Att göra en sammanfattning

Det har varit en alldeles för intensiv period för mig under se senaste terminerna och kulmen nåddes när jag i maj gick upp med den magisteruppsats jag skrivit under våren 2016. Det snurrar på med vanligt jobb på heltid i en fantastiskt inspirerande skola, uppdrag att föreläsa på diverse intressanta konferenser och två kapitel till två olika antologier, om slöjd på olika sätt. Den ena har precis skickats till alla medlemmar i LR och kommer att releasas på Bok och biblioteksmässan i Göteborg nu i september.

Den andra boken kommer att släppas våren 2017 och handla om slöjd i en digital samtid. Det är onekligen spännande allt det här men det bidrar också till att jag inte själv hinner med riktigt. Det blir inte så mycket tid över att fundera, stanna upp, tanka nya idéer och bara vara. Det saknas liksom något för att det ska bli ett fungerande kretslopp, till slut känns alla mina tankar passé och jag blir trött på mig själv.

Jag är så inspirerad av min kompis Malin, som skriver en veckosammanfattning i sin blogg Bildsal 117 varje vecka. Det är fina texter om vardagliga händelser, alltid med en twist på något sätt. Jag hoppas att hon någon dag samlar ihop sig och ger ut en bok med alla tankar. Hon har gjort en grym upptäcktsresa inom yrket som pedagog, något som inte alltid är enkelt det märks, men att konsekvent sammanfatta det som hänt under arbetsveckan blir en så tydlig och enkel dokumentation att kunna gå tillbaka till och just nu är det precis vad jag behöver. Det händer så många saker under en vecka, stora som små som kommer att bli till en helhet- det vet jag. Jag vill bara kunna minnas och se mönster. Och så grymma betraktelser som Malin får till blir det inte tal om, men jag ska också stanna upp och fundera över veckans viktigaste här. På mitt sätt.

Advertisements

Så vad tyckte eleverna då? Slöjdkultur och LED-lampor del 3

Nu har det gått några veckor sedan en intensiv vårtermin tog slut och som alltid finns det mycket att avsluta och sammanfatta, därför har jag inte tagit tag i utvärderingen från vårt Lilypad-projekt förrän nu. Det har fått ligga till sig lite liksom. Del 1 och del 2 finns tidigare i bloggen och här kommer alltså sista delen.

Skärmavbild 2016-06-29 kl. 23.34.42

För mig har det varit ett roligt och nyttigt projekt för jag har insett att jag ofta, även om jag försöker låta bli har en lösning att leverera till eleverna för att jag gjort momenten och kan teknikerna. Även om jag vet att de själva ska hitta lösningar är det lätt att trilla dit och leverera så att arbetet flyter på. Tiden är ju så kort. I det här arbetet har jag kunnat ta ett steg tillbaka.

Eleverna fick svara på en enkät om arbetet. En del har valt att arbeta med traditionella material (8 st), andra har valt konduktiv tråd och lampor (19 st).

Så här tyckte de som valde att arbeta med konduktiv tråd som ett komplement.

Skärmavbild 2016-06-28 kl. 23.21.14

Man kan väl konstatera att det varit ett populärt inslag att kunna brodera in lampor i sitt arbete. Faktiskt det roligaste i hela arbetet. Om det handlar om att det är nyhetens behag vet jag inte men jag har sett att det funnits ett tydligt engagemang för det egna arbetet, det ska inte bara bli fint, det ska lysa också.

Skärmavbild 2016-06-29 kl. 23.39.27

Att få kretsen att funka var superkul eftersom att man känner att man har lyckats.

Att planera är aldrig så roligt och speciellt inte när man fastnar och får slut på kreativitet så under arbetet har jag ju också ändrat designen några gånger för planeringen av motivet var för slarvigt gjort av mig, just för att det var tråkigt. Den roligaste känslan var när lamporna började lysa (efter lite ändringar och uppsprättningar).

När jag läser vad eleverna skrivit slår det mig att i ett så långsamt arbete som broderi ofta är blir det ett snabbt kvitto på om man gjort rätt när kretsen börjar lysa. Det är ett tacksamt moment och något att fundera vidare över i slöjdarbeten som ofta tar väldigt lång tid.

Skärmavbild 2016-06-29 kl. 23.37.32

Skärmavbild 2016-06-28 kl. 23.27.11

De flesta tyckte inte att det var särskilt svårt varken att brodera eller få kretsen att lysa, ändå finns kommentarer till frågan så helt lätt var det inte.

Att få kretsen att funka var nog det som jag blev mest frustrerad över (mest på mig själv) eftersom jag lade batterihållaren fel från början och fick därför sprätta upp hela kretsen.

Att få lamporna att fungera var svårt för jag korsade och jag sydde till fel osv.

Dock krånglade jag en del med att få fast lamporna och sy med den tråden.

