Intelligenta händer

Förutom att situationen förändrats i slöjden rent organisatoriskt sedan jag började arbeta som slöjdlärare för 17 år sedan så har jag bland eleverna märkt en annan sak också. Det som förut gick relativt enkelt är idag så otroligt mycket svårare. Jag behövde inte stå bredvid  så många elever och lirka och peppa för att det ska vara uthärdligt för händerna att sätta i fem nålar längs en sidsöm. Idag måste jag oftare och oftare backa till en nivå på högstadiet som eleverna borde passerat första året i slöjden. Rena handhavandemoment med de vanligaste redskapen behöver noga gås igenom. Hur man ska hålla i en sax exempelvis. Att inte det stora hålet i saxen är för tummen och det lilla för pekfingret. Jag har fler och fler elever som verkligen inte kan få sina fingrar att lyda när de ska fläta en trefläta oavsett hur mycket tid som läggs på att öva. På högstadiet.

Jag har funderat mycket på vad det är som sker, varför så många elever är så ovana vid handens arbete, varför så många uttrycker att de faktiskt blir helt slut i sina händer. Varför är det så många elever som tycker att slöjdundervisningen är så svår och vad är det de tycker är svårt egentligen? Jag har länge tänkt att det handlar om att kursplanen har förändrats, att ämnet blivit allt mer teoretiserat men varför skulle det orsaka att eleverna så ofta på riktigt får ont i händerna?

IMG_0323

Jag lyssnade på ett program i radions P1, Filosofiska rummet. Ett program med ett samtal mellan en keramiker, en hemslöjdkonsulent och en handkirurg, tillika professor emeritus. Avsnittet handlar om “Handen och tanken” och det finns mycket där som jag tar till mig och som känns bekant och resten av det här inlägget blir mer eller mindre ett referat av programmet.

Drygt en tredjedel av barnen som är födda 2014 använder internet varje dag. Födda 2014, vi pratar tvååringar här. En tredjedel! I programmet pratar man om att vi lever i en ögats tidsålder… I fåtöljen, soffan eller sängen med enbart tummen och pekfinger aktiva. I stället för att bygga saker bygger vi övervikt och ryggproblem. Vad sker med vårt tänkande om vi använder våra händer allt mindre? Jag vill inte göra det så enkelt att jag gnäller på digitaliseringen även om det ligger nära till hands. Inställningen i samhället till vikten av att arbeta med händerna är inte generellt högt värderad tyvärr, men den ökade trenden med makerkultur borde innefatta, uppskatta och lyfta det i större grad tänker jag. Det borde i större utsträckning handla om skapande från grunden än det fokus på programmering och robotar jag ser. Det blir lite av “kejsarens nya kläder” för hur bra makers är vi om händerna slutar göra sitt?

Vet vi att folk använder sina händer allt mindre eller är det bara spekulationer? Det finns en stor skillnad mellan barnen på landsbygden och barnen inne i stan, säger hemslöjdkonsulent Niclas Flink. I stan är barnen mindre medvetna om sin kropp som ett verktyg. Detta är en skillnad som synts under en kort tid, menar Niclas som arbetat de senaste 18 åren med slöjd. Barnen i städerna har svårare för vissa grepp och kan inte tänka ihop att hela kroppen kan vara med i rörelse, de är helt enkelt lite sämre på att använda sina kroppar och händer. Det man vet idag är att vi använder mer abstrakta verktyg, digitala verktyg i en allt större utsträckning och att det troligtvis stjäl tid från att arbeta manuellt och använda händerna rent fysiskt som de verktyg de är. Det är ett sensoriskt inflöde att arbeta praktiskt med händerna och det är något man går miste om när man jobbar på en touchscreen till exempel. Hur påverkar det vårt tänkande om man inte har de här legoklossarna eller andra fysiska föremål att ta i? Bunkefloprojektet visade tydligt att ett par timmars rörelse per dag gav positiva effekter för inlärningen. “Hur skulle det vara om man la till ett par timmars slöjd i veckans schema?”, undrar Göran Lundborg.

Att arbeta med händerna gör oss lugna, det är avstressande men på olika sätt. När man  gör något bekant med händerna måste man visserligen vara starkt närvarande men man kan samtidigt låta hjärnan jobba i bakgrunden, reflektionen vilar i bakgrunden. Pernilla Norrman jämför det med att köra på femmans växel. När man i stället gör något mer konstnärligt arbetar man mer prövande och kritiskt, handlar det om en hypotesprövning hela tiden. Man förhåller sig kritisk och prövar och omprövar sitt arbete. Att arbeta så direkt med materialet, som med lera eller för den delen broderi, där varje rörelse eller beslut gör en direkt synlig skillnad innebär att du måste vara så totalt närvarande, det är en sorts mindfullness. Man träder in i en särskild dimension.

Niclas Flink berättar om ett tillfälle när han hade en utbildning med arbetslösa byggjobbare som en dag skulle tälja slevar. De hade under månader arbetat med mycket som hade med kulturvård att göra på olika sätt men när de skulle tälja hände det någonting med deras annars så livliga miljö. Det blev mer dämpat, tystare och de började prata med varandra om helt andra saker. Detta är något jag känner igen från de tillfällen vi i slöjden broderar. Efter ett tag, när handen börjar bli van förändras stämningen i rummet. Eleverna går in i ett annat tempo, småprat hörs överallt samtidigt som fokus är maxat.

Underskattar vi handens betydelse för vårt sätt att tänka?

Vi lär med handen, handen minns, hävdade Aristoteles, och det finns ett talesätt att vi går från tanke till handling, men kan vi göra det om handen spelat ut sin roll? Och är det inte lika ofta ett växelspel, att vi ibland går från tanke till handling men lika ofta från handling till tanke? Homo habilis, den händiga människan har funnits i sisådär 2,5 miljoner år. Hjärna och hand är väldigt intimt kopplade till varann, berättar Göran Lundborg, professor emeritus. Idéerna föds i hjärnan och direkt går impulser ut i händerna men det är också så att handens arbete formar hjärnan. I hjärnan ligger alla kroppsdelar utlagda som på en karta, den kallas den kortikala kroppskartan. Den del som servar händerna är stor i hjärnan och ju mer vi arbetar med handen växer handens representation i hjärnan. Den här utvecklingen kan gå väldigt fort men också gå tillbaka igen om handen ligger i vila.

