Stationer år 8, andra lektionen

Efter förra veckans raketsuccé med det för mig nya lektionsupplägg jag provade har euforin lagt sig lite. All den energi jag kände efter att ha läst elevernas loggar har dämpats lite av vardagens lunk. Inte på något sätt så att det känns negativt, mer att jag behöver tänka metodiskt nu för att på ett bra sätt samla upp och fortsätta terminen så att jag inte spinner iväg och försöker toppa den där första lektionen mer och mer. Jag kommer strax gå tillbaka till min vanliga lektionslunk med start- praktiskt elevarbete- avslut. Först körde vi en lektion till med stationer så här i starten av terminen, efter att jag identifierat ett par fokusområden för innehåll som jag ville att alla ska ha med sig in i sina praktiska arbeten.

Ett område där jag upptäckte att det fanns ett stort behov av information var om de vanligaste textila materialen. Kommentarerna efter första lektionen handlade mycket om en undran om det inte finns andra material än den “smutsiga” bomullen? Detta ville jag att en station skulle handla om.

Station två fick bli fördjupande om hanteringen av textilier. Jag ville visa på både den negativa sidan där människor och miljö påverkas negativt men också de positiva krafter som verkar för att textilindustrin ska kunna förändras.

I den tredje stationen ville jag komma igång med arbetet med lapptekniken och jag hade bestämt mig för att lägga band på mig själv och eleverna och hålla mig till en sak där- blockhusrutan. Den går utmärkt att göra på olika nivåer och jag tänker att en traditionell ruta faktiskt är en sak en elev i högstadiet bör kunna fullfölja med en termins tid till förfogande för godkänd nivå rent betygsmässigt. De enklaste valen ifråga om material (vävt eller stickat, natur- eller syntetmaterial?) färg och strukturval samt grundläggande hantering av material tillsammans med handverktyg och maskin. Samtidigt finns det alla möjligheter att utveckla blockhusrutan och fördjupa kunskaperna. Den tredje stationen handlade alltså om att skissa och fundera över möjligheterna med rutan och här var också jag med största delen av lektionen.

80 minuter delat med tre… jag ville inte hamna i tidsnöd och eftersom jag ska ha vikarie kommande lektion för två av tre grupper behövde jag tid för att gå igenom vad de ska göra när jag inte är med. Det fick bli 20 minuter per station precis som förra gången.

Det var ganska svårt att få minuterna att stämma i station ett och två. Jag funderade ett tag på att utöka med en station men gav upp för det skulle bli för lite tid till den praktiska stationen tänkte jag. Det slutade med att jag inte renodlade innehållet i de två datorbaserade stationerna utan delade upp materialgenomgångarna mellan de två. Återigen hade jag nytta av att utgå från Slöjdlexikon där delen med textila material fick bli min bas. Det enda problemet med det var att eftersom det är upplagt som bildspel och inte rena filmer beror ju tiden på hur snabbt eleven klickar fram det. Och det verkar dessutom som om en del elever betraktar det som inläst röst i stället för berättarröst kombinerat med film (det är ju faktiskt mest “bara” bilder) för jag fick säga till om att det inte var ok att ha rösten på i bakgrunden samtidigt som man såg en fotbollsmatch på datorn…

Det var också svårt att veta hur lång tid det skulle ta eleverna att läsa de texter som jag la in, precis som förra gången. Eftersom jag hellre la in för mycket i de olika stationerna så att inte de snabba skulle sitta och vänta prioriterade jag inte reflekterande frågor efter varje station. Jag tänkte i stället att “de hinner så långt de hinner” och de som inte hinner med allt får i alla fall en dusch med det allra viktigaste för jag la in länkarna i den ordning jag värderat innehållet utifrån grundläggande kunskaper. Det blev tydligt i Slöjdportfolio efteråt, i den första gruppen med mer teoretiskt högpresterande elever hade fem skrivit lite efter stationen, i den andra gruppen var det en elev som svarat.

Till min glädje hittade jag, när jag scrollade i Slöjdlexikon på Blockhusrutan ett par mallar på utskrivbara filer att färglägga precis så som jag ville att eleverna skulle göra. Utan eftertanke bara planlöst som i de målarböcker man hade som liten. De flesta kom igång bra med detta och det blev bra samtal om vad rutan skulle användas till. Sen när den var klar liksom. Det slår inte fel- alltid produkten i fokus. Men det kom upp många bra idéer och det var kul och lite lyxigt att få sitta och spåna med en liten grupp elever utan att någon drog i mig åt ett annat håll.

Nästa vecka ska vi arbeta i helgrupp. Jag ska först helt kort följa upp veckans vikarielektion och sedan ska det skissas vidare! De flesta verkar väldigt taggade på att få komma igång med det praktiska- kanske ännu en vinst med stationerna? Att längta lite skadar ju inte.

Så här la jag upp innehållet i stationerna:

stationslektion-2-lappteknikDownload

Om detta måste jag berätta!

Jag har inte skrivit här på länge. Eller jo, jag har skrivit av mig en massa och det finns mängder med utkast men det har varit för många röriga tankar för att ens publicera. Men nu så…

Under en tid har jag pratat med en kollega och vän, Frida som arbetar som NO-lärare om hur hon börjat arbeta med blended learning en slags stationsbaserad undervisningsform som hon inte gör hela tiden men plockar fram och utvecklar över tid. Du kan läsa om hur hon tänkt här och här. Det har varit spännande att lyssna men jag har bara kunnat sucka avundsjukt för att det funkar ju inte i slöjden så som den är organiserad. Har jag tänkt i alla fall.

I morse när jag gjorde mig i ordning för att gå till jobbet slog det mig plötsligt- idag ska jag prova! Det var liksom bara så självklart och klockrent. Var kom det ifrån? Hur som helst, vi är ju i uppstarten i alla grupper i slöjden den här veckan och år 8 ska jobba med textila material, hållbarhet och miljö hela terminen. Jag gör det varje år i åttan och de senaste terminerna har jag verkligen inte fått det att flyga. Något måste göras och jag har fått mer och mer panik ju närmare uppstartslektionen kommit. Jag orkar bara inte dra mig genom en till termin med samma innehåll och jag har dessutom i stort sett helt slut på mitt lager med gamla skänkta kläder. Under julledigheten har jag bestämt mig för att vi ska ha fokus lappteknik för det är ju återbruk om något. Men sen då?

När jag väl bestämt mig blev det bråda tider, två lektioner med år 4 innan den första åttan skulle börja och alla minuter mellan ägnades effektivt åt att planera 3 stationer. Jag hade ju tänkt att alla skulle öva och repetera symaskinen. Samtidigt ville jag ge en bakgrund till textilindustrin ur ett miljöperspektiv. Men- när skulle jag lägga grunden för lapptekniken? Detta kunde jag bygga mina stationer från. Jag har redan innan byggt en bra bank med film och text så det var bara att snabbspola och plocka det som passade bäst både som intro och inom given tidsram. Till en del har jag ju också stor hjälp av att vi köper in Slöjdlexikon för de rena teknik och projektbaserade filmerna kan jag ju lätt länka därifrån och veta att det är anpassat till skolelever. Kanske var det tur att jag inte hann tänka för mycket och jag hann med ett snabbt samtal få mina tankar bekräftade av Frida. Det var bara att köra!

Så här la jag upp det:

Förberedelse i loggboken, där jag ville fånga alla elevers tankar från de olika stationerna. Eftersom jag använder Slöjdportfolio kan jag förinställa och spara texter som jag vill att eleverna ska utgå från när de skriver sin logg. De väljer texten från en rullist när de är inloggade i sitt alster. Hur smidigt som helst. Texten alla fick kan du läsa här:

frågor-för-loggbokenDownload

Jag hade fetstilat rubriker med samma namn som de olika stationerna och jag skrev in lite “börjor” för att alla skulle komma igång snabbt. Jag sa också till eleverna att de fick skriva annat om de hellre ville det men när jag läste igenom efteråt verkade nästan alla varit hjälpta av stödet.

