Betyg del 1

Tankar efter föreläsning med Per Måhl, Skolportens konferens om slöjd 2019.

Så var det än en gång dags att sätta betyg på terminens uppvisade kunskaper. Jag har ju gjort det några gånger nu och man borde tycka att det ska rulla på vid det här laget men det är som om det blir svårare och svårare ju mer jag grottar ner mig i betygsträsket.

Ända sedan jag under min sista termin på lärarutbildningen år 1999 fördjupade mig i betyg och bedömning har ämnet intresserat mig. Inte för att jag tycker att det är kul utan för att jag verkligen vill veta hur jag kan bedöma elevarbeten så korrekt som möjligt för jag vet hur mycket det betyder för varje enskild elev. Och jag vet också att hur många gånger vi ändå säger motsatsen så uppfattas ett betyg på prestation ofta som ett betyg på person av den som blir betygsatt. Därför avskyr jag betyg, fortfarande och lika mycket som den där terminen i slutet av min långa utbildning till lärare.

Under den där sista terminen på lärarutbildningen fördjupade jag mig verkligen och jag läste massor i ämnet. Bland annat dök Per Måhl upp i min litteraturlista och för några veckor sedan hade jag förmånen att lyssna på honom då vi föreläste på samma konferens. Det var en tydlig och givande genomgång med slöjdämnet i fokus men också relaterat till övriga ämnen i grundskolan. Egentligen inga nyheter för mig, jag har alltid sett till att hålla mig uppdaterad i frågan av tidigare nämnda skäl men en sak som är lätt att glömma blev vi i publiken påminda om; det är den betygsättande läraren som i egenskap av myndighetsperson sätter betyget. Detta vet vi ju såklart men det är ändå lätt att det hamnar i skymundan när det kommer påtryckningar från chef eller vårdnadshavare, ja kanske till och med från kollegor? Vi lärare bestämmer både innehåll i undervisning och bedömning utifrån kursplan. Vi bestämmer.

En situation som varje termin uppstår är trilskande elever som prompt inte ska göra något under en hel termin i ett slöjdmaterial för att nästa termin glänsa, eller åtminstone nå en godkänd nivå, det är alltid ett par varje läsår och det här ställer till det för mig. Enligt allt jag läst mig till kan jag inte sätta ett F på en elev som inte gör ett jota eller rent av sätter i system att sabotera undervisningen för resten av gruppen. Har eleven ett betyg högre än E kan det endast sänkas ett betygssteg då eleven visat förmågan tidigare termin och då endast kan anses stå kvar på samma nivå utan utveckling mot målen i år 9, trots att inget lärande alls skett i ett av slöjdens material. Det känns så fel och det underminerar undervisningen och hela ämnets innehåll enligt mitt sätt att se det. Eleven ska ju utan tvekan enligt ämnets centrala innehåll undervisas i metall, textil och trä hela sin skoltid och att samtidigt göra ett godkännande att eleven själv kan välja innehåll på undervisningen om eleven trots vägran når ett godkänt betyg? Samtidigt har vi fått lära oss att vi ska bedöma förmågor och inte centralt innehåll. I kunskapskraven står enbart hantverkstekniker och material. Inte vilka.

Detta har varit orsak till sådant grubblande från min sida att jag efter Per Måhls föreläsning tog tillfället i akt och mailade honom. Jag fick långa och uttömmande svar och jag skulle vilja dela det här så att det blir tydligt för de som grubblar som jag. Jag har frågat om lov såklart.

Fråga från mig:

Rådande i slöjdlärarkretsar är Peter Hasselskog, universitetslektor verksam vid slöjdlärarutbildningen i Göteborg. Jag har många gånger lyssnat på honom när han redogör för det som är lite speciellt för slöjdlärare och något du även kom in på under din föreläsning; vår skyldighet att sambedöma samt att vi alltid ska ta hänsyn till all känd information om elevens kunskaper. Peter Hasselskog liknar bedömningen (7-9) vid en prognos som syftar mot beräknat betyg år 9. Ex en elev visar kunskaper motsvarande ett C ht år 8, byter slöjdmaterial vt år 8 och gör då ingenting alls trots närvaro på lektioner. Enligt Hasselskog kan man då inte sänka en elev mer än ett betygssteg eftersom kunskap motsvarande ett C redan är visad. Om jag tolkade dig korrekt ska motsvarande elev som inte gör något motsvarande kriterierna för betyg endast nå betyget F.

Per Måhl:

Betygssättande lärare är myndighetsutövare och det finns inga föreskrifter som reglerar hur de samrådande lärarna ska ”summera” sina respektive underlag. Det vill säga, inget hindrar att lärare i slöjd enas om att lägga större vikt vid elevernas bättre förmågor i den ena eller andra slöjdarten. De kan t ex placera elever på C-nivå trots att eleven bara har visat E-förmåga i den ena slöjdarten. Men inget hindrar att lärarna enas om att sätta F på elever som inte alls har visat E-nivå i en av slöjdarterna. Det är alltså lärarna som bestämmer betyget från fall till fall och så länge de är överens så spelar det ingen roll vad rektorn eller någon annan ”specialist” tycker. 

