#Slöjd

Elektronik, broderi och genus

img_9059
Jag har under den senaste terminen varit utlånad en liten del av min slöjdlärartjänst till utbildningsförvaltningen för att vara med och utveckla Partille Makerspace. Vi har kommit igång med att erbjuda ett antal prova-på-lektioner till förskolor och skolor och jag har fått möjligheten att prova att slöjda med elektronik tillsammans med yngre elever än tidigare. Att i år 5, under en knapp timme introducera, genomföra och avsluta arbetet med att brodera en krets och få lampor att lysa kändes som en utmaning för mig som är van att lägga en lektion på att få alla att kunna trä nålen och få till en ok knut. Eller om jag ska vara extra tydlig: att förstå att man klipper av en tråd, lång som armen ungefär och gör en knut som ska vara i slutet av tråden, inte runt nålens öga. Tråden ska alltså klippas av, trådrullen ska inte hänga kvar i slutet av broderiet. Det är många saker som inte alls är självklarheter. Här kommer mina tankar, med slöjdlärarglasögonen på.

Nyfikenhet, förvåning och hurrarop blev reaktionerna när jag berättade att vi skulle ha slöjd och att vi skulle brodera så att lampor kommer att lysa. Slöjd är poppis bland eleverna och något så galet som att sy lampor… Hur skulle det gå till?

När jag först började med att fråga vad en krets är var det väldigt få som vågade sig på en gissning, eleverna hade inte riktigt koll på hur det funkar med ström. Precis som jag själv tills för ett par år sedan. Efter att jag hade visat lite bilder var de dock helt på det klara med den biten, strömbrytare och allt. Och precis som i mina tidigare försök med detta stod det snabbt klart för mig att det var broderiet som var det svåra.

Att trä nålen. Omöjligt för de flesta, och kanske lite orättvist. Hålen i batterihållarna var så små att vi var tvungna att använda synålar i stället för broderinålar. Att sy fast (och inte löst) lamporna i tyget var svårt. Att sy upp i öglan de vridit till på lampans ben mer än en gång, att träffa på samma ställe en gång till, inte bara av en slump. Att sy förstygn på samma sida tyget och inte dra den konduktiva tråden runt kanten eller trassla till den var andra utmaningar. img_9060Att göra knut på tråden i början och att landa den på avigsidan av tyget, tja det spelar ju ingen roll i det här arbetet men det är ju sådant som borde komma av sig själv, tänker en slöjdfröken. Hur ska man avsluta så att inte allt hänger och dinglar? Det självklara borde ju vara att på avigsidan sy ett par små stygn eller i bästa fall fästa tråden med en liten knut genom sista stygnet men det var det inte.img_9061

Alla de här hantverksmomenten hade jag själv tid att bearbeta med eleverna när jag gjorde det här projektet över en termin, men de blev inte intressanta att ta upp under den korta lektion vi hade den här gången. Det är ändå värt att notera att hantverket också behöver sin tid för att ett arbete ska bli mer än ett jippo, för att resultatet ska bli hållbart. Det är en självklarhet för mig att det även framöver är traditionella hantverkstekniker slöjdämnet låter eleverna öva, som grund för de nya material som dyker upp.

Den omedelbara bekräftelse på att ha lyckats som lamporna ger när de faktiskt börjar lysa är fantastisk och något jag tar med mig till salen där jag vanligtvis är. Det hördes hurra-rop från alla hörn och eleverna var engagerade i varandras arbeten på ett fantastiskt sätt. Hur kan jag tydliggöra moment i slöjden där eleverna lyckas med liknande effekt? Vårt arbete är i mångt och mycket långsammare och ger inte samma direkta bekräftelse. Det kan ta en termin för eleven att se resultat, trots att jag som lärare ser de små framstegen mycket tydligare.

