#Skola

Slappna av och skapa

I slöjden får man slappna av och skapa. Det är roligt. Hört i en film om slöjd på Youtube.

Alltså jag tror att vi måste lägga av med att uttrycka oss så där. Aldrig att jag känner mig avslappnad när jag skapar och jag tror heller inte att det är ett vanligt tillstånd att vara i om det ska bli något gjort, vare sig det gäller kreativt arbete eller vanligt slentrianmässigt utfört arbete.

Inte tusan väntar jag mig avslappnade elever till min slöjdsal! Aldrig någonsin. Jag vill att de kommer pigga, vakna, nyfikna och med skärpta sinnen! Utmaningen i slöjdämnet ligger i uthållighet, att orka lära sig en teknik eller metod så bra att händerna lär sig. Först då hamnar man i flow och kanske är det det vissa menar med avslappnat? 

Mina händer behärskar stickiska flytande men inte tusan är det avslappnat bara för att jag kan sticka framför tv:n utan att ögonen behöver hjälpa till och tolka vad händerna ska göra. Nä snarare är det så ansträngande att händerna värker både en och två dagar efteråt av ren och skär träningsvärk.

Förutom det rent tekniska som ska övas in pågår febril aktivitet i hjärnan när olika lösningar ska prövas och jämföras med varandra. Avslappnat- pyttsan! I stället tänker jag att slöjdämnet många gånger är det svåraste ämnet i skolan. Det finns inga facit, lösningar eller enkla svar. Allt som görs ska prövas mot en bild i den egna fantasin, en bild som inte alltid är så tydlig att det går att specifikt välja metod eller material. En bild som det kräver kunskap och erfarenhet att tydliggöra både för sig själv och för andra.

Hårt, svettigt och ansträngande alltså. I allra högsta grad. 

Den blomstertid nu kommer…

…fast inte utan ett Afk i Varberg i Skolsmedjans regi.

IMG_1048

Nyss hemkommen från läsårets riktiga avslutning försöker jag summera två dagars knytkonferens i Varberg men det går inte riktigt att få grepp om. På ett konstigt sätt står tiden stilla när man slungas in i gemenskapen där alla, precis alla har en stark tro på att svensk skola går att göra bättre och att det inte går att vänta på att någon annan ska göra det. Vi alla har ett ansvar att bidra och dela goda exempel och alla gör, oavsett om de står på scenen och pratar eller om det sker i alla de diskussionsgrupper som både styrt och spontant uppstår. Det inger hopp när det finns så mycket som gör mig förtvivlad.

Tiden både står stilla och rusar fram, eller som Victoria, en av smederna uttrycker det:

– Vi må ligga efter i schemat just nu men i eftermiddag är vi ikapp, vi lever i ett parallellt universum på afk. Oroa er inte.

IMG_1109

Ett parallellt universum. Jag som åker dit och är kräkfärdig på skola, omöjlig organisation, struktur som ofta kärvar och biljoner betyg som nyss är satta står helt plötsligt och diskuterar utmaningar och möjligheter med en skolchef från norra Sverige som jag aldrig träffat tidigare och vi är där på samma villkor, vi lyssnar och tar in varandras vardag och får en större förståelse. Det är direktkontakt. Det ger kraft att fortsätta. Det är samtal som inte tar slut ens om man aptrött står i trapphuset på hotellet klockan halv ett på natten, på väg från kvällens middag och mingel och har pratat skola sedan 8.00 på morgonen. Samtal som återupptas sedan förra årets möten. För vi ses igen. Och igen, vi som upptäckt denna möjlighet att andas frisk luft i skolans värld. Varje år många stammisar men också många nytillkomna.

Jag vågar knappt skriva om detta med risk för att låta nyfrälst och flummig. Jag kan till och med förstå om det framstår så när jag inte tydligt kan räkna upp och bocka av allt jag lärt mig av att delta, men jag måste göra ett försök. För att få grepp om tankarna.

Från (universitetslektor) Magnus Levinssons föreläsning Evidens, makt och profession tar jag med mig tankar om att förhålla mig kritisk till skolforskning och inte oreflekterat hoppa på Dylan-tåget eller vad som nu blir i ropet nästa termin. Om att vi importerar massor med anglosaxisk skolforskning utan att reflektera över hur den stämmer med vår nordiska kunskapstradition. Om att det finns en maktfaktor bakom att vissa sammanställer och filtrerar vilken forskning som ska vara rådande och ett glapp mellan akademi och verksamhet.

