Slöjdlyx

På tisdagar kommer år 3 till mig för att ha slöjd. Det är för en inbiten högstadielärare som mig lite häftigt att uppleva slöjd med treornas ögon. Under så många år när jag har undervisat högstadiet har jag mött en lite luttrad attityd, visst har det även på högstadiet funnits många elever som kommit till slöjdsalen med iver och glädje men överlag har stämningen i salen varit något mer ljummen. Slöjd blir ett ämne bland alla andra där det ska jagas betyg.

Jag har tidigare inte hållit på med ull i någon större utsträckning, lite nåltovning på sin höjd men med år tre går jag loss fullständigt. Vi kardar och provar både gnuggtovning, rulltovning och nåltovning. Det luktar ull och skvätter såpa överallt. Eleverna skriker av skräckblandad förtjusning när de vågar sticka fram näsan och lukta. Det luktar ju… fåååår! De känner hur händerna blir feta och klibbiga av den otvättade ullen och jag ser att de inte kan låta bli att trycka, känna och klämma.

När vi rulltovar går de in för det med liv och lust. Det börjar med lite försiktigt rullande på bordet men strax har de uppfunnit egna sätt att bearbeta ullen. De rullar under fötterna, på knäna och bankar rullen i bordet.

Det är ett hårt jobb att karda ullen till fina flor och förbereda den för att filtas ihop under tovningen. Alla varianter provas, karda ensam och karda ihop med en kompis, prova sig fram för att hitta bästa lutningen på kardan så att det inte bara fastnar.

Och snart ska det bli tävling till plåsterlådan i salen, när vi nåltovar går det åt många plåster. Något som först är läskigt, man kan ju sticka sig i fingret och blööööda! blir mer av en kul lek.

Det är som att det är en lyx under skolveckan att få känna, lukta, förfäras och förtjusas på riktigt och med hela kroppen inte bara knoppen. Och jag funderar på vilken viktig roll slöjdämnet har i skolan, hur viktigt det är att inte teoretisera och bleka bort känslorna och sinnesintrycken. För den som har lyssnat på Göran Lundborg förstår vilken viktig funktion vi är på väg att swipa bort på läsplattor och döda tangentbordsytor. Att hjärnan behöver händernas och de andra sinnenas intryck för att inte förtvina.

Det ena får inte utesluta det andra.