I vår lärplattform Unikum la jag in planeringen för terminen och i innehåll skrev jag instruktionerna för de olika stationerna med länkar till allt som skulle göras. Här kan du läsa instruktionerna:

stationslektion-lappteknikDownload

Jag började med att alla skulle logga in i Slöjdportfolio och skapa ett nytt alster. De klickade enkelt in “utvärderingsfrågorna” och hade fönstret uppe. Sedan öppnade de Unikum i en annan flik och började jobba på den stationen de var tilldelade. Efter 15+5 minuter bytte vi station och eftersom jag var på symaskinsstationen hela lektionen kunde jag hela lektionen se 5 elever repetera grunderna med symaskinen samt visa dem finesserna med de olika knapparna de inte riktigt hade kläm på.

Lektionen gick snabbt, snabbare än vanligt faktiskt och jag avslutade med att alla fick en exit-ticket, en post-it lapp och enkelt med smileys utvärdera den annorlunda lektionen.

Det blev faktiskt bara glada ansikten, förutom ett där munnen var ett rakt streck. Inte sur i alla fall!

Efteråt satte jag mig med loggböckerna lite ivrigare än vanligt. Jäklar! Jag som tyckt det varit svårt att få eleverna engagerade tidigare terminer! Vilka frågor de ställde! Nu vill jag bara lägga upp nya stationer utifrån det som poppade upp.

Jag undrar hur många remsor man behöver för att göra ett block 40×40

Varför finns det så många olika sicksack-sömmar? Man kan ju redigera den vanliga

Varför måste hålet i nålen vara så litet. 

Varför får bomullsodlarna/arbetarna så lite i lön? Är landet där det är producerat fattigt eller är bara ”chefen” snål?Jag undrar varför bomull behöver så mycket vatten.

Jag tänkte på att bomull borde väl vara ganska miljöovänligt. 

Varför är det så mycket insekter och ogräs på bomullsodlingar. 

Jag tänkte på varför det var viktigt för så många kvinnor att sy lapptäcken?

Jag visste inte att vi slängde så mycket kläder. 

Varför skaffar man inte bättre skydd till de som jobbar på bomullsodlingarna.

Jag tänkte på att lappteknik faktiskt kan bära så många historier med sig.

Jag undrar om man skulle kunna använda de roligare sömmarna till något (helst inte dukar och sånt)

Eller vad sägs om den här?

Vart är gränsen mellan lappteknik och bara två hopsydda tygbitar?

Jag är helnöjd. Och jag fattar inte varför jag inte sett den här möjligheten tidigare.

Imorgon kommer nästa åtta, de är inte lika studiemotiverade som de idag och jag undrar… Kommer detta att vara tricket som vänder allt upp och ner? Jag är faktiskt nyfiken. Och jag ska dessutom starta upp två nya sjuor i broderi i morgon, kanske får de samma behandling av en nyfrälst fröken?

Avslutning på läsåret

Nu har det gått en dryg vecka på semestern och sommarlunken har börjat infinna sig. Som vanligt de senaste åren varvade jag ner och stängde läsåret med årets mest givande konferens; Skolsmedjans afkVarberg, en knytkonferens där alla är med och bidrar och där allas röst är lika mycket värd oavsett var i styrkedjan du arbetar. I år var jag bara med dag 1 för det krockade med annat, kanske inte så smart såhär i efterhand men vad gör man… Nästa år missar jag inte en minut.

För er som inte vet så innehåller afkVarberg en blandning av väldigt bra föreläsningar om ämnen som funkar oavsett om du är slöjd eller SO-lärare, långa välplanerade samtal i noga blandade grupperingar där alla får komma till tals, korta små föreläsningar (så kallade pecha kucha) från deltagare som i förväg anmält att de vill berätta från sin verksamhet och sitt perspektiv, höghastighetsträffar och välorganiserad förtäring i restaurangen på Campus Varberg med Ulrika i köket som står för god stämning och många goa skämt. Det känns som att hälsa på hos en kompis varje måltid.

Konferensen är alltid under två dagar veckan i juni när eleverna gått på lov, den är kostnadsfri sånär som på 2 x lunch och middag med mingel till självkostnadspris. Man kan om man har möjlighet åka hem och sova mellan dagarna, själv kostar jag alltid på mig en hotellnatt för att det är så himla mysigt.

Många deltagare återkommer år från år men lika många nya dyker upp. Ett par kommuner skickar många deltagare och det är klokt för då kan utvecklingsarbetet som påbörjas, inspirationen som sprids och tankarna som tar form fortsätta inom den egna verksamheten kommande år. Själv är jag ensam från Partille men får sprida och utvecklas på annat sätt, i andra forum tänker jag.

I stället för bilder har jag i år valt att klippa ihop en liten filmsnutt för att försöka återskapa känslan från konferensen. Håll tillgodo!

 

Om att tolka ett uttryck

Nu tänker jag berätta om hur jag har resonerat i betygsättningen av en av mina elevers slutbetyg. Varje år finns det någon elev vars arbete är lite extra svårt att betygsätta och det här exemplet tydliggör för mig det svåra i att bedöma det man inte kan läsa och det som eleven med ord inte förmår uttrycka men där min magkänsla säger mig att det är totalt fel att sätta ett F samtidigt som det sitter en figur på min ena axel och skriker snällbetyg rakt in i örat på mig.

Magkänsla?! Så oprofessionellt, så icke-vetenskapligt och långt ifrån myndighetsmässigt! Nåja, jag får väl vara lite rebell då, det här är det enda sättet jag kan förhålla mig på.

Eleven har under sina tre år i min undervisning aldrig färdigställt något. Applikationen på bilden är från år 8 och den hittade jag när jag städade ur niornas skåp och kvarlämnade påsar. Den hade hamnat i soporna om det inte var så att elevens alster från i år, en tröja inte heller var färdig och hen skulle komma på eget initiativ efter betygsättning, och göra klart. Jag får väl säga att jag var lite skeptisk, jag hade inte blivit förvånad om hen inte dykt upp men jag hade lämnat en lucka i tid för några elever så dörren var öppen.

Ett solklart F eller hur? Nej, utan något faktiskt underlag hade jag redan satt ett E i slutbetyg på den här eleven.

Uppgiften för terminen var i korthet så här:

Eleven i fråga har sytt en långärmad tröja helt utan hjälp från mig men med hjälp av de instruktioner hen haft tillgängliga i Slöjdlexikon där det finns filmat steg för steg hur en tröja blir till. Tror jag. Alltså att eleven använt instruktionsfilmerna.

Mitt krav i terminsplaneringen om att i loggbok uttrycka processen har blankt vägrats och jag har försökt på flera sätt under terminen genom att få eleven att åtminstone lägga in bilder på processen eller att tala in sin loggbok med mikrofonen så att det omvandlas till text. Jag har försökt “intervjua” eleven då och då för att förstå vilka kunskaper hen besitter men har vid de tillfällena fått dra ur eleven orden. Orden ja… Varför är de så helsickes viktiga för oss slöjdlärare? För att kursplanen säger det eller för att vi själva behöver dem för att veta något om elevens kunskaper?

Jag har såklart varit framme hos eleven och försökt ha koll men mötts av grymtningar, typ tonårsljud lite sådär oartikulerade ni vet. Jag har från avstånd observerat att redskap och annat aldrig varit ett problem och att rätt söm, verktyg metod etc valts. Men inte ett vettigt dugg i loggbok eller samtal.