Skärmavbild 2016-06-28 kl. 23.28.34

Svarsalternativen som inte riktigt syns i den här bilden är Kul och annorlunda, Svårt och onödigt, Inget särskilt- ett vanligt arbete i slöjden. Man får väl konstatera att merparten av eleverna gillade projektet?

Skärmavbild 2016-06-29 kl. 23.35.45

Jag bad också eleverna fundera över andra projekt där dessa material skulle kunna användas kombinerat med alla slöjdens material och det finns helt klart en del idéer:

Metallträd med LED lampor i, kanske att man fick göra en tröja med ledlampor, göra en ficklampa, en väska som kan lysa, en låda med lampor som lyser när man öppnar, någon form av byggnad eller ett Star Wars-skepp. Jag hade tyckt att det var kul att ha olika ljusnivåer och färger på lamporna och programmera in det.

Och här är svaren från de som arbetade i traditionella material.

Skärmavbild 2016-06-29 kl. 23.36.01

Skärmavbild 2016-06-28 kl. 23.29.38

Ganska nöjda elever här med, klar övervikt på att arbeta praktiskt och lära sig att brodera.

Allt annat har varit lite medioker roligt, men att sitta för sig själv och sy har varit extremt mysigt. Jag kan inte förklara varför men det är som att man stänger ut alla andra problem och tankar och syr bara. Vet inte hur jag ska förklara det.

Skärmavbild 2016-06-28 kl. 23.30.18

Funderar en del över att handens arbete- att lära sig en massa stygn inte ses som så svårt. Vad jag minns var det få som inte ojade sig när de skulle öva in stygnen, men det kan ju vara så att när man väl lärt sig minns man inte tiden man övade?

Jag är ganska kreativ om jag får säga det själv. Men när jag började med syslöjden hade jag en ganska kass tanke och skulle tycka att det skulle vara skit tråkigt så jag hade inte så roligt med planeringen och det var ganska svårt. Men sedan blev det roligare och lättare.

Kan man möjligtvis sätta likhetstecken mellan svårt och tråkigt? Och när blir en uppgift rolig för att den är utmanande och inte för enkel?

Skärmavbild 2016-06-28 kl. 23.30.54

Svarsalternativen som inte riktigt syns i den här bilden är Svårt och onödigt och Inget särskilt- hade inte lust.

Slutligen en härlig kommentar om handens arbete, om att brodera:

Det var det roligaste med hela arbetet. Det är så skönt för hela hjärnan!

 

Skola med praktisk estetiska ögon

I fredags gästbloggade jag på Skola 365, en blogg där en ny lärare bloggar varje dag. Jag skrev ihop mina tankar om hur jag skulle vilja arbeta som praktisk estetisk lärare i skolan idag. Det kommer nog mer från mig i ämnet framöver för det här tänker jag mycket på.

Skola 365

Jag som skriver det här heter Eva Söderberg och arbetar som slöjdlärare sedan många år tillbaka. När jag i början av året såg initiativet till blogg 365 tänkte jag att det var ett fantastiskt upplägg att låta så många lärare komma till tals i ett och samma forum. Jag ville skriva något från slöjdens perspektiv, det var jag säker på redan från början men nu när jag sitter här vid datorn tycker jag att tiden gick lite väl snabbt fram tills dess att det var min tur.

Det händer så mycket spännande saker i skolan just nu, senast i veckan släppte Skolverket sitt första förslag på hur digital kompetens och programmering ska förstärkas och tydliggöras i undervisningen. Jag har mycket tankar kring skolans digitalisering men det är inte vad min text ska handla om. Inte heller kommer jag att skriva om alla roliga projekt som är på gång i min…

View original post 934 more words

LYSANDE BRODERIER- SLÖJDKULTUR OCH LED-LAMPOR DEL 2

Vi har kommit en bit in i terminens projekt nu och jag kan inte låta bli att ta lite bilder och filma lite här och där. Några godbitar kan jag dela med mig i det här klippet men elevernas resonemang behåller jag i mina egna kopior.

När jag testade det här arbetet på en lärarkollega i höstas var reflektionen från henne att det blev nödvändigt att planera så mycket mer än vanligt. Hon var tvungen att planera hur förstygnen skulle gå för att inte korsas och kortsluta kretsen och tyckte att det var nyttigt att behöva tänka till.

Ungefär samma sak märks på eleverna, det verkar till och med vara lättare för dem att se vikten av att planera i förväg med elektroniken än med slöjdarbete i allmänhet. Om det är nyhetens behag vet jag inte förstås.

Att förstå vad som ska göras med lampor, batteri och plus och minus har inte varit något problem för eleverna har känt igen kunskaperna från sexans undervisning och det har jag varit glad för. Då har jag kunnat fokusera på stygnen och på att kolla vad som händer i klassrummet.