Kreativa händer är egentligen grunden för vår civilisation och vår kultur. Utan kreativa händer hade det inte kunnat byggas några broar eller monument och inte heller skrivas eller uppföras några symfonier. Evulotionärt är det så att handen fanns långt före hjärnan. Våra tidigaste förfäder för 4 miljoner år sedan hade fullt färdigutvecklade händer men deras hjärnor var väldigt små. Många forskare har en tanke att det var de här långt komna händerna som ställde krav på hjärnan att utvecklas. Ökad volym, flera nervceller som aktiverade nätverken och att det så småningom blev en hjärna med ökad intelligens och kognitiva förmågor.

Slöjden i skolan ger alla elever en möjlighet att sätta igång händerna och att pröva att skapa saker, något man kanske inte kommit i kontakt med annars och det är en viktig kompensatorisk fråga. Våra händer kan hjälpa oss att förankra oss i världen, som blir allt mer abstrakt. Att enbart peka på en skärm eller hantera ett tangentbord är en väldigt enkel funktion för handen, ett verktyg som har förfinats under 4 miljoner år och som funnit sin egen intelligens genom människans evolution. Långt tillbaka i evolutionen, när våra förfäder reste sig upp och fick händerna fria tror man att språket var ett gesternas språk. Även idag är talet och gesterna intimt sammankopplade i hjärnan. Mycket av vår identitet ligger i händerna, i vårt sätt att gestikulera och använda händerna. Händerna är en väldigt viktig del av oss själva och av vår personlighet.

Att arbeta men händerna kan göra att det krävs mycket brainpower beroende på hur vältränade händer och finmotorik vi har. Är det därför en del elever kan bli fullständigt utmattade av ett slöjdpass? De borde ju få mer i så fall? Att vara i den fysiska världen med alla sinnen, att arbeta taktilt gör att tanken möbleras med mycket mer än den skulle göra om man bara använde ögon och öron till exempel. Om man tar bort den dimensionen som har med beröring att göra och den information det  sänder hjärnan skapar man någon form av avstånd. Man kommer nära världen genom att använda händerna. Det taktila inflödet är av otroligt värde för att vi ska känna oss hemma i världen och för att vi ska förstå vår omgivning. Med synen kan vi observera men med känseln kan vi förstå.

Inom handkirurgin vet man att när känseln försvinner i handen är det kört men om rörligheten försvinner kan man alltid kompensera för det. Om exempelvis pincettgreppet mellan tumme och pekfinger inte fungerar som det ska på grund av exempelvis känselbortfall är den handen illa ute. Det är med hjälp av känseln vi upplever det estetiska och det konstnärliga, att känna på ett material förstärker känslan och upplevelsen av konsten. Beröringssinnet och att bli berörd handlar inte enbart om att beröra något fysiskt utan om att bli berörd i sitt hjärta. Inspiration kan också födas genom handens arbete. Handen sätter igång tanken.

Keramikern Pernilla Norrmans händer är starka, under de 20 år hon jobbat med keramik har händerna blivit större, musklerna i händerna har utvecklats under åren. Händerna behöver utmanas. En så vanlig sak som att gå och handla kläder och använda sina händer för att känna och skatta vad som är kvalitet i materialet behöver övas upp. Det går inte att läsa sig till på ett funktionellt sätt utan där är det våra händer som blir våra ögon.

Handens nya roll

Det finns de som tror att handen har varit den stora medlöparen till den moderna människan, för teknisk utveckling och för kultur bland annat därför är det så bekymmersamt att plocka bort handens aktivitet då det är det som Göran Lundborg menar är det genuint mänskliga och det är först nu i vår tid som handens och hjärnans förhållande faktiskt på allvar förändras. Handen har fått en ny roll men mera som en förmedlare kanske, Göran Lundborg kallar det för teknikförlängda händer och menar att det är en väldigt enkel funktion. I vår del av världen, kan man ju tillägga. Jag tycker att detta blir tydligt när vi får elever från en annan kultur och ett annat samhälle där det digitala inte är lika vanligt förekommande. Flertalet elever lär lätt med händerna, trots att det är tekniker som är dem främmande.

Pernilla Norrman menar att utan att backa utvecklingen idag, behöver vi bli medvetna om vad som är grundvillkoren för oss människor, att vara i kontakt och att vara förankrade. Idag är vi väldigt långt ifrån att använda våra händer och kropp till att tämja naturens material och födoämnen. Vi behöver se konsekvenserna av vår konsumtion och förstå att, och hur saker produceras i ett hållbart perspektiv. Att skapa själv, att komma i djup kontakt med ett material tar lång tid. Det finns en rörelse idag, slow movement där saker ska få ta lång tid och göras från grunden samtidigt som det också i samhället finns en sorts ytlighet och otålighet. Kunskapen att värdera kvalitet går förlorad samtidigt som väldigt mycket kunskap följer med att tillägna sig ett hantverk på djupet. Nyfikenheten för andra material och blicken för kvalitet och hantverk ökar.

Att göra saker med händerna och att slöjda eller hantverka är en källa till både frihet och förankring, ett citat Pernilla Norrman bär med sig och kopplar till hela DIY-rörelsen och även till den globala makerrörelsen. Det handlar egentligen om en slags frihetsrörelse att kunna göra själv och att inte vara hänvisad till det som erbjuds.

Det är svårt att greppa samtalet i programmet, men det tål att lyssnas på flera gånger.

Advertisements

Reviderade kursplanen i slöjd


På Facebook i en slöjdgrupp såg jag följande fråga:

“Reviderade kursplanen: hur tolkar ni att man ska kombinera olika material med digital teknik?”

… och tråden som följde innehöll många intressanta tankar. Digital teknik kan vara så väldigt mycket beroende på vilket perspektiv man tar och vilka förkunskaper man har och som alltid landar en del av diskussionen i programmering. Jag tänker ofta att det är svårt att urskilja vad som är vad och jag funderar mycket på vilken riktning slöjdämnet förväntas ta i dessa digitala tider. Material i kombination med digital teknik står det, måste det i alla lägen innefatta maskiner eller kan det också innebära den teknik, den teori och de förmågor som krävs av oss människor för att få de digitala maskinerna att göra som vi vill?