Zulmir Bečević, författare och filosofie doktor får mig att reflektera över alla berättelser som finns om vår dåtid, samtid och framtid. Vi är alla berättare men det är samtidigt viktigt att inte låta berättelser stå oemotsagda. Och det som bara för några år var fiktion och orimlig fantasi är numera många människors vardag. Samtiden har kommit ikapp fiktionen. Det absurda är inte längre absurt…

Det redovisas flera exempel på hur det går att tänka nytt om man bara vågar. Varbergs kommun visar vägen kring hur man kan arbeta med den ofta väldigt dåligt utnyttjade PRAO:n som många skolor envisas med att göra “som man alltid gjort”. Hittills har jag inte varit på någon skola där man använt veckorna till det de ska vara- arbetslivsorientering. De mest positiva rösterna är ofta de som blir av med en stor portion lektioner under en period och kan rätta ikapp. I Varberg finns ett medvetet utvecklingsarbete; SKAL (skola och arbetslivsorientering). Se och härma!

IMG_1046

Maria Wirén, utvecklingschef i Varbergs kommun berättar om med vilken struktur man lagt upp utvecklingsarbetet i kommunen och det är kristallklart utan floskler och tomma ord. Hur man tillsammans byggt upp en organisatorisk kompetens. Grattis Varberg! vill jag ropa, och samtidigt tipsa kranskommunerna att svänga förbi och norpa idéer av bara tusan, innan Varberg norpar alla lärare.

Ulrika Bergmark, biträdande professor och utvecklingsledare och Mats Westerberg, professor på institutionen för ekonomi, teknik och samhälle båda från Luleå tekniska universitet håller sig till temat för konferensen och talar om goda möten för lärande. De delar tankar kring pedagogiska principer och att lärande går före kontroll och kugghjulen börjar snurra i mitt eget huvud kring hur vi i de praktisk estetiska ämnena redan har en samsyn kring bästa möjliga möte för lärande.

Bodil Båvner från SKL (Sveriges kommuner och landsting) ställer i en pop-up-intervju en öppen fråga till oss alla. Vad tycker vi, utifrån var vi befinner oss i verksamheten är det allra viktigaste som behöver lyftas i arbetet med att utveckla skolan?

Varje år finns en programpunkt med ett antal pecha kuchas, snabbföreläsningar till bilder där deltagare får komma till tals utifrån sin vardag och sina tankar. En otroligt svår föreläsningsform där det inte finns utrymme för utsvävningar.

Det kan efter min uppräkning här ovan tyckas att vi ändå sitter på läktarna och oreflekterat matas med kunskap precis som på alla andra konferenser men eftersom allt går i ett rasande tempo och eftersom vi befinner oss i ett parallellt universum är detta enbart en bråkdel av allt som sker. Det blir liksom kryddningen på bra råvaror i en maträtt, något som lyfter och förhöjer det allra viktigaste- våra möten i diskussionerna under AfkTalk och AfkTeatime, diskussioner som orkestreras av Lena Göthe, konsult och ägare av Plus Pil Skolutveckling.

IMG_1077

Allt är inte bara torrt prat om skola och skolutveckling. Det enda som kostar något för oss deltagare är maten och det måste nog anses vara till självkostnadspris. För futtiga femhundringen trollar restaurangen på Campus fram 2 luncher och en trerätters middag där vi dessutom underhålls av Street Bourbon Band, ett lokalt band med rejäl repertoar som får golvet att fyllas av euforiskt dansande människor.

AfkVarberg är något så ovanligt som en konferens där ingen vill skriva någon något på näsan, man delar. Och det är en skillnad. Man delar och får något tillbaka genom att lyssna. Och vi som deltagare i konferensen förväntas alla delta. Aktivt. Detta är inte en konferens man går till för att bli matad. Man medskapar. Vi blir alla viktiga pusselbitar i hur skolan gestaltar sig idag och i framtiden, vi är inte brickor i ett spel.

Är det något jag inte fattar så är det varför inte fler hänger på låset till årets mest givande skolevenemang. Samtidigt är jag tacksam för det. Det finns aldrig mer än 130 platser och jag vill inte bli utan. Nästa år heller.