En annan intressant sak som dök upp i alla fyra grupperna vi provade detta var genusperspektivet. Det var tjejerna som tog kommandot på ett subtilt sätt. Jag upplevde att killarna direkt när det kom till nål och tråd abdikerade och lät tjejerna leda arbetet. Klassläraren hade delat in grupperna två och två och så långt det var möjligt satt ihop en tjej med en kille. Vid många bord satt killen och väntade och tog instruktioner av tjejen. En del satt overksamma och tittade på, andra gav upp och gick omkring och pillade på annat och läste vad som satt uppsatt på väggen. Det är lika intressant tycker jag att fundera kring varför killar abdikerar och lämnar över hantverket så fort det handlar om mjuka material, som att fundera över varför tjejer fram emot högstadieåldern släpper tekniken till killarna. (Naturligtvis finns undantag i båda dessa påståenden.)

Däremot var det mest killar som provade på extrauppgiften när de var klara och lamporna lyste. Jag hade i introduktionen nämnt att det går att använda den konduktiva tråden till att göra touch-vantar. Det var definitivt killarna som var mest ivriga att hämta sina vantar och sätta stygn kors och tvärs på vantens pekfinger.

I slöjden arbetar vi hårt för att överbrygga genusproblematiken. I mjuka material har slöjdlärare sedan länge riktat sig direkt till killars intressen för att uppmuntra och skapa intresse. Det utbildas numera lärare i ämnet slöjd (dvs inte med någon inriktning vare sig på mjuka eller hårda material) vid två av fyra lärosäten vilket resulterar i fler kvinnor i salen för hårda material och fler män i salen för mjuka material. (Detta är inte alls bara av godo, men av helt andra skäl än genus. Ett helt annat blogginlägg.) Jag tänker att det egentligen är ganska självklart och enkelt; att arbeta med kända redskap, tekniker och material gör den tekniska biten mindre skrämmande. I och med att digital teknik, elektronik tar sig in på områden där tjejer generellt sett och av olika skäl är mer bekväma, finns en chans till en mer jämlik fördelning i framtida teknikkunnande. Vare sig man kommer att arbeta med teknik eller inte är det en fråga om jämlikhet att ha kunskaperna.

Man får fundera över vad syftet med den här lektionen var. Om det var att lära eleverna hur man får en krets att fungera så hade vi ju lika gärna kunnat tejpa fast allt med koppartejp. Alla fick sina lampor att lysa oavsett hur löst trådarna satt och då får man ju säga att projektet lyckades. Eleverna fick en bild av hur ström funkar. Om syftet i stället var att lära sig att sy fast en krets med lysande lampor så lyckades i stället väldigt få. Det mesta satt löst av olika anledningar och hade inte funkat som produkt. Mitt eget syfte med att göra projekt som det här under slöjdens paraply är att visa för eleverna att nya material kan ta plats i slöjdsalen. Och att det går att skapa andra saker i slöjdsalen än virkade grytlappar och täljda smörknivar. Utan att vi för den sakens skull behöver uppfinna ett helt nytt ämne.

Jamen så var det det här med digitalisering och skola…

I diskussionen kring digitaliseringen av skolan dyker det med jämna mellanrum upp argument som pekar på att lärare i svensk skola inte är med på det digitala tåget. Lärare i svensk skola är lite bakåtsträvande och håller för det mesta på med katederundervisning menar många, särskilt de som inte själva står på golvet mitt bland ett gäng tonåringar. Det hela blir så onyanserat och dumt, särskilt som jag inte när jag tittar mig omkring kan se särskilt många av mina kollegor (varken i det fysiska rummet eller de jag möter på internet) som håller fast vid det analoga av rädsla eller motvilja mot det digitala. Det blir lite som ännu en vers på “Det är lärarnas fel”, lite för enkelt att säga att “bara vi utbildar lärarna så…”