Formge och framställa ett föremål. Ja definitivt!

Redogöra för val i processen? Inte i ord men hur blev tröjan annars till? Att sätta i en ärm för första gången kräver att man provar sig fram, det är inget självklart och den här eleven satte ju bevisligen i ärmarna. Väldigt bra dessutom.

Känna till ord och begrepp i slöjden? Tja, detta är en av de få eleverna i år som inte en enda gång sytt ihop aviga mot aviga och fått sprätta så jag antar att hen förstår instruktionens ord även om hen inte själv upprepar dem.

Välja material och redogöra för funktion? Ja tydlig säkerhet exempelvis när det gäller muddväv till resår, hen valde den grova och jag måste säga att det var ett gott val då det gav kontrast till tröjans tyg. Funktionellt, ja sömmar passande elastiskt tyg är ju ett funktionellt val om något?

Alla kunskapskrav har jag med gott samvete kunnat bocka av genom att titta på vad händerna kan och väljer men att tolka ett uttryck… När det enda jag sett fram till betygsättning är en plain grå tröja?

I uppgiften ingick, som en av två delar att tolka ett uttryck och skapa ett personligt med det som utgångspunkt. Denna tröttsamma och konstlade del i kursplanen. Inte för att den är oviktig men det är faktiskt helt onödigt att lägga tid på att tolka hit och tolka dit när eleven som skapar ett föremål samtidigt skapar ett uttryck av något slag. När det dessutom var skapa det stod i kursplanen från början, innan Skolverket gick in och slätade ut ämnets karaktär för att ämnena skulle uttryckas lika. Jag blir mer och mer övertygad om att det är så jag med lätthet kommer att förhålla mig till den delen framöver.

Den här eleven var alltså så mån om att fullfölja uppgiften att hen kom till salen väl medveten om att betyget redan var satt (men inte förmedlat), och gjorde klart, skapade sitt personliga uttryck. Med en tydlig idé om vad som skulle göras grymtade eleven lite för att jag inte har en skrivare i salen, försvann till bildsalen tjugo minuter och kom tillbaka med en schablon att klippa ut ur det kopieringspappersomslag jag tillhandahållit. Snabbt ströks det på och färg duttades på i ett systematiskt mönster av en helt fokuserad elev som sedan snabbt försvann ur salen igen.

Tröjan fick ligga på tork över nationaldagen och på torsdagen då skolan hade temadag kom eleven och letade upp mig, otålig och liksom sprittande av nyfikenhet.

-Jag kan inte vänta på att se resultatet, jag har tänkt på det sedan i tisdags, sa hen. Ett så tydligt engagemang, något som inte visat sig på hela terminen. Eller nej förresten, inte under tre års tid.

Hen blev stående med ett leende över hela ansiktet och frågade om hen fick ta med den direkt och visa sina kompisar men kommenterade sedan missnöjt de små färgfläckar som hamnat utanför schablonen i ovankant.

Med alla terminens tröjor i minnet, med alla elevers personliga uttryck är detta det enda som känns genuint och äkta personligt. Det är inte inspirerat av något annat, det kommer från eleven själv. Däremot kan man tolka det på väldigt många olika sätt och jag som vet vem eleven är ser massor i det här textiltrycket och framför allt ser jag eleven på riktigt för första gången på tre år. Jag frågade hur hen tänkt i skapandet.

-Jag ville att tröjan skulle få liv och det har den fått nu med ansiktet, som är ett liv. Fast det spelar inte någon roll nu för betyget är satt ju, sa hen på väg ut ur rummet.

När jag berättade att jag redan satt betyget E blev hen förvånad. Trodde inte det skulle bli något betyg alls eller ett F för jag hade ju inte fått in något underlag.

Magkänslan. Jag säger bara magkänslan.

Jag visade applikationen från åttan och hen kom ihåg den.

-Varför gjorde jag inte klart den, undrade hen?

-Ja varför, svarade jag.

-Visst ja! Vi hade ju slöjd på morgonen och jag älskar att sova, utbrast hen. Så måste det ha varit.

Och ja, jag minns att gångerna eleven uteblev i åttan var många. Alldeles för många, men vi har faktiskt börjat klockan åtta på morgonen det här året också och det får mig att fundera på vårt system. En, som den här eleven extremt morgontrött person eller faktiskt trött rakt över blir ju inte bedömd på hela sin kunskap utan bara på det hen ids visa de gånger hen orkar hålla sig vaken. Det är ju inte kunskaper vi bedömer utan den representation av kunskap eleven förmår att visa.

Och i ett nafs blev applikationen till en kudde.

Så här på tu man hand får man mer chans att småprata med elever och den här eleven ska gå bygg på gymnasiet fick jag veta. Då är ju inte slöjden helt oviktig men det verkade inte eleven koppla samman och det är inte första gången jag möter elever med ambition att gå bygg eller annat praktiskt men som helt saknar ambition att delta i slöjdundervisningen (inte bara mjuk slöjd då) och det får mig att undra hur vi presenterar vår slöjdundervisning men det är en helt annan fråga för ett annat inlägg.

PS. Jag har elevens tillåtelse att publicera.

Trasslet börjar reda ut sig

Nu har trasslet från förra inlägget rett ut sig och lagt sig i fina nystan på hyllan. Tills nästa gång antagligen.

Det stod plötsligt klart för mig att om jag ska lyckas med att lyfta mig och min undervisning ut matristräsket framöver måste jag ju sluta med matriser. Såklart.

Och matriser är ju bara kunskap uppstyckad i små små delar och var för sig blir de delarna helt obegripliga. Framför allt fastnar eleverna i att räkna antalet ifyllda C jämfört med antalet ifyllda E för att möjligen pressa upp sig till ett D. Sen kommer jag där och tramsar lite luddigt om att de olika kunskapskraven kan viktas lite olika ähum, nej jag kan inte riktigt förklara det. Och eleverna kämpar och kämpar med att skriva krångligare och krångligare utläggningar om hur de kunde ha tänkt om de möjligen hade haft mer tid eller om tyget varit gult i stället för svart och…

Nej jag står inte ut längre. Jag kommer längre och längre ifrån det som jag menar är slöjd.

Vi. Ska. Arbeta. Med. Händerna.

Jag är utbildad att avgöra följande:

Olika nivåer av praktisk kunskap. Olika nivåer av kvalitet. Olika nivåer av kreativ problemlösning. Olika nivåer av (händernas) materialkunskap och klokskap. Olika nivåer av handlingsberedskap. Olika nivåer i sättet att prata slöjd.

Och min beprövade erfarenhet vägleder mig genom de styrdokument jag har att följa. Jag förväntar mig förtroendet från min omgivning att göra det här utan att redogöra för små skärvor till matriser som ska pusslas ihop tills vi alla står med bitar som inte passar in och ett pussel som inte går ihop. Det ingår faktiskt i min profession.

I år börjar min lilla revolution med år 7. Jag sätter bara de “rena betygen” de som faktiskt finns, F, E, C och A. Framför mina egna ögon har jag matriserna som ett filter för att veta att jag håller fokus på alla delar men matrisen styr inte utfallet. Vissa betyg är enkla att sätta E, C eller A men där jag hamnar i ett “nja-läge” och vill sätta D sätter jag ett E i stället. Min tes är att det är enklare för eleven att få veta att de ligger på en E-nivå men är på väg uppåt, än att landa och nöja sig på ett D som egentligen inte är ett betyg. Jag tror på riktigt att i alla fall de elever jag känner och undervisar kämpar mer mot att nå C om de inte kan vila på halvsteget D. Och jag tror på riktigt att om vi inte stirrar oss blinda och lägger tid på bokstäver som inte betyder något utan bakomliggande kunskap så finns det mer tid för att göra det vi egentligen ska.