Hur kan slöjdämnets traditionella innehåll i ett vidare perspektiv vara till nytta för eleven även i andra sammanhang än i det som är rent hantverk? Jag tror inte för ett ögonblick att vi kommer att lyckas med att både lära eleverna det slöjden alltid gjort och arbeta med programmering om vi inte tar hjälp av lärare i andra ämnen. Och för att nu direkt stoppa alla er som uppfattar mig som en bakåtsträvare när jag skriver “det slöjden alltid gjort...” så menar jag inte att vi ska hålla fast vid att sticka strumpor och bygga hyllor för strumpornas och hyllornas skull utan jag tänker på den bildande och fostrande aspekt som finns i att pröva och öva, vrida och vända på en fysisk sak. Att låta händerna öva att uppleva tyngd och yta och hur händernas språk inte låter utan känns. Det stärker inte bara självförtroende att lyckas skapa en sak som blir fin och som funkar som den ska, långsamheten i hantverket stärker även orken att hålla ut och leta lösningar på egen hand och tillsammans med andra, en uthållighet och ett tålamod som jag upplever som sällsynt hos elever idag (faktiskt hos folk i allmänhet), men nödvändigt i en skapande process vare sig det handlar om att sticka en strumpa eller skriva kod.


Jag tänker spontant: vävning, virkning, stickning, programmering. Det hänger ihop. Det är inte som i Brasses Lattjo-lajbanlåda där man ska hitta en som ska bort.

Om man tar virkningen förbi vad kroppen tillsammans med knoppen måste lära sig, alltså att hålla i en virknål och synkronisera vänster och höger hands rörelser så består instruktionerna för hur en produkt blir till av symboler och förkortningar. Ett nytt språk att lära sig läsa, något som, utifrån min erfarenhet är riktigt krångligt att lära sig även för den skickligaste elev. Det krävs envishet, tålamod och många “pröva-ompröva” innan det blir den produkt eleven eftersträvar och försöker härma genom att läsa beskrivningen på exempelvis virkiska. Precis som i programmering, som jag också ser som ett hantverk fast med andra material.

Instruktionerna består av olika maskor och förkortningar i virkning, av räta och aviga i stickning och av ettor och nollor i datorns språk. Upprepar man räta och aviga regelbundet får man ett resårmönster, och eftersom jag inte är så haj på programmering kan jag inte göra några kloka jämförelser men jag vet att även i programmering finns dessa upprepningar men då kallas de loopar. Raderna av instruktioner i en virkbeskrivning kallas sekvenser i programmering och det gäller att läsa dem noga, härma det som står steg för steg för att kunna utföra uppdraget. Bara de allra mest drivna, intresserade och skickliga eleverna lyckas koda egna virkprogrammeringar. Det gäller att kunna förutse flera steg framåt och förutspå konsekvenser, något som inte är möjligt utan gedigna grunder. Det är också viktigt att ha orken att prova själv, att orka börja om när det visar sig finnas en bugg i koden.

När man skriver kod gör man ju inte det bara för kodens skull, lika lite som man lär sig matte för talens skull. Man gör ju det för att få ett spel att funka som man vill eller en robot att göra det man bestämt och då gäller det att vara noggrann. Både för den som ska läsa och härma koden och för den som själv vill kunna skapa kod gäller det att vara väl bekant med texttypen instruktion. Detta övar eleven oavbrutet i slöjden men med ett taktilt resultat som bevis på hur väl man lyckats. Produkten finns sedan i den fysiska världen, den går att klämma på, känna på, visa upp för andra och ibland till och med prova på kroppen i form av ett plagg. Det syns om man varit noga, om man gjort rätt, om produkten fungerar helt enkelt.

Skolverket har beskrivit litegrann hur man tänker sig att undervisningen i programmering ska gå till (i matematikundervisningen). I F-3 tänker man sig analog programmering, exempelvis “följa-John”-liknande lekar. I år 4-6 kommer man att gå igenom blockprogrammering, att dra och släppa färgglada block av kod på en iPad- eller datorskärm och i 7-9 kommer det att handla om att skriva programkod. Jag försöker att se dessa elever framför mig. Oavsett om det handlar om muntliga eller skriftliga instruktioner så vet jag att det är otroligt svårt för en grupp elever att hålla fokus. Om jag ger en instruktion till en grupp i årskurs 3 så vet jag att plötsligt ska en elev berätta om när deras hund åt upp en fjärrkontroll och då kommer nästa elev på att hemma har de tappat bort sin fjärrkontroll och sedan måste bara någon få berätta om den där gången hos farmor när… och så är tråden tappad. De elever från år 4-6 som jag försöker leda in på att prata om när de programmerar i Scratch och jämföra det med att bygga med fasta maskor och stolpar, de blir lätt uttråkade och undrar om de får börja virka någon gång. De är många gånger inte heller så glada när jag vill att de ska använda sina datorer/ iPads/ telefoner för att se Youtubeklipp eller scanna QR-koder och hälften av dem kan inte logga in för att de har glömt sitt lösenord. Att arbeta med olika programmeringsspråk rekommenderar Skolverket för år 7-9. Personligen tror jag att just programmering på en dator kan bli otroligt abstrakt för väldigt många elever som långt upp i högstadiet kämpar med att få ihop texter på sitt modersmål.

Att skriva kod i slöjdämnet ställer jag mig tveksam till, jag tror inte att det kommer att skapa annat än en ännu större stress med de ramar vi idag har för ämnet; en lektion i veckan, ställtid för att komma in i slöjdsalen där allt är annorlunda mot en stor del av resten av veckans schema och skolans övriga struktur. Bara att plocka fram material tar tid, så även att starta upp och logga in på en dator. Man måste på riktigt förstå de snäva tidsramar som finns för praktisk estetiska ämnen, men det är knappt så att jag förstår själv trots att jag upplevt det på nära håll. Med all tid som går bort i form av lov, temadagar, idrottsdagar och nationella prov kan det röra sig om 12-18 tillfällen totalt på en termin. Effektiv arbetstid varje gång maximalt en timme. Och hur teknikämnet ska hinna med sitt nya innehåll är även det en gåta för mig. Något jag i stället hoppas på är att både Skolverk och huvudmän arbetar för att i större utsträckning möjliggöra samarbete mellan ämnen. Jag tror till exempel att slöjden kan bli ett bra komplement för att tydliggöra programmering på ett synligt, fysiskt sätt precis som lappteknik kan vara ett sätt att förstå räta vinklar i geometri. Uthållighet, noggrannhet och tålamod är självklara förmågor att öva i slöjden genom att pröva och ompröva. Oavsett hur olika vi slöjdlärare arbetar med material och tekniker är nog dessa förmågor minsta gemensamma nämnare och som jag ser det slöjdens kärna.