Lysande broderier- slöjdkultur och LED-lampor del 1

Det här är planeringen jag totade ihop inför vårterminens broderiprojekt i år 7. Ja, jag var inte helt säker på om den var klar att jobba med för jag väntade på om vi skulle köra ett vanligt yllebroderi eller om  vi kanske skulle få de beställda LED-lamporna och det andra som behövdes för att testa hur ett sådant projekt skulle tilltala eleverna.

Jag hade också velat få med tekniken, eller om det är fysiken? Det hade varit så bra att testa att jobba tillsammans med både planering och bedömning men det får bli nästa gång. Eller kanske någon annan kan utveckla, lägga till och dela?

Bilden på det orange spöket är från en workshop i Piteå för slöjdlärare. Tyvärr har jag inte namnet på skaparen av det finfina spöket.

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 19.15.11

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 19.15.23

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 19.15.39

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 19.15.50

Skärmavbild 2016-03-16 kl. 19.16.08

I de två förmågorna har jag kopplat länkar till filmer, det är det som syns som fetstil men det gick tyvärr inte fram när jag gjorde en pdf av planeringen.

Kunskapsmatriserna kan eleverna själva bocka i allt eftersom de lär sig. I Unikum alltså…

När fel kan bli rätt

Att arbeta med ovanliga slöjdmaterial långt utanför upphandling kan vara stressande minst sagt. Och det är lätt att missförstå varandra när saker ska köpas in av andra. De här batterihållarna blev jag besviken på kan jag erkänna. De liknade inte alls de jag arbetat med och de saknade strömbrytare. Fy vad tråkigt! Och fula är de ju också… Så de har blivit liggande när äntligen de väntade kom.

Men så tänkte jag… De där små tryckknapparna av metall, de använder man ju nästan aldrig? Kanske ÄR det en strömbrytare?

Japp! Det funkade på första försöket precis så som jag hade tänkt ut. Och jag sträcker lite på mig. Jag har lärt mig att ta ett eget steg utanför mallen!

IMG_5856 IMG_5855

IMG_5857 IMG_5858

Glad to be a maker

Det här med att upptäcka att ett favoritplagg utan att man märkt det blivit slitet och fult. Vad göra? Kasta eller skänka till second hand?

IMG_4236 (2) IMG_4241IMG_4237

Eller helt enkelt ta fram sy-kitet och åtgärda!

IMG_4245IMG_4253

Framkanten fick ett fint band och ärmen en langettsöm.

IMG_4249IMG_4251

Reflexer gillar jag inte men det är nog så att jag inte syns så bra i vintermörkret med den här jackan. Ett batteri under luvan och en strömbrytare. Konduktiv tråd som nästan inte alls syns i det grå tyget. Särskilt inte om jag syr med små förstygn på rätsidan och längre på avigan.

IMG_4257

IMG_4296

Jag stör mig lite på de fula LED-lamporna och gillar verkligen att brodera. En stund framför tv:n, det är så svårt att sluta när stygnen rinner ur fingrarna. Jag tror att jag fortsätter på framkanterna också.

IMG_0067  IMG_0068

Svårt att se resultatet i mörker men lamporna syns, och det var poängen ju!

Ny jacka!

We are the makers!

Skärmavbild 2015-11-19 kl. 17.46.41

Sedan ett tag tillbaka pratas det mer slöjd än någonsin i skolsammanhang och utanför, på Facebook och på Twitter. Jag undrar om ni märkt det? Det är till och med så att statligt finansierade Vinnova går in och backar… Nä inte slöjden eller hantverk utan Makerspace-projekt! Du kan läsa mer om det här. Fast för mig är det ett solklart lyft och erkännande av slöjdens relevans, samtidigt som det är ett nytt debattklimat där det är läge för oss slöjdlärare att hänga med och att visa vad vi gör och har gjort väldigt länge i svensk skola.

Saxat från projektbeskrivningen:

“…bidra med utveckling av ny ämnesspecifik metodik kring skapande med IT som material”

Fråga gärna en slöjdlärare nära dig om handledning i processinriktad undervisning.

“…att pröva tanken om att omarbeta en slöjdmiljö till ett makerspace i grundskolan”

Eller varför inte tänka tanken att sluta snuttifiera och marginalisera de estetiska ämnena, att inte omarbeta slöjdmiljön utan i stället ge faktiska förutsättningar för befintlig verksamhet att utvecklas?

Här pratar jag lite med Carl Heath, forskare och utvecklare på Interactive Institute om varför jag tycker att slöjden har en given roll i makerkulturen.

Detta är de ca 30 projektpartners som deltar. Är det i närheten av dig? Kanske i din kommun? Varför inte ta kontakt? Eller ta kontakt ändå, var med och påverka, ta plats och berätta för andra med mer traditionella glasögon varför slöjden har sin givna plats i detta. Så kanske vi slipper fler idiotiska uttalanden i framtiden om att slöjden ska ge plats åt programmering eller något annat lika befängt!