När nian nalkas kan jag slipa till nivåerna och lägga till ett D i stället för E+, det är ju ändå bara då de har nytta av sina +2,5 poäng. I år kändes betygen i år 7 så mycket mindre ångestfyllda än de i år 8 och 9 och jag kände på ett sätt att jag återställde värdet i kunskapen på något sätt. Det ska betyda något att nå ett C, det ska vara ett kliv från grunder till högre nivå som märks för eleven.

Vi får väl se om jag tänker rätt.

Den här tiden på året känns det extra trassligt att vara slöjdlärare

Det spelar ingen roll alls hur mycket jag än förbereder mig och eleverna under terminen, det blir ändå trassligt när betygen ska sättas.

Det blir trassligt för att en del elever fattar inte att träslöjd och textilslöjd egentligen är samma slöjd som bedöms med samma kunskapskrav som grund. De har ju olika lärare. Andra fattar inte att de inte kan få samma (eller helst högre) betyg än det de hade i träslöjden förra terminen för även om de har förstått att slöjd är ett ämne tror de att det räcker att visa det som är roligast att göra. Det förstår heller inte att man inte kan skriva sig till ett bra betyg i slöjd genom att lämna in sida upp och sida ner med välskriven text när händernas prestation i den praktiska arbetsprocessen inte alls motsvarar nivån på den skrivna texten.

Det är inte alls konstigt att ovanstående är klurigt för eleverna när många av oss slöjdlärare själva har olika åsikter i frågan och dessutom svårt att greppa situationen både av skäl som kan härledas till tradition och kunskap men också rent organisatoriska orsaker. Att ha salarna med de olika materialen utspridda på slumpvis utvalda ställen i en skola främjar inte situationen och att ha slöjdlärare som inte får tid att mötas eller att utveckla undervisningen tillsammans är också tokigt. Sedan är det ju faktiskt så att det skiljer sig en hel del åt inom de olika materialen, det kan jag inte sticka under stol med.

Det är svårt att nå fram med att det är det praktiska arbetet som måste vara i fokus i ett ämne som slöjd där händernas intelligens ska övas och finslipas när matriserna som vaskas fram ur kursplanernas kunskapskrav är så fattiga på handlingsburna ord. Det är också svårt att nå fram med det processinriktade arbetssätt som alla estetämnen är uppbyggda kring i en skola där vi praktisk estetiska lärare är utspridda i små öar. Eleverna fattar helt enkelt inte att de inte bara kan få information- plugga in- skriva prov och sedan gå vidare till nytt stoff. De är inte processvana trots att det borde kunna funka så (och säkert gör det ibland också) i andra ämnen. Mycket i elevernas vardag bygger på ett tempo som inte tillåter någon kreativ vila, det är nytt hela tiden. Nya sidor att läsa på, nya siffror att ställa upp och beräkna. Fler prov, mer text, mer av allt från olika håll.

Jag skulle vilja arbeta med slöjd och hantverk som verkstad i stället för lektion, i längre pass som tillåter flow att skapas.

Jag skulle vilja arbeta med slöjd i en skola konstruerad för att alla ämnen är olika och behöver olika lärmiljöer.

Jag skulle vilja vara slöjdlärare i en skola som ser behovet av ett praktisk estetiskt arbetslag där vi förmår skapa sammanhang och begriplighet för eleverna så att vi gemensamt kan tydliggöra ett annat arbetssätt för eleverna där man lär i och med hela kroppen, för livet och inte för provet eller betyget.

Inte vet jag om det skulle bli enklare att sätta betyg men just nu när betygen ska sättas ställs allt på sin spets för det fungerar verkligen inte!

Jag fick en fråga…

…om vårt omöjliga uppdrag. Hur lägger man upp en bra planering i slöjden? På ett långsiktigt sätt, för mer än ett år i taget. Att fastna i tekniker eller begränsa antalet så att precision och fördjupning får plats. Hur hinna med båda? Samtidigt lyckas fånga så många elevers intresse för slöjd som  det bara är möjligt .

Jag har inget svar. Alls. Men jag har en del tankar om de sätt jag provat under de år jag jobbat i slöjden.

Från början

Så här i backspegeln tänker jag att år 2000 när jag började hade väldigt många elever med sig grundläggande handrörelser när de kom till salen. Många hade hemma provat att brodera och virka eller tittat på när någon gjorde det. Jag undervisade alla elever på skolan i textilslöjd från år 4 till år 9 och samarbetet med trä och metall förväntades inte. Eleverna fick, som jag minns det jobba med vad de hade lust att göra, skåpen var öppna och kreativiteten flödade. Processen och skapandet var i fokus. Det utkristalliserade sig en tradition att niorna skulle sy finkläder och eftersom de fick välja slöjdmaterial på den skolan så hade de som valde textil ett helt år på sig. Enormt fina kreationer blev det och glädjen och stoltheten visste inga gränser. Detta skapade en förväntan från yngre elever som ofta kunde be att få titta i garderoben där niornas avslutningskläder hängde. Någon annan planering hade jag inte vad jag minns. Ibland gjorde vi saker gemensamt, som när jag skulle lära en mellanstadiegrupp att virka och vi hade tävling vem som kunde virka längst. Vi kom nästan runt hela skolbyggnaden med luftmaskor. Och de lärde sig att virka. Inga prov, inga krav på att tolka estetiska och kulturella uttryck fast jag kunde ha frossat i det där och då när enbart 5 av mina 400 elever hade svensk bakgrund och övriga kom från alla världens hörn.

Efter den första skolan har jag jobbat på tre andra skolor och jag tänker att det tar ett tag, att det är bra att ha varit en tid på en skola för att kunna få till en rutin på en mer långsiktig planering. Det tar liksom ett tag att bo in sig. En annan sak som jag tror ställt till det lite för mig i planerandet är att jag alltid jobbat på 7-9 och således fått en go kompott av elever från många olika slöjdlärare, från många olika mellanstadieskolor i upptagningsområdet. Alla mina föresatser har kommit på skam när jag väl mött eleverna. De har haft enormt olika kunskaper med sig från tidigare slöjdår inom den “nya” gruppen och det jag lärde mig av det var att jag inte ska lägga tid på planering förrän jag mött eleverna i fråga. Rätt självklart, förstås. Det har lagts en hel del konferenstid på att prata ihop sig mellan skolor och stadier men det har ändå alltid slutat på samma sätt; eleverna kan inte riktigt det jag förväntar i år 7 och vi har fått börja med grunderna, att lära känna materialen, att lära sig hantera de vanligaste verktygen och så vidare. Många elever har aldrig provat tekniker som virkning, stickning och broderi och de har inte koll på hur symaskinen fungerar annat än hur man trär den och vi har börjat där. Något som skapat stress hos mig, högstadiet är ju ändå bara tre år och jag vill ju att det ska vara möjligt för eleverna att nå långt inom ämnet, att spetsa till det och att fördjupa kunskaperna.

Det korta perspektivet på högstadiet ledde till att jag medvetet sökte mig till en skola med alla årskurser. Jag själv undervisar inte alla år för vi är många som delar. Hela fem kollegor är vi, något som jag först betraktade som lyx och det är det ju fortfarande ur många aspekter men när det kommer till gemensam planering vill vi mycket men når inte riktigt ända fram. Tanken är att vi ska ha en röd tråd i planeringen från år 3 till år 9 både i trä och metall och i textil men det tar tid att få det på plats och det är inte ofta vi ses och hinner gå till botten med hur vi vill ha det.