IMG_1113

Jamen så var det det här med digitalisering och skola…

I diskussionen kring digitaliseringen av skolan dyker det med jämna mellanrum upp argument som pekar på att lärare i svensk skola inte är med på det digitala tåget. Lärare i svensk skola är lite bakåtsträvande och håller för det mesta på med katederundervisning menar många, särskilt de som inte själva står på golvet mitt bland ett gäng tonåringar. Det hela blir så onyanserat och dumt, särskilt som jag inte när jag tittar mig omkring kan se särskilt många av mina kollegor (varken i det fysiska rummet eller de jag möter på internet) som håller fast vid det analoga av rädsla eller motvilja mot det digitala. Det blir lite som ännu en vers på “Det är lärarnas fel”, lite för enkelt att säga att “bara vi utbildar lärarna så…”

För några år sedan tänkte jag själv lite så, kanske i samband med att lärare omkring mig ofta sa att de behövde fortbildning i det digitala, men tiderna har ändrats snabbt. I stället ser jag omkring mig lärare som med nyfikenhet, vilja och energi arbetar hårt för att på ett naturligt och smart sätt dra nytta av allt vad den digitala tekniken kan erbjuda för den egna undervisningen. Lärarna har kommit ikapp på egen hand, troligtvis mycket för att utvecklingen i samhället rusat fram och det har blivit mer tydligt att man aldrig kan utbilda sig klart, det kommer hela tiden något nytt. Man behöver snarare anta ett visst förhållningssätt till den digitala tekniken. Bland slöjdlärare blir detta extra synligt för mig, kanske för att jag rör mig i den kretsen. Mest digitalt faktiskt, vi är ju inte så många på varje arbetsplats. Och oj vad jag har digitaliserat min egen slöjdsal! Jag har funderat och förfinat, utvärderat, letat och provat allt digitalt jag kommer på. Pröva och ompröva, även det digitala.

Det finns helt andra skäl att hålla fast vid det analoga, något som blev tydligt för mig en dag sent i höstas.

En morgon stod jag framför en grupp i åttan som jag förberett att de ska göra ett uppdrag med symaskinen i fokus. Ett uppdrag som jag har designat med omsorg så att de ska få rikligt med möjligheter att öva en massa skills som jag ser att de kommer att behöva i framtida slöjdundervisning. För att även nå ett av kunskapskraven som handlar om att kunna följa en instruktion har jag den här gången gjort en film som tar dem steg för steg i utmaningen. Filmen ligger på min Youtubekanal och jag har lagt mycket tid på den, det är från den hela undervisningen ska utgå. Eleverna var förberedda och de var taggade med datorerna beredda framför sig.

8.00- kolla närvaron i det digitala systemet. Fick en föraning om att något inte stod rätt till när sidan inte ville ladda upp.

8.05- första eleven skulle gå in på min Youtubekanal. Hade inget internet.

8.10-8.20- elev efter elev kom inte åt instruktionen för uppdraget. På internet. I min digitala slöjdsal. Hur felanmäler man att internet inte fungerar när man inte har internet? Jo lämna eleverna i salen och gå och berätta det för expeditionen.

Resten av lektionen gick jag tillbaka till stenåldern. Kändes det som. Elever i en rad efter mig, alla undrade vad det var de skulle göra härnäst. På stenåldern var jag förberedd på detta och hade strategier. Idag var jag inte beredd. Korkat nog. Men ska man behöva ha en analog back-up varje lektion?

Ja jag kunde ha visat filmen på projektorn offline, för inte heller jag kom ju ut på internet. Men det gick ju inte för jag hade gjort filmen på min telefon, vilket är det för mig bästa och mest naturliga valet av verktyg när det gäller att filma moment, och sedan lägga rakt in i iMovie. Omvägen om datorn, särskilt som jobbdatorn är en PC som inte har iMovie är inte aktuell, det tar oförsvarbart mycket av min arbetstid. Alltså ligger filmen i min telefon, i iMovies bibliotek men den går inte att visa därifrån för skolan har inte satsat på adapters i händelse av att man har fler lösningar än ett VGA-uttag. Jag kunde haft en apple Tv som jag hört att vissa skolor har, jag kunde haft ett gäng adapters som standardutrustning i mitt klassrum men nej. Vi är väldigt låsta och oflexibla, och jag vet att många inte ens har en projektor i sitt klassrum, än mindre en dator per elev.