Alltså- skolan!

 

I fredags eftermiddag när jag satt kvar på jobbet och borde gått hem för länge sedan kom en av mina kollegor och bad mig om hjälp. Hen hade haft lektion med min klass och det var en av mina elever som var kvar efter lektionen, storgråtande och inte ville acceptera en bakläxa på provet. Eleven hade underkänt på provet, fått möjlighet att läsa in några av frågorna och göra nytt försök nästa vecka. Min kollega bad mig om hjälp för att hen inte kunde lugna eleven med detta. Jag gick med till klassrummet, satte mig ner och frågade vad som hänt.

-Jag har misslyckats, hackade eleven fram genom tårarna.

Det var tydligt att problemet inte låg i att plugga på lite extra på just det här utan att det fanns en stor rädsla i att misslyckas igen, Scenario efter scenario lyftes fram, alla med en negativ utgång. Rädslan att misslyckas igen och igen och igen överskuggade nyfikenheten i att lära sig ämnesinnehållet stort. Vad frågorna handlade i ämnet handlade om fanns inte på kartan, bara “tänk om jag misslyckas igen…”

Vi lyckades komma fram till en lösning på problemet och ta helg med en något bättre känsla men tanken finns kvar hos mig. Alltså, vad är det vi håller på med i skolan?

Skärmavbild 2015-11-14 kl. 12.41.27

För några veckor sedan lämnade jag in en essä på kursen i magisterprogrammet jag går. Jag var väl inte helt nöjd men ändå, jag hade lärt mig mycket när jag skrev den och hade haft roligt samtidigt. Precis innan nästa kursstart fick jag tillbaka resultatet. Underkänd. Jag hade inte hållit mig till ämnet, tror jag och borde ha lyft kurslitteraturen i större utsträckning. Vilken kurslitteratur, tänkte jag och skämdes lite över att jag inte läst så mycket utan bara dragits med av mitt intresse. Jag fick en kommentar om vad jag mer ingående kunde diskutera men jag förstår inte hur den kommentaren hänger ihop med det jag skrivit så den feedbacken är fullständigt värdelös. Detta är första gången jag inte blir godkänd på en uppgift jag lämnat in under dessa 1,5 år och det sved ordentligt, särskilt som tiden är knapp och jag redan är pressad från många håll av annat. Jag är på väg att ge upp, hoppa av och skita i allt. Varför jag går den här utbildningen samtidigt som jag arbetar 100% är oklart för mig, jag har som vanligt inget särskilt mål men tänkte att jag kunde lära mig mer om det jag är intresserad av- digitaliseringen av skolan.

Nu när jag lyckat få loss en obruten helg så att jag kan få kompletteringen gjord ser jag, när jag börjar gå igenom litteraturen igen att jag visst läst. Alltihop. Det finns kommentarer och understrykningar överallt men jag minns inte att jag läst det förr och jag känner mig precis lika hopplös som när jag gick i skolan som barn. Jag läser och läser men det fastnar inte, inte ett dugg. Och hur ska jag då kunna reflektera och analysera det?

Det finns en hopplöshet i att se paralleller med min elev som jag beskrev i början, och mig själv som student på universitetet. Med tanke på min skolbakgrund, först som en som alltid försökte komma ikapp med att begripa vad saker handlade om och aldrig såg några samband med något, till att bli en notorisk skolkare på högstadiet och gymnasiet, att jag jobbar i skolan är egentligen obegripligt.

Jag har en kurs i bakläxa samtidigt som en ny kurs startar. Min elev har ett prov i bakläxa samtidigt som det pågår undervisning i 15 andra ämnen och med säkerhet flera prov till nästa vecka. Jag håller på att ge upp- det är ju inte hela världen även om det är surt. Jag är ju vuxen med fast jobb. Min elev har ingen möjlighet att ge upp och luta sig tillbaka.

Jag är inte gjord för skolan. Eller så är det skolan som inte är gjord för mig. Jag vet faktiskt inte om jag orkar med det här så mycket längre.

En erfarenhet rikare

För några veckor sedan var jag i Stockholm för att delta i panelen i Lärlabbet. Det skulle handla om olika bedömningsunderlag i ett tema om betyg och bedömning. Lite om mina tankar kan man läsa här. Det har varit en del vånda inkopplat kring programmet, vad sa jag egentligen, vad pratade vi om? Hur mycket av mina tankar lyckades jag formulera egentligen? Så här efteråt känns det som om jag bara stod och pratade om loggböcker, loggböcker och åter loggböcker. Det är mycket man vill säga och tiden är knapp.

Skärmavbild 2015-11-08 kl. 19.33.26