Vad har fungerat?

För egen del tänker jag att åren på mellanstadiet måste vara de år eleverna får öva på de vanligaste teknikerna. Alltså öva och nöta så att händerna lär sig. Med detta kommer att öva tålamod och uthållighet för har man ingen vana så behövs mycket tid och ansträngning. Ungefär som att lära sig alfabetet före man skriver berättelser och nu har jag fått prova eftersom jag inte längre enbart undervisar år 7-9. Förutom att eleverna ska  lära sig att använda händerna försöker jag lägga in mycket övning av rutiner. Att inte pilla på annat än det man håller på med, att städa undan efter sig själv först och att sedan hjälpa en kompis som har mycket att städa. Ja mycket fostran blir det och jag är ofta mer sträng än jag trivs med men ingen elev ska skada sig på grund av slarv och stök i min sal.

I trean har jag börjat med att låta eleverna arbeta med händerna och känna på material, helst enkla snabba projekt med en bredd. I år har det blivit Happy Doll (väva på kartong) samt att för hand sy en filtväska som dekoreras med initialbokstaven (mall, brodera efterstygn och förstygn). Eftersom de gör en snodd till väskan genom att tejpa fast garn på symaskinens handhjul får de nosa lite på det de längtar efter allihop- att sy på symaskinen, och nu mot slutet av terminen när jag känner att jag kan lita på alla elever och när jag är säker på att de förstått rutiner och spelregler i salen syr vi på maskin.

Att sy på maskin tycker jag är viktigt att ha små doser av, i alla fall en period varje termin. Inte för att symaskinen är viktigaste tekniken att hantera utan för att det är den eleverna kan skada sig värst i i min sal och det är den som de också kan förstöra i störst utsträckning, det vill säga det blir dyrt om de inte sköter  maskinen på rätt sätt. Jag lär treorna från början hur maskinen ska träs och vad knapparna är till för och vad de heter. Vi repeterar och repeterar. Och de spritter och längtar till varje tillfälle fast det liksom bara blir provbitar. De tar hem dem ivrigt efter varje lektion och berättar att de önskat sig en symaskin i julklapp.

Några fyror har jag inte lyckats undervisa under mina tre år på skolan för det har ändrats med tjänstefördelning och annat organisatoriskt men femmor har jag haft och jag har baxnat när jag sett hur de hanterat salen och dess innehåll. Bara att kavla upp ärmarna och ta fram sin strängaste inre fröken.

Vi sydde lappteknik och utgick från Minecraft-figurer. Kvadratiska block, mäta mallen noga, klippa mallen noga, klippa ut tyget noga efter mallen, tvärnåla räta mot räta, 1 cm sömsmån, pressa isär. Repeat. Flera tyckte att det blev tråkigt för det var svårt att klippa, svårt att sy, svårt att pressa isär och det visade sig tydligt men jag bryr mig faktiskt inte om det. Att lära sig nya saker är inte alltid roligt till en början men här tvivlade jag rejält på mig själv. Särskilt en elev trilskades och då tänker jag att det är extra viktigt att stå fast vid den pedagogiska tanke man har från början. Trilskandet var av varianten: Du-ska-inte-tala-om-vad-jag-ska-göra-jag-bestämmer-minsann-själv, och jag trodde att slaget var förlorat om den elevens slöjdlust men när vi sågs i korridoren ett halvår in i sexan (ja precis, ännu ett byte av lärare, i år har jag inte sexorna) undrade han om jag skulle undervisa honom i sjuan.

– Ingen aning, sa jag. Hurså?

– Jag har aldrig lärt mig hur en symaskin funkar förrän jag hade dig i femman, svarade han.

Jag tror att händerna lär sig fast det är tråkigt om viljan finns och det är just den viljan jag ser saknas hos de elever som sedan inte når godkända eller låga betyg i ämnet. Alltså bit ihop och håll ut. Lappteknik är definitivt en planering som funkar, oavsett om det blir enformigt både för mig och för eleverna. Repetition är nyckeln till att känna sig säker.

Jag tror inte på att man dödar elevers slöjdlust bara för att man bestämmer att de behöver kunna A innan de går vidare till B och vem annars än jag, med 5 års pedagogisk utbildning ska avgöra vad som är relevant inom planerad undervisning? Inte elevens lust i alla fall, det är ett kortsiktigt sätt att tänka. Jag tror snarare att man, om man håller i ger varje elev en chans att göra något att bli stolt över och därmed vilja göra fler av.

En annan återkommande planering jag har är att sjuorna alltid broderar. De kommer ju från flera klasser och när jag möter dem i deras nya konstellationer spretar gruppen allt som oftast för oavsett om jag undervisat dem i mellanstadiet eller inte blir det nytt när de grupperas om inför högstadiet. Det blir lugnt av broderi och det sätter tonen för resten av högstadietiden har jag märkt.

Slutligen

Oavsett hur man gör så tänker jag att det är absolut grundläggande att eleverna får uppgifter där händerna tvingas samarbeta och att tålamodet övas. Det ska inte vara för enkelt bara för att hålla eleverna glada, de måste utmanas och det är vår skyldighet att utmana i lärandet. Sedan kan man förstås göra det med en twist för att locka fram ett engagemang men att lära slöjd tar tid. Jag ser inte att det finns några genvägar för eleverna och jag har aldrig lyckats fånga elevers intresse för slöjd förrän de kämpat sig igenom första fasen av jobbighet. Elever som är nöjda för stunden och bara har roligt är inte de som senare visar sig fastna för hantverk och slöjd.

Digitala material eller digital teknik i slöjdundervisningen i höst?

Jag provtänker lite:

Ur reviderad kursplan slöjd Lgr11

Ja så här står det under rubriken material i den reviderade kursplan som ska träda i kraft den 1 juli i år.

Hur material kan kombineras med digital teknik. Just denna lilla meningen har stötts och blötts i diskussioner IRL och i grupper på sociala medier ett bra tag nu och många kloka uppfinningsrika förslag har dykt upp. Vi slöjdlärare har med iver tagit oss an uppgiften och börjat prata om att ha 3D-skrivare i våra slöjdsalar, suktat efter dyra laserskärare och på alla för oss tänkbara sätt ansträngt oss för att tolka denna nya formulering i vår kursplan. En formulering som landat just i kärnan för vårt slöjdämne- bland materialen. Liksom ingen slöjd utan ett material.

Skolverket har kommit med ett kommentarmaterial som sig bör men blir vi klokare?

Ur kommentarmaterial slöjd, Skolverket

Då ska vi se… Digital teknik omfattar material, redskap eller system… kan också omfatta programvara… konduktiv tråd, dioder eller kretsar och elektronikkomponenter. (Men det är väl bara el?) Och 3D-skrivaren och CNC-fräsen (ja precis det vi tänkte), nä det är tydligen verktyg och redskap så där gick vi slöjdlärare bet. Digital teknik är det inte, teknik är ett material och inte redskap eller verktyg. Dessa ord! Man kan bli galen för mindre!

Digital teknik under rubriken material ska det alltså läsas digitala material i slöjdundervisningen? Personligen kan jag undra varför man inte helt enkelt skrivit digitala material om det nu är det man menar. Och sedan förklarat begreppet. Tydligt. Med konkreta exempel på vad det i så fall står för i en undervisningssituation. Att skriva om materialen metall, textil och trä och rikta sig till slöjdlärare är ju förhållandevis enkelt då det är de materialen vi alla redan har kunskaper om och lätt kan omvandla i ett antal undervsiningssituationer men digital teknik som ett material? Då behövs också mer konkreta undervisningsexempel så att vi förstår. Och en misstanke gror hos mig- vet Skolverket egentligen själva hur det ska omsättas till en vanlig tolvårings slöjdutbildning?

