskt sett använt broderade bonader i hemmen om än med lite andra budskap än i dagens samhälle. Jag vill såklart också att de ska få möjlighet att hantera nål och tråd så att händerna får sitt.

Jag organiserade tre grupper och tre stationer, en med innehåll craftivism, en med gamla bonader, och en där eleverna fick en kort genomgång i broderiteknik, provade att trä nål, göra knut och brodera lite efterstygn. Överlag var detta ett mycket svårare område att hitta material inom än det jag gjorde med år 8. Med mer tid och för framtida bruk spelar jag nog in eget material. Efter varje station skulle eleverna skriva i loggboken i Slöjdportfolio precis som i stationsupplägget för år 8.

stationslektion-1-uttryck-dig-med-broderi-google-dokumentDownload

Även i mina tre sjuor funkade lektionsupplägget bra, jag hann även med att introducera Slöjdportfolio som bas för loggboken med inloggningar och allt vad det innebär. Innehållet i stationerna var svårbedömt för mig som inte alls känner till eleverna, var det för svårt? Var det för okända begrepp för dem? Jag började med att be eleverna lista svåra ord i varje station och det blev en bred spridning. Flest frågor kom kring ord som aktivism, handarbetsaktivism och manifestera men det dök även upp andra som inte är lika enkla att förutse.

Vad är pekpinnar och vad användes de till? var ett exempel.

Pinaler, förnumstiga, pryda, arbetsmoral och furu var andra svåra ord (det kan bekymra mig att just furu ansågs svårt med tanke på att det borde vara ett relativt vanligt ord i slöjdundervisningen). Redan där börjar jag fundera över vad som egentligen går fram när vi lärare står och pratar inför elever men det får bli en annan fråga. Nu fick jag i alla fall syn på detta tack vare stationerna.

Att det väckte många tankar blev tydligt.

Jag tänkte mycket på det med “Craftivism” är ett sätt att tänka på din kreativitet och ditt slöjdande, pysslande, handarbetande, på ett annorlunda sätt. Även att man kan göra saker för välgörenhet och samhället.

Jag undrar om craftivism har gjort historia i slöjden

Jag tänkte också på varför man ska göra en skylt med textil istället för att bara måla en vanlig, för hon sa att hon tycker att det ger mer inflytande men själv tycker jag inte det.

Jag undrar hur mycket folk som gör det i Sverige för jag har inte sätt någon.                                           

Jag undrar varför ingen har kommit på det här tidigare, eftersom att det är ett väldigt bra sätt att framföra sin åsikt. 

Varför det har kallats för långsamhetens revolution?
Varför gör inte fler personer det här? (De flesta bara sitter och stirrar på deras telefoner på deras fritid…varför gör man inte nåt där man kan hjälpa någon??)

Jag undrar om jag kan göra skillnad genom craftivisim?

Jag undrar  mer om varför man var tvungen eller att det var “viktigt” att ha en bonad i hemmet.

Jag undrar varför kvinnor inte fick resa under så mycket under 1800-talet. Jag förstår att det var någon sån här grej med att “Kvinnor ska bara stå i köket” men Jag känner att jag inte fått någon förklaring nu eller tidigare. 

Jag tänkte på att min mormor har många broderingar hemma och undrar om hennes mamma eller mormor hade broderat dem.

Jag undrar hur lång tid de tar att göra det. Jag undrar om när de gör något fel blir de arg och ger up? 

Varför broderi vid 1800-talet var en sak som man gjorde, alltså ville göra. Man fick ju inte läsa men helst brodera. Fick man något för att man broderade eller var det bara en sak man gjorde?

Varför tog människorna åt sig så mycket av vad det stod på bonaderna?

Den praktiska stationen med broderi väckte hos väldigt många den gamla vanliga frågan: Hur får man in snöret i nålens öga? 

Alla andra gånger när jag introducerat broderi har jag missat alla dessa tankar som bubblar hos eleverna även vid praktiska moment.

Jag undrar om man brukar brodera med bara samma stygn eller om man brukar variera i samma broderi.

Jag tänkte på… att det var roligt.

Jag tänkte på att jag inte vill sticka mig i handen när jag sydde

Jag undrar…Hur man gör för att inte trassla ihop allt

Jag undrar om jag kommer bli bättre på att brodera.

Jag undrar hur man byter håll så att det blir fint och fortsätter hålla samma längd på styngen. Jag undrar också när dom har styngen är bra att göra/använda

Ska man se till så att broderingen blir exakt eller gör det någon skillnad om man gör fel?

Jag undrar… Varför man ska kunna det här?

Efter den här lektionen bestämde jag mig för att redan nästa lektion fokusera på praktiskt arbete så att händerna får sitt först. Det blev också ett smart upplägg eftersom jag under deras lektion tre skulle behöva vikarie och de då skulle veta precis vad de skulle göra eftersom vi redan gjort det lektionen innan.