För några år sedan tänkte jag själv lite så, kanske i samband med att lärare omkring mig ofta sa att de behövde fortbildning i det digitala, men tiderna har ändrats snabbt. I stället ser jag omkring mig lärare som med nyfikenhet, vilja och energi arbetar hårt för att på ett naturligt och smart sätt dra nytta av allt vad den digitala tekniken kan erbjuda för den egna undervisningen. Lärarna har kommit ikapp på egen hand, troligtvis mycket för att utvecklingen i samhället rusat fram och det har blivit mer tydligt att man aldrig kan utbilda sig klart, det kommer hela tiden något nytt. Man behöver snarare anta ett visst förhållningssätt till den digitala tekniken. Bland slöjdlärare blir detta extra synligt för mig, kanske för att jag rör mig i den kretsen. Mest digitalt faktiskt, vi är ju inte så många på varje arbetsplats. Och oj vad jag har digitaliserat min egen slöjdsal! Jag har funderat och förfinat, utvärderat, letat och provat allt digitalt jag kommer på. Pröva och ompröva, även det digitala.

Det finns helt andra skäl att hålla fast vid det analoga, något som blev tydligt för mig en dag sent i höstas.

En morgon stod jag framför en grupp i åttan som jag förberett att de ska göra ett uppdrag med symaskinen i fokus. Ett uppdrag som jag har designat med omsorg så att de ska få rikligt med möjligheter att öva en massa skills som jag ser att de kommer att behöva i framtida slöjdundervisning. För att även nå ett av kunskapskraven som handlar om att kunna följa en instruktion har jag den här gången gjort en film som tar dem steg för steg i utmaningen. Filmen ligger på min Youtubekanal och jag har lagt mycket tid på den, det är från den hela undervisningen ska utgå. Eleverna var förberedda och de var taggade med datorerna beredda framför sig.

8.00- kolla närvaron i det digitala systemet. Fick en föraning om att något inte stod rätt till när sidan inte ville ladda upp.

8.05- första eleven skulle gå in på min Youtubekanal. Hade inget internet.

8.10-8.20- elev efter elev kom inte åt instruktionen för uppdraget. På internet. I min digitala slöjdsal. Hur felanmäler man att internet inte fungerar när man inte har internet? Jo lämna eleverna i salen och gå och berätta det för expeditionen.

Resten av lektionen gick jag tillbaka till stenåldern. Kändes det som. Elever i en rad efter mig, alla undrade vad det var de skulle göra härnäst. På stenåldern var jag förberedd på detta och hade strategier. Idag var jag inte beredd. Korkat nog. Men ska man behöva ha en analog back-up varje lektion?

Ja jag kunde ha visat filmen på projektorn offline, för inte heller jag kom ju ut på internet. Men det gick ju inte för jag hade gjort filmen på min telefon, vilket är det för mig bästa och mest naturliga valet av verktyg när det gäller att filma moment, och sedan lägga rakt in i iMovie. Omvägen om datorn, särskilt som jobbdatorn är en PC som inte har iMovie är inte aktuell, det tar oförsvarbart mycket av min arbetstid. Alltså ligger filmen i min telefon, i iMovies bibliotek men den går inte att visa därifrån för skolan har inte satsat på adapters i händelse av att man har fler lösningar än ett VGA-uttag. Jag kunde haft en apple Tv som jag hört att vissa skolor har, jag kunde haft ett gäng adapters som standardutrustning i mitt klassrum men nej. Vi är väldigt låsta och oflexibla, och jag vet att många inte ens har en projektor i sitt klassrum, än mindre en dator per elev.

Jag vill inte verka bitter men om vi ska bli digitaliserade i svensk skola är väl det minsta man kan begära ett fungerande, rikt utbyggt internet samt relevanta verktyg anpassat till den pedagogik man arbetar utifrån. Jag är inte alls säker på att man måste börja med att utbilda pedagogerna innan man löst det tekniska. Vi är många som kan och vill men inte alltid har förutsättningarna. Och jag begriper att en del tröttnar. Eller väljer att vänta tills det funkar utan gnissel. Vi har ju inte riktigt tid för tekniktrassel, särskilt inte i slöjden där varje minut verkligen räknas.

We are the makers!