Under några år har jag funderat mycket på dessa begrepp i samband med hur bilden av slöjdämnet framställts i media, politik och samhället i övrigt. Det är bara en vecka sedan jag möttes av frågan:

–  Meh? Slöjd och digitalt? Hur får du ihop det i samma mening?

Utan att ens gå in på alla de digitala inslag som finns i slöjdsalar sedan länge runt om i landet börjar jag tänka i en annan tråd.

I min värld är slöjdkunskaper synonymt med traditionella hantverkskunskaper och samtidigt helt naturligt med innovation och nyskapande. Det är tack vare att vi lärt oss att bearbeta material med verktyg (eller ja, först skapat verktygen då) som vi kunnat utveckla produkter användbara i samhället och till nytta för gemene man. Från att ha gått omkring nakna eller möjligtvis svepta i hud från ett djur har vi lärt oss att bearbeta växtfiber till trådar, vävt tyg av trådarna, kunnat klä oss i värmande kläder, utvecklat en social hierarki kring de kläder vi bär och en modeindustri som delar in människor i olika grupper… Idag väver man in en ny sorts trådar i tyget vi bär så att det på ett sömlöst sätt kopplar ihop oss med maskiner och teknik runt omkring oss. Är detta slöjd? Ja utan traditionella hantverkskunskaper som vävning och sömnad hade väl inte Project Jacquard funnits?

I mitt första försök att sy med konduktiv tråd kändes det verkligen som om jag arbetade med ett digitalt material fast det var ju bara vanlig tråd. Efter ett par års vridande och vändande på ord skulle jag inte uttrycka mig på samma sätt. Särskilt inte efter Skolverkets slutliga formulering i kursplanen då orden stötts och blötts. Hade jag inte bara följt en tutorial, hade jag kunnat språket då hade jag nog menat att jag skapade med ett digitalt uttryck i min väska. Nu blev det i stället jag som skapade väskan och härmade ett digitalt uttryck. Och jag lärde inte mig programmeringsspråk i projektet, inte i närheten ens. Däremot fick jag en förståelse för programmering och jag tänker att det är gott nog. Det är inte meningen att alla ska bli programmerare bara för att programmering skrivs in i Lgr11 och det är inte heller meningen att alla elever ska bli skräddare och snickare bara för att de möter slöjd i skolan.

Den konduktiva tråden som inte alls är digital kombineras med digital teknik och blir således en del av det digitala. Och i förlängningen menar jag att bomullstyget som väskan är sydd av, kardborrebandet som sluter kretsen, kombinerat med konduktiv tråd och en Gemma tillsammans blir material i kombination med digital teknik. Något som inte möjliggjorts med vanlig sytråd. Den konduktiva tråden är kopplingen mellan mjuka material och digital teknik precis som metalltråd skulle vara i hårda material.

Jag tror att vi måste se det såhär:

Det är en styrka att digitala inslag är inskrivna i slöjdens kursplan. Det finns hädanefter inte en huvudman eller rektor som kan hävda att vi ska hålla oss till att tälja smörknivar eller virka grytlappar och därmed förpassas till skolans längst bortersta hörn (jodå, så har en del av oss slöjdlärare det) utan nu kan vi hävda, med kursplanen (lag) i handen att vi visst måste få tillgång till digitala redskap och verktyg och digital teknik. Det ska alltså framgent vara möjligt för alla att arbeta med digitala dokumentationer, instruktioner, skapande av film, podd, blogg ja allt sådant som endast vissa av slöjdens elever får möta idag.

Däremot blir det fortfarande så att när det kommer till digital teknik i kombination med material så är det upp till beslut på lokal nivå att välja vad man satsar på. Denna valfrihet står det inget om i de texter som behandlar skisser, modeller, mönster och arbetsbeskrivningar. Inte heller där dokumentation av arbetsprocess behandlas. Där uttrycks tydligt att digitala verktyg och redskap ska tillhandahållas även i slöjdämnet. Alltså kommer fortfarande många inte att kunna prioritera Gemmas eller andra programmerbara detaljer i sin undervisning och så får det väl vara då. Dock kan de som vill och har möjlighet känna att de håller sig inom kursplanens ramar. Det går kanske att motivera med samarbete med teknikämnet och slå ihop budget och tid? Hur som helst- det är en möjlighet som öppnar sig i och med skrivningen i kursplanen.

Ur kommentarmaterial slöjd, Skolverket

Så långt mitt provtänk angående den reviderade kursplanen i slöjdämnet. Slutligen en något krass jämförelse med elevens val. I skollagen står följande att läsa:

Skollagen kap 10 §4

“… vidare ska det finnas elevens val och skolans val”. Detta har jag vid upprepade tillfällen de senaste åren sett att man som skolhuvudman kan komma runt. Frågan är om orden digital och programmering är sexigare på något sätt och därmed svårare att ta sig förbi?

Jag har slutat tro på skolans 1-1 lösning

Jag minns i början av 2000-talet när jag som hyfsat nybliven lärare gick och önskade mig att alla elever skulle få tillgång till en egen dator. Nä vänta, förresten var det ju vi lärare som först önskade oss en egen dator så att vi slapp vänta med pärmen i hand för att föra in närvaron medan någon annan satt och knappade på arbetslagets enda dator. En stor klumpig med tjockskärm och eget skrivbord. Vi har kommit en bit sedan dess. Eller?

Idag är väldigt många skolor utrustade med 1-1 lösning, något som innebär att alla elever på en skola har tillgång till sitt egna digitala verktyg. För oss lärare har egen dator också blivit ett självklart verktyg. Men blev det så bra egentligen?  Jag tror att om jag fortsatt att arbeta som svensklärare så hade jag sett annorlunda på saken. Då har jag ju helklass med elever, ofta i hemklassrum eller nära deras elevskåp. Jag kanske hade använt datorn som en slags modern skrivmaskin.

På de 3 skolor jag arbetat under den tid det gått att förvänta sig att alla har sitt eget digitala verktyg har det aldrig fungerat helt sömlöst. Det har till och med varit så störande för undervisningen att jag numera (och sedan ett bra tag) önskar att någon vågade ta ett nytt grepp. Kommuner har i sin hets att ligga i framkant och framstå som en attraktiv och modern utbildningskommun övertrumfat varandra i att pytsa ut diverse digitala lösningar, men mig veterligen har behovet inte kommit från lärare och deras tankar om vad som lämpar sig för undervisning i enlighet med gällande kursplan. Snarare är det it-personal som varit på mässor där teknikföretag utifrån sitt perspektiv på vad god undervisning är försöker kränga varor. Jag kan inte annat än att tänka att man inte satt någon tilltro till lärares digitala kompetens överhuvudtaget.

I min undervisning har 1-1 visat sig fungera dåligt av flera anledningar:

• Eleverna inte får lov att ta med sitt digitala verktyg till slöjdsalen

Om de yngre eleverna ska få med sina verktyg så krävs att jag går och hämtar elever och deras verktyg före eller under lektionen och lämnar desamma efteråt. Datorerna är inlåsta och måste låsas in igen. Eleverna får inte ensamma gå med datorerna över skolgården. Detta är tidsmässigt helt ogörbart då jag dels har andra lektioner och dels inte har möjlighet att byta ut min planeringstid med att valla elever fram och tillbaka på skolans område, samt att det om det ska ske på deras lektion tär på den undervisningstid de enligt skollagen har rätt till.