Jag vill inte verka bitter men om vi ska bli digitaliserade i svensk skola är väl det minsta man kan begära ett fungerande, rikt utbyggt internet samt relevanta verktyg anpassat till den pedagogik man arbetar utifrån. Jag är inte alls säker på att man måste börja med att utbilda pedagogerna innan man löst det tekniska. Vi är många som kan och vill men inte alltid har förutsättningarna. Och jag begriper att en del tröttnar. Eller väljer att vänta tills det funkar utan gnissel. Vi har ju inte riktigt tid för tekniktrassel, särskilt inte i slöjden där varje minut verkligen räknas.

Alltså- skolan!

 

I fredags eftermiddag när jag satt kvar på jobbet och borde gått hem för länge sedan kom en av mina kollegor och bad mig om hjälp. Hen hade haft lektion med min klass och det var en av mina elever som var kvar efter lektionen, storgråtande och inte ville acceptera en bakläxa på provet. Eleven hade underkänt på provet, fått möjlighet att läsa in några av frågorna och göra nytt försök nästa vecka. Min kollega bad mig om hjälp för att hen inte kunde lugna eleven med detta. Jag gick med till klassrummet, satte mig ner och frågade vad som hänt.

-Jag har misslyckats, hackade eleven fram genom tårarna.

Det var tydligt att problemet inte låg i att plugga på lite extra på just det här utan att det fanns en stor rädsla i att misslyckas igen, Scenario efter scenario lyftes fram, alla med en negativ utgång. Rädslan att misslyckas igen och igen och igen överskuggade nyfikenheten i att lära sig ämnesinnehållet stort. Vad frågorna handlade i ämnet handlade om fanns inte på kartan, bara “tänk om jag misslyckas igen…”

Vi lyckades komma fram till en lösning på problemet och ta helg med en något bättre känsla men tanken finns kvar hos mig. Alltså, vad är det vi håller på med i skolan?

Skärmavbild 2015-11-14 kl. 12.41.27

För några veckor sedan lämnade jag in en essä på kursen i magisterprogrammet jag går. Jag var väl inte helt nöjd men ändå, jag hade lärt mig mycket när jag skrev den och hade haft roligt samtidigt. Precis innan nästa kursstart fick jag tillbaka resultatet. Underkänd. Jag hade inte hållit mig till ämnet, tror jag och borde ha lyft kurslitteraturen i större utsträckning. Vilken kurslitteratur, tänkte jag och skämdes lite över att jag inte läst så mycket utan bara dragits med av mitt intresse. Jag fick en kommentar om vad jag mer ingående kunde diskutera men jag förstår inte hur den kommentaren hänger ihop med det jag skrivit så den feedbacken är fullständigt värdelös. Detta är första gången jag inte blir godkänd på en uppgift jag lämnat in under dessa 1,5 år och det sved ordentligt, särskilt som tiden är knapp och jag redan är pressad från många håll av annat. Jag är på väg att ge upp, hoppa av och skita i allt. Varför jag går den här utbildningen samtidigt som jag arbetar 100% är oklart för mig, jag har som vanligt inget särskilt mål men tänkte att jag kunde lära mig mer om det jag är intresserad av- digitaliseringen av skolan.

Nu när jag lyckat få loss en obruten helg så att jag kan få kompletteringen gjord ser jag, när jag börjar gå igenom litteraturen igen att jag visst läst. Alltihop. Det finns kommentarer och understrykningar överallt men jag minns inte att jag läst det förr och jag känner mig precis lika hopplös som när jag gick i skolan som barn. Jag läser och läser men det fastnar inte, inte ett dugg. Och hur ska jag då kunna reflektera och analysera det?

Det finns en hopplöshet i att se paralleller med min elev som jag beskrev i början, och mig själv som student på universitetet. Med tanke på min skolbakgrund, först som en som alltid försökte komma ikapp med att begripa vad saker handlade om och aldrig såg några samband med något, till att bli en notorisk skolkare på högstadiet och gymnasiet, att jag jobbar i skolan är egentligen obegripligt.