Jag tar i den här texten virkning och stickning som exempel enbart för att jag inte själv är så bra på att väva eller gör det i större utsträckning men det är kanske ändå där man ska börja; jacquardvävstolen med dess hålkort var trots allt en förebild för tidig programmering, och jag ber om ursäkt om jag på ett något vingligt sätt använt programmeringsglosor. Jag är i början av min resa när det kommer till det.

Slappna av och skapa

I slöjden får man slappna av och skapa. Det är roligt. Hört i en film om slöjd på Youtube.

Alltså jag tror att vi måste lägga av med att uttrycka oss så där. Aldrig att jag känner mig avslappnad när jag skapar och jag tror heller inte att det är ett vanligt tillstånd att vara i om det ska bli något gjort, vare sig det gäller kreativt arbete eller vanligt slentrianmässigt utfört arbete.

Inte tusan väntar jag mig avslappnade elever till min slöjdsal! Aldrig någonsin. Jag vill att de kommer pigga, vakna, nyfikna och med skärpta sinnen! Utmaningen i slöjdämnet ligger i uthållighet, att orka lära sig en teknik eller metod så bra att händerna lär sig. Först då hamnar man i flow och kanske är det det vissa menar med avslappnat? 

Mina händer behärskar stickiska flytande men inte tusan är det avslappnat bara för att jag kan sticka framför tv:n utan att ögonen behöver hjälpa till och tolka vad händerna ska göra. Nä snarare är det så ansträngande att händerna värker både en och två dagar efteråt av ren och skär träningsvärk.

Förutom det rent tekniska som ska övas in pågår febril aktivitet i hjärnan när olika lösningar ska prövas och jämföras med varandra. Avslappnat- pyttsan! I stället tänker jag att slöjdämnet många gånger är det svåraste ämnet i skolan. Det finns inga facit, lösningar eller enkla svar. Allt som görs ska prövas mot en bild i den egna fantasin, en bild som inte alltid är så tydlig att det går att specifikt välja metod eller material. En bild som det kräver kunskap och erfarenhet att tydliggöra både för sig själv och för andra.

Hårt, svettigt och ansträngande alltså. I allra högsta grad. 

Den blomstertid nu kommer…

…fast inte utan ett Afk i Varberg i Skolsmedjans regi.

IMG_1048

Nyss hemkommen från läsårets riktiga avslutning försöker jag summera två dagars knytkonferens i Varberg men det går inte riktigt att få grepp om. På ett konstigt sätt står tiden stilla när man slungas in i gemenskapen där alla, precis alla har en stark tro på att svensk skola går att göra bättre och att det inte går att vänta på att någon annan ska göra det. Vi alla har ett ansvar att bidra och dela goda exempel och alla gör, oavsett om de står på scenen och pratar eller om det sker i alla de diskussionsgrupper som både styrt och spontant uppstår. Det inger hopp när det finns så mycket som gör mig förtvivlad.

Tiden både står stilla och rusar fram, eller som Victoria, en av smederna uttrycker det:

– Vi må ligga efter i schemat just nu men i eftermiddag är vi ikapp, vi lever i ett parallellt universum på afk. Oroa er inte.

IMG_1109

Ett parallellt universum. Jag som åker dit och är kräkfärdig på skola, omöjlig organisation, struktur som ofta kärvar och biljoner betyg som nyss är satta står helt plötsligt och diskuterar utmaningar och möjligheter med en skolchef från norra Sverige som jag aldrig träffat tidigare och vi är där på samma villkor, vi lyssnar och tar in varandras vardag och får en större förståelse. Det är direktkontakt. Det ger kraft att fortsätta. Det är samtal som inte tar slut ens om man aptrött står i trapphuset på hotellet klockan halv ett på natten, på väg från kvällens middag och mingel och har pratat skola sedan 8.00 på morgonen. Samtal som återupptas sedan förra årets möten. För vi ses igen. Och igen, vi som upptäckt denna möjlighet att andas frisk luft i skolans värld. Varje år många stammisar men också många nytillkomna.

Jag vågar knappt skriva om detta med risk för att låta nyfrälst och flummig. Jag kan till och med förstå om det framstår så när jag inte tydligt kan räkna upp och bocka av allt jag lärt mig av att delta, men jag måste göra ett försök. För att få grepp om tankarna.

Från (universitetslektor) Magnus Levinssons föreläsning Evidens, makt och profession tar jag med mig tankar om att förhålla mig kritisk till skolforskning och inte oreflekterat hoppa på Dylan-tåget eller vad som nu blir i ropet nästa termin. Om att vi importerar massor med anglosaxisk skolforskning utan att reflektera över hur den stämmer med vår nordiska kunskapstradition. Om att det finns en maktfaktor bakom att vissa sammanställer och filtrerar vilken forskning som ska vara rådande och ett glapp mellan akademi och verksamhet.

Zulmir Bečević, författare och filosofie doktor får mig att reflektera över alla berättelser som finns om vår dåtid, samtid och framtid. Vi är alla berättare men det är samtidigt viktigt att inte låta berättelser stå oemotsagda. Och det som bara för några år var fiktion och orimlig fantasi är numera många människors vardag. Samtiden har kommit ikapp fiktionen. Det absurda är inte längre absurt…

Det redovisas flera exempel på hur det går att tänka nytt om man bara vågar. Varbergs kommun visar vägen kring hur man kan arbeta med den ofta väldigt dåligt utnyttjade PRAO:n som många skolor envisas med att göra “som man alltid gjort”. Hittills har jag inte varit på någon skola där man använt veckorna till det de ska vara- arbetslivsorientering. De mest positiva rösterna är ofta de som blir av med en stor portion lektioner under en period och kan rätta ikapp. I Varberg finns ett medvetet utvecklingsarbete; SKAL (skola och arbetslivsorientering). Se och härma!

IMG_1046

Maria Wirén, utvecklingschef i Varbergs kommun berättar om med vilken struktur man lagt upp utvecklingsarbetet i kommunen och det är kristallklart utan floskler och tomma ord. Hur man tillsammans byggt upp en organisatorisk kompetens. Grattis Varberg! vill jag ropa, och samtidigt tipsa kranskommunerna att svänga förbi och norpa idéer av bara tusan, innan Varberg norpar alla lärare.