• Eleverna inte orkar ta med sitt digitala verktyg till slöjdsalen

Eleverna menar att de använder sina digitala verktyg så sällan i övrig undervisning att de inte orkar ta med sig det till slöjden. Ofta har de lämnat det hemma för att de glömt att det stod slöjd på schemat. En del elever tycker att det är för jobbigt att gå vändan om skåpet på rasten och väljer att strunta i det. Något som medför att de missar undervisningstid då jag tvingar dem att gå och hämta det redskap som ska vara med under lektionstid.

• Datorerna som tas med är urladdade och eleverna ska förvara sin laddare hemma

Eleverna har skrivit på att de ska ladda datorn hemma så att den alltid är fulladdad i skolan och sladdarna ska vara hemma då de lätt tappas bort i skolan. Eleverna har också skrivit på att de ska använda datorerna till skolarbete men det händer allt för ofta att de spelar slut på batterier under rasterna.

• Vissa elever är väldigt oaktsamma om sitt digitala verktyg

Det är naturligtvis inte bästa och dyraste verktyget som skolan kan köpa in till en sådan mängd elever och då kan det ju hända att de lätt går sönder och att vissa maskiner behöver reklameras av andra skäl men helt allvarligt- det är barn vi pratar om här. Varje vecka ligger det datorer kvar i min sal för att någon elev glömt att ta med den från lektionen, i korridorerna hittar jag också kvarglömda datorer, liksom pennstumpar, suddgummin och godispapper. Jag har till och med hört elever som använt sin dator som sittunderlag på en regnig bänk i väntan på bussen, som skydd för regn när paraply saknas eller som helt enkelt tappar bort sin dator upprepade gånger och måste få en ny eller en till låns. De digitala verktygen må vara budgetvariant men vissa elever betraktar dem på samma sätt som utdelade blyertspennor; “jag orkar inte leta upp en pennvässare- jag får ändå en ny när jag behöver det”.

• Konsekvenser för ovanstående saknas

Inte en enda gång har jag varit med om att det blivit konsekvenser för elever som bryter det avtal som skrivs när det digitala verktyget lämnas ut. Jo visst, de får betala om de tappar bort sin laddare eller så men i stort, vilka konsekvenser blir det för elever som inte sköter det de åtagit sig i det dagliga kopplat till verktygen? De enda konsekvenser jag ser är att det tär på undervisningstiden och att jag som pedagog alltid får ta ett steg fram och två tillbaka när det måste finnas en backup för de elever som inte har verktyg att arbeta med. Det behöver egentligen alltid göras två planeringar till lektionerna, en digital och en analog. (Detta kan också behövas då nätverk strular men det är en annan fråga.)

• De digitala verktyg kommunen valt att satsa alla slantar på funkar inte bra med mina behov i estetisk verksamhet

Slopa 1-1 tänket och kom in i 2018 tänker jag. Vi pedagoger är inte dumma i huvudet och vi vet själva vilka digitala eller inte digitala verktyg våra salar ska utrustas med för att optimera elevernas lärande i enlighet med rådande kursplan. Det är inte Google som ska bestämma verktyg för en hel kommun bara för att de smart nog har utvecklat en plattform för undervisning. Det är pedagogerna.

Det är inte heller beslut som uteslutande kan fattas av en person på central plats i en kommun utan det måste vara pedagogernas beslut.

Men blir det inte väldigt dyrt om alla ska hålla på och välja verktyg hela tiden? Jo men vad är alternativet? Blir det inte väldigt dyrt att köpa in en lösning för alla som inte används fullt ut? Och någon gång kanske man måste inse att saker och ting kostar? Skapa i stället mötesplatser för skolans ämnen inom en kommun så att man kan hjälpas åt att skapa en bas av användbara verktyg anpassade för undervisningen i ämnet.

Sluta betrakta digitala verktyg som skrivmaskiner.

Sluta underskatta pedagogerna!

Intelligenta händer

Förutom att situationen förändrats i slöjden rent organisatoriskt sedan jag började arbeta som slöjdlärare för 17 år sedan så har jag bland eleverna märkt en annan sak också. Det som förut gick relativt enkelt är idag så otroligt mycket svårare. Jag behövde inte stå bredvid  så många elever och lirka och peppa för att det ska vara uthärdligt för händerna att sätta i fem nålar längs en sidsöm. Idag måste jag oftare och oftare backa till en nivå på högstadiet som eleverna borde passerat första året i slöjden. Rena handhavandemoment med de vanligaste redskapen behöver noga gås igenom. Hur man ska hålla i en sax exempelvis. Att inte det stora hålet i saxen är för tummen och det lilla för pekfingret. Jag har fler och fler elever som verkligen inte kan få sina fingrar att lyda när de ska fläta en trefläta oavsett hur mycket tid som läggs på att öva. På högstadiet.

Jag har funderat mycket på vad det är som sker, varför så många elever är så ovana vid handens arbete, varför så många uttrycker att de faktiskt blir helt slut i sina händer. Varför är det så många elever som tycker att slöjdundervisningen är så svår och vad är det de tycker är svårt egentligen? Jag har länge tänkt att det handlar om att kursplanen har förändrats, att ämnet blivit allt mer teoretiserat men varför skulle det orsaka att eleverna så ofta på riktigt får ont i händerna?

Jag lyssnade på ett program i radions P1, Filosofiska rummet. Ett program med ett samtal mellan en keramiker, en hemslöjdkonsulent och en handkirurg, tillika professor emeritus. Avsnittet handlar om “Handen och tanken” och det finns mycket där som jag tar till mig och som känns bekant och resten av det här inlägget blir mer eller mindre ett referat av programmet.

Drygt en tredjedel av barnen som är födda 2014 använder internet varje dag. Födda 2014, vi pratar tvååringar här. En tredjedel! I programmet pratar man om att vi lever i en ögats tidsålder… I fåtöljen, soffan eller sängen med enbart tummen och pekfinger aktiva. I stället för att bygga saker bygger vi övervikt och ryggproblem. Vad sker med vårt tänkande om vi använder våra händer allt mindre? Jag vill inte göra det så enkelt att jag gnäller på digitaliseringen även om det ligger nära till hands. Inställningen i samhället till vikten av att arbeta med händerna är inte generellt högt värderad tyvärr, men den ökade trenden med makerkultur borde innefatta, uppskatta och lyfta det i större grad tänker jag. Det borde i större utsträckning handla om skapande från grunden än det fokus på programmering och robotar jag ser. Det blir lite av “kejsarens nya kläder” för hur bra makers är vi om händerna slutar göra sitt?

Vet vi att folk använder sina händer allt mindre eller är det bara spekulationer? Det finns en stor skillnad mellan barnen på landsbygden och barnen inne i stan, säger hemslöjdkonsulent Niclas Flink. I stan är barnen mindre medvetna om sin kropp som ett verktyg. Detta är en skillnad som synts under en kort tid, menar Niclas som arbetat de senaste 18 åren med slöjd. Barnen i städerna har svårare för vissa grepp och kan inte tänka ihop att hela kroppen kan vara med i rörelse, de är helt enkelt lite sämre på att använda sina kroppar och händer. Det man vet idag är att vi använder mer abstrakta verktyg, digitala verktyg i en allt större utsträckning och att det troligtvis stjäl tid från att arbeta manuellt och använda händerna rent fysiskt som de verktyg de är. Det är ett sensoriskt inflöde att arbeta praktiskt med händerna och det är något man går miste om när man jobbar på en touchscreen till exempel. Hur påverkar det vårt tänkande om man inte har de här legoklossarna eller andra fysiska föremål att ta i? Bunkefloprojektet visade tydligt att ett par timmars rörelse per dag gav positiva effekter för inlärningen. “Hur skulle det vara om man la till ett par timmars slöjd i veckans schema?”, undrar Göran Lundborg.