Skärmavbild 2015-11-19 kl. 17.46.41

Sedan ett tag tillbaka pratas det mer slöjd än någonsin i skolsammanhang och utanför, på Facebook och på Twitter. Jag undrar om ni märkt det? Det är till och med så att statligt finansierade Vinnova går in och backar… Nä inte slöjden eller hantverk utan Makerspace-projekt! Du kan läsa mer om det här. Fast för mig är det ett solklart lyft och erkännande av slöjdens relevans, samtidigt som det är ett nytt debattklimat där det är läge för oss slöjdlärare att hänga med och att visa vad vi gör och har gjort väldigt länge i svensk skola.

Saxat från projektbeskrivningen:

“…bidra med utveckling av ny ämnesspecifik metodik kring skapande med IT som material”

Fråga gärna en slöjdlärare nära dig om handledning i processinriktad undervisning.

“…att pröva tanken om att omarbeta en slöjdmiljö till ett makerspace i grundskolan”

Eller varför inte tänka tanken att sluta snuttifiera och marginalisera de estetiska ämnena, att inte omarbeta slöjdmiljön utan i stället ge faktiska förutsättningar för befintlig verksamhet att utvecklas?

Här pratar jag lite med Carl Heath, forskare och utvecklare på Interactive Institute om varför jag tycker att slöjden har en given roll i makerkulturen.

Detta är de ca 30 projektpartners som deltar. Är det i närheten av dig? Kanske i din kommun? Varför inte ta kontakt? Eller ta kontakt ändå, var med och påverka, ta plats och berätta för andra med mer traditionella glasögon varför slöjden har sin givna plats i detta. Så kanske vi slipper fler idiotiska uttalanden i framtiden om att slöjden ska ge plats åt programmering eller något annat lika befängt!

Ensam slöjdfröken…

Efter en vecka av ofattbart maratonjobb med hjärnan måste händerna få sitt.

Betygen är satta och sista uppgiften för i år inlämnad till universitetet. Blir jag lämnad ensam, med lite tyg och en symaskin kan jag inte motstå.

Favorit-tunikan, den här gången med luva i ett grymt mjukt tyg inköpt i en liten rolig affär i Bryssel, Habiba. IMG_2045 IMG_2043

Vardagslyx

Glödlampor på G del 2

Nyckelringar i filt med Lilypad.

Projektet startade förra veckan och jag skrev om det här.

Det är inte helt lätt att undervisa om saken man inte riktigt kan själv. Här är jag tvärsäker på att eleverna ska kunna trä sin nål på egen hand (år 7- hallå!) och jag ser gärna att de vet hur de ska göra när jag pratar om förstygn. Det gör de nästan aldrig.

“Aha, du menar vanliga stygn!”, kan de säga.

“Nej, du ska veta att det heter förstygn, kontrar jag”

Fast jag vet inte hur länge jag ska framhärda, autocorrect krånglar alltid när jag skriver det ordet så kanske är det bara något jag hittat på?

Att kunna göra knut i änden på tråden är också en sådan där slöjdsjälvklarhet som jag förväntar mig i år 7. Nej, det blir knut runt nålens öga i stället i 9 av 10 fall. Som på dagis. Hur var det med progressionen?

IMG_1937

Sedan blir jag nybörjare. Och försöker febrilt komma ihåg det jag frågat om en massa gånger men aldrig kan minnas. Erik på Interaktiva Institutet förklarade pedagogiskt och noga det där med serie- och parallellkoppling både för mig och för eleverna när han var ute här på workshopen i Vinnovaprojektet i januari. Men jag kan bara inte komma ihåg!

IMG_1935

I alla fall: sy fast batteriet från + till strömbrytaren. (Spelar det någon roll om man börjar på + eller -? Vi lär få veta för mina elever gör olika.) Stoppa tråden. Börja igen i andra änden av strömbrytaren och sy med förstygn (HA! Det kan jag!) till + på lampan och fortsätt till nästa lampas +, fäst och avsluta tråden.