Ulrika Bergmark, biträdande professor och utvecklingsledare och Mats Westerberg, professor på institutionen för ekonomi, teknik och samhälle båda från Luleå tekniska universitet håller sig till temat för konferensen och talar om goda möten för lärande. De delar tankar kring pedagogiska principer och att lärande går före kontroll och kugghjulen börjar snurra i mitt eget huvud kring hur vi i de praktisk estetiska ämnena redan har en samsyn kring bästa möjliga möte för lärande.

Bodil Båvner från SKL (Sveriges kommuner och landsting) ställer i en pop-up-intervju en öppen fråga till oss alla. Vad tycker vi, utifrån var vi befinner oss i verksamheten är det allra viktigaste som behöver lyftas i arbetet med att utveckla skolan?

Varje år finns en programpunkt med ett antal pecha kuchas, snabbföreläsningar till bilder där deltagare får komma till tals utifrån sin vardag och sina tankar. En otroligt svår föreläsningsform där det inte finns utrymme för utsvävningar.

Det kan efter min uppräkning här ovan tyckas att vi ändå sitter på läktarna och oreflekterat matas med kunskap precis som på alla andra konferenser men eftersom allt går i ett rasande tempo och eftersom vi befinner oss i ett parallellt universum är detta enbart en bråkdel av allt som sker. Det blir liksom kryddningen på bra råvaror i en maträtt, något som lyfter och förhöjer det allra viktigaste- våra möten i diskussionerna under AfkTalk och AfkTeatime, diskussioner som orkestreras av Lena Göthe, konsult och ägare av Plus Pil Skolutveckling.

IMG_1077

Allt är inte bara torrt prat om skola och skolutveckling. Det enda som kostar något för oss deltagare är maten och det måste nog anses vara till självkostnadspris. För futtiga femhundringen trollar restaurangen på Campus fram 2 luncher och en trerätters middag där vi dessutom underhålls av Street Bourbon Band, ett lokalt band med rejäl repertoar som får golvet att fyllas av euforiskt dansande människor.

AfkVarberg är något så ovanligt som en konferens där ingen vill skriva någon något på näsan, man delar. Och det är en skillnad. Man delar och får något tillbaka genom att lyssna. Och vi som deltagare i konferensen förväntas alla delta. Aktivt. Detta är inte en konferens man går till för att bli matad. Man medskapar. Vi blir alla viktiga pusselbitar i hur skolan gestaltar sig idag och i framtiden, vi är inte brickor i ett spel.

Är det något jag inte fattar så är det varför inte fler hänger på låset till årets mest givande skolevenemang. Samtidigt är jag tacksam för det. Det finns aldrig mer än 130 platser och jag vill inte bli utan. Nästa år heller.

IMG_1113

Elektronik, broderi och genus

img_9059
Jag har under den senaste terminen varit utlånad en liten del av min slöjdlärartjänst till utbildningsförvaltningen för att vara med och utveckla Partille Makerspace. Vi har kommit igång med att erbjuda ett antal prova-på-lektioner till förskolor och skolor och jag har fått möjligheten att prova att slöjda med elektronik tillsammans med yngre elever än tidigare. Att i år 5, under en knapp timme introducera, genomföra och avsluta arbetet med att brodera en krets och få lampor att lysa kändes som en utmaning för mig som är van att lägga en lektion på att få alla att kunna trä nålen och få till en ok knut. Eller om jag ska vara extra tydlig: att förstå att man klipper av en tråd, lång som armen ungefär och gör en knut som ska vara i slutet av tråden, inte runt nålens öga. Tråden ska alltså klippas av, trådrullen ska inte hänga kvar i slutet av broderiet. Det är många saker som inte alls är självklarheter. Här kommer mina tankar, med slöjdlärarglasögonen på.

Nyfikenhet, förvåning och hurrarop blev reaktionerna när jag berättade att vi skulle ha slöjd och att vi skulle brodera så att lampor kommer att lysa. Slöjd är poppis bland eleverna och något så galet som att sy lampor… Hur skulle det gå till?

När jag först började med att fråga vad en krets är var det väldigt få som vågade sig på en gissning, eleverna hade inte riktigt koll på hur det funkar med ström. Precis som jag själv tills för ett par år sedan. Efter att jag hade visat lite bilder var de dock helt på det klara med den biten, strömbrytare och allt. Och precis som i mina tidigare försök med detta stod det snabbt klart för mig att det var broderiet som var det svåra.

Att trä nålen. Omöjligt för de flesta, och kanske lite orättvist. Hålen i batterihållarna var så små att vi var tvungna att använda synålar i stället för broderinålar. Att sy fast (och inte löst) lamporna i tyget var svårt. Att sy upp i öglan de vridit till på lampans ben mer än en gång, att träffa på samma ställe en gång till, inte bara av en slump. Att sy förstygn på samma sida tyget och inte dra den konduktiva tråden runt kanten eller trassla till den var andra utmaningar. img_9060Att göra knut på tråden i början och att landa den på avigsidan av tyget, tja det spelar ju ingen roll i det här arbetet men det är ju sådant som borde komma av sig själv, tänker en slöjdfröken. Hur ska man avsluta så att inte allt hänger och dinglar? Det självklara borde ju vara att på avigsidan sy ett par små stygn eller i bästa fall fästa tråden med en liten knut genom sista stygnet men det var det inte.img_9061

Alla de här hantverksmomenten hade jag själv tid att bearbeta med eleverna när jag gjorde det här projektet över en termin, men de blev inte intressanta att ta upp under den korta lektion vi hade den här gången. Det är ändå värt att notera att hantverket också behöver sin tid för att ett arbete ska bli mer än ett jippo, för att resultatet ska bli hållbart. Det är en självklarhet för mig att det även framöver är traditionella hantverkstekniker slöjdämnet låter eleverna öva, som grund för de nya material som dyker upp.

Den omedelbara bekräftelse på att ha lyckats som lamporna ger när de faktiskt börjar lysa är fantastisk och något jag tar med mig till salen där jag vanligtvis är. Det hördes hurra-rop från alla hörn och eleverna var engagerade i varandras arbeten på ett fantastiskt sätt. Hur kan jag tydliggöra moment i slöjden där eleverna lyckas med liknande effekt? Vårt arbete är i mångt och mycket långsammare och ger inte samma direkta bekräftelse. Det kan ta en termin för eleven att se resultat, trots att jag som lärare ser de små framstegen mycket tydligare.