Att arbeta med händerna gör oss lugna, det är avstressande men på olika sätt. När man  gör något bekant med händerna måste man visserligen vara starkt närvarande men man kan samtidigt låta hjärnan jobba i bakgrunden, reflektionen vilar i bakgrunden. Pernilla Norrman jämför det med att köra på femmans växel. När man i stället gör något mer konstnärligt arbetar man mer prövande och kritiskt, handlar det om en hypotesprövning hela tiden. Man förhåller sig kritisk och prövar och omprövar sitt arbete. Att arbeta så direkt med materialet, som med lera eller för den delen broderi, där varje rörelse eller beslut gör en direkt synlig skillnad innebär att du måste vara så totalt närvarande, det är en sorts mindfullness. Man träder in i en särskild dimension.

Niclas Flink berättar om ett tillfälle när han hade en utbildning med arbetslösa byggjobbare som en dag skulle tälja slevar. De hade under månader arbetat med mycket som hade med kulturvård att göra på olika sätt men när de skulle tälja hände det någonting med deras annars så livliga miljö. Det blev mer dämpat, tystare och de började prata med varandra om helt andra saker. Detta är något jag känner igen från de tillfällen vi i slöjden broderar. Efter ett tag, när handen börjar bli van förändras stämningen i rummet. Eleverna går in i ett annat tempo, småprat hörs överallt samtidigt som fokus är maxat.

Underskattar vi handens betydelse för vårt sätt att tänka?

Vi lär med handen, handen minns, hävdade Aristoteles, och det finns ett talesätt att vi går från tanke till handling, men kan vi göra det om handen spelat ut sin roll? Och är det inte lika ofta ett växelspel, att vi ibland går från tanke till handling men lika ofta från handling till tanke? Homo habilis, den händiga människan har funnits i sisådär 2,5 miljoner år. Hjärna och hand är väldigt intimt kopplade till varann, berättar Göran Lundborg, professor emeritus. Idéerna föds i hjärnan och direkt går impulser ut i händerna men det är också så att handens arbete formar hjärnan. I hjärnan ligger alla kroppsdelar utlagda som på en karta, den kallas den kortikala kroppskartan. Den del som servar händerna är stor i hjärnan och ju mer vi arbetar med handen växer handens representation i hjärnan. Den här utvecklingen kan gå väldigt fort men också gå tillbaka igen om handen ligger i vila.

Kreativa händer är egentligen grunden för vår civilisation och vår kultur. Utan kreativa händer hade det inte kunnat byggas några broar eller monument och inte heller skrivas eller uppföras några symfonier. Evulotionärt är det så att handen fanns långt före hjärnan. Våra tidigaste förfäder för 4 miljoner år sedan hade fullt färdigutvecklade händer men deras hjärnor var väldigt små. Många forskare har en tanke att det var de här långt komna händerna som ställde krav på hjärnan att utvecklas. Ökad volym, flera nervceller som aktiverade nätverken och att det så småningom blev en hjärna med ökad intelligens och kognitiva förmågor.

Slöjden i skolan ger alla elever en möjlighet att sätta igång händerna och att pröva att skapa saker, något man kanske inte kommit i kontakt med annars och det är en viktig kompensatorisk fråga. Våra händer kan hjälpa oss att förankra oss i världen, som blir allt mer abstrakt. Att enbart peka på en skärm eller hantera ett tangentbord är en väldigt enkel funktion för handen, ett verktyg som har förfinats under 4 miljoner år och som funnit sin egen intelligens genom människans evolution. Långt tillbaka i evolutionen, när våra förfäder reste sig upp och fick händerna fria tror man att språket var ett gesternas språk. Även idag är talet och gesterna intimt sammankopplade i hjärnan. Mycket av vår identitet ligger i händerna, i vårt sätt att gestikulera och använda händerna. Händerna är en väldigt viktig del av oss själva och av vår personlighet.

Att arbeta men händerna kan göra att det krävs mycket brainpower beroende på hur vältränade händer och finmotorik vi har. Är det därför en del elever kan bli fullständigt utmattade av ett slöjdpass? De borde ju få mer i så fall? Att vara i den fysiska världen med alla sinnen, att arbeta taktilt gör att tanken möbleras med mycket mer än den skulle göra om man bara använde ögon och öron till exempel. Om man tar bort den dimensionen som har med beröring att göra och den information det  sänder hjärnan skapar man någon form av avstånd. Man kommer nära världen genom att använda händerna. Det taktila inflödet är av otroligt värde för att vi ska känna oss hemma i världen och för att vi ska förstå vår omgivning. Med synen kan vi observera men med känseln kan vi förstå.

Inom handkirurgin vet man att när känseln försvinner i handen är det kört men om rörligheten försvinner kan man alltid kompensera för det. Om exempelvis pincettgreppet mellan tumme och pekfinger inte fungerar som det ska på grund av exempelvis känselbortfall är den handen illa ute. Det är med hjälp av känseln vi upplever det estetiska och det konstnärliga, att känna på ett material förstärker känslan och upplevelsen av konsten. Beröringssinnet och att bli berörd handlar inte enbart om att beröra något fysiskt utan om att bli berörd i sitt hjärta. Inspiration kan också födas genom handens arbete. Handen sätter igång tanken.

Keramikern Pernilla Norrmans händer är starka, under de 20 år hon jobbat med keramik har händerna blivit större, musklerna i händerna har utvecklats under åren. Händerna behöver utmanas. En så vanlig sak som att gå och handla kläder och använda sina händer för att känna och skatta vad som är kvalitet i materialet behöver övas upp. Det går inte att läsa sig till på ett funktionellt sätt utan där är det våra händer som blir våra ögon.

Handens nya roll

Det finns de som tror att handen har varit den stora medlöparen till den moderna människan, för teknisk utveckling och för kultur bland annat därför är det så bekymmersamt att plocka bort handens aktivitet då det är det som Göran Lundborg menar är det genuint mänskliga och det är först nu i vår tid som handens och hjärnans förhållande faktiskt på allvar förändras. Handen har fått en ny roll men mera som en förmedlare kanske, Göran Lundborg kallar det för teknikförlängda händer och menar att det är en väldigt enkel funktion. I vår del av världen, kan man ju tillägga. Jag tycker att detta blir tydligt när vi får elever från en annan kultur och ett annat samhälle där det digitala inte är lika vanligt förekommande. Flertalet elever lär lätt med händerna, trots att det är tekniker som är dem främmande.

Pernilla Norrman menar att utan att backa utvecklingen idag, behöver vi bli medvetna om vad som är grundvillkoren för oss människor, att vara i kontakt och att vara förankrade. Idag är vi väldigt långt ifrån att använda våra händer och kropp till att tämja naturens material och födoämnen. Vi behöver se konsekvenserna av vår konsumtion och förstå att, och hur saker produceras i ett hållbart perspektiv. Att skapa själv, att komma i djup kontakt med ett material tar lång tid. Det finns en rörelse idag, slow movement där saker ska få ta lång tid och göras från grunden samtidigt som det också i samhället finns en sorts ytlighet och otålighet. Kunskapen att värdera kvalitet går förlorad samtidigt som väldigt mycket kunskap följer med att tillägna sig ett hantverk på djupet. Nyfikenheten för andra material och blicken för kvalitet och hantverk ökar.

Att göra saker med händerna och att slöjda eller hantverka är en källa till både frihet och förankring, ett citat Pernilla Norrman bär med sig och kopplar till hela DIY-rörelsen och även till den globala makerrörelsen. Det handlar egentligen om en slags frihetsrörelse att kunna göra själv och att inte vara hänvisad till det som erbjuds.

Det är svårt att greppa samtalet i programmet, men det tål att lyssnas på flera gånger.