IMG_1934IMG_1936

De båda elevernas arbeten ser olika ut på baksidan, och jag misstänker att en av dem kan få problem framöver för när trådarna är så här stökiga på baksidan är risken stor att det kortsluter. (Visst var det så?)

Äntligen kan det visa sig att det lönar sig att vara noga!

Smartare än en sjundeklassare?

IMG_1912

Eh- nej.

Idag satte vi igång med kevlaren, full fart. Mönsterdel skapades, trådriktning diskuterades, ska den ligga på skrå för bästa resultat? En av varje, föreslog eleven klokt.

Sedan skulle delen klippas ut. Eller nja, mina specifika önskemål när jag beställde var ju att skridskorna inte skulle kunna skära sönder materialet och om det står emot eld och kulor då biter inte ens den skarpaste tygsax. Sicket asgarv det blev!

-Googla det, bad jag eleven medan jag tuggade igenom med saxen. Googla “klippa i kevlar”!

Så nästa vecka ska vi testa att tejpa och skära med mattkniv. Och hoppas att man kan lita på google.

Vi passade också på att testa att sy kanterna med overlock-maskinen och den hade en tillräckligt vass kniv i alla fall.

  Eftersom tyget har en skitful färg och överdragen är svarta provade vi också att måla textilfärg på och det drog in fint i fibrerna men frågan är om det färgar av sig när det torkat. Återstår att se.

En blygsam men viktig start

Jag har ju sedan ett bra tag propagerat för att jag tycker att det är dags att slöjden levlar upp och att den makerrörelse som dyker upp i alla sammanhang nu passar så vansinnigt bra ihop med vår metodik. Vi har ju för sjutton redan ett makerspace i varje skola! Själv har jag kämpat för att komma igång på min arbetsplats men jag har fått inse att jag måste se till att eleverna har med sig de grundkunskaper som nämns i kursplanen för att överhuvudtaget kunna arbeta med olika material, analoga som digitala. Kan man inte trä en nål så blir det svårt att sy vare sig det är moulinégarn eller konduktiv tråd. I kunskapskraven står det uttryckligen att eleverna ska kunna uttrycka sig med slöjdspecifika ord och uttryck och mycket tid går åt till att jobba med sådant som borde finnas med redan. Få lektioner och riktigt stora grupper underlättar ju inte heller direkt. Jag har varit så frustrerad.

I början av året deltog vi slöjdlärare på skolan under en dag i en förstudie som heter Makerspace i skolan, ett Vinnovafinansierat projekt, och jag fick behålla lite saker i min sal. Nu när det är så lite tid kvar på terminen slängde jag ur mig att nyckelringar i filt väl är en bra, snabb sak att göra! Och jag vet inte vad som flög i mig men jag visade de små Lilypad-kit som låg i en låda för ett par killar som inte riktigt kommit igång med kreativiteten under terminen. Plötslig var mallen till nyckelringen klar- en glödlampa! Såklart med ett batteri inuti och tre små LED-lampor. När vi höll på att prata om hur den konduktiva tråden skulle sys med förstygn mellan lamporna kom en tredje kille och blev eld och lågor. En Homer Simpson-skiss producerades snabbt. I ögonen ska det sitta lampor som ska kunna lysa!

Peppar, peppar… Tre lektioner kvar, hoppas engagemanget håller hela vägen. Och att jag minns vad som skulle kopplas ihop med vad.

#26 Det är något på gång

Den senaste tiden har jag märkt en ökad aktivitet och ett ökat intresse för slöjd i kombination med IKT. Det bubblar av rapporter, artiklar och vassa diskussioner på sociala medier. 

Jag njuter av att inte vara ensam längre om att tjata om hur framsynt slöjden är. Hur väl i tiden det ligger. Det är så roligt att stöta och blöta tankar även inom slöjdkretsar och jag är glad åt sällskapet. 