Fråga från mig:

Elever som vill inte ha textilslöjd så till den grad att de antingen saboterar eller vägrar gå dit, vad är det som gäller? Elever kan på rektors förslag ha fått lov att ha träslöjd i stället. Läraren i träslöjd är utbildad i slöjd som ett material, det finns begränsad möjlighet, men dock en möjlighet att även i trä och metallsalen arbeta textilt, dock inte enligt planeringen som ligger i textil för övriga elever i årskursen, dvs det som jag har som underlag för bedömning.  Om jag tolkade dig rätt på föreläsningen ska man i sådana fall ha ett åtgärdsprogram om denna lösning ska göras samt inte ha möjligheter att nå annat betyg än F då elever inte ska förvägras undervisning i alla material i ämnet? 

Per Måhl:

Av de exempel som du ger, drar jag slutsatsen att lärarna och eleverna har mer att vinna på att lärarna i åk 7 och i åk 8 enas om att sätta F på elever som inte alls har visat E-nivå i en av slöjdarterna. Utifrån det F-betyget kan rektorn sedan besluta att eleven ska ges mer undervisning i den slöjdart som brister.

Fråga från mig:

Den springande punkten är dock alltid att vi vid bedömning/ betygssättning ska ställa kunskapskraven i relation till syftet med ämnet, förmågorna eller de långsiktiga målen, ja hur man nu benämner dem. Alltså det är inte det centrala innehållet vi bedömer och därmed blir alltid argumentet jag möter följande: “I syftestexten står inte något om vilka material vi ska bedöma. Vi kan alltså undervisa metall, textil och trä men eleven behöver inte visa kunskaper, dvs bedömas utifrån visade kunskaper i alla material.”
Det är precis här jag går bet. Har du några tankar kring det som kan hjälpa mig att se det hela lite klarare?

Per Måhl:

Du har rätt! Det som står under rubrikerna ”syfte” och “centralt innehåll” styr undervisningen = det utlärda. Det som står i kunskapskraven styr bedömning och betygssättning. 

I kunskapskraven används ofta mer allmänna termer än i centralt innehåll. I t ex matematik används termen ”matematiska begrepp” och i det centrala innehållet anges ett antal begrepp, t ex variabel och procent. Att närmare bestämma vilka av de begrepp som anges i centralt innehåll som alla måste behärska för att få betyget E ska lärarna bestämma. Det vill säga, trots att begreppet ”procent” inte står i kunskapskraven, kan lärarna bestämma att alla elever som inte behärskar det ”matematiska begreppet” procent, får betyget F. Detsamma gäller i t ex samhällskunskap. I kunskapskraven används termen ”samhällsfrågor” och i centralt innehåll anges ett antal ”samhällsfrågor”, t ex arbetsmarknad, mediernas roll, lag och rätt mm. Trots att ”samhällsfrågan” lag och rätt inte står i kunskapskraven, kan lärarna bestämma att alla elever som inte kan något om lag och rätt får betyget F. 

Samma sak gäller i slöjd. I kunskapskraven används en mer allmän term ”material” och i centralt innehåll preciseras termen till ”trä, textil och metall”. Därmed kan lärarna bestämma vilka material som eleverna ska behärska för att få betyget E. De kan till exempel enas om att den som inte kan något om textil ska få E. De kan också enas om att den som inte kan något om trä ska få F. Det vill säga, det som står i kunskapskraven betyder inte att lärare ska eller måste godkänna elever som inte har visat sig behärska de material som anges i centralt innehåll. Det står inte att eleven inte behöver “visa kunskaper /—/ i alla material. Det är lärarna som i så fall har gjort den tolkningen av kunskapskraven!

Som sagt, en tolkning av kunskapskraven som gör det möjligt för elever att strunta i den ena eller andra slöjdarten är, som jag ser det, inte förenligt med intentionen med grundskolans slöjdundervisning. Den får också negativa konsekvenser för undervisningen och för eleverna kunskapsutveckling. 

Alltså:

[… Men inget hindrar att lärarna enas om att sätta F på elever som inte alls har visat E-nivå i en av slöjdarterna.]

[… lärarna och eleverna har mer att vinna på att lärarna i åk 7 och i åk 8 enas om att sätta F på elever som inte alls har visat E-nivå i en av slöjdarterna. Utifrån det F-betyget kan rektorn sedan besluta att eleven ska ges mer undervisning i den slöjdart som brister.]

[… Samma sak gäller i slöjd. I kunskapskraven används en mer allmän term ”material” och i centralt innehåll preciseras termen till ”trä, textil och metall”. Därmed kan lärarna bestämma vilka material som eleverna ska behärska för att få betyget E.]

[… Det vill säga, det som står i kunskapskraven betyder inte att lärare ska eller måste godkänna elever som inte har visat sig behärska de material som anges i centralt innehåll.]

Och sist men inte minst:

[… Som sagt, en tolkning av kunskapskraven som gör det möjligt för elever att strunta i den ena eller andra slöjdarten är, som jag ser det, inte förenligt med intentionen med grundskolans slöjdundervisning. Den får också negativa konsekvenser för undervisningen och för eleverna kunskapsutveckling.]

Detta ska jag fundera vidare kring i Del 2.