Jag har en kurs i bakläxa samtidigt som en ny kurs startar. Min elev har ett prov i bakläxa samtidigt som det pågår undervisning i 15 andra ämnen och med säkerhet flera prov till nästa vecka. Jag håller på att ge upp- det är ju inte hela världen även om det är surt. Jag är ju vuxen med fast jobb. Min elev har ingen möjlighet att ge upp och luta sig tillbaka.

Jag är inte gjord för skolan. Eller så är det skolan som inte är gjord för mig. Jag vet faktiskt inte om jag orkar med det här så mycket längre.

#23 Det ÄR fredag imorgon!

Alltså denna vecka!

Måndag inlämning av uppsats på utbildningen och pedagogisk pub på Lagerhuset i Göteborg. Spontant hopsamlad av Kållegiet på initiativ av Michael Rystad, Pedagog Svedala, Kvutis. Lagom många var vi för att hinna prata lite med flera.

Tisdag jury på Universeum och så hamnade jag på krogen igen. Med delar av Skolsmedjan (ni har väl anmält er?) Nu var det inte så illa som det låter, jag körde faktiskt bil därifrån men oj vilka bra samtal även denna dag!

Onsdag ägnade jag åt att skapa en Keynote om Slöjd 2.0, hela dagen. Gillar att sitta och pilla så där och samla ihop vad jag faktiskt tycker, tänker och gör. Det blir lätt så att det går i raketfart framåt utan eftertanke. Det är inte jobbigt att hålla föredrag alls, bara roligt men så svårt att begränsa och strukturera!

Idag, torsdag har jag varit på Center för skolutveckling och föreläst. Det gick bra och jag lyckades hålla tiden trots att jag inte hunnit kolla det innan. Det verkade som om de som lyssnade var nöjda och jag fick blommor och grattis för min nominering till Trevor Dolan. Jag är redan en vinnare oavsett hur det går. Att någon nominerat mig, bara det!

Här är min presentation från idag.

Imorgon är det fredag. Och det enda jag ska göra är att leta upp och boka kurslitteraturen för kursen som startar i morgon och lämna en bok på Pedagogiska biblioteket. Och då måste jag ju åka till stan en sväng. Kan vara läge för lite mer vardagslyx?

Och på lördag ska det bli sol. Kan det stämma? Då är det trädgårdsdags!

#21 jury- check!

Så har jag gjort mitt första juryuppdrag idag då. Inte för att jag tror att det kommer ske igen men det var en intressant upplevelse. Väldigt kul att träffa så mycket intressanta människor från olika skolor och företag. Roligt att se hur duktiga åttondeklassarna var med att lösa det case de fått att arbeta med. 

Sen var det ju själva bedömningen då. Jag HATAR att sätta betyg och bedöma!!!

I min egen kursplan har jag haft tid att stöta och blöta men det här? Alltså bra tankar tar tid och det här skulle gå snabbt. Svårt! 

Efteråt tog jag en sväng till Ölrepubliken (pub idag igen minsann) för en spontandejt med delar av Skolsmedjan. Och på vägen till bilen, precis när jag stod och undrade hur jag skulle komma över leden till operans parkering hittade jag den här fina bron.

 

Ingen anledning att oroa sig över morgondagen. Det blev ju bra ändå.

#16 Läxor kan se olika ut

För 2 veckor gick mina 3 åttor på PRAO och då vi har riktigt ont om tid för slöjd i den organisation vi har nu var jag minst sagt bekymrad. Hur ska man göra för att upprätthålla intresset för ett projekt som man bara får arbeta med en gång i veckan? När det sedan går 2 veckor till mellan gångerna blir det svårt.

I vår lärplattform finns möjligheten att göra enkäter och jag fick en idé. Först hade jag tänkt skapa en kalender med Thinglink och låta varje dag fyllas med en uppgift. Det skulle ta mycket tid och eleverna berättade för mig om hur tyngda de var av alla uppgifter de fått i alla ämnen, arbeten som skulle skrivas, stora inlämningar och saker att läsa… I stället skapade jag en enkät med en fråga per arbetsdag, alltså 10 stycken. Varje fråga innehöll en kort film, 2-5 minuter lång och en klickfråga på innehållet i filmen. Min tanke var att eftersom lärplattformen har en app så kan eleven sitta på bussen till PRAO-platsen och göra uppgiften. Telefonen är ju alltid med.