Är du nyfiken på senaste snackisen så titta in i slöjdgruppen på Facebook. Det tänker jag göra nu 🙂

#16 Läxor kan se olika ut

För 2 veckor gick mina 3 åttor på PRAO och då vi har riktigt ont om tid för slöjd i den organisation vi har nu var jag minst sagt bekymrad. Hur ska man göra för att upprätthålla intresset för ett projekt som man bara får arbeta med en gång i veckan? När det sedan går 2 veckor till mellan gångerna blir det svårt.

I vår lärplattform finns möjligheten att göra enkäter och jag fick en idé. Först hade jag tänkt skapa en kalender med Thinglink och låta varje dag fyllas med en uppgift. Det skulle ta mycket tid och eleverna berättade för mig om hur tyngda de var av alla uppgifter de fått i alla ämnen, arbeten som skulle skrivas, stora inlämningar och saker att läsa… I stället skapade jag en enkät med en fråga per arbetsdag, alltså 10 stycken. Varje fråga innehöll en kort film, 2-5 minuter lång och en klickfråga på innehållet i filmen. Min tanke var att eftersom lärplattformen har en app så kan eleven sitta på bussen till PRAO-platsen och göra uppgiften. Telefonen är ju alltid med.

Efter de 10 frågorna hade jag en utvärderande fråga. Så här tyckte några av eleverna:

Skärmavbild 2015-03-19 kl. 22.33.21Skärmavbild 2015-03-19 kl. 22.23.45

Inte ett enda av svaren var negativt!

Visst är det några som inte lämnat in men det är liksom inget jag går runt och kollar. Jag sa det idag på lektionen, att det här är ett erbjudande från mig till dem. Att jag lägger extra tid på att ge dem dessa kunskaperna som de sedan kan briljera med i sina loggböcker och i salen när vi pratar om deras projekt. Det är inte för min skull de ska göra en sådan uppgift. Men det kommer att märkas…

Vad tyst det blev. Efteråt var det flera som kom och undrade om de kan göra enkäten fortfarande? Om jag kan låta den ligga uppe lite till… Så klart!

Detta ska jag göra flera gånger.

#13 Och hur tänkte jag nu då?

Idag har jag startat upp ett nytt arbetsområde med sjuorna. Tanken var nog god men det är inte känslan i magen just nu, jag tror att det är mitt undermedvetna som spökar och löper amok.

Chaos is coming…

Jag började som slöjdlärare för 15 år sedan med inställningen att eleverna ska få skapa fritt i slöjden men har de senaste åren, med alla åtstramningar, tidspress och stora grupper tvingats in i en form där arbeten ska bli klara, bedömningar tydliga och eleverna ska få exempel på precis allt på de olika kunskpasnivåerna. Vi har verkligen arbetat för betygen, inte slöjden och ju mer jag ansträngt mig desto mer snärjd har jag känt mig. Jag har verkligen slitit och kämpat för att vara så tydlig som möjligt så att alla ska ha möjlighet att nå ett högt betyg samtidigt som jag framhållit slöjd som kul. Det säger ju sig självt att det blir ett dubbelt fokus. Jag menar inte att man ska slarva med feedback, bedömningar och betyg men nu får det banne mig vara nog. Vi har inte tid med mer betyg- nu måste vi få slöjda också!

Jag startat ett arbete med nio lektioner kvar på terminen, de enda krav jag ställer är att projektet är lösningen på ett problem och att någon sorts utsmyckning ingår. Jag vill få in 3 skisser initialt i loggboken med tillhörande funderingar, val och motiveringar. Sedan får de sköta anteckningar och foto i pages i form av instruktioner till en fiktiv läsare. Dessa lämnas tillslut in till mig så gör vi årets slöjdhandbok tillsammans! Då får jag processdagboken i handen och kan förhoppningsvis sätta ett schysst betyg.

Eller ännu hellre- då har eleven lärt sig att hen har ansvaret för att processen flyter på och att arbetet blir klart. Kanske till och med glömt att fundera över betyget?

Det känns vingligt just nu, tillbaka till rötterna men vad kan jag göra?

Det går inte att jobba i en jäkla slöjdfabrik!