En annan intressant sak som dök upp i alla fyra grupperna vi provade detta var genusperspektivet. Det var tjejerna som tog kommandot på ett subtilt sätt. Jag upplevde att killarna direkt när det kom till nål och tråd abdikerade och lät tjejerna leda arbetet. Klassläraren hade delat in grupperna två och två och så långt det var möjligt satt ihop en tjej med en kille. Vid många bord satt killen och väntade och tog instruktioner av tjejen. En del satt overksamma och tittade på, andra gav upp och gick omkring och pillade på annat och läste vad som satt uppsatt på väggen. Det är lika intressant tycker jag att fundera kring varför killar abdikerar och lämnar över hantverket så fort det handlar om mjuka material, som att fundera över varför tjejer fram emot högstadieåldern släpper tekniken till killarna. (Naturligtvis finns undantag i båda dessa påståenden.)

Däremot var det mest killar som provade på extrauppgiften när de var klara och lamporna lyste. Jag hade i introduktionen nämnt att det går att använda den konduktiva tråden till att göra touch-vantar. Det var definitivt killarna som var mest ivriga att hämta sina vantar och sätta stygn kors och tvärs på vantens pekfinger.

I slöjden arbetar vi hårt för att överbrygga genusproblematiken. I mjuka material har slöjdlärare sedan länge riktat sig direkt till killars intressen för att uppmuntra och skapa intresse. Det utbildas numera lärare i ämnet slöjd (dvs inte med någon inriktning vare sig på mjuka eller hårda material) vid två av fyra lärosäten vilket resulterar i fler kvinnor i salen för hårda material och fler män i salen för mjuka material. (Detta är inte alls bara av godo, men av helt andra skäl än genus. Ett helt annat blogginlägg.) Jag tänker att det egentligen är ganska självklart och enkelt; att arbeta med kända redskap, tekniker och material gör den tekniska biten mindre skrämmande. I och med att digital teknik, elektronik tar sig in på områden där tjejer generellt sett och av olika skäl är mer bekväma, finns en chans till en mer jämlik fördelning i framtida teknikkunnande. Vare sig man kommer att arbeta med teknik eller inte är det en fråga om jämlikhet att ha kunskaperna.

Man får fundera över vad syftet med den här lektionen var. Om det var att lära eleverna hur man får en krets att fungera så hade vi ju lika gärna kunnat tejpa fast allt med koppartejp. Alla fick sina lampor att lysa oavsett hur löst trådarna satt och då får man ju säga att projektet lyckades. Eleverna fick en bild av hur ström funkar. Om syftet i stället var att lära sig att sy fast en krets med lysande lampor så lyckades i stället väldigt få. Det mesta satt löst av olika anledningar och hade inte funkat som produkt. Mitt eget syfte med att göra projekt som det här under slöjdens paraply är att visa för eleverna att nya material kan ta plats i slöjdsalen. Och att det går att skapa andra saker i slöjdsalen än virkade grytlappar och täljda smörknivar. Utan att vi för den sakens skull behöver uppfinna ett helt nytt ämne.

Analoga robotar

Ja hur blev det nu med mitt första försök att programmera med mina elever i slöjden?

Snopet är den första tanken, men det är väl också en känsla värd att notera? Allt kan ju inte bli lyckat varje gång? Jag hade alldeles för lite termin kvar när jag fick idén och kanske borde jag väntat? Det var fyra veckor kvar när jag provade att introducera begreppen, fyra veckor som i andra ämnen kan tyckas tillräckligt men i slöjden bara är en fis i rymden. Med 80 minuter x 4, där både nya begrepp och handens arbete ska ingå blir inget gjort på djupet och med god förståelse. Fast jag kan ju göra om detta till våren med en annan grupp, starta så och utveckla arbetet mer.

Ett par saker tar jag i alla fall med mig.

Eleverna var nyfikna på programmeringsbegreppen. De ansträngde sig för att lägga sekvenserna i rätt ordning, diskuterade och provade olika varianter. De samarbetade kring en lösning i stället för att lösa på egen hand.

I stället för att fråga mig om hjälp, något som är vanligt trots att det finns en instruktion att följa, gick eleverna oftare till sina sekvenslappar och tog reda på vad nästa steg i algoritmen var.

Jag som kan sy en tygpåse vet att det finns många sätt att lösa algoritmen på. Man kan göra saker i olika ordning och ändå komma fram till samma resultat, man kan till och med göra olika moment och ändå hamna i samma påse till slut. För eleverna fanns det bara ett rätt sätt och de var väldigt ängsliga för att ha lagt sekvenserna i fel ordning. Jag fick uppmana dem att tänka logiskt, att fundera över vad som är rimligt. Det blev så plågsamt tydligt att de är vana vid att det finns ett och endast ett sätt att göra saker på, ett enda rätt svar på frågan. Jag tänker att det är en utmaning för alla som arbetar i skolan att om och om igen exemplifiera för eleverna att det alltid finns flera lösningar på ett problem, att det finns flera sidor att titta från. Jag vet att många redan gör det redan, vi måste bara göra det ännu mer och tydligare. För eleverna är verkligen programmerade att hitta det rätta svaret.

Vad som var snopet? Jo att så väldigt många inte hann med att göra klart sin algoritm och prova om den höll hela vägen till färdig påse. Att sy en enkel tygpåse tar sin tid när man glömt hur man ska trä symaskinen och hantera dess funktioner för att det ligger en termin i träslöjden emellan. Men det är ett annat inlägg.

Jamen så var det det här med digitalisering och skola…

I diskussionen kring digitaliseringen av skolan dyker det med jämna mellanrum upp argument som pekar på att lärare i svensk skola inte är med på det digitala tåget. Lärare i svensk skola är lite bakåtsträvande och håller för det mesta på med katederundervisning menar många, särskilt de som inte själva står på golvet mitt bland ett gäng tonåringar. Det hela blir så onyanserat och dumt, särskilt som jag inte när jag tittar mig omkring kan se särskilt många av mina kollegor (varken i det fysiska rummet eller de jag möter på internet) som håller fast vid det analoga av rädsla eller motvilja mot det digitala. Det blir lite som ännu en vers på “Det är lärarnas fel”, lite för enkelt att säga att “bara vi utbildar lärarna så…”

För några år sedan tänkte jag själv lite så, kanske i samband med att lärare omkring mig ofta sa att de behövde fortbildning i det digitala, men tiderna har ändrats snabbt. I stället ser jag omkring mig lärare som med nyfikenhet, vilja och energi arbetar hårt för att på ett naturligt och smart sätt dra nytta av allt vad den digitala tekniken kan erbjuda för den egna undervisningen. Lärarna har kommit ikapp på egen hand, troligtvis mycket för att utvecklingen i samhället rusat fram och det har blivit mer tydligt att man aldrig kan utbilda sig klart, det kommer hela tiden något nytt. Man behöver snarare anta ett visst förhållningssätt till den digitala tekniken. Bland slöjdlärare blir detta extra synligt för mig, kanske för att jag rör mig i den kretsen. Mest digitalt faktiskt, vi är ju inte så många på varje arbetsplats. Och oj vad jag har digitaliserat min egen slöjdsal! Jag har funderat och förfinat, utvärderat, letat och provat allt digitalt jag kommer på. Pröva och ompröva, även det digitala.