Efter de 10 frågorna hade jag en utvärderande fråga. Så här tyckte några av eleverna:

Skärmavbild 2015-03-19 kl. 22.33.21Skärmavbild 2015-03-19 kl. 22.23.45

Inte ett enda av svaren var negativt!

Visst är det några som inte lämnat in men det är liksom inget jag går runt och kollar. Jag sa det idag på lektionen, att det här är ett erbjudande från mig till dem. Att jag lägger extra tid på att ge dem dessa kunskaperna som de sedan kan briljera med i sina loggböcker och i salen när vi pratar om deras projekt. Det är inte för min skull de ska göra en sådan uppgift. Men det kommer att märkas…

Vad tyst det blev. Efteråt var det flera som kom och undrade om de kan göra enkäten fortfarande? Om jag kan låta den ligga uppe lite till… Så klart!

Detta ska jag göra flera gånger.

#11 Jag låtsas som ingenting

Små glapp i bloggutmaningen kan det ju lätt bli när man är helt uppslukad av annat. Har fullt upp med att bedöma elevarbeten, skriva konsekvensanalyser och plugga forskningsmetoder.

Nu sitter jag och sliter, naturligtvis lätt tidsoptimist med en essä som ska in om en vecka och jag tokläser litteratur och artiklar. Vill bara dela med mig av en godbit som fastnade i tankarna lite extra länge. Vårt arbete handlar om mobilt lärande och vi har valt att titta extra på mobiltelefoner och lärande. Jag läser just nu en dansk text som är som en handfast instruktion till lärare om hur man kan använda mobiler i undervisningen.

Teknologien skal ikke indgå i alt, men den må ligesom læsning, skrivning og regning indgå naturligt i skolen og uddannelser på samme måde, som den gør det i samfundet.

Men precis så är det. Sverige- vakna!

#10 Betyg-redan!

Idag har jag ägnat mig åt att sätta betyg på den grupp jag har i år 9. Tiden är knapp och allt är tokstressat. Vi har hittills haft 8 tillfällen och det är 3 kvar. De hade ingen slöjd alls förra terminen så allt måste ske NU. OM någon ska ha en ärlig chans att nå en högre betygsnivå behöver jag kommunicera feedback, något som jag precis nu hunnit få kläm på. Så jag har fyllt i betygsmatriser idag. Fast i ärlighetens namn, hur mycket går att ändra på 3 lektioner? Vi har 3 till innan juni men de är så utspridda att det knappast kan räknas.

Jag visade URs kanonbra film om kunskapskravet “Pröva och ompröva” i serien Orka Plugga. Den är kristallklar och även om det bara handlar om ett kunskapskrav av åtta är dess innehåll centralt för hur man ska tänka i slöjdämnet. Det man dock sällan pratar om utanför slöjdlärarkretsar är att den tid vi har till förfogande inte räcker till för att ompröva mycket. Det kräver att man varit på tårna under hela sin slöjdtid från år 3 och har hunnit prova en massa för att i tanken och teorin ompröva. Det är väl dessutom allmänt känt att elever blir skoltrötta ibland eller leker bort tid. Några vaknar först i slutet på åttan i bästa fall.

Enligt forskning (D. Wiliam) ska eleverna få en chans att öva- de ska inte bli bedömda i alla moment hela tiden. Nä men vad bra! Det säger ju sig självt att jag måste suga åt mig alla korn jag kan för att ha ett rimligt underlag efter så få träffar.

Jag blir bara MATT!

#8 Så var det över för denna gången

Helt slut efter att ha tvingats in i en roll som inte är jag under två schemabrytande  dagar. Att passa en grupp elever och samtidigt få dem att göra de uppgifter andra lärare ålagt dem. Uppgifter som jag inte förstår varken till innehåll eller syfte. Elever som vanligtvis är lätta att inspirera och resonera med genomskådar mig troligtvis omgående. Det trilskas och fjantas, stök och trots. Klotter på bord och tuggummi på golvet. Detta händer aldrig annars och jag tänker på hur viktiga relationer och trovärdighet är. Och att inget under arbetsdagen som lärare är lämnat åt slumpen. Det som kan verka oplanerat är i själva verket välregisserat och beprövat under många år.

Med detta i minnet har jag ingen lust att gå till jobbet i morgon fast jag får tillbaka min roll och min kompetens.