I allas respektive loggböcker skapade jag ett autosvar (en av de fiffigaste funktionerna i Slöjdportfolio enligt mig) där jag skrev att jag samlat allas kloka tankar och frågor samt att jag kommer att besvara dem för hela gruppen under kommande termin. Detta innebär troligtvis fler stationslektioner under terminen men även mindre avbrott och föreläsningar från mig nu när jag vet hur det bubblar i huvudet av frågor.

Så här blev planeringen efterföljande lektion:

uppföljningslektion-stationslektion-1-broderi-google-dokument-1Download

En vikarielektion år 8 med textila produkter i fokus

Ibland får jag uppdrag att föreläsa mitt i veckan och på annan ort och det innebär att jag då och då måste kalla in vikarie. Inte helt enkelt och jag försöker begränsa och minimera den påverkan det kan ha på undervisningen. De vikarier som dyker upp är sällan utbildade i slöjdämnet eller alls utbildade pedagoger och då får man ju lägga landet så att allt har en möjlighet att funka ändå. Så här har jag lagt upp det för de elever i år 8 som kommer att ha vikarie nästa vecka.

Eftersom vi är i terminsstart är inga elever igång med några arbeten. I år har vi dessutom börjat terminen med stationslektioner, blandat teoretiskt innehåll i dator med praktisk repetition tillsammans med lärare, mer om det här. Jag tänker att eftersom jag redan gett eleverna en introduktion och en teoretisk grund i hur textila material tillverkas samt vilken påverkan det har på miljön så kan jag fortsätta på samma spår- en film om dem som tillverkar våra kläder, Vi handlar, vem betalar. Filmen är 29 minuter lång och lektionen är 80 minuter… Då kom jag på det!

Det är NU jag ska prova en sak som jag haft i tankarna men inte riktigt fått till sedan jag för några år sedan läste en kurs på magisterprogrammet Lärande, kommunikation och IT. På en av kurserna lyckades vår lärare, Jonas Linderoth inspirera mig och fånga mitt intresse med ett spel som heter Sweatshop. Jag HATAR att spela såväl analogt som digitalt. Jag har aldrig gillat det och aldrig orkat uppmana tillräckligt med tävlingsinstinkt och vinnarskalle för att fullfölja ett spel ens med fia med knuff. Han själv hade aldrig haft en tanke på att spelet kunde sättas i samband med slöjd men för mig var det en självklar koppling- ett tydliggörande av arbete i en textilfabrik. Det har tagit några år men nu… Perfekt läge!

Själv har jag bara testat spelet ett par nivåer och jag fattar helt ärligt inte riktigt spelets “grammatik” eller något spels för den delen men jag chansade på att det skulle gå hem hos mina åttor. De fick helt enkelt bara länken med en kort instruktion att spela spelet och reflektera i loggboken.

Här är instruktionen jag la in i vår lärplattform för min 80 minuter långa lektion:

vikarielektion-8a-och-8b-google-dokumentDownload

När jag vaknade i morse var jag rätt nyfiken på hur det hade gått igår eftermiddag på lektionen så jag satte mig och kollade när jag åt frukost på hotellet. Lite glädjepirr i magen när jag öppnade den första loggboken och scrollade ner i innehållet.

Tyckte du att spelet gav dig någon förståelse för textilproduktion? Nya tankar?

Nu förstår jag mer hur textilproduktionen fungerar, det finns antal pengar och man måste använda dem så att det räcker. Jag gillar inte deras arbetsvillkor men nu förstår mer hur de tänker.

Vilka val var du tvungen att göra, och hur resonerade du?

Jag var ofta tvungen att göra ett val mellan mitt egna intresse vilket var vinst och mina arbetares välmående. I nästan alla fall valde jag min arbetskrafts välmående. Utan arbetskraft kan man inte få något gjort och inga pengar tjänade, därför prioriterade jag dem.

Det hade funkat! I första gruppen i alla fall, där hade alla svarat i loggboken. I andra gruppen hade fyra svarat… Vad det kan bero på kan jag bara gissa, annan vikarie som inte varit lika tydlig med att bryta för instruktionen att skriva i loggboken kanske? Eller tyckte eleverna att det var roligt att spela och ville fortsätta hela lektionen ut? Eleverna har kanske bara struntat i instruktionen? Detta får jag ta tag i nästa vecka när jag möter eleverna, något som jag ska göra oavsett. Jag tänker att deras tankar från loggboken behöver lyftas i klassrummet också men jag är inte helt säker på hur det ska göras ännu.

I de olika nivåerna i spelet dyker det då och då upp texter om fakta kring konfektionsindustrin. Gissar att eleverna inte läst det men jag tänker att jag måste leta upp och skärmdumpa det så att jag kan ha det som underlag till samtalet. Sedan får det vara nog med teoretiskt arbete för ett tag!