Det finns helt andra skäl att hålla fast vid det analoga, något som blev tydligt för mig en dag sent i höstas.

En morgon stod jag framför en grupp i åttan som jag förberett att de ska göra ett uppdrag med symaskinen i fokus. Ett uppdrag som jag har designat med omsorg så att de ska få rikligt med möjligheter att öva en massa skills som jag ser att de kommer att behöva i framtida slöjdundervisning. För att även nå ett av kunskapskraven som handlar om att kunna följa en instruktion har jag den här gången gjort en film som tar dem steg för steg i utmaningen. Filmen ligger på min Youtubekanal och jag har lagt mycket tid på den, det är från den hela undervisningen ska utgå. Eleverna var förberedda och de var taggade med datorerna beredda framför sig.

8.00- kolla närvaron i det digitala systemet. Fick en föraning om att något inte stod rätt till när sidan inte ville ladda upp.

8.05- första eleven skulle gå in på min Youtubekanal. Hade inget internet.

8.10-8.20- elev efter elev kom inte åt instruktionen för uppdraget. På internet. I min digitala slöjdsal. Hur felanmäler man att internet inte fungerar när man inte har internet? Jo lämna eleverna i salen och gå och berätta det för expeditionen.

Resten av lektionen gick jag tillbaka till stenåldern. Kändes det som. Elever i en rad efter mig, alla undrade vad det var de skulle göra härnäst. På stenåldern var jag förberedd på detta och hade strategier. Idag var jag inte beredd. Korkat nog. Men ska man behöva ha en analog back-up varje lektion?

Ja jag kunde ha visat filmen på projektorn offline, för inte heller jag kom ju ut på internet. Men det gick ju inte för jag hade gjort filmen på min telefon, vilket är det för mig bästa och mest naturliga valet av verktyg när det gäller att filma moment, och sedan lägga rakt in i iMovie. Omvägen om datorn, särskilt som jobbdatorn är en PC som inte har iMovie är inte aktuell, det tar oförsvarbart mycket av min arbetstid. Alltså ligger filmen i min telefon, i iMovies bibliotek men den går inte att visa därifrån för skolan har inte satsat på adapters i händelse av att man har fler lösningar än ett VGA-uttag. Jag kunde haft en apple Tv som jag hört att vissa skolor har, jag kunde haft ett gäng adapters som standardutrustning i mitt klassrum men nej. Vi är väldigt låsta och oflexibla, och jag vet att många inte ens har en projektor i sitt klassrum, än mindre en dator per elev.

Jag vill inte verka bitter men om vi ska bli digitaliserade i svensk skola är väl det minsta man kan begära ett fungerande, rikt utbyggt internet samt relevanta verktyg anpassat till den pedagogik man arbetar utifrån. Jag är inte alls säker på att man måste börja med att utbilda pedagogerna innan man löst det tekniska. Vi är många som kan och vill men inte alltid har förutsättningarna. Och jag begriper att en del tröttnar. Eller väljer att vänta tills det funkar utan gnissel. Vi har ju inte riktigt tid för tekniktrassel, särskilt inte i slöjden där varje minut verkligen räknas.

Programmera lite då?

Fem biljoner plastartiklar flyter i världshaven.

Det tar 400 år för en plastpåse att brytas ned.

Många länder har förbjudit plastpåsar helt eller delvis. Inte Sverige.

På svenska västkusten har 94% av alla stormfåglar har plast i magen.

Upp till 400% läggs på priset på inköpspriset på en plastpåse i butiken.

Lajkat video mars 2016

I mina två sjuor syr vi en miljökasse för att på något sätt manifestera mot mängden plast som finns i världen. Självklart har jag dolda motiv med projektet. Jag vill nöta in de rutinmoment som ingår i ett enkelt symaskinsprojekt, ett bra sätt att lära känna ett av slöjdens vanligaste redskap. Jag skulle kunna skriva ihop en instruktion och det höll jag på att göra. Igår ändrade jag mig. Instruktionen skrevs, men i bitar- sekvenser.

Med utgångspunkt i Linda Liukas bok Hej Ruby har jag tagit ett, åtminstone för mig lite nytt grepp på ett rätt så vanligt slöjdprojekt. fullsizeoutput_8f5Kanske ger jag mig ut på hal is här. De enda programmeringsgrunder jag har i detta är hämtade från en barnbok. Men det här är min  nivå när det kommer till programmering. Jag måste ändå försöka och se vart det leder för väntar jag tills jag är expert kommer jag att vara pensionär först.

img_8977

På tavlan skrev jag det här, och vi pratade om begreppen. Eleverna fick i uppgift att skriva algoritmen med hjälp av de sekvenser jag gav dem. De skulle alltså koda hur man syr en väska. Vi blev tvungna att ta tag i orden och begreppen, vad är det för ett språk vi arbetar med i salen egentligen?

img_8981-2

Gruppvis gick eleverna igenom lapparna med sekvenser och valde ut ord som inte var vanliga i deras språk. De hamnade på tavlan och vi förklarade dem tillsammans.

Sedan var det dags att göra algoritmen. Vilket bra surr det blev! Och ännu mer när jag sa att det finns många sätt att skriva algoritmen för en väska och att de ska använda sin algoritm när de bestämt sig. Sy ihop sidsömmarna före man sicksackar traskanterna? Sy fast handtaget innan eller efter hörnen i botten sys av?

fullsizeoutput_8f5

-Men! Tänk om det blir FEL! Jag vill ju kunna använda min väska sen!

Ja tänk om det blir fel. Då lär vi ju oss något på det samtidigt. Och det kan inte bli mer fel i det här projektet än att det behövs sprättas lite. Och då blir du ju bättre på det också.

img_8979

Några undrade om de får sämre betyg om det inte blir rätt. Att det ska vara så svårt att nå fram med budskapet att det är prövandet som bedöms. Prövandet, uthålligheten och omsorgen om arbetet. Men det var bra att få lyfta det igen. Med ny infallsvinkel.img_8980

Vad vill jag ha sagt med det här? Jo att det inte nödvändigtvis måste finnas dyra manicker när man övar programmeringsförmågor med elever i skolan och introducerar nya begrepp som har med programmering att göra. Det behöver inte vara nya produkter och det kan vara helt analogt. Om jag inte missuppfattat programmeringskunskaper helt och hållet handlar mycket om att pröva och ompröva, att ha tålamod och vara noggrann. Något som vi kan göra i många av de befintliga ämnena i kursplanen idag. Att prova olika vägar att nå ett mål.

Nu ser jag med spänning fram emot när mina analoga robotar ska fullfölja algoritmen nästa onsdag!

Ledig fredag

img_8841

Veckorna går fort, det är liksom måndag-fredag varje vecka och det som säkert sker de där dagarna emellan känns på något sätt lite suddigt. Jag har sedan en bit in på terminen gått ner till 80% arbetstid, bara för at det helt enkelt blev en lucka i schemat och jag tänkte att: why not liksom?

Jag blir lika förvånad och förundrad varje fredag som dyker upp numera, jag är inte riktigt van. Vad ska jag göra? Vad var det meningen att jag skulle göra när jag först fick idén? Vad ville jag med tiden? Och vad har jag gjort hittills? Tiden rusar…

Det enkla svaret är att jag har betat av saker jag åtagit mig sedan länge. Förberett föreläsningar, läst in mig på material och skrivit text. Framför allt skrivit och skrivit och läst och läst. Jag är numera så trött på datorn att det måste ske en förändring. Och nu ser det ut som om jag kommit fram till den. Jag vill ju hitta tillbaka till att jag får skapa något. I alla fall något annat än textmassor och bara prat.

Jag har ett enda uppdrag kvar utanför mitt jobb på skolan, jag får vara med och skriva ett kapitel om slöjd i en bok som kommer ut nästa år. Jag är så nöjd över att mitt kapitel ligger hos redaktören, i färdig-mappen. Det har tagit hela sommaren, ett evigt skrivande, tänkande och skrivande men nu är det klart. Bäst av allt- jag har fått i uppdrag att skapa omslaget till boken och jag ska brodera det! Så sjukt kul och inspirerande! Först lite skisser som jag hoppas ska tas emot positivt, sedan hänger det på om arbetet lämpar sig i tryck… Jag håller tummarna!

Nu sitter jag här på min lediga fredag med ett “jobb” som kanske kan få in mig på ett annat spår där jag är med och skapar, inte bara ser på när mina elever gör det. Jag behöver fylla på och det fanns en mening med att mina fredagar blev tomma.

Hur enkelt är slöjd egentligen?

Med anledning av den då och då uppblossande diskussionen bland slöjdlärare att nyanlända elever gott kan ha slöjd för “det kan ju alla”, det kräver ju inga förkunskaper. Att man inte tas på allvar i sin profession när man hävdar att det finns svåra kunskapskrav att uppnå

Hade en elev, kille förra terminen. Helt nyanländ. Han jobbade med samma som resten av gruppen, broderi med inslag av lilypads (ledande tråd, lampor och broderi). Terminens bedömningsfokus låg på hantverkskunskaper och att tolka kulturella uttryck. Först skulle eleverna repetera stygn. Det var visst nyheter för många, ja nästan alla – svensk som nyanländ. De svenska eleverna ömsom kämpade ömson tappade nålar, stönade och suckade att “det här är omööööjligt!” Min nyanlände elev satt och broderade. På tre lektioner hade han löst hur alla stygnen skulle utföras, det var fem stycken med olika svårighetsgrad. Han hade dessutom sytt dem så att jag inte skulle kunna göra det bättre, helt jämna och perfekta. Detta samtidigt som hans klasskamrater som haft slöjd en gång i veckan sedan fyra år tillbaka svor över förstygnen.

Efter tre lektioner fick pojken i läxa att lära sig namnet på stygnen för det ingår ju i kunskapskraven för år 7-9 att känna till ämnesspecifika ord och begrepp. Han kunde dem nästa lektion även om uttalet inte var svenskt.

När hans klasskamrater såg hans provlapp ligga på bordet undrade de vem som gjort den och när jag berättade började hela gruppen spontanapplådera. De var märkbart skakade av detta och två av de fumligaste (svenska) killarna stannade dessutom kvar efteråt och pratade med mig. De kunde inte begripa hur han bara kunde sätta sig ner och göra så bra. Och hur han kunde lära sig det så snabbt! Fast när de tänkt en stund sa en av dem att det är nog för att han fokuserar och inte ger upp. Så rätt!

Och hur gick det med bedömningen av arbetet? Eftersom min nyanlände elev på ett exemplariskt sätt visat hantverkskunskaper och tolkat ett kulturellt uttryck, det fanns tydliga referenser till hantverk i hans hemland och dessutom hade han en egen historia kopplat till arbetet kunde inte betyget blir annat än det högsta. Det var faktiskt två ytterligare elever som nådde det i årskursen, båda två hade likt den nyanlände eleven lagt största fokus vid sitt arbete och använt lektionstiden till det den var avsedd för. För att inte skapa falska förhoppningar och inför kommande slöjdterminer satt jag tillsammans med eleven och hans studiehandledare en lång stund och fick kunskapskraven översatta, att det som bedömts den här terminen inte hade berört reflektion och analys samt att sjuans betyg enbart är en prognos mot det som förväntas i nian.

Med detta vill jag inte säga att alla elever kan börja med slöjd från dag ett i Sverige, men jag vet att det här blev viktigt för den enskilde eleven. Han blev någon som kan, någon som var bäst av alla under ett tillfälle i veckan. De andra i gruppen beundrade det han gjorde, såg att han kunde något bortom det som kräver ett språk. Han var en, och gruppen var lugn, vänlig och lagom stor och dessutom fanns en elevassistent med för en annan elev, men en elevassistent som kunde hans språk och kunde förklara. Det blev väldigt lyckat för